Per-Hjalmar Bauer; Vårt försvar
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER-HJALMAR BAUER:
Vårt försvar
Ifem artiklar sedanförra hösten har olika
författare i Svensk Tidskrift diskuterat
svenskt försvar. Generalmajor Per-Hjalmar
Bauer har nu sammanfattat diskussionen.
Han och de andraförfattarna är eniga om
att, om vår neutralitetspolitik skall vara
trovärdig, krävs ettförsvar. Bauer tillägger
”ett balanseratförsvar”. Härmed menar han
ett i huvudsak konventionelltförsvar, byggt
på de treförsvarsgrenarna i god samverkan.
Kärnvapen räknar han inte med. H an
finner det föga sannolikt att sådana skulle
komma till användning mot oss.
eutrala länder är för sin existens beroende
av maktbalansen i världen, framhöll Henry
Kissinger vid sitt besök i Sverige i maj. Det är
naturligtvis riktigt, men Kissinger kunde ha
tillagt att neutraliteten också är beroende av
ett effektivt försvar. Kanske var detta underförstått; eller borde ha varit det.
Eftersom vi är inklämda mellan två supermakter, måste dessa övertygas om att vi har
förmågan och viljan att avvisa kränkningar
från vilket håll försöken än görs, eljest blir
inte våra neutralitetsdeklarationer trovärdiga. Stormaktsgrannarna får inte tro sig vara
i stånd att för billigt pris på vårt territorium
skaffa sig strategiska fördelar gentemot motparten.
Hur starkt behöver försvaret vara för att
neutraliteten skall bli trovärdig och de uppgifter som statsmakterna ställt skall kunna
lösas? Hur bör det i princip vara sammansatt
och hur bör det användas? Kring dessa frå-
gor har förts en diskussion av stort intresse i
denna tidskrift, med inlägg av Claes Skoglund i nr 8/75 och 3/76, Einar Lyth i nr 9/75,
Björn Körlof i nr 10/75 och Ingemar Dörfer
i nr 3/76.
Einar Lyth diskuterar supermakternas
strategiska doktriner. När det gäller dessa
”har kärnvapnen alltmer kommit att ses som
medel för avskräckning och för att bevara
fred”, säger författaren. SIPRI varnade visserligen genom sin direktör, Frank Barnaly,
i samband med presentationen nyligen av institutets senaste årsbok för att ta alltför lätt
på stormaktsdeklarationerna om terrorbalansens (kärnvapnens) krigsavhållande effekt. Varningen är befogad. Men det enda
~tt land som Sverige kan göra för att hindra
328
utlösningen av ett kärnvapenkrig är att bidra till stabilitetens bevarande i Norden. Det
gör vi genom ett effektivt försvar.
Och Lyth bortser inte från faran för Sverige att bli angripet om garden skulle sänkas.
Fastän de strategiska doktrinerna blivit mer
defensiva med åren utesluter detta inte
krigsrisker för vår del, framhåller han. De
konventionella vapnen – armedivisioner,
flyg, örlogsfartyg – har tilldelats en ökad
roll, och vi ”vet au en stormakt som vill skydda sig mot en annan stormakt ofta gör det på
mellanliggande småstate1·s bekostnad. Den
sovjetiska styrkcuppbyggnaden på Kolahalvön oroar därför många bedömare, ej minst i
Norge”. Det är ett fö1·hållande som understrykes i en artikel i denna tidskrift (nr 4/76)
av norrmannen redaktör Frank Bjerkholt,
som gjort en sammanställning av Norges sä-
kerhetspoli riska läge.
Nu har det ibland påpekats på tal om det
ryska basområdet kring Murmansk, att de
baser i Nordnorge som kan tänkas vara ett
förstahandsmål för sovjetiska stridskrafter
lättare tas genom en kupp eller från sjösidan
än genom ett anfall genom Sverige. Det må
nu vara riktigt. Men för att därefter försvara
området krävs att försvarskrafterna underhålles, och det sker lämpligen med transporter genom Sverige. Möjligheten utgör i varje
fall en risk, som ökas ju svagare det svenska
försvaret blir.
