Jan-Olof Sundell; Politisk litteratur
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN-OLOF SUNDELL:
Politisk litteratur
FillicJ an-OlofSundeli återkommer här med
en översikt av politisk litteratur, sådan som
han då och då skrivit i Svensk Tidskrift.
Denna gång kan man säga att artikeln koncentreras kring ordet kommunism. H an behandlar kommunismen på Kuba och Alexander Dolguns och Alexander Solsjenitsyns
upplevelser av sovjetiskafångläger. Sist
kommer han till den på senare tid uppmärksammade j ean-Franr;ois Revel, som analyserat trovärdigheten av de kommunistiskaförsäkringarnafrån både Italien ochfrån Spanien att kommunisterna numera skulle vara
färdiga att gå in i demokratiska europeiska
regeringar. Att de är villiga att gå in betvivlar ingen, menar Revel och med honom artikelförfattaren, men är de också villiga att gå
ur dem?
Socialism och kommunism är mångskiftande företeelser. Att så är fallet kan man få
klart för sig inte minst genom en del av den
litteratur på det politiska området, som utkommit under de senaste åren och som här
skall komma att behandlas. Traditionellt har
man vanligtvis ansett, att fascismen befinner
sig längst ut till höger och olika kommunistiska grupperingar längst till vänster på den
politiska skalan . Men i själva verket kan det
med fog göras gällande, att fascism och kommunism har mycket gemensamt med varandra. Ett nyutkommet arbete av den amerikanske idehistorikern A James Gregor, The
fascist Persuasion in radical Politics (Princeton Unversity Press) belyserjust detta förhållande med stor lärdom och grundlighet.
Han utgår från den klassiska marxismen
som den utformades av Marx och Engels,
den materialistiska historieuppfattningen,
dialektiken, determinismen, detlagbundna i
utvecklingen alldeles oavsett vad människor
gjorde.
Vid sekelskiftet visade det sig att den kla –
siska marxismen råkat in i en kris. Den a\’
historiens lagar förutsagda revolutionen verkade aldrig komma. Arbetarna flertal i industriländerna, de som av Marx och Engels
tillskrivits en avgörande roll vid störtandel
av kapitalismen, visade sig i praktiken sorgligt ointresserade av de stora perspektiven.
De ville ha mer närliggande förbättringar av
sin egen materiella situation. Detta medför·
de en splittring inom den internationella ar·
betarrörelsen i en reformistisk och en revolutionär del. Båda dessa grupper avläg nade
sig i praktiken från den klassiska marxismen. De första ledande reformisterna åter·
fanns inom de tyska socialdemokraterna
med Bernstein som första namn. De revolutionäras främsta namn blev Lenin. Eftersom
han fann att proletariatets stora massa inte
dög att göra revolution med, ändrade han
den marxistiska teorin så att en elit, ett
avantgarde, skulle stå i spetsen för revolutionen och dra elen tröga massan med sig. Därmed skulle också revolutionärer kunna medverka till att skapa en revolutionär situation
– också detta en förändring av den klassiska
marxistiska teorin.
Allt detta är tämligen väl bekant. Mindre
väl känt är att Mussolini, som i in ungdom
var marxist, bröl med den reformistiska vä-
gen och till stor del av samma skäl som Lenin. Det är i själva verket, menar Gregor,
Mussolini som dragit upp en rad riktlinjer
för det politiska handlandet som blivit normgivande inte bara för fascismen som sådan
utan också för andra radikala politiska rörelser. Det finns betydande beröringspunkter
mellan Mussolinis fascism och Stalins kommunism, men också Maos och Castros varianter av kommunism har åtskilligt gemensamt med fascismen, menar Gregor. Samtliga dessa rörelser har dominerats av karismatiska ledare, de är mobiliseringsideologier,
där marxismen synes spela mindre roll än
den intensiva nationalismen, och de är ideologier som strävar efter industrialisering.
Gregor har också gjort mycket omsorgsfulla och grundliga jämförelser mellan olika
fascistiska och kommunistiska ideologiska
texter. Det säger sig självt att hans teser inte
är särskilt opportuna, vilket han själv omvittnar i företalet till sin bok. Där nämner han
att han antytt vid ett vetenskapligt seminari- 337
um om fascism att den politiska historien
och den politiska kulturen på Castros Kuba
hade vissa genomsamma drag med 1\lussolinis fascism: ”Sällan har jag bevittnat akademiska kollegor besitta sådan moralisk indignation”. Men Gregor är inte ensam i sin bedömning. Redan fö1· sex år sedan betonade
Hugh Thomas i sin väldiga historik över
Kuba, Cuba or the Pursuit of Freedom, samma likhet mellan Castros och Mussolinis politiska system.
