Matti Häggström; Om principer
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
principer
Det är numera inte särskilt inne att vara
principfast. En person som håller på sina
ideal i ord och handling framstår i mångas
ögon som en extrem torrboll, en anakronism
i ett samhälle som ofta prisats för de framsteg som uppnåtts genom smidiga kompromisser, ett samhälle som blivit en marknad
för kohandlare.
Och visst är det alldeles utmärkt att olika
grupper förmär ge avkall på sina ståndpunkter för att i helhetens intresse åstadkomma
samförstånd. Ändå finns det ibland skäl att
sätta frågetecken när utförsäljningen av viktiga principuppfattningar äger rum till rena
bottennoteringar.
Den socialdemokratiska regeringen talade
mycket om hur angeläget det var med ökad
jämställdhet mellan män och kvinnor. Men
så blev det maktväxling. Den nye utbildningsministern Jan Erik Wikström gav den
sittande studiestödsutredningen i uppdrag
att föreslå att den s k äkta-makeprövningen
vid tilldelningen av studiemedel skulle slopas. Den leder nämligen i praktiken till att
främst kvinnor beviljas lägre studiestöd -eller rent av blir alldeles utan – om deras män
uppnått en viss inkomstnivå. Det säger sig
självt att en sådan bestämmelse inte stimulerar kvinnor till vidareutbildning, och därmed motverkas jämställdheten mellan kö-
nen. Men den socialdemokratiska oppositionen kommenterade Jan Erik Wikströms tillläggsdirektiv till studiestödsutredningen i
sötsura ordalag. Åtgärden skulle ju gynna
de välsituerade i samhället, sades det.
Jämställdhetsprincipen föll plötsligt pladask till marken. Dä den fick fördelningspolitiska följder, som inte passade socialdemokraterna, var den ingenting värd längre.
När SACO under förra decenniet i sina
analyser av medlemmarnas realinkomstutveckling även beaktade de effekter den direkta skatten fick på den enskildes köpkraft,
blev reaktionen våldsam. Akademikerorganisationen inkluderade ju sådant som låg
inom politikernas domäner. Det direkta
skattetrycket var regeringens och riksdagens
sak att avgöra, hette det. Nu var denna kritik
sakligt omotiverad, såtillvida som ingen opponerade sig mot att löntagarorganisationerna hänvisade till inflationsutvecklingen när
de fastställde sina krav. Även prisstegringarna är dock, åtminstone delvis, en direkt konsekvens av de styrandes ekonomiska politik.
Men vad säger löntagarorganisationerna
om den direkta skatten i dag? Jo, nu har det
plötsligt blivit högsta fackliga visdom att tala
om marginaleffekter och skattepolitik. LOchefen Gunnar Nilsson förklarade efter valet att hans organisation inte skulle precisera
sina yrkanden i den kommande avtalsrörelsen förrän han tagit del av den nya regeringens skatteprovisorium för 1977. Så kom propositionen. Vips meddelade Gunnar Nilsson
att LO måste kräva kompensation till de
grupper som enligt hans mening skulle missgynnas av de nya skatteskalorna.
Den indignation LO visade på 1960-talet
för att en annan löntagarorganisation påtala- 13
de den direkta skattens betydelse för reallö-
neutvecklingen lyser nu helt med sin frånvaro. Det blev opportunt för LO att anlägga
samma synsätt som SACO, och då gjorde
man det, uppenbarligen utan tillstymmelse
till ideologiska eller principiella betänkligheter.
Inte heller den nuvarande regeringen har
visat sig vara trogen sina principer. l valrö-
relsen angrep de borgerliga partierna marginalskatternas arbets- och välståndshämmande effekter. 1977 års skatteprovisorium sänker visserligen skatten på löneökningar för
mellaninkomsttagarna mer än socialdemokraterna vill. Men den skärper samtidigt
marginalskatten högre upp på inkomstskalan. Varför? Den principiella kritiken mot
marginalskatteeländet måste ju gälla även
där.
Hjalmar Gullberg skrev en gång om tidningen Morgontuppens recensent, doktor
Tidström: ”Tidström skiftar mening tusenfalt./Gamla ideal förrådas kallt./Tretti silverpenningar per spalt.” Om en facklig organisation skiftar mening när medlemmarnas intressen så kräver, må det kanske vara hänt.
När politiker inte håller fast vid sina ideal så
fort silverpenningar i form av skatteinkomster står på spel är det värre.