Kärnvapen och avrustning
I den svenska försvarsdebatten förs ofta ett
resonemang som i korthet lyder så här. Vårt
land har ingenting innanför sina gränser
som kan locka en angripare. Sverige kan endast tänkas bli angripet i samband med ett
storkrig i Europa. Ett sådant krig kommer
snabbt att eskalera till ett kärnvapenkrig. I
en sådan konflikt har svenskt försvar inte nå-
gon uppgift att fylla. Sverige kan avrusta.
Men, som Lyth har framhållit, terrorbalansen tvingar visserligen båda stormakterna till
återhållsamhet. Skulle emellertid ett strategiskt viktigt område som Skandinavien på
gränsen till stormaktsterritorium bedömas illa försvarat ökas risken för en begränsad
framstöt, helst om endera stormakten kan
befara att bli förekommen av motparten i
stormaktsspelet.
Det myckna talet om kärnvapen är naturligt i en värld som är fylld av sådana. Debatten om de risker, som förekomsten av dessa
förstörelsemedel medför, blir ofta onyanserad; den kan också skapa misströstan och defaitism. Känslan av otillräcklighet förstärks
av stormakternas propagandauppvisningar
av den egna kapaciteten, senast förmedlad
av TV i den för övrigt i många hänseenden
intressanta serien ”Världens vapen”.
Björn Körlof gör detta påpekande med utgångspunkt från erfarenheter han nyligen
som reservofficer och kompaniche ~ gjort vid
ett infanteriförband. Han diskuterar effekten av informationsflödet mot bakgrund av
propagandan för ett försvar huvudsakligen
uppbyggt med ”lätta, billiga vapen”.
Det är Nils Skölds mycket omdebatterade
skrift Värnpliktsförsvar och folkförsvar han
har i tankarna. Denna har på grund av några olyckliga formuleringar tolkats så att vårt
försvar huvudsakligen skulle bestå av infanteriförband, utspridda över ytan, ett ”de sega gubbarnas” försvar. Skölds försvarsteori
har t o m tolkats så att vi borde övergå till ett
gerillaförsvar. Detta må nu vara en för- \’rängning av Skölds tankegångar – avsiktlig
eller oavsiktlig – men skadan är skedd och
har påverkat många av våra värnpliktiga.
Dessa upplever diskrepansen mellan den
bild av angriparen, som de fått under sin militära tjänstgöring, och den egna försvarsförmågan som tarkt ogynnsam, påpekar artikelförfattaren.
Körlof förfaller emellertid inte själv till defaitism, tvärtom. Men han anser att det behövs mera upplysning rörande här berörda
förhållanden. Särskilt viktigt är att allmänheten och särskilt våra värnpliktiga får klart
för sig att ett kärnvapenkrig är osannolikt,
au den information som bl a massmedia förmedlar rörande stormaktsbeväpningen i
stora stycken inte är tillämplig för oss och att
storleken av de styr·kor som stormakterna
kan sätta in mot oss är marginella. Vad kärnvapen beträffar har ju sådana inte använts i
strid sedan de första bomberna fälldes över
Japan 1945. Det förefaller inte sannolikt att
de första gången därefter skulle utnyttjas
mot vårt land – med alla de konsekvenser
som därav skulle följa.
Men det krävs också, enligt Körlof, information om att vi själva har bra vapen och att
våra förband kan påräkna gott understöd av
artilleri, pansar och flyg. Han anser att talet
om beväpning enbart med ”enkla, billiga vapen i stort antal” är förödande för försvarsviljan.
Körlofs anspråk synes rimliga och hans
slutsatser oomtvistliga. Han kunde möjligen
ha tillagt att vår skärgård ger vårt försvar en
329
betydande fördel, som rätt utnyttjad kan ge
stor tidsvinst.
Initialstyrka eller uthållighet
Claes Skoglund har samma grundsyn som
Lyth och Körlof och bygger från denna
grund och de resurser vi kallt har att räkna
med en svensk försvarsdoktrin, sådan han
anser att denna bör utformas för att vårt försvar bäst skall tjäna sitt ändamål. Angriparen skall mötas utanför och i anslutning till
kust och gräns, men vi måste räkna med att
endast i gynnsamma fall kunna hejda honom. Vi måste följaktligen vara beredda att
fortsätta kampen även på svenskt territorium. Han pläderar för ett försvar där initialstyrka och uthållighet måste vägas mot
varandra.