En amerikan om Kuba
yligen har den liberale amerikanske journalisten Herbert Matthews givit ut en ny omfattande Kubabok, Revolution in Cuba – An
essay in Understanding (Scribners). Matthews har länge sysslat med Kuba, han har
bl. a. skrivit en biografi om Castro, som också översattes till svenska för några år sedan.
Enligt förlagsreklamen utgör hans nya bok
en granskning av Castros Kuba av den
främste auktoriteten på området i USA. Det
sista är en sanning med modifikation ; det
finns flera andra skribenter, som med lika eller bättre rätt skulle kunna få ett sådant hedersomnämnande. Men låt gå för det. Matthews bok är en grundlig och sakkunnig genomgång av den kubanska revolutionen.
Den är välvillig i tonen men inte helt okritisk
mot Castros Kuba.
Matthews arbetade i många år för New
York Times och gjorde 1957 den första intervjun med Castro, då denne befann sig
upp i bergen i strid med Batistas trupper.
Där befann sig då dennes lilla gerillagrupp i
ett till synes prekärt läge. Matthews har se- 338
dan dess – med begränsad framgång – arbetat på au söka skapa större förståelse i
USA för Castro och revolutionen på Kuba.
Undermbriken till hans bok – an essay in
Understanding – är inte tillkommen av en
slump.
Men däri ligger också svagheten i hans
framställning. Ty Mattl1ews är inte någon
objektiv iakttagare. Han har i själva verket
spelat en roll i dramat genom sitt publicistiska stöd åt Castro, särskilt under tiden närmast före och efter dennes maknillträde.
Mauhews har också en egendomlig tendens
au nedvärdera betydelsen av det demokratiska styrelseskicket, som han säger sig vara anhängare av i de anglosachsiska länderna men som han anser vara ointressant och
irrelevant för Kubas del. Han skyggar ibland
också för obehagliga fakta. Det har framförts anklagelser för att man använt tortyr
mot politiska fångar på Kuba, för åren efter
1959 av Hugh Thomas, som stödjer sig på
vittnesuppgifter från fångar som lyckats
komma ut från Kuba, och för senare tid av
Amnesty International. Matthews kan inte
godta detta: ”Kuba är inte en polisstat; det
finns inte någon polisterror … Jag är så sä-
ker som jag kan vara om någonting an Fidel
Castro och hans nära medarbetare inte skulle bemyndiga eller medvetet tolerera användandet av fysisk tortyr … Om det förekom
tortyr under Revolutionens första år, så skulle det ha varit småsadisters obemyndigade
verk.” Vidare säger Manhews an man vet att
tortyr används regelbundet i andra länder,
Brasilien, Chile, Turkiet, Spanien, Vietnam
och Sovjet. I dessa länder blir det allmänt
känt. Men någon sådan kännedom om tortyr på Kuba finns inte.
Detta är med förlov sagt en föga övertygande argumentering. En regims ledare bär
ett ansvar också för vad dess underhuggare
begår för handlingar. Och märkligt nog underminerar Matthews själv trovärdigheten i
sitt sist anförda argument. Kuba är i dag ett
slutet samhälle. Pressen är likriktad och man
är noga med au inte släppa ut nyheter som
inte passar regimen. Detta gäller inte minst
de politiska fångarnas situation ”de senaste
tio åren. Inget internationellt organ har tilllåtits att besöka fångarna och inte heller några utländska journalister. Rättegångarna
står inte öppna för observatöreL” Detta sä-
ger Matthews själv. len om informationslä-
get är sådant om det politiska fångarna på
Kuba, hur kan man då så kategoriskt uttala
att det inte förekommer tortyr av dem?
Matthews sätt att resonera visar vilka risker som är förenade med att skriva om eu
utländskt land eller om en regim som man
starkt sympatiserar med och med vars syften
eller planer man i stor utsträckning solidariserar sig. En sådan framställning kan bli till
uppbyggelse för de redan troende men den
riskerar att på vitala punkter lämna oss andra i sticket. Och trots obestridliga förtjänster
har Matthews i sin senate bok fallit i denna
fälla.
En amerikan i Gulag
En allt annan än förskönande bild av livet
under kommunismen tecknas i Alexander
Dolguns En amerikan i Gulag (Askild & Kärnekull). Det är en kuslig historia om hur en
ung amerikansk medborgare kidnappades
av den hemliga polisen på öppen gata i november 1948. Han anklagades för spioneri.
