Matti Häggström; U-landspolitiken
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATT! HÄGGSTRÖM:
U-landspolitiken
Regeringen Palme ville höjau-landshjälpen
till Kuba, samtidigt som kubanska styrkor
skickades till Afrika och ingrep i striderna i
Angola. Detta visade enfullständig oförstå-
elseför svenskafolkets reaktioner. Det var
lyckligtför hela u-hjälpen att lotten i riksdagen föll för de borgerliga, menar redaktör
Matti Häggström. Regeringen borde i klarspråk talat om, att svensk u-hjälp inte är avseddför hjälp till våld och övergrepp. Alltför
mycket politisk opportunism har infekterat
u-hjälpen, anserföifattaren.
Det råder avsevärd enighet mellan de politiska partierna i Sverige om u-hjälpens utformning och omfattning. Åsiktsgemenskapen är
av allt att döma ordentligt förankrad i allmänna opinionen. En SIFO-undersökning
som Svenska Dagbladet presenterade i början på juli i år gav visserligen vid handen au
entusiasmen bland medborgarna för det
svenska biståndet till de fattiga länderna
minskat något under de senaste sex åren.
Men det är kanske inte så egendomligt.
Hjälpen har vuxit väsentligt, inte bara i kronor räknat utan även i relation till bruttonationalprodukten. I dag är det 19 procent av
befolkningen som vill au insatserna skall
byggas ut ytterligare. 52 procent anser au de
är tillräckliga, medan 24 procent – tio procent mer än 1970 – tycker att de bör krympa.
Den sistnämnda siffran är särskilt intressant. Den fjärdedel, som är kritiskt inställd
till u-hjälpens omfattning, har inget politiskt
parti att rösta på för att få stöd för sina åsikter. Partiernas hjärntruster har därför skäl
att noga ge akt på denna opinion. Det är inte
uteslutet att den skulle kunna sugas upp a1
en svensk glistruprörelse, i synnerhet om
den fick luft under vingarna även av andra
missnöjesanledningar mot de etablerade politikerna. En utveckling i den riktningen vore självfallet beklaglig. För att förebygga
den, måste partierna föra en såda u-hjälpspolitik att inte den missnöjda andelen av befolkningen ökar. Det gäller inte minst för bå-
de dem och för regeringen att inta en förnuftig attityd utåt till olika u-länder.
Här kommer Kuba-biståndet ofrånkomligen in i bilden.
Den bilaterala hjälpen till Kuba utgör relativt sett, en obetydlig del av det svenska biståndet. Förra budgetåret gick 60 och innerarande budgetår 40 miljoner kr till Fidel
Castros kommunistiska diktatur. Det är inte
mycket av ett bistånd på över tre miljarder.
Inte desto mindre har Kuba-hjälpen kommit
att höra till de inslag som diskuterats intensilast- och det är av flera skäl alldeles riktigt.
l Aftonbladet (s) kunde man härom året
läsa att Kuba inte längre var något u-land.
Säkert har många rättrogna socialdemokrater beklagat den formuleringen. Regeringsorganets glädje över framstegen i kommuniststaten gick inte au ta miste på. Samtidigt
infi1’lner sig dock frågan huruvida det överensstämmer med u-hjälpens ide att bistå en
nation som inte är något u-land. För socialistiska sympatisörer gäller det att å ena sidan
utmåla förbättringarna av levnadsnivån på
Kuba som imponerande. Men dessa får å
andra sidan inte framstå som så överväldigande att det skulle vara omotiverat med
fortsatt svensk u-hjälp. Det har märkts att balansgången varit svår.
Ett skäl för fortsatt u-hjälp till Kuba är –
har det hetat – USA:s blockad mot ön. Allt
fler torde dock mena att denna snart skulle
vara ett minne blott, om Fidel Castro gjorde
någonting konstruktivt för att bli av med
den. Hittills har man inte sett mycket i den
vägen. Tvärtom har diktatorns världsompännande krigspolitik lett till ökade motsätmingar gentemot den amerikanska stormakten.
