Håkan Hagwall; Dagens namn – Bert Lundin
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGVALL:
Bert Lundin
Den första bok som gavs ut på Bonniers förlag någon gång på det mörka artonhundratalet var ett litet häfte med den spännande titeln ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat”.
Det finns nog mer än en arbetsmarknadsjournalist, som försökt få tag i Metallarbetarförbundets ordförande Bert Lundin eller
försökt få någon att ge bestämda besked om
denne man och som med tiden börjat fundera på om man inte skulle skriva en betraktelse över ämnet Bevis att Bert Lundin aldrig
har existerat.
Det är nämligen stört omöjligt att få tag i
Bert Lundin. Ytterst få har något att berätta
om honom. Men alla vet att han är en mycket mäktig man. Han är helt enkelt en superdoldis.
Av de torftiga källorna framgår att Bert
Lundin är född i Bohuslän i början av tjugotalet. Efter att ha gått ut folkskolan började
han som svarvare på skandiaverken i Lysekil. Det upptäcktes tidigt både av andra och
av Bert Lundin själv att han var en duktig
pojke. Han läste in en verkmästarkurs per
korrespondens och han engagerade sig i Rö-
relsen, både i facket och i politiken. Han blev
ordförande i SSU. Han blev ordförande i
facket. Han blev tjugofemårig ledamot av
Lysekils stadsfullmäktige, vilket inte låter så
märkvärdigt nu men var det på fyrtitalet.
Ryktet om Bert Lundins förmåga som
fackföreningsman spred sig, och han plockades upp till Stockholm för att bli förhandlingsombudsman i Metall. Omsider specialsyddes en särskild tjänst och titel åt honom.
Han blev avtalssekreterare. Som sådan for
han land och rike kring och förhandlade för
metallarbetarna.
Bert Lundin lär ha ett fruktansvärt minne. Både motparter och medförhandlare
häpnade över hans suveräna behärskning av
avtalsparagrafer och lönelägen inom hela
förhandlingsområdet. Han behövde inga kataloger med statistik; han hade dem i huvudet. Men minnet räckte till också för annat.
Det berättas att denne kylige och intellektuelle man kunde förvåna sin omgivning med
att plötsligt bryta ut i deklamerande. Han
hade lärt sig Dan Andersson utantill.
1967 blev Bert Lundin andre ordförande i
Metall. Som sådan fortsatte han sitt jobb på
att systematisera och effektivisera förbundets förhandlingsarbete. Detta skedde bl a
genom en ganska hårdhänt rationalisering
och centralisering, vilken väl inte alltid var så
populär på de håll där små fackföreningar
uppslukades i snabbt växande storavdelningar.
Det började tidigt viskas om att i Bert Lundin hade man mannen som skulle nå topparna; han var ämne till en LO-ordförande.
Men så inträffade de vilda strejkerna på
LKAB vid årsskiftet 69-70, och LO:s andre
ordförande Kurt Nordgren fick chansen att
framträda på ett sätt som fick Bert Lundins
beundrare att ge upp tills vidare och i stället
bö1ja tala om att Lundin vore lämplig som
LO-bas efter Nordgren.
Men det trasslade till sig ordentligt. Kurt
Nordgren hoppade av från LO-jobbet och
blev landshövding. Bert Lundin fördes åter
fram som Arne Geijers självskrivne efterträ-
dare. Men det blev ändå inget av. Bert Lundin tackade nej. Han föredrog att efterträda
Åke Nilsson som ordförande i Metall. Makt
252
har Lundin inget emot, men däremot gillar
han inte att stå i rampljuset. Och han utgick
ifrån – vilket sedermera visat sig vara helt
riktigt – att han kunde utöva väl så mycket
makt som ordförande i Metall som han skulle kunna göra på motsvarande post i Landsorganisationen.
Så kom det sig att den nyutnämnde men
aldrig tillträdde träordföranden Gunnar
ilsson plockades in på Kurt Nordgrens
plats för att med tiden inträda som ledare
för LO.
Metall är LO:s största och rikaste förbund.
Med sina bortåt 400 000 medlemmar var
Metall redan på Åke Nilssons tid en mäktig
kraft i samhället och dess ordförande i motsvarande mån en makthavare. Med Bert
Lundin har detta förhållande blivit än mer
markant. Det ät· ingen tillfällighet att en metall kongress visas minst lika stort intresse
från massmedias och från tex socialdemokratiska statsråds sida som någonsin riksdagen.
Metall har varit pådrivande i LO:s snabbt
tilltagande politiska radikalisering. Från att
tidigare ha varit Rörelsens merajordbundna
och pragmatiska gren har LO övergått till att
bli ett socialistiskt avantgarde. Och ofta har
det varit Metall och Bert Lundin.som angett
tonen.
Bert Lundin är radikal socialist. Han är
snabb att utnyttja varje tillfälle som bjuds att
klippa till borgerligheten. Och han har flera
gånger på ett avgörande sätt drivit LO åt
vänster. Så var tex fallet när Metall inför
LO-kongressen l976 drev igenom skärpningar av Rudolf Meidners förslag om socialisering via löntagarfonder. Så var också fallet när Metall slutgiltigt sänkte planerna på
ett produktionssamarbete mellan Aftonbladet och Dagens Nyheter, trots att just Metall
som det största LO-förbundet skulle få bära
de tyngsta bördorna av de ekonomiska konsekvenser detta beslut kommer att få. Men
hellre det än att ha något ihop med ”kapitalisterna”.