Mot detta resonemang polemiserar Ingemar Dörfer i sin artikel. Den är synpunktsrik
och läsvärd, men hans slutsatser måste starkt
ifrågasättas.
Dörfer lägger tonvikten vid försvarets
krigsavhållande förmåga. Om detta är alla
debattörerna överens. Men han anser att
denna effekt bäst uppnås genom att vår försvarskraft koncentreras utanför vår kust och
gräns. ”Misslyckas avskräckningen och vi ändå blir anfallna är det säkerhetspolitiskt
ganska ointressant om vi förlorar snabbt eller långsamt.”
Dörfer har inte bara i den artikel, som här
kommenteras, utan i flera andra sammanhang gett sitt förord åt ett ensidigt periferiförsvar. Men han har alltid fört ett mycket
luftigt resonemang som stöd för sin teori.
Han borde någon gång konkretisera sina ar- 330
gument. Han har naturligtvis rätt i detta, att
om angriparen tvingades räkna med att lida
oacceptabla förluster innan han når svensk
kust eller gräns eller senast i samband med
invasionen skulle Dörfers modell vara överlägsen ett försvar av den typ vi för närvarande planerar för. Men är denna hans vision
rimlig?
Han borde precisera vilken mängd av
stridskrafter som skulle behövas för att lösa
periferiförsvarets uppgifter och framför allt
hur de skulle operativt utnyttjas. Den anfallande har initiativet och han kan välja den
angreppsmetod som snabbast och med minsta kraftinsats leder till målet. Han kan välja
den väg där vån?. försvarskrafter har svårast
att tillfoga honom förluster.
Är modellen användbar om angrepp sättes in mot gränsen i norr? Eller över Öresund? Själland inbjuder till kuppanfall! Angripal·en kan, även om hans huvudkrafter
skulle vara bundna av huvudmotståndaren
– stormaktsrivalen – under ett kort moment koncentrera stor eldkraft mot den del
av kusten eller gränsen, där han avser att slå
hål på försvaret. Därefter kan han, om inget
motstånd möter på marken, gå fritt fram!
Med andra ord: Kan vi förhindra att ”vår
styrka” utmanövreras om inte försvaret är
allsidigt sammansatt? Angriparen kan sätta
in stöten mot de blottor som ett försvar enligt Dörfers försvarsmodell erbjuder – blottor som angriparen inte kan ha svårigheter
att finna. Det är den tid det tar och de förluster en angripare har att kalkylera med från
operationernas igångsättande och intill dess
att de operativa slutmålen nås som blir bestämmande för om invasionen skall bedömas
”lönsam” eller ej.
Tiden är den ej minst väsentliga faktorn.
Materiel har angriparen kanske råd att slösa
med men sannolikt inte med tid. Den makt
som planerar ett anfall på Sverige får antas
vilja genomföra detta så snabbt som möjligt.
En långvarig operation medför risk för att
världsopinionen hinner reagera och att tex
rivalen i stormaktsspelet i eget intresse ingriper. Kan angriparen snabbt ställa världen inför ett fait accompli är risken för sådana
äventyrligheter ringa. Skoglund synes därför ha fog för sin åsikt, att våra försvarskrafter framför allt bör sträva efter att vinna tid.
Självfallet vinnes denna till en början genom att angriparen bekämpas medan han
ännu befinner sig under transport på vattnet och i luften. Men det skall observeras att
det är det motstånd som kan förväntas på
land som tvingar angriparen till en sådan
kraftkoncentration, för att ”skalet” skall kunna brytas, att han erbjuder våra marin- och
flygstridskrafter ”fullvärdiga” mål. Detta är
en faktor som ofta glöms bort i debatten.
Balans i forsvaret
Det är med andra ord ett balanserat försvar
som Skoglund gör sig till tolk för. Då jag i
princip ansluter mig till Skoglunds uppfattning i detta hänseende vill jag försöka precisera vad jag avser med balans i försvaret. Det
är så lätt att termer som denna får slagordskaraktär och blir innehållslösa – även Dörfer kan ju anse att hans försvarsmodell ger
prov på balans.