333
Angola
Kubas militära engagemang i Angola har
varit det som framför allt fått allmänheten
att vända sig mot fortsatt svenskt bistånd, enkannerligen den socialdemokratiska regeringens åstundan att öka detta från 60 till 70
miljoner kr för innevarande budgetår. Det
är inte svårt att förstå att ett sådant påslag på
många håll skulle betraktas som en ren utmaning mot hela den solidaritetstanke, på
vilken biståndsverksamheten vilar. Naturligtvis måste det skada u-hjälpspolitiken att
öka insatserna till ett land, vars välutrustade
soldater sprider död och förintelse i en annan världsdel. Ökningsanhängarna har hänvisat till att hjälpen skulle gå till bl a skolor,
sjukhus, en antibiotikafabrik samt ett tryckeri för skolböcker. Man kan dock undra hur
många skolor, Jukhus, antibiotikafabriker
och tryckerier för skolböcker som kunnat
uppföras, om Kuba hade avstått från att sända uppskattningsvis mellan I2 000 och
I5 000 man till Angola och behålla dem där
även sedan stridigheterna i stort sett upphört. Det är f ö inte bara i Angola som kubanska soldater och ”rådgivare” varit synliga, utan även i flera andra länder i Afrika
och Asien.
Enligt Svenska Dagbladets SI FO-undersökning tycker inte mindre än 41 procent av
svenska folket att biståndet till Kuba skall slopas helt – vilket moderaterna yrkat – medan 17 procent anser att det åtminstone bör
reduceras. Det är egentligen ganska underligt att inte ännu fler reagerat på detta sätt.
Under alla förhållanden var det värdefullt
för den framtida biståndspolitikens förutsättningar att Fru Fortuna i riksdagen stod
334
på de borgerliga partiernas sida, varigenom
Kuba-hjälpen kunde nedbringas från 60 till
40 miljoner kr.
Vid ett besök i Sverige i juni i år kommenterade Kubas ”biståndsminister” Salsamendi
den reducerade svenska u-hjälpen. Han hade föga förståelse för riksdagens beslut.
”Skall utveckling verkligen vara en anledning till att sänka biståndet?” undrade han.
Svaret är självfallet ja. Frågan tyder på att
den svenska regeringen inte tillräckligt informerat mottagarländerna om motiven för
u-hjälpen. Det förhåller sig inte så som Salsamendi tycks tro att vårt land avser att belöna
stater som varit duktiga. enligt ett sådant betraktelsesätt borde en betydande del av biståndet ha kunnat gå till Västtyskland, som
ju på några få decennier förvandlat sitt land
från en rykande ruinhög till ett välståndsland som är värt att beundra och respektera.
Statsminister Olof Palme har som försvar
för Kuba-hjälpen bl a hänvisat till att ingen
yrkade att biståndet till Indien skulle påverkas av att landet använde en del av sina
knappa resurser till att spränga kärnladdningar. u restes faktiskt krav i den riktningen från en del håll – och de var berättigade. Sveriges skattebetalare skall inte ens
indirekt behöva medverka till att subventionera sådana ändamål. Det hade varit regeringens sak att ta initiativ till en undersökning
av hjälpen till Indien.
Den politiska opportunismen
Det finns i sammanhanget även anledning
att erinra om den undfallande svenska inställningen till det kommunistiska Nordvietnams krav på hemligstämpling av vissa delar
av det s k Bai Bang-projektet. Denna har visserligen upphävts, men regeringen borde givetvis aldrig ha accepterat det oblyga sekretessönskemålet. Det är kattebetalarnas
pengar som förbmkas i Bai Bang. Då skall
skattebetalarna också beredas in yn i hur de
används, och då skall svenska journalister
tillåtas fat·a dit och rapportera.
Regeringens kommentarer till riksdagsbeslutet om Kuba-hjälpen har varit sparsamma och smått generade. De styrande verkar
vara bekymrade. De tycks mest oroa sig för
vad andra u-länder skall säga och tänka.
Olof Palme har uttryckt olust över att vån
land kunde framstå som sympatisör till den
sydafrikanska apartheidregeringen, som
också ingripit i inbördeskriget i Angola. Sverige ger dock dessbättre ingen u-hjälp till
Sydafrika och har klart uttryckt sina åsikter i
FN. Risken för sådana missförstånd som hr
Palme befarat torde lyckligtvis vara minimal.
Det förefaller som om Olof Palme är ängsligt angelägen om goda relationer med regeringarna i den s k tredje världen. I och för
sig är önskan om sådana relationer en lmvärd ambition. Men den får inte förverkligas
till vilket pris som helst. Det får inte betalas
med politisk opportunism .
De fattiga länderna utgör inget enhetligt
block. Där finns hela skalan av regimer, från
sådana med ansatser till demokrati till renodlade våldsdiktaturer. Någon politisk samstämmighet uppvisar dessa stater sällan.
Många gånger antar de helt olika ståndpunkter i kontroversiella frågor. Vårt land
har ingen anledning att låta bli att kritisera
enskilda u-länder eller grupper av dem, om
de agerar på ett sätt som vi från humanitära
~— ——————————————-~——————–~–_…_.
synpunkter fin ner oacceptabelt. Tiger vi då
kan det på sikt skada vårt internationella anseende.