Dolguns föräldrar hade flyttat till Sovjet under depressionen, men de hade behållit sina
amerikanska medborgarskap och sonen var
vid tiden för sin arrestering anställd vid amerikanska ambassaden i en underordnad befattning.
Vad han fick uppleva i Stalintidens fängelser och slavläger är en nära nog otrolig berättelse om grymhet och seg vilja att överleva. Dolgun släpptes 1956 och fick lutligen
lämna Sovjet 1971. l fängelset torterades
h;n i flera omgångar både psykiskt och fysiskt. Men man lyckades aldrig knäcka honom trots att han utsattes för en otroligt brutal behandling. Vi vet naturligtvis sedan tidigare en hel del om förhållandena i ryska
fängelser och slavläger under den här tiden,
inte minst genom Robert Conquests Den
stora terrorn och Solsjenitsyns Gulagat·kipelagen, men Dolguns berättelse är mer lättillgänglig än t ex den store ryske författarens
tunga arbete. Den handlar om hur en människa fick uppleva en vandring genom helvetet, och vi har trots allt lättare att identifiera
oss med en människas plåga än med miljoners lidanden. Det är ju också därför som
Anne Franks dagbok griper oss så starkt,
också när vi inte kan fatta mordet på sex miljoner judar.
Samhällets stöttepelare
Här nämndes Alexander Solsjenitsyns Gulagarkipelagen. På sätt och vis var det kanske
litet olyckligt attjust det arbetet blev så våldsamt uppmärksammat i samband med för- 339
fattarens landsförvisning. Om folk blev nyfikna på Solsjenitsyn och beslöt sig för att
börja läsa honom och då valde den då aktuella boken Gulag, fick man verkligen en hårdsmält lektyr. Men Solsjenitsyn kan skriva bå-
de lättillgängligt och meningsfullt. Det visar
hans litterära och politiska självbiografi En
kalv med eken stångades (Wahlström &
Widstrand). Titeln utnyttjar ett gammalt
ryskt ordspråk och symboliserar enligt författaren ”den ojämna kampen mellan den lilla människan och den allsmäktiga Sovjetstaten”.
Det är en djupt allvarlig bok, som samtidigt har förtjänsten att vara utomordentligt
rolig och underhållande. Enligt min mening
är den hans mest lättillängliga och en utmärkt introduktion för den om vill ta itu
med de andra tyngre arbetena. Det är också
en bok som handlar om en intellektuell och
andlig frigörelseprocess. Genom sitt författarskap, först motvilligt accepterat och så
småningom allt mer avskytt och bekämpat
av Sovjets establishment, blir Solsjenitsyn
så småningom en psykologisk och politisk
maktfaktor. Han visar prov på ett nästan
otroligt moraliskt mod i sin kamp mot samhällets stöttepelare. Man har en känsla av att
de ryska myndigheterna inte kunde komma
åt honom med vanliga metoder. Och detta
hörde samman med hans erfarenheter av
fånglägren i förening med hans växande internationella berömmelse. Därför var det en
handling i desperation när man kastade ut
Solsjenitsyn från Sovjet för några år sedan.
Boken ger också en mycket intressant bild
av den liberale Alexander T vardovskis lanserande av Solsjenitsyn i ovij Mir. Det var
. J
340
där som En dag i Ivan Denisovi~s liv först
trycktes och det var därigenom Solsjenitsyns
världsberömmelse grundlades. Men Tvardovski var och förblev kommunist, vilket
Solsjenitsyn inte var. Han var ju i stället nå-
got så otidsenligt som en kristen rysk nationalist, vilket väl bäst framgår av hans roman
Augusti I9l4.
stalintiden – och sedan
Stalintiden och dess ideologiska och politiska
arv har spelat en så stor roll för utvecklingen
både inom Sovjet och Östblocket och för en
stor del av den övriga världen att man med
glädje hälsar varje nytt bidrag till förståelsen
härav. En liten behändig studie har nyligen
utgivits av den välkände engelske ekonomiske historikern Alec Nove, som för några år
sedan skrev ett arbete om Sovjetunionens
ekonomiska historia, vilket översatts till
svenska. Noves nya bok heter Stalinism and
after (Allen & Unwin) och ger en koncis och
kunnig redogörelse för Sovjets utveckling.
Noves speciella kunskaper om rysk ekonomi
ger en extra tyngd åt framställningen. Avsnitten om Stalintiden är övertygande, men
däremot är skildringen av perioden efter
l953 inte fullt så givande. De mål som ledarna av den ryska revolutionen ställde upp har
inte förverkligats, konstaterar Nove. Eftersom målen var utopiska var det inte så konstigt att de inte gick att uppnå, menar han.