Jag menar därmed en sådan sammansättning av försvaret, att de olika komponenter- 331
na ömsesidigt kompletterar och understödjer varandra och tvingar· fram de stridssituationer, för vilka de dyraste vapensystemen
är konstruerade. Inga luckor får uppstå i
försvarssystemet.
Dörfer tecknar modellen för ett ”neutralitetsförsvar”. Men kan vi med denna modell
hävda neutraliteten? Knappast! Det kan vi
däremot säkrare göra med ett invasionsförsvar av Skoglunds modell.
Jag vill till sist citera Moderata samlingspartiets försvarsskrift (1975) ”Neutralitet
och Försvar”. I skriften diskuteras de båda
ytterlighetsriktningarna i dagens svenska
försvarsdebatt, periferi/skalförsvar och det
renodlade ytförsvaret. Därom sägs: ”Ett ensidigt försvar, renodlat enligt endera av
dessa principer, kan inte utgöra ett tillräckligt stöd för vår neutralitetspolitik. Skall vårt
försvar ha någon fredsbevarande effekt i en
krissituation fordras att det har en sådan
omfattning och en sådan struktur att det kan
möta olika hot och möta dem med kraft.”
Till Gunnar Ungers minne
Gunnar Ungers bortgång har efterlämnat ett publicistiskt tomrum och djup saknad bland hans många läsare och beundrare. Detektivromanen, operan, den svenska naturen och Europas kulturella och politiska arv ingick alla i hans högst personliga intresseregister och gav hans vässade penna stoff. Som stridbar konservativ publicist var han oefterhärmlig. Men inte ensam.
För att påminna om hans gärning och som en maning till dess fullföljande avses
på hans dödsdag den 6 februari 1977 ett stipendium att utdelas för framstående
publicistisk gärning i Gunnar Ungers anda.
Innehavare utses av en nämnd under ordförandeskap av Svenska Dagbladets
chefredaktör Gustaf von Platen. Bidrag kan insättas på Svensk Tidskrifts postgirokonto nr 72744-6.
Märk talongen ”Till Gunnar Ungers minne”.
Stockholm i oktober 1976
Erik Anners Gunnar Biörck Arvid Fredborg
Axel lveroth Gustafvon Ptaten Margaretha af Ugglas T G Wickbom
Vårt försvar
Ifem artiklar sedanförra hösten har olika
författare i Svensk Tidskrift diskuterat
svenskt försvar. Generalmajor Per-Hjalmar
Bauer har nu sammanfattat diskussionen.
Han och de andraförfattarna är eniga om
att, om vår neutralitetspolitik skall vara
trovärdig, krävs ettförsvar. Bauer tillägger
”ett balanseratförsvar”. Härmed menar han
ett i huvudsak konventionelltförsvar, byggt
på de treförsvarsgrenarna i god samverkan.
Kärnvapen räknar han inte med. H an
finner det föga sannolikt att sådana skulle
komma till användning mot oss.
eutrala länder är för sin existens beroende
av maktbalansen i världen, framhöll Henry
Kissinger vid sitt besök i Sverige i maj. Det är
naturligtvis riktigt, men Kissinger kunde ha
tillagt att neutraliteten också är beroende av
ett effektivt försvar. Kanske var detta underförstått; eller borde ha varit det.
Eftersom vi är inklämda mellan två supermakter, måste dessa övertygas om att vi har
förmågan och viljan att avvisa kränkningar
från vilket håll försöken än görs, eljest blir
inte våra neutralitetsdeklarationer trovärdiga. Stormaktsgrannarna får inte tro sig vara
i stånd att för billigt pris på vårt territorium
skaffa sig strategiska fördelar gentemot motparten.
Hur starkt behöver försvaret vara för att
neutraliteten skall bli trovärdig och de uppgifter som statsmakterna ställt skall kunna
lösas? Hur bör det i princip vara sammansatt
och hur bör det användas? Kring dessa frå-
gor har förts en diskussion av stort intresse i
denna tidskrift, med inlägg av Claes Skoglund i nr 8/75 och 3/76, Einar Lyth i nr 9/75,
Björn Körlof i nr 10/75 och Ingemar Dörfer
i nr 3/76.