Behov av klarspråk
Den svenska regeringen bör säga ifrån om
exempelvis vissa afrikanska u-länders – och
naturligtvis Kubas – nålstickspolitik gentemot Israel. Försöken i bl a FN och
UNESCO att få denna nation stämplad som
rasistisk förtjänar ett klart avståndstagande.
Här har Sverige inte agerat tillräckligt kraftfullt. Vi har visserligen tillkännagivit en avvikande åsikt, men utan större engagemang.
Det bör med kraft fastslås att Sverige finner
kampanjen mot Israel vede1·värdig och skadlig för både u-länderna och världsfreden.
Ett ytterligare exempel på svensk undfallenhet var händelserna i samband med olympiaden i Montreal. ya Zeelands landslag i
rugby turnerade i Sydafrika. Ett antal afrikanska stater krävde med anledning av detta
att ’ya Zeeland inte skulle få delta i Montreal. Olympiska kommitten vägrade, naturligt nog, att efterkomma detta krav. Följden
blev att 22 afrikanska länder bojkottade
olympiaden.
335
Från svensk sida är det naturligtvis motivei-at att ta avstånd från Sydafrikas förtryckarvälde. Det har också gjorts vid upprepade tillfällen. Men även åtskilliga andra afrikanska stater är framstående när det gäller
utövande av internt våld, så framstående att
deras bojkottaktion vittnar om välutvecklat
sinne för hyckleri och dubbelmoral. Det
finns ingen anledning att inte sådant skulle
påtalas.
Vårt land bör även i fortsättningen efter
förmåga och inom ramen för välståndsutvecklingen öka stödet till de fattiga länderna. Men om en del av dem använder biståndet på ett sätt som inte överensstämmer
med u-hjälpens grundläggande intentioner,
är det befogat att reagera. Även om man
med viss tolerans och förståelse kan se u-ländernas internationella agerande, bör inte
vad som helst få passera. Sverige bör högt
och klart säga ifrån att svensk u-hjälp är humanitär hjälp och att den inte får användas
till stöd för våld och övergrepp, var de än
förekommer.
Socialdemokraterna må tycka sämre om
högerinriktade än vänsterinriktade u-länder. Över dessa värderingar måste dock stå
humanitetens krav.
U-landspolitiken
Regeringen Palme ville höjau-landshjälpen
till Kuba, samtidigt som kubanska styrkor
skickades till Afrika och ingrep i striderna i
Angola. Detta visade enfullständig oförstå-
elseför svenskafolkets reaktioner. Det var
lyckligtför hela u-hjälpen att lotten i riksdagen föll för de borgerliga, menar redaktör
Matti Häggström. Regeringen borde i klarspråk talat om, att svensk u-hjälp inte är avseddför hjälp till våld och övergrepp. Alltför
mycket politisk opportunism har infekterat
u-hjälpen, anserföifattaren.
Det råder avsevärd enighet mellan de politiska partierna i Sverige om u-hjälpens utformning och omfattning. Åsiktsgemenskapen är
av allt att döma ordentligt förankrad i allmänna opinionen. En SIFO-undersökning
som Svenska Dagbladet presenterade i början på juli i år gav visserligen vid handen au
entusiasmen bland medborgarna för det
svenska biståndet till de fattiga länderna
minskat något under de senaste sex åren.
Men det är kanske inte så egendomligt.
Hjälpen har vuxit väsentligt, inte bara i kronor räknat utan även i relation till bruttonationalprodukten. I dag är det 19 procent av
befolkningen som vill au insatserna skall
byggas ut ytterligare. 52 procent anser au de
är tillräckliga, medan 24 procent – tio procent mer än 1970 – tycker att de bör krympa.
Den sistnämnda siffran är särskilt intressant. Den fjärdedel, som är kritiskt inställd
till u-hjälpens omfattning, har inget politiskt
parti att rösta på för att få stöd för sina åsikter. Partiernas hjärntruster har därför skäl
att noga ge akt på denna opinion. Det är inte
uteslutet att den skulle kunna sugas upp a1
en svensk glistruprörelse, i synnerhet om
den fick luft under vingarna även av andra
missnöjesanledningar mot de etablerade politikerna. En utveckling i den riktningen vore självfallet beklaglig. För att förebygga
den, måste partierna föra en såda u-hjälpspolitik att inte den missnöjda andelen av befolkningen ökar. Det gäller inte minst för bå-
de dem och för regeringen att inta en förnuftig attityd utåt till olika u-länder.