Men han finner det inte särskilt meningsfullt att beteckna ryska revolutionen som ett
misslyckande därför att den inte kunde förverkliga det omöjliga.
Med alla sina obestridliga brister är det
sannolikt att Breznevs välde tolereras därför
att det inte finns några synbara politiska alternativ och därför att det ryska folket anser
att oordning skulle leda till ytterligare offer
för folkets flertal, som redan fått lida så mycket. Det är därför inte så konstigt att man
mest är intresserad av att skaffa sig varaktiga
konsumtionsvaror och annat livets goda. Oppositionen mot regimen är förbehållen intellektuella minoriteter, som betraktas med
misstro av folkets flertal. Verkliga hot mot
stabiliteten i Sovjetstaten är sannolikt mer
spänningen mellan storrysk nationalism och
de olika nationer som tillhör sovjetunionen.
Inte minst torde detta vara fallet med dem
som varit självständiga stater under längre
eller kortare tid.
I flera av de stora staterna i Västeuropa
har kommunistpartierna under senare år
stärkt sin ställning. Särskilt gäller detta Italien och Frankrike. Också i Spanien kan ett
legaliserat kommunistparti komma att spela
en viktig roll i framtiden . Däremot tycks
kommunisterna i Portugal vara på tillbakagång efter att ett tag förra året ha verkat få
överhanden. Men situationen är både politiskt och ekonomiskt så labil där, att allting
fortfarande kan hända. Både i Italien och
Frankrike, två av de viktigaste länderna i
EG, står man inom överskådlig tid inför frå-
gan: hur länge kan man hålla kommunisterna utanför deltagande i regeringen? Och om
de får möjlighet att ingå i en regering, vad
kommer de då att göra? Skulle de i regeringsställning acceptera att bli bortröstade
från regeringsmakten vid ett kommande
val? Skulle valen över huvud taget bli fria i
vedertagen bemärkelse? Till saken hör att
särskilt det italienska men också i viss mån
det franska kommunistpartiet sökt frigi;ira
sig från de gamla dogmerna och beroendet
av Sovjet. Men är det fråga om en läpparnas
bekännelse eller en djupare ideologisk omorientering? Till de skeptiska hör den franske skribenten Jean-Fran<_;ois Revel, tidigare
bland annat känd för den till svenska översatta Varken Marx eller Jesus. Revel är socialdemokrat och utomordentligt kritisk mot
kommunismen. Hans bok La Tentatian totalitaire (Robert Laffont) har tre grundteser.
l. Utvecklingen i världen går mot socialism.
2. Det viktigaste hindret för socialismen är
inte kapitalismen utan kommunismen. 3.
Det framtida socialistiska samhället kan bara
vara av plankaraktär och det kan bara realiseras om de enskilda staterna underordnas
en supernationell världsordning.
Revel anser att alla former av kommunism
-inklusive Berlinguers italienska- är variationer av stalinism, att stalinismen är lika
kopplad till kommunismen som Kristus till
341
kristendomen. Vad demokrater ser som en
demokratisk strävan hos kommunister när
de tar makten, det är, menar Revel, i själva
verket ett klassiskt taktiskt trick som oföränderligt skulle följas av en återgång till en
hård kommunism. Revels bok har väckt stort
uppseende i Frankrike och har också kommit att tas upp i svensk valdebatt av Gösta
Bohman. Det är ingen tvekan om att Revels
bok sätter fingret på en öm punkt.
Men den berör inte bara den inrikespolitiska problematiken i Italien och Frankrike.
Den gäller också hela grunden för avspänningspolitiken mellan USA och Sovjet. Om
avspänningen konsekvent bara gynnar ena
parten, då måste rimligen de psykologiska
förutsättningarna för den försvinna. En tendens i den riktningen verkar redan vara på
gång. President Ford har slutat att tala om
detente. Ett kärvare och nyktrare politiskt
klimat förefaller att utvecklas. I varje fall har
Revel gjort demokratien i Europa en stor
~änst med La Tentatian totalitaire.
BERG & HEJLT ADVOKATBYRÅ KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm.
Telefonväxel: 23 73 70.
Advokater; Gunnar Berg, Richard W. Hjelt, Åke Hane-Weijman,
Carl Patric Ossbahr och Erik af Petersens.
