Thede Palm; Initierade minnen
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
250
THEDE PALM:
Initierade minnen
Tredje delen av Stig H:son Ericsons memoarer, ”Vita havet” (Bonniers), är skrivna med
samma stilistiska säkerhet och på samma klara svenska som de två tidigare delarna. I
denna avgår författaren som chef för marinen. Han tillträder sin hov~änst som förste
hovmarskalk, vilket vill säga chef för hovförvaltningen, 9ch blir också riksmarskalk, en
befattning som en tid stod ledig. Som riksmarskalk hade han det goda förståndet att
behålla excellenstiteln, fastän dåvarande
statsministern och utrikesministern inte vå-
gat göra det. Han kom att stå kung Gustaf
Adolf nära, och det var han som i Helsingborg hade att meddela att den gamle kungen avlidit.
Under sådana omständigheter är det givet, att denna del i stor utsträckning kommit
att handla om hovet under kungens senare
år och om denne själv. Man får bekräftat
hur kung Gustaf Adolf fortsatte att föra ett
aktivt liv in i det sista. För amiralen-författaren, som under sin tidigare verksamhet inte
haft mång<~, anledningar att ägna sig åt arkeologi, måste utgrävningarna i Italien tillsammans med kungen och ibland tillsammans med den lärde riksantikvarien RunJanne och med munviga studenter ha varit
en upplevelse.
Sådant ger nöjsam och uppfriskande läsning. Man föranleds samtidigt att med författaren reflektera över hur nyttigt och väl
kungamakten kunde fungera. Författaren
är själv alltför grannlaga för att säga något
om dem som gjorde sitt bästa för att förstöra
denna tillgång i det svenska demokratiska
samhället. Den historielöshet, som utmärkte
dem och som i dessa dagar framträder utpräglat och banalt hos bärarna av den fortsatta republikanska agitationen, är emellertid självförvållad. Det finns egentligen ingen
anledning att av artighet dölja vad man bör
tänka om dem.
Boken har emellertid också avsnitt där
kungen inte är med. Ett sådant behandlar
författarens engagemang i vissa företagsstyrelser. Det ger viss inblick i något som är rätt
litet känt. Det har funnits och finns i Sverige
företag – långt flera exempel träffar man
på i Storbritannien -som i sina styrelser placerat högre ämbetsmän eller pensionerade
sådana. I enstaka fall har det naturligtvis
skett för att hjälpa upp otillräckliga pensioner. Men i de flesta fall har dessa män kunnat tillföra företagen ett samlat kapital av administrativt kunnande och dessutom av bildning, vilket man inom företaget känt att man
behövt. Eventuellt prat om korruption och
intressekonflikter kan man bortse ifrån. Det
vill mera till än ett styrelseuppdrag för au
förstöra moralen hos en svensk amiral.
Stig H :son Ericson satt med regeringens
medgivande under en tid som styrelseordfö-
rande i försäkringskoncernen VEGETE.
Han avgick i samband med ett misslyckande
– det gällde en påtänkt fusion med Städernas Allmänna. Det måste ha varit mycket lä-
rorikt för honom. Han var inte van vid misslyckanden. Därför har han skrivit utförligt
om historien. Den hindrade honom i varje
fall inte från att bli ledamot av styrelsen för
Stockholms Enskilda Bank. Visserligen skedde detta först vi.d hans avgång som marinchef. Amiralen erbjöds då att bli revisorssuppleant i banken! Han insåg naturligtvis
att detta bara var så att säga en piruett som
krävdes av en förut icke invigd – alla måste
som bekant börja från början. Han gjorde så
och leddes snabbt uppför trapporna.
Säkerligen förlorade varken Enskilda
Banken eller andra företag på en sådan styrelsemedlem. Numera får ibland ambassadörer plats som ”rådgivare” åt olika exportföretag och deras erfarenhet tages därmed
tillvara. Alldeles detsamma är inte detta, därför att ansvaret blir ett annat och lägre. Under alla omständigheter är det intressant au
genom Stig H :son Ericson bli påmind om en
god och förnuftig svensk tradition, som sannolikt är dömd att dö ut.