Matti Häggström
Det är numera inte särskilt inne att vara
principfast. En person som håller på sina
ideal i ord och handling framstår i mångas
ögon som en extrem torrboll, en anakronism
i ett samhälle som ofta prisats för de framsteg som uppnåtts genom smidiga kompromisser, ett samhälle som blivit en marknad
för kohandlare.
Och visst är det alldeles utmärkt att olika
grupper förmär ge avkall på sina ståndpunkter för att i helhetens intresse åstadkomma
samförstånd. Ändå finns det ibland skäl att
sätta frågetecken när utförsäljningen av viktiga principuppfattningar äger rum till rena
bottennoteringar.
Den socialdemokratiska regeringen talade
mycket om hur angeläget det var med ökad
jämställdhet mellan män och kvinnor. Men
så blev det maktväxling. Den nye utbildningsministern Jan Erik Wikström gav den
sittande studiestödsutredningen i uppdrag
att föreslå att den s k äkta-makeprövningen
vid tilldelningen av studiemedel skulle slopas. Den leder nämligen i praktiken till att
främst kvinnor beviljas lägre studiestöd -eller rent av blir alldeles utan – om deras män
uppnått en viss inkomstnivå. Det säger sig
självt att en sådan bestämmelse inte stimulerar kvinnor till vidareutbildning, och därmed motverkas jämställdheten mellan kö-
nen. Men den socialdemokratiska oppositionen kommenterade Jan Erik Wikströms tillläggsdirektiv till studiestödsutredningen i
sötsura ordalag. Åtgärden skulle ju gynna
de välsituerade i samhället, sades det.
Jämställdhetsprincipen föll plötsligt pladask till marken. Dä den fick fördelningspolitiska följder, som inte passade socialdemokraterna, var den ingenting värd längre.
När SACO under förra decenniet i sina
analyser av medlemmarnas realinkomstutveckling även beaktade de effekter den direkta skatten fick på den enskildes köpkraft,
blev reaktionen våldsam. Akademikerorganisationen inkluderade ju sådant som låg
inom politikernas domäner. Det direkta
skattetrycket var regeringens och riksdagens
sak att avgöra, hette det. Nu var denna kritik
sakligt omotiverad, såtillvida som ingen opponerade sig mot att löntagarorganisationerna hänvisade till inflationsutvecklingen när
de fastställde sina krav. Även prisstegringarna är dock, åtminstone delvis, en direkt konsekvens av de styrandes ekonomiska politik.
Men vad säger löntagarorganisationerna
om den direkta skatten i dag? Jo, nu har det
plötsligt blivit högsta fackliga visdom att tala
om marginaleffekter och skattepolitik. LOchefen Gunnar Nilsson förklarade efter valet att hans organisation inte skulle precisera
sina yrkanden i den kommande avtalsrörelsen förrän han tagit del av den nya regeringens skatteprovisorium för 1977. Så kom propositionen. Vips meddelade Gunnar Nilsson
att LO måste kräva kompensation till de
grupper som enligt hans mening skulle missgynnas av de nya skatteskalorna.
Den indignation LO visade på 1960-talet
för att en annan löntagarorganisation påtala- 13
de den direkta skattens betydelse för reallö-
neutvecklingen lyser nu helt med sin frånvaro. Det blev opportunt för LO att anlägga
samma synsätt som SACO, och då gjorde
man det, uppenbarligen utan tillstymmelse
till ideologiska eller principiella betänkligheter.
Inte heller den nuvarande regeringen har
visat sig vara trogen sina principer. l valrö-
relsen angrep de borgerliga partierna marginalskatternas arbets- och välståndshämmande effekter. 1977 års skatteprovisorium sänker visserligen skatten på löneökningar för
mellaninkomsttagarna mer än socialdemokraterna vill. Men den skärper samtidigt
marginalskatten högre upp på inkomstskalan. Varför? Den principiella kritiken mot
marginalskatteeländet måste ju gälla även
där.
Hjalmar Gullberg skrev en gång om tidningen Morgontuppens recensent, doktor
Tidström: ”Tidström skiftar mening tusenfalt./Gamla ideal förrådas kallt./Tretti silverpenningar per spalt.” Om en facklig organisation skiftar mening när medlemmarnas intressen så kräver, må det kanske vara hänt.
När politiker inte håller fast vid sina ideal så
fort silverpenningar i form av skatteinkomster står på spel är det värre.
Matti Häggström