Här kommer Kuba-biståndet ofrånkomligen in i bilden.
Den bilaterala hjälpen till Kuba utgör relativt sett, en obetydlig del av det svenska biståndet. Förra budgetåret gick 60 och innerarande budgetår 40 miljoner kr till Fidel
Castros kommunistiska diktatur. Det är inte
mycket av ett bistånd på över tre miljarder.
Inte desto mindre har Kuba-hjälpen kommit
att höra till de inslag som diskuterats intensilast- och det är av flera skäl alldeles riktigt.
l Aftonbladet (s) kunde man härom året
läsa att Kuba inte längre var något u-land.
Säkert har många rättrogna socialdemokrater beklagat den formuleringen. Regeringsorganets glädje över framstegen i kommuniststaten gick inte au ta miste på. Samtidigt
infi1’lner sig dock frågan huruvida det överensstämmer med u-hjälpens ide att bistå en
nation som inte är något u-land. För socialistiska sympatisörer gäller det att å ena sidan
utmåla förbättringarna av levnadsnivån på
Kuba som imponerande. Men dessa får å
andra sidan inte framstå som så överväldigande att det skulle vara omotiverat med
fortsatt svensk u-hjälp. Det har märkts att balansgången varit svår.
Ett skäl för fortsatt u-hjälp till Kuba är –
har det hetat – USA:s blockad mot ön. Allt
fler torde dock mena att denna snart skulle
vara ett minne blott, om Fidel Castro gjorde
någonting konstruktivt för att bli av med
den. Hittills har man inte sett mycket i den
vägen. Tvärtom har diktatorns världsompännande krigspolitik lett till ökade motsätmingar gentemot den amerikanska stormakten.
333
Angola
Kubas militära engagemang i Angola har
varit det som framför allt fått allmänheten
att vända sig mot fortsatt svenskt bistånd, enkannerligen den socialdemokratiska regeringens åstundan att öka detta från 60 till 70
miljoner kr för innevarande budgetår. Det
är inte svårt att förstå att ett sådant påslag på
många håll skulle betraktas som en ren utmaning mot hela den solidaritetstanke, på
vilken biståndsverksamheten vilar. Naturligtvis måste det skada u-hjälpspolitiken att
öka insatserna till ett land, vars välutrustade
soldater sprider död och förintelse i en annan världsdel. Ökningsanhängarna har hänvisat till att hjälpen skulle gå till bl a skolor,
sjukhus, en antibiotikafabrik samt ett tryckeri för skolböcker. Man kan dock undra hur
många skolor, Jukhus, antibiotikafabriker
och tryckerier för skolböcker som kunnat
uppföras, om Kuba hade avstått från att sända uppskattningsvis mellan I2 000 och
I5 000 man till Angola och behålla dem där
även sedan stridigheterna i stort sett upphört. Det är f ö inte bara i Angola som kubanska soldater och ”rådgivare” varit synliga, utan även i flera andra länder i Afrika
och Asien.
Enligt Svenska Dagbladets SI FO-undersökning tycker inte mindre än 41 procent av
svenska folket att biståndet till Kuba skall slopas helt – vilket moderaterna yrkat – medan 17 procent anser att det åtminstone bör
reduceras. Det är egentligen ganska underligt att inte ännu fler reagerat på detta sätt.
Under alla förhållanden var det värdefullt
för den framtida biståndspolitikens förutsättningar att Fru Fortuna i riksdagen stod
334
på de borgerliga partiernas sida, varigenom
Kuba-hjälpen kunde nedbringas från 60 till
40 miljoner kr.
Vid ett besök i Sverige i juni i år kommenterade Kubas ”biståndsminister” Salsamendi
den reducerade svenska u-hjälpen. Han hade föga förståelse för riksdagens beslut.
”Skall utveckling verkligen vara en anledning till att sänka biståndet?” undrade han.
Svaret är självfallet ja. Frågan tyder på att
den svenska regeringen inte tillräckligt informerat mottagarländerna om motiven för
u-hjälpen. Det förhåller sig inte så som Salsamendi tycks tro att vårt land avser att belöna
stater som varit duktiga. enligt ett sådant betraktelsesätt borde en betydande del av biståndet ha kunnat gå till Västtyskland, som
ju på några få decennier förvandlat sitt land
från en rykande ruinhög till ett välståndsland som är värt att beundra och respektera.