THEDE PALM:
Initierade minnen
Tredje delen av Stig H:son Ericsons memoarer, ”Vita havet” (Bonniers), är skrivna med
samma stilistiska säkerhet och på samma klara svenska som de två tidigare delarna. I
denna avgår författaren som chef för marinen. Han tillträder sin hov~änst som förste
hovmarskalk, vilket vill säga chef för hovförvaltningen, 9ch blir också riksmarskalk, en
befattning som en tid stod ledig. Som riksmarskalk hade han det goda förståndet att
behålla excellenstiteln, fastän dåvarande
statsministern och utrikesministern inte vå-
gat göra det. Han kom att stå kung Gustaf
Adolf nära, och det var han som i Helsingborg hade att meddela att den gamle kungen avlidit.
Under sådana omständigheter är det givet, att denna del i stor utsträckning kommit
att handla om hovet under kungens senare
år och om denne själv. Man får bekräftat
hur kung Gustaf Adolf fortsatte att föra ett
aktivt liv in i det sista. För amiralen-författaren, som under sin tidigare verksamhet inte
haft mång<~, anledningar att ägna sig åt arkeologi, måste utgrävningarna i Italien tillsammans med kungen och ibland tillsammans med den lärde riksantikvarien RunJanne och med munviga studenter ha varit
en upplevelse.
Sådant ger nöjsam och uppfriskande läsning. Man föranleds samtidigt att med författaren reflektera över hur nyttigt och väl
kungamakten kunde fungera. Författaren
är själv alltför grannlaga för att säga något
om dem som gjorde sitt bästa för att förstöra
denna tillgång i det svenska demokratiska
samhället. Den historielöshet, som utmärkte
dem och som i dessa dagar framträder utpräglat och banalt hos bärarna av den fortsatta republikanska agitationen, är emellertid självförvållad. Det finns egentligen ingen
anledning att av artighet dölja vad man bör
tänka om dem.
Boken har emellertid också avsnitt där
kungen inte är med. Ett sådant behandlar
författarens engagemang i vissa företagsstyrelser. Det ger viss inblick i något som är rätt
litet känt. Det har funnits och finns i Sverige
företag – långt flera exempel träffar man
på i Storbritannien -som i sina styrelser placerat högre ämbetsmän eller pensionerade
sådana. I enstaka fall har det naturligtvis
skett för att hjälpa upp otillräckliga pensioner. Men i de flesta fall har dessa män kunnat tillföra företagen ett samlat kapital av administrativt kunnande och dessutom av bildning, vilket man inom företaget känt att man
behövt. Eventuellt prat om korruption och
intressekonflikter kan man bortse ifrån. Det
vill mera till än ett styrelseuppdrag för au
förstöra moralen hos en svensk amiral.
Stig H :son Ericson satt med regeringens
medgivande under en tid som styrelseordfö-
rande i försäkringskoncernen VEGETE.
Han avgick i samband med ett misslyckande
– det gällde en påtänkt fusion med Städernas Allmänna. Det måste ha varit mycket lä-
rorikt för honom. Han var inte van vid misslyckanden. Därför har han skrivit utförligt
om historien. Den hindrade honom i varje
fall inte från att bli ledamot av styrelsen för
Stockholms Enskilda Bank. Visserligen skedde detta först vi.d hans avgång som marinchef. Amiralen erbjöds då att bli revisorssuppleant i banken! Han insåg naturligtvis
att detta bara var så att säga en piruett som
krävdes av en förut icke invigd – alla måste
som bekant börja från början. Han gjorde så
och leddes snabbt uppför trapporna.
Säkerligen förlorade varken Enskilda
Banken eller andra företag på en sådan styrelsemedlem. Numera får ibland ambassadörer plats som ”rådgivare” åt olika exportföretag och deras erfarenhet tages därmed
tillvara. Alldeles detsamma är inte detta, därför att ansvaret blir ett annat och lägre. Under alla omständigheter är det intressant au
genom Stig H :son Ericson bli påmind om en
god och förnuftig svensk tradition, som sannolikt är dömd att dö ut.