Biträdande jurister: Jur. kand.James Tuveson, Anders Berg och
Mauritz Silfverstolpe.
l
J
Politisk litteratur
FillicJ an-OlofSundeli återkommer här med
en översikt av politisk litteratur, sådan som
han då och då skrivit i Svensk Tidskrift.
Denna gång kan man säga att artikeln koncentreras kring ordet kommunism. H an behandlar kommunismen på Kuba och Alexander Dolguns och Alexander Solsjenitsyns
upplevelser av sovjetiskafångläger. Sist
kommer han till den på senare tid uppmärksammade j ean-Franr;ois Revel, som analyserat trovärdigheten av de kommunistiskaförsäkringarnafrån både Italien ochfrån Spanien att kommunisterna numera skulle vara
färdiga att gå in i demokratiska europeiska
regeringar. Att de är villiga att gå in betvivlar ingen, menar Revel och med honom artikelförfattaren, men är de också villiga att gå
ur dem?
Socialism och kommunism är mångskiftande företeelser. Att så är fallet kan man få
klart för sig inte minst genom en del av den
litteratur på det politiska området, som utkommit under de senaste åren och som här
skall komma att behandlas. Traditionellt har
man vanligtvis ansett, att fascismen befinner
sig längst ut till höger och olika kommunistiska grupperingar längst till vänster på den
politiska skalan . Men i själva verket kan det
med fog göras gällande, att fascism och kommunism har mycket gemensamt med varandra. Ett nyutkommet arbete av den amerikanske idehistorikern A James Gregor, The
fascist Persuasion in radical Politics (Princeton Unversity Press) belyserjust detta förhållande med stor lärdom och grundlighet.
Han utgår från den klassiska marxismen
som den utformades av Marx och Engels,
den materialistiska historieuppfattningen,
dialektiken, determinismen, detlagbundna i
utvecklingen alldeles oavsett vad människor
gjorde.
Vid sekelskiftet visade det sig att den kla –
siska marxismen råkat in i en kris. Den a\’
historiens lagar förutsagda revolutionen verkade aldrig komma. Arbetarna flertal i industriländerna, de som av Marx och Engels
tillskrivits en avgörande roll vid störtandel
av kapitalismen, visade sig i praktiken sorgligt ointresserade av de stora perspektiven.
De ville ha mer närliggande förbättringar av
sin egen materiella situation. Detta medför·
de en splittring inom den internationella ar·
betarrörelsen i en reformistisk och en revolutionär del. Båda dessa grupper avläg nade
sig i praktiken från den klassiska marxismen. De första ledande reformisterna åter·
fanns inom de tyska socialdemokraterna
med Bernstein som första namn. De revolutionäras främsta namn blev Lenin. Eftersom
han fann att proletariatets stora massa inte
dög att göra revolution med, ändrade han
den marxistiska teorin så att en elit, ett
avantgarde, skulle stå i spetsen för revolutionen och dra elen tröga massan med sig. Därmed skulle också revolutionärer kunna medverka till att skapa en revolutionär situation
– också detta en förändring av den klassiska
marxistiska teorin.
Allt detta är tämligen väl bekant. Mindre
väl känt är att Mussolini, som i in ungdom
var marxist, bröl med den reformistiska vä-
gen och till stor del av samma skäl som Lenin. Det är i själva verket, menar Gregor,
Mussolini som dragit upp en rad riktlinjer
för det politiska handlandet som blivit normgivande inte bara för fascismen som sådan
utan också för andra radikala politiska rörelser. Det finns betydande beröringspunkter
mellan Mussolinis fascism och Stalins kommunism, men också Maos och Castros varianter av kommunism har åtskilligt gemensamt med fascismen, menar Gregor. Samtliga dessa rörelser har dominerats av karismatiska ledare, de är mobiliseringsideologier,
där marxismen synes spela mindre roll än
den intensiva nationalismen, och de är ideologier som strävar efter industrialisering.
Gregor har också gjort mycket omsorgsfulla och grundliga jämförelser mellan olika
fascistiska och kommunistiska ideologiska
texter. Det säger sig självt att hans teser inte
är särskilt opportuna, vilket han själv omvittnar i företalet till sin bok. Där nämner han
att han antytt vid ett vetenskapligt seminari- 337
um om fascism att den politiska historien
och den politiska kulturen på Castros Kuba
hade vissa genomsamma drag med 1\lussolinis fascism: ”Sällan har jag bevittnat akademiska kollegor besitta sådan moralisk indignation”. Men Gregor är inte ensam i sin bedömning. Redan fö1· sex år sedan betonade
Hugh Thomas i sin väldiga historik över
Kuba, Cuba or the Pursuit of Freedom, samma likhet mellan Castros och Mussolinis politiska system.