Einar Lyth diskuterar supermakternas
strategiska doktriner. När det gäller dessa
”har kärnvapnen alltmer kommit att ses som
medel för avskräckning och för att bevara
fred”, säger författaren. SIPRI varnade visserligen genom sin direktör, Frank Barnaly,
i samband med presentationen nyligen av institutets senaste årsbok för att ta alltför lätt
på stormaktsdeklarationerna om terrorbalansens (kärnvapnens) krigsavhållande effekt. Varningen är befogad. Men det enda
~tt land som Sverige kan göra för att hindra
328
utlösningen av ett kärnvapenkrig är att bidra till stabilitetens bevarande i Norden. Det
gör vi genom ett effektivt försvar.
Och Lyth bortser inte från faran för Sverige att bli angripet om garden skulle sänkas.
Fastän de strategiska doktrinerna blivit mer
defensiva med åren utesluter detta inte
krigsrisker för vår del, framhåller han. De
konventionella vapnen – armedivisioner,
flyg, örlogsfartyg – har tilldelats en ökad
roll, och vi ”vet au en stormakt som vill skydda sig mot en annan stormakt ofta gör det på
mellanliggande småstate1·s bekostnad. Den
sovjetiska styrkcuppbyggnaden på Kolahalvön oroar därför många bedömare, ej minst i
Norge”. Det är ett fö1·hållande som understrykes i en artikel i denna tidskrift (nr 4/76)
av norrmannen redaktör Frank Bjerkholt,
som gjort en sammanställning av Norges sä-
kerhetspoli riska läge.
Nu har det ibland påpekats på tal om det
ryska basområdet kring Murmansk, att de
baser i Nordnorge som kan tänkas vara ett
förstahandsmål för sovjetiska stridskrafter
lättare tas genom en kupp eller från sjösidan
än genom ett anfall genom Sverige. Det må
nu vara riktigt. Men för att därefter försvara
området krävs att försvarskrafterna underhålles, och det sker lämpligen med transporter genom Sverige. Möjligheten utgör i varje
fall en risk, som ökas ju svagare det svenska
försvaret blir.
Kärnvapen och avrustning
I den svenska försvarsdebatten förs ofta ett
resonemang som i korthet lyder så här. Vårt
land har ingenting innanför sina gränser
som kan locka en angripare. Sverige kan endast tänkas bli angripet i samband med ett
storkrig i Europa. Ett sådant krig kommer
snabbt att eskalera till ett kärnvapenkrig. I
en sådan konflikt har svenskt försvar inte nå-
gon uppgift att fylla. Sverige kan avrusta.
Men, som Lyth har framhållit, terrorbalansen tvingar visserligen båda stormakterna till
återhållsamhet. Skulle emellertid ett strategiskt viktigt område som Skandinavien på
gränsen till stormaktsterritorium bedömas illa försvarat ökas risken för en begränsad
framstöt, helst om endera stormakten kan
befara att bli förekommen av motparten i
stormaktsspelet.
Det myckna talet om kärnvapen är naturligt i en värld som är fylld av sådana. Debatten om de risker, som förekomsten av dessa
förstörelsemedel medför, blir ofta onyanserad; den kan också skapa misströstan och defaitism. Känslan av otillräcklighet förstärks
av stormakternas propagandauppvisningar
av den egna kapaciteten, senast förmedlad
av TV i den för övrigt i många hänseenden
intressanta serien ”Världens vapen”.
Björn Körlof gör detta påpekande med utgångspunkt från erfarenheter han nyligen
som reservofficer och kompaniche ~ gjort vid
ett infanteriförband. Han diskuterar effekten av informationsflödet mot bakgrund av
propagandan för ett försvar huvudsakligen
uppbyggt med ”lätta, billiga vapen”.
Det är Nils Skölds mycket omdebatterade
skrift Värnpliktsförsvar och folkförsvar han
har i tankarna. Denna har på grund av några olyckliga formuleringar tolkats så att vårt
försvar huvudsakligen skulle bestå av infanteriförband, utspridda över ytan, ett ”de sega gubbarnas” försvar. Skölds försvarsteori
har t o m tolkats så att vi borde övergå till ett
gerillaförsvar. Detta må nu vara en för- \’rängning av Skölds tankegångar – avsiktlig
eller oavsiktlig – men skadan är skedd och
har påverkat många av våra värnpliktiga.