Statsminister Olof Palme har som försvar
för Kuba-hjälpen bl a hänvisat till att ingen
yrkade att biståndet till Indien skulle påverkas av att landet använde en del av sina
knappa resurser till att spränga kärnladdningar. u restes faktiskt krav i den riktningen från en del håll – och de var berättigade. Sveriges skattebetalare skall inte ens
indirekt behöva medverka till att subventionera sådana ändamål. Det hade varit regeringens sak att ta initiativ till en undersökning
av hjälpen till Indien.
Den politiska opportunismen
Det finns i sammanhanget även anledning
att erinra om den undfallande svenska inställningen till det kommunistiska Nordvietnams krav på hemligstämpling av vissa delar
av det s k Bai Bang-projektet. Denna har visserligen upphävts, men regeringen borde givetvis aldrig ha accepterat det oblyga sekretessönskemålet. Det är kattebetalarnas
pengar som förbmkas i Bai Bang. Då skall
skattebetalarna också beredas in yn i hur de
används, och då skall svenska journalister
tillåtas fat·a dit och rapportera.
Regeringens kommentarer till riksdagsbeslutet om Kuba-hjälpen har varit sparsamma och smått generade. De styrande verkar
vara bekymrade. De tycks mest oroa sig för
vad andra u-länder skall säga och tänka.
Olof Palme har uttryckt olust över att vån
land kunde framstå som sympatisör till den
sydafrikanska apartheidregeringen, som
också ingripit i inbördeskriget i Angola. Sverige ger dock dessbättre ingen u-hjälp till
Sydafrika och har klart uttryckt sina åsikter i
FN. Risken för sådana missförstånd som hr
Palme befarat torde lyckligtvis vara minimal.
Det förefaller som om Olof Palme är ängsligt angelägen om goda relationer med regeringarna i den s k tredje världen. I och för
sig är önskan om sådana relationer en lmvärd ambition. Men den får inte förverkligas
till vilket pris som helst. Det får inte betalas
med politisk opportunism .
De fattiga länderna utgör inget enhetligt
block. Där finns hela skalan av regimer, från
sådana med ansatser till demokrati till renodlade våldsdiktaturer. Någon politisk samstämmighet uppvisar dessa stater sällan.
Många gånger antar de helt olika ståndpunkter i kontroversiella frågor. Vårt land
har ingen anledning att låta bli att kritisera
enskilda u-länder eller grupper av dem, om
de agerar på ett sätt som vi från humanitära
~— ——————————————-~——————–~–_…_.
synpunkter fin ner oacceptabelt. Tiger vi då
kan det på sikt skada vårt internationella anseende.
Behov av klarspråk
Den svenska regeringen bör säga ifrån om
exempelvis vissa afrikanska u-länders – och
naturligtvis Kubas – nålstickspolitik gentemot Israel. Försöken i bl a FN och
UNESCO att få denna nation stämplad som
rasistisk förtjänar ett klart avståndstagande.
Här har Sverige inte agerat tillräckligt kraftfullt. Vi har visserligen tillkännagivit en avvikande åsikt, men utan större engagemang.
Det bör med kraft fastslås att Sverige finner
kampanjen mot Israel vede1·värdig och skadlig för både u-länderna och världsfreden.
Ett ytterligare exempel på svensk undfallenhet var händelserna i samband med olympiaden i Montreal. ya Zeelands landslag i
rugby turnerade i Sydafrika. Ett antal afrikanska stater krävde med anledning av detta
att ’ya Zeeland inte skulle få delta i Montreal. Olympiska kommitten vägrade, naturligt nog, att efterkomma detta krav. Följden
blev att 22 afrikanska länder bojkottade
olympiaden.
335
Från svensk sida är det naturligtvis motivei-at att ta avstånd från Sydafrikas förtryckarvälde. Det har också gjorts vid upprepade tillfällen. Men även åtskilliga andra afrikanska stater är framstående när det gäller
utövande av internt våld, så framstående att
deras bojkottaktion vittnar om välutvecklat
sinne för hyckleri och dubbelmoral. Det
finns ingen anledning att inte sådant skulle
påtalas.
Vårt land bör även i fortsättningen efter
förmåga och inom ramen för välståndsutvecklingen öka stödet till de fattiga länderna. Men om en del av dem använder biståndet på ett sätt som inte överensstämmer
med u-hjälpens grundläggande intentioner,
är det befogat att reagera. Även om man
med viss tolerans och förståelse kan se u-ländernas internationella agerande, bör inte
vad som helst få passera. Sverige bör högt
och klart säga ifrån att svensk u-hjälp är humanitär hjälp och att den inte får användas
till stöd för våld och övergrepp, var de än
förekommer.
Socialdemokraterna må tycka sämre om
högerinriktade än vänsterinriktade u-länder. Över dessa värderingar måste dock stå
humanitetens krav.