Bert Lundin är ingen folktalare. Han är
effektiv i talarstolen, men det som hos företrädaren Åke Nilsson framstod som patos
blir hos Bert Lundin argsinthet.
Kanske är det signifikativt att det mest
storslagna sammanhang man sett Bert Lundin framträda i blev ett veritabelt fiasko för
honom som mötestalare. Det var när socialdemokrater och allsköns kommunister
anordnade ett gemensamt första majmöte
l972 för att protestera mot USA:s deltagande i Vietnamkriget. Efter ett bejublat anfö-
rande av PRR-representanten guyen van
Tien framträdde Bert Lundin och lovordade regeringens ”fasta och bestämda” uppträ-
dande gentemot USA. Han blev utbuad av
de kommunister som befann sig i flertal på
mötet.
ästa år återgick socialdemokraterna till
att fira första maj på egen hand.
HÅKAN HAGVALL:
Bert Lundin
Den första bok som gavs ut på Bonniers förlag någon gång på det mörka artonhundratalet var ett litet häfte med den spännande titeln ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat”.
Det finns nog mer än en arbetsmarknadsjournalist, som försökt få tag i Metallarbetarförbundets ordförande Bert Lundin eller
försökt få någon att ge bestämda besked om
denne man och som med tiden börjat fundera på om man inte skulle skriva en betraktelse över ämnet Bevis att Bert Lundin aldrig
har existerat.
Det är nämligen stört omöjligt att få tag i
Bert Lundin. Ytterst få har något att berätta
om honom. Men alla vet att han är en mycket mäktig man. Han är helt enkelt en superdoldis.
Av de torftiga källorna framgår att Bert
Lundin är född i Bohuslän i början av tjugotalet. Efter att ha gått ut folkskolan började
han som svarvare på skandiaverken i Lysekil. Det upptäcktes tidigt både av andra och
av Bert Lundin själv att han var en duktig
pojke. Han läste in en verkmästarkurs per
korrespondens och han engagerade sig i Rö-
relsen, både i facket och i politiken. Han blev
ordförande i SSU. Han blev ordförande i
facket. Han blev tjugofemårig ledamot av
Lysekils stadsfullmäktige, vilket inte låter så
märkvärdigt nu men var det på fyrtitalet.
Ryktet om Bert Lundins förmåga som
fackföreningsman spred sig, och han plockades upp till Stockholm för att bli förhandlingsombudsman i Metall. Omsider specialsyddes en särskild tjänst och titel åt honom.
Han blev avtalssekreterare. Som sådan for
han land och rike kring och förhandlade för
metallarbetarna.
Bert Lundin lär ha ett fruktansvärt minne. Både motparter och medförhandlare
häpnade över hans suveräna behärskning av
avtalsparagrafer och lönelägen inom hela
förhandlingsområdet. Han behövde inga kataloger med statistik; han hade dem i huvudet. Men minnet räckte till också för annat.
Det berättas att denne kylige och intellektuelle man kunde förvåna sin omgivning med
att plötsligt bryta ut i deklamerande. Han
hade lärt sig Dan Andersson utantill.
1967 blev Bert Lundin andre ordförande i
Metall. Som sådan fortsatte han sitt jobb på
att systematisera och effektivisera förbundets förhandlingsarbete. Detta skedde bl a
genom en ganska hårdhänt rationalisering
och centralisering, vilken väl inte alltid var så
populär på de håll där små fackföreningar
uppslukades i snabbt växande storavdelningar.
Det började tidigt viskas om att i Bert Lundin hade man mannen som skulle nå topparna; han var ämne till en LO-ordförande.
Men så inträffade de vilda strejkerna på
LKAB vid årsskiftet 69-70, och LO:s andre
ordförande Kurt Nordgren fick chansen att
framträda på ett sätt som fick Bert Lundins
beundrare att ge upp tills vidare och i stället
bö1ja tala om att Lundin vore lämplig som
LO-bas efter Nordgren.
Men det trasslade till sig ordentligt. Kurt
Nordgren hoppade av från LO-jobbet och
blev landshövding. Bert Lundin fördes åter
fram som Arne Geijers självskrivne efterträ-
dare. Men det blev ändå inget av. Bert Lundin tackade nej. Han föredrog att efterträda
Åke Nilsson som ordförande i Metall. Makt
252
har Lundin inget emot, men däremot gillar
han inte att stå i rampljuset. Och han utgick
ifrån – vilket sedermera visat sig vara helt
riktigt – att han kunde utöva väl så mycket
makt som ordförande i Metall som han skulle kunna göra på motsvarande post i Landsorganisationen.
Så kom det sig att den nyutnämnde men
aldrig tillträdde träordföranden Gunnar
ilsson plockades in på Kurt Nordgrens
plats för att med tiden inträda som ledare
för LO.
Metall är LO:s största och rikaste förbund.
Med sina bortåt 400 000 medlemmar var
Metall redan på Åke Nilssons tid en mäktig
kraft i samhället och dess ordförande i motsvarande mån en makthavare. Med Bert
Lundin har detta förhållande blivit än mer
markant. Det ät· ingen tillfällighet att en metall kongress visas minst lika stort intresse
från massmedias och från tex socialdemokratiska statsråds sida som någonsin riksdagen.
Metall har varit pådrivande i LO:s snabbt
tilltagande politiska radikalisering. Från att
tidigare ha varit Rörelsens merajordbundna
och pragmatiska gren har LO övergått till att
bli ett socialistiskt avantgarde. Och ofta