John Magnus Lindberg; Konsten att bilda regering
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOH MAGNUS LINDBERG:
Konsten att bilda regering
Mellan valdagen och den 7 oktober, då den
nya regeringen tillträdde, låg sjutton intensiva och spänningsfyllda dygn. Brända av tidigare bakslag hade oppositionspartierna konsekvent avståu från alla förberedande åtgärder. Den psykologiska och praktiskt-politiska
beredskapen var låg.
Hur det i detalj gick till att bilda regering,
att utarbeta regeringsdeklarationen, utforma utskous- och departementsindelningen
och sist men inte minst pussla ihop ministerlistan, kan man föUa – timme för timme – i
en nyutkommen bok ”Kompromissernas
koalition” av Kai Hammerich (Raben & Sjö-
gren). Den bygger på intervjuer med den lilla inre krets från respektive parti som hade
ansvaret för förhandlingarna och på en rik
kriftlig dokumentation. Den senare, som
omfattar interna partipromemorier, minnesoch dagboksanteckningar täcker såvitt några
kontroller givit vid handen allt väsentligt.
Förfanarens egna kommentarer och slutsatser har begränsats.
En brist är emellertid att författaren inte
gjort en klar gränsdragning mellan å ena sidan dokument och egna intervjuer och å
andra sidan politiskt andrahandsmateriaL
Så tex när LO:s Gunnar Nilsson under valvakans nattliga timmar dyster och nedslagen
för en inre monolo.~ kring temat varför det
gick som det gick. Ar detta en skicklig journalistisk uttolkning av LO-ordförandens
sorgmodiga anlete i nederlagets ögonblick,
eller är det material från en intervju då eller
några dagar senare?
Från politisk synpunkt ligger bokens största värde i den åskådliga bild som ges av den
mäktiga politiska vågrörelse som valet var ett
uttryck för: väljarnas klara och entydiga
ställningstagande för en borgerlig trepartiregering.
Allt vad man kan begära av en politisk förhandling på hög nivå fanns med, personlig
249
prestige och personliga rancuner, snävt partitaktiska och kortsiktiga bedömningar samt
grumliga gruppintressen. Allt detta kom
sakta och obevekligt, efterhand som de
långa dagarnas förhandlingar skred fram ,
att underordnas det övergripande kravet på
ett samlat borgerligt regeringsalternativ. För
flera av de engagerade var det säkert en
mycket smärtsam process. Samtidigt lades
under dessa dagar en fast grund för det fortsatta samarbetet i regeringen.
Författaren ger oss också nyanserade men
närgångna porträtt av de tre partiledarna.
Förhandlingarna speglar, så som de återgivits i boken, mera tre temperament än tre
skilda politiska åsiktsriktningar. Å ena sidan
Thorbjörn Fälldins eftertänksamma och
prövande attityd till ett ställt problem att
jämföras med den kända korta stubinen hos
Gösta Bohman, men båda likväl förenade i
viljan och förmågan att se till resultatet. Å
andra sidan Per Ahlmark med intresset mera inriktat på partiets – och den egna – politiska framtoningen.
Boken är för övrigt avslöjande också på
annat sätt. Hur skulle den genomsnittlige
folkpartiväljaren ha reagerat om följande uttalande av folkpartiets ideolog och statsrådskandidat Carl Tham blivit känt före valet:
Det enda som höll de tre borgerliga partierna samman var det långa socialdemokratiska
maktinnehavet. ågon gemensam borgerlig
nämnare fanns inte. I konsekvens härmed
förordade Tham ett samarbete rned socialdemokraterna när förhandlingarna kom i
en mera kärv situation.
Sammantaget är Kompromissernas koalition ett rappt och trevligt skrivet reportage
om vad man kallat en milstolpe i svensk politik. Bokens titel kunde vara bättre vald. En
kompromisslös koalition var i varje fall inte
vad väUarna begärde.
Konsten att bilda regering
Mellan valdagen och den 7 oktober, då den
nya regeringen tillträdde, låg sjutton intensiva och spänningsfyllda dygn. Brända av tidigare bakslag hade oppositionspartierna konsekvent avståu från alla förberedande åtgärder. Den psykologiska och praktiskt-politiska
beredskapen var låg.
Hur det i detalj gick till att bilda regering,
att utarbeta regeringsdeklarationen, utforma utskous- och departementsindelningen
och sist men inte minst pussla ihop ministerlistan, kan man föUa – timme för timme – i
en nyutkommen bok ”Kompromissernas
koalition” av Kai Hammerich (Raben & Sjö-
gren). Den bygger på intervjuer med den lilla inre krets från respektive parti som hade
ansvaret för förhandlingarna och på en rik
kriftlig dokumentation. Den senare, som
omfattar interna partipromemorier, minnesoch dagboksanteckningar täcker såvitt några
kontroller givit vid handen allt väsentligt.
Förfanarens egna kommentarer och slutsatser har begränsats.
En brist är emellertid att författaren inte
gjort en klar gränsdragning mellan å ena sidan dokument och egna intervjuer och å
andra sidan politiskt andrahandsmateriaL
Så tex när LO:s Gunnar Nilsson under valvakans nattliga timmar dyster och nedslagen
för en inre monolo.~ kring temat varför det
gick som det gick. Ar detta en skicklig journalistisk uttolkning av LO-ordförandens
sorgmodiga anlete i nederlagets ögonblick,
eller är det material från en intervju då eller
några dagar senare?
Från politisk synpunkt ligger bokens största värde i den åskådliga bild som ges av den
mäktiga politiska vågrörelse som valet var ett
uttryck för: väljarnas klara och entydiga
ställningstagande för en borgerlig trepartiregering.
Allt vad man kan begära av en politisk förhandling på hög nivå fanns med, personlig
249
prestige och personliga rancuner, snävt partitaktiska och kortsiktiga bedömningar samt
grumliga gruppintressen. Allt detta kom
sakta och obevekligt, efterhand som de
långa dagarnas förhandlingar skred fram ,
att underordnas det övergripande kravet på
ett samlat borgerligt regeringsalternativ. För
flera av de engagerade var det säkert en
mycket smärtsam process. Samtidigt lades
under dessa dagar en fast grund för det fortsatta samarbetet i regeringen.
Författaren ger oss också nyanserade men
närgångna porträtt av de tre partiledarna.
Förhandlingarna speglar, så som de återgivits i boken, mera tre temperament än tre
skilda politiska åsiktsriktningar. Å ena sidan
Thorbjörn Fälldins eftertänksamma och
prövande attityd till ett ställt problem att
jämföras med den kända korta stubinen hos
Gösta Bohman, men båda likväl förenade i
viljan och förmågan att se till resultatet. Å
andra sidan Per Ahlmark med intresset mera inriktat på partiets – och den egna – politiska framtoningen.
Boken är för övrigt avslöjande också på
annat sätt. Hur skulle den genomsnittlige
folkpartiväljaren ha reagerat om följande uttalande av folkpartiets ideolog och statsrådskandidat Carl Tham blivit känt före valet:
Det enda som höll de tre borgerliga partierna samman var det långa socialdemokratiska
maktinnehavet. ågon gemensam borgerlig
nämnare fanns inte. I konsekvens härmed
förordade Tham ett samarbete rned socialdemokraterna när förhandlingarna kom i
en mera kärv situation.
Sammantaget är Kompromissernas koalition ett rappt och trevligt skrivet reportage
om vad man kallat en milstolpe i svensk politik. Bokens titel kunde vara bättre vald. En
kompromisslös koalition var i varje fall inte
vad väUarna begärde.