Dessa upplever diskrepansen mellan den
bild av angriparen, som de fått under sin militära tjänstgöring, och den egna försvarsförmågan som tarkt ogynnsam, påpekar artikelförfattaren.
Körlof förfaller emellertid inte själv till defaitism, tvärtom. Men han anser att det behövs mera upplysning rörande här berörda
förhållanden. Särskilt viktigt är att allmänheten och särskilt våra värnpliktiga får klart
för sig att ett kärnvapenkrig är osannolikt,
au den information som bl a massmedia förmedlar rörande stormaktsbeväpningen i
stora stycken inte är tillämplig för oss och att
storleken av de styr·kor som stormakterna
kan sätta in mot oss är marginella. Vad kärnvapen beträffar har ju sådana inte använts i
strid sedan de första bomberna fälldes över
Japan 1945. Det förefaller inte sannolikt att
de första gången därefter skulle utnyttjas
mot vårt land – med alla de konsekvenser
som därav skulle följa.
Men det krävs också, enligt Körlof, information om att vi själva har bra vapen och att
våra förband kan påräkna gott understöd av
artilleri, pansar och flyg. Han anser att talet
om beväpning enbart med ”enkla, billiga vapen i stort antal” är förödande för försvarsviljan.
Körlofs anspråk synes rimliga och hans
slutsatser oomtvistliga. Han kunde möjligen
ha tillagt att vår skärgård ger vårt försvar en
329
betydande fördel, som rätt utnyttjad kan ge
stor tidsvinst.
Initialstyrka eller uthållighet
Claes Skoglund har samma grundsyn som
Lyth och Körlof och bygger från denna
grund och de resurser vi kallt har att räkna
med en svensk försvarsdoktrin, sådan han
anser att denna bör utformas för att vårt försvar bäst skall tjäna sitt ändamål. Angriparen skall mötas utanför och i anslutning till
kust och gräns, men vi måste räkna med att
endast i gynnsamma fall kunna hejda honom. Vi måste följaktligen vara beredda att
fortsätta kampen även på svenskt territorium. Han pläderar för ett försvar där initialstyrka och uthållighet måste vägas mot
varandra.
Mot detta resonemang polemiserar Ingemar Dörfer i sin artikel. Den är synpunktsrik
och läsvärd, men hans slutsatser måste starkt
ifrågasättas.
Dörfer lägger tonvikten vid försvarets
krigsavhållande förmåga. Om detta är alla
debattörerna överens. Men han anser att
denna effekt bäst uppnås genom att vår försvarskraft koncentreras utanför vår kust och
gräns. ”Misslyckas avskräckningen och vi ändå blir anfallna är det säkerhetspolitiskt
ganska ointressant om vi förlorar snabbt eller långsamt.”
Dörfer har inte bara i den artikel, som här
kommenteras, utan i flera andra sammanhang gett sitt förord åt ett ensidigt periferiförsvar. Men han har alltid fört ett mycket
luftigt resonemang som stöd för sin teori.
Han borde någon gång konkretisera sina ar- 330
gument. Han har naturligtvis rätt i detta, att
om angriparen tvingades räkna med att lida
oacceptabla förluster innan han når svensk
kust eller gräns eller senast i samband med
invasionen skulle Dörfers modell vara överlägsen ett försvar av den typ vi för närvarande planerar för. Men är denna hans vision
rimlig?
Han borde precisera vilken mängd av
stridskrafter som skulle behövas för att lösa
periferiförsvarets uppgifter och framför allt
hur de skulle operativt utnyttjas. Den anfallande har initiativet och han kan välja den
angreppsmetod som snabbast och med minsta kraftinsats leder till målet. Han kan välja
den väg där vån?. försvarskrafter har svårast
att tillfoga honom förluster.
Är modellen användbar om angrepp sättes in mot gränsen i norr? Eller över Öresund? Själland inbjuder till kuppanfall! Angripal·en kan, även om hans huvudkrafter
skulle vara bundna av huvudmotståndaren
– stormaktsrivalen – under ett kort moment koncentrera stor eldkraft mot den del
av kusten eller gränsen, där han avser att slå
hål på försvaret. Därefter kan han, om inget
motstånd möter på marken, gå fritt fram!