En amerikan om Kuba
yligen har den liberale amerikanske journalisten Herbert Matthews givit ut en ny omfattande Kubabok, Revolution in Cuba – An
essay in Understanding (Scribners). Matthews har länge sysslat med Kuba, han har
bl. a. skrivit en biografi om Castro, som också översattes till svenska för några år sedan.
Enligt förlagsreklamen utgör hans nya bok
en granskning av Castros Kuba av den
främste auktoriteten på området i USA. Det
sista är en sanning med modifikation ; det
finns flera andra skribenter, som med lika eller bättre rätt skulle kunna få ett sådant hedersomnämnande. Men låt gå för det. Matthews bok är en grundlig och sakkunnig genomgång av den kubanska revolutionen.
Den är välvillig i tonen men inte helt okritisk
mot Castros Kuba.
Matthews arbetade i många år för New
York Times och gjorde 1957 den första intervjun med Castro, då denne befann sig
upp i bergen i strid med Batistas trupper.
Där befann sig då dennes lilla gerillagrupp i
ett till synes prekärt läge. Matthews har se- 338
dan dess – med begränsad framgång – arbetat på au söka skapa större förståelse i
USA för Castro och revolutionen på Kuba.
Undermbriken till hans bok – an essay in
Understanding – är inte tillkommen av en
slump.
Men däri ligger också svagheten i hans
framställning. Ty Mattl1ews är inte någon
objektiv iakttagare. Han har i själva verket
spelat en roll i dramat genom sitt publicistiska stöd åt Castro, särskilt under tiden närmast före och efter dennes maknillträde.
Mauhews har också en egendomlig tendens
au nedvärdera betydelsen av det demokratiska styrelseskicket, som han säger sig vara anhängare av i de anglosachsiska länderna men som han anser vara ointressant och
irrelevant för Kubas del. Han skyggar ibland
också för obehagliga fakta. Det har framförts anklagelser för att man använt tortyr
mot politiska fångar på Kuba, för åren efter
1959 av Hugh Thomas, som stödjer sig på
vittnesuppgifter från fångar som lyckats
komma ut från Kuba, och för senare tid av
Amnesty International. Matthews kan inte
godta detta: ”Kuba är inte en polisstat; det
finns inte någon polisterror … Jag är så sä-
ker som jag kan vara om någonting an Fidel
Castro och hans nära medarbetare inte skulle bemyndiga eller medvetet tolerera användandet av fysisk tortyr … Om det förekom
tortyr under Revolutionens första år, så skulle det ha varit småsadisters obemyndigade
verk.” Vidare säger Manhews an man vet att
tortyr används regelbundet i andra länder,
Brasilien, Chile, Turkiet, Spanien, Vietnam
och Sovjet. I dessa länder blir det allmänt
känt. Men någon sådan kännedom om tortyr på Kuba finns inte.
Detta är med förlov sagt en föga övertygande argumentering. En regims ledare bär
ett ansvar också för vad dess underhuggare
begår för handlingar. Och märkligt nog underminerar Matthews själv trovärdigheten i
sitt sist anförda argument. Kuba är i dag ett
slutet samhälle. Pressen är likriktad och man
är noga med au inte släppa ut nyheter som
inte passar regimen. Detta gäller inte minst
de politiska fångarnas situation ”de senaste
tio åren. Inget internationellt organ har tilllåtits att besöka fångarna och inte heller några utländska journalister. Rättegångarna
står inte öppna för observatöreL” Detta sä-
ger Matthews själv. len om informationslä-
get är sådant om det politiska fångarna på
Kuba, hur kan man då så kategoriskt uttala
att det inte förekommer tortyr av dem?
Matthews sätt att resonera visar vilka risker som är förenade med att skriva om eu
utländskt land eller om en regim som man
starkt sympatiserar med och med vars syften
eller planer man i stor utsträckning solidariserar sig. En sådan framställning kan bli till
uppbyggelse för de redan troende men den
riskerar att på vitala punkter lämna oss andra i sticket. Och trots obestridliga förtjänster
har Matthews i sin senate bok fallit i denna
fälla.
En amerikan i Gulag
En allt annan än förskönande bild av livet
under kommunismen tecknas i Alexander
Dolguns En amerikan i Gulag (Askild & Kärnekull). Det är en kuslig historia om hur en
ung amerikansk medborgare kidnappades
av den hemliga polisen på öppen gata i november 1948. Han anklagades för spioneri.
Dolguns föräldrar hade flyttat till Sovjet under depressionen, men de hade behållit sina
amerikanska medborgarskap och sonen var
vid tiden för sin arrestering anställd vid amerikanska ambassaden i en underordnad befattning.
Vad han fick uppleva i Stalintidens fängelser och slavläger är en nära nog otrolig berättelse om grymhet och seg vilja att överleva. Dolgun släpptes 1956 och fick lutligen
lämna Sovjet 1971. l fängelset torterades
h;n i flera omgångar både psykiskt och fysiskt. Men man lyckades aldrig knäcka honom trots att han utsattes för en otroligt brutal behandling. Vi vet naturligtvis sedan tidigare en hel del om förhållandena i ryska
fängelser och slavläger under den här tiden,
inte minst genom Robert Conquests Den
stora terrorn och Solsjenitsyns Gulagat·kipelagen, men Dolguns berättelse är mer lättillgänglig än t ex den store ryske författarens
tunga arbete. Den handlar om hur en människa fick uppleva en vandring genom helvetet, och vi har trots allt lättare att identifiera
oss med en människas plåga än med miljoners lidanden. Det är ju också därför som
Anne Franks dagbok griper oss så starkt,
också när vi inte kan fatta mordet på sex miljoner judar.
Samhällets stöttepelare
Här nämndes Alexander Solsjenitsyns Gulagarkipelagen. På sätt och vis var det kanske
litet olyckligt attjust det arbetet blev så våldsamt uppmärksammat i samband med för- 339
fattarens landsförvisning. Om folk blev nyfikna på Solsjenitsyn och beslöt sig för att
börja läsa honom och då valde den då aktuella boken Gulag, fick man verkligen en hårdsmält lektyr. Men Solsjenitsyn kan skriva bå-
de lättillgängligt och meningsfullt. Det visar
hans litterära och politiska självbiografi En
kalv med eken stångades (Wahlström &
Widstrand). Titeln utnyttjar ett gammalt
ryskt ordspråk och symboliserar enligt författaren ”den ojämna kampen mellan den lilla människan och den allsmäktiga Sovjetstaten”.
Det är en djupt allvarlig bok, som samtidigt har förtjänsten att vara utomordentligt
rolig och underhållande. Enligt min mening
är den hans mest lättillängliga och en utmärkt introduktion för den om vill ta itu
med de andra tyngre arbetena. Det är också
en bok som handlar om en intellektuell och
andlig frigörelseprocess. Genom sitt författarskap, först motvilligt accepterat och så
småningom allt mer avskytt och bekämpat
av Sovjets establishment, blir Solsjenitsyn
så småningom en psykologisk och politisk
maktfaktor. Han visar prov på ett nästan
otroligt moraliskt mod i sin kamp mot samhällets stöttepelare. Man har en känsla av att
de ryska myndigheterna inte kunde komma
åt honom med vanliga metoder. Och detta
hörde samman med hans erfarenheter av
fånglägren i förening med hans växande internationella berömmelse. Därför var det en
handling i desperation när man kastade ut
Solsjenitsyn från Sovjet för några år sedan.
Boken ger också en mycket intressant bild
av den liberale Alexander T vardovskis lanserande av Solsjenitsyn i ovij Mir. Det var
. J
340
där som En dag i Ivan Denisovi~s liv först
trycktes och det var därigenom Solsjenitsyns
världsberömmelse grundlades. Men Tvardovski var och förblev kommunist, vilket
Solsjenitsyn inte var. Han var ju i stället nå-
got så otidsenligt som en kristen rysk nationalist, vilket väl bäst framgår av hans roman
Augusti I9l4.
stalintiden – och sedan
Stalintiden och dess ideologiska och politiska
arv har spelat en så stor roll för utvecklingen
både inom Sovjet och Östblocket och för en
stor del av den övriga världen att man med
glädje hälsar varje nytt bidrag till förståelsen
härav. En liten behändig studie har nyligen
utgivits av den välkände engelske ekonomiske historikern Alec Nove, som för några år
sedan skrev ett arbete om Sovjetunionens
ekonomiska historia, vilket översatts till
svenska. Noves nya bok heter Stalinism and
after (Allen & Unwin) och ger en koncis och
kunnig redogörelse för Sovjets utveckling.
Noves speciella kunskaper om rysk ekonomi
ger en extra tyngd åt framställningen. Avsnitten om Stalintiden är övertygande, men
däremot är skildringen av perioden efter
l953 inte fullt så givande. De mål som ledarna av den ryska revolutionen ställde upp har
inte förverkligats, konstaterar Nove. Eftersom målen var utopiska var det inte så konstigt att de inte gick att uppnå, menar han.