Med andra ord: Kan vi förhindra att ”vår
styrka” utmanövreras om inte försvaret är
allsidigt sammansatt? Angriparen kan sätta
in stöten mot de blottor som ett försvar enligt Dörfers försvarsmodell erbjuder – blottor som angriparen inte kan ha svårigheter
att finna. Det är den tid det tar och de förluster en angripare har att kalkylera med från
operationernas igångsättande och intill dess
att de operativa slutmålen nås som blir bestämmande för om invasionen skall bedömas
”lönsam” eller ej.
Tiden är den ej minst väsentliga faktorn.
Materiel har angriparen kanske råd att slösa
med men sannolikt inte med tid. Den makt
som planerar ett anfall på Sverige får antas
vilja genomföra detta så snabbt som möjligt.
En långvarig operation medför risk för att
världsopinionen hinner reagera och att tex
rivalen i stormaktsspelet i eget intresse ingriper. Kan angriparen snabbt ställa världen inför ett fait accompli är risken för sådana
äventyrligheter ringa. Skoglund synes därför ha fog för sin åsikt, att våra försvarskrafter framför allt bör sträva efter att vinna tid.
Självfallet vinnes denna till en början genom att angriparen bekämpas medan han
ännu befinner sig under transport på vattnet och i luften. Men det skall observeras att
det är det motstånd som kan förväntas på
land som tvingar angriparen till en sådan
kraftkoncentration, för att ”skalet” skall kunna brytas, att han erbjuder våra marin- och
flygstridskrafter ”fullvärdiga” mål. Detta är
en faktor som ofta glöms bort i debatten.
Balans i forsvaret
Det är med andra ord ett balanserat försvar
som Skoglund gör sig till tolk för. Då jag i
princip ansluter mig till Skoglunds uppfattning i detta hänseende vill jag försöka precisera vad jag avser med balans i försvaret. Det
är så lätt att termer som denna får slagordskaraktär och blir innehållslösa – även Dörfer kan ju anse att hans försvarsmodell ger
prov på balans.
Jag menar därmed en sådan sammansättning av försvaret, att de olika komponenter- 331
na ömsesidigt kompletterar och understödjer varandra och tvingar· fram de stridssituationer, för vilka de dyraste vapensystemen
är konstruerade. Inga luckor får uppstå i
försvarssystemet.
Dörfer tecknar modellen för ett ”neutralitetsförsvar”. Men kan vi med denna modell
hävda neutraliteten? Knappast! Det kan vi
däremot säkrare göra med ett invasionsförsvar av Skoglunds modell.
Jag vill till sist citera Moderata samlingspartiets försvarsskrift (1975) ”Neutralitet
och Försvar”. I skriften diskuteras de båda
ytterlighetsriktningarna i dagens svenska
försvarsdebatt, periferi/skalförsvar och det
renodlade ytförsvaret. Därom sägs: ”Ett ensidigt försvar, renodlat enligt endera av
dessa principer, kan inte utgöra ett tillräckligt stöd för vår neutralitetspolitik. Skall vårt
försvar ha någon fredsbevarande effekt i en
krissituation fordras att det har en sådan
omfattning och en sådan struktur att det kan
möta olika hot och möta dem med kraft.”
Till Gunnar Ungers minne
Gunnar Ungers bortgång har efterlämnat ett publicistiskt tomrum och djup saknad bland hans många läsare och beundrare. Detektivromanen, operan, den svenska naturen och Europas kulturella och politiska arv ingick alla i hans högst personliga intresseregister och gav hans vässade penna stoff. Som stridbar konservativ publicist var han oefterhärmlig. Men inte ensam.
För att påminna om hans gärning och som en maning till dess fullföljande avses
på hans dödsdag den 6 februari 1977 ett stipendium att utdelas för framstående
publicistisk gärning i Gunnar Ungers anda.
Innehavare utses av en nämnd under ordförandeskap av Svenska Dagbladets
chefredaktör Gustaf von Platen. Bidrag kan insättas på Svensk Tidskrifts postgirokonto nr 72744-6.
Märk talongen ”Till Gunnar Ungers minne”.
Stockholm i oktober 1976
Erik Anners Gunnar Biörck Arvid Fredborg
Axel lveroth Gustafvon Ptaten Margaretha af Ugglas T G Wickbom