Men han finner det inte särskilt meningsfullt att beteckna ryska revolutionen som ett
misslyckande därför att den inte kunde förverkliga det omöjliga.
Med alla sina obestridliga brister är det
sannolikt att Breznevs välde tolereras därför
att det inte finns några synbara politiska alternativ och därför att det ryska folket anser
att oordning skulle leda till ytterligare offer
för folkets flertal, som redan fått lida så mycket. Det är därför inte så konstigt att man
mest är intresserad av att skaffa sig varaktiga
konsumtionsvaror och annat livets goda. Oppositionen mot regimen är förbehållen intellektuella minoriteter, som betraktas med
misstro av folkets flertal. Verkliga hot mot
stabiliteten i Sovjetstaten är sannolikt mer
spänningen mellan storrysk nationalism och
de olika nationer som tillhör sovjetunionen.
Inte minst torde detta vara fallet med dem
som varit självständiga stater under längre
eller kortare tid.
I flera av de stora staterna i Västeuropa
har kommunistpartierna under senare år
stärkt sin ställning. Särskilt gäller detta Italien och Frankrike. Också i Spanien kan ett
legaliserat kommunistparti komma att spela
en viktig roll i framtiden . Däremot tycks
kommunisterna i Portugal vara på tillbakagång efter att ett tag förra året ha verkat få
överhanden. Men situationen är både politiskt och ekonomiskt så labil där, att allting
fortfarande kan hända. Både i Italien och
Frankrike, två av de viktigaste länderna i
EG, står man inom överskådlig tid inför frå-
gan: hur länge kan man hålla kommunisterna utanför deltagande i regeringen? Och om
de får möjlighet att ingå i en regering, vad
kommer de då att göra? Skulle de i regeringsställning acceptera att bli bortröstade
från regeringsmakten vid ett kommande
val? Skulle valen över huvud taget bli fria i
vedertagen bemärkelse? Till saken hör att
särskilt det italienska men också i viss mån
det franska kommunistpartiet sökt frigi;ira
sig från de gamla dogmerna och beroendet
av Sovjet. Men är det fråga om en läpparnas
bekännelse eller en djupare ideologisk omorientering? Till de skeptiska hör den franske skribenten Jean-Fran<_;ois Revel, tidigare
bland annat känd för den till svenska översatta Varken Marx eller Jesus. Revel är socialdemokrat och utomordentligt kritisk mot
kommunismen. Hans bok La Tentatian totalitaire (Robert Laffont) har tre grundteser.
l. Utvecklingen i världen går mot socialism.
2. Det viktigaste hindret för socialismen är
inte kapitalismen utan kommunismen. 3.
Det framtida socialistiska samhället kan bara
vara av plankaraktär och det kan bara realiseras om de enskilda staterna underordnas
en supernationell världsordning.
Revel anser att alla former av kommunism
-inklusive Berlinguers italienska- är variationer av stalinism, att stalinismen är lika
kopplad till kommunismen som Kristus till
341
kristendomen. Vad demokrater ser som en
demokratisk strävan hos kommunister när
de tar makten, det är, menar Revel, i själva
verket ett klassiskt taktiskt trick som oföränderligt skulle följas av en återgång till en
hård kommunism. Revels bok har väckt stort
uppseende i Frankrike och har också kommit att tas upp i svensk valdebatt av Gösta
Bohman. Det är ingen tvekan om att Revels
bok sätter fingret på en öm punkt.
Men den berör inte bara den inrikespolitiska problematiken i Italien och Frankrike.
Den gäller också hela grunden för avspänningspolitiken mellan USA och Sovjet. Om
avspänningen konsekvent bara gynnar ena
parten, då måste rimligen de psykologiska
förutsättningarna för den försvinna. En tendens i den riktningen verkar redan vara på
gång. President Ford har slutat att tala om
detente. Ett kärvare och nyktrare politiskt
klimat förefaller att utvecklas. I varje fall har
Revel gjort demokratien i Europa en stor
~änst med La Tentatian totalitaire.
BERG & HEJLT ADVOKATBYRÅ KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm.
Telefonväxel: 23 73 70.
Advokater; Gunnar Berg, Richard W. Hjelt, Åke Hane-Weijman,
Carl Patric Ossbahr och Erik af Petersens.
Biträdande jurister: Jur. kand.James Tuveson, Anders Berg och
Mauritz Silfverstolpe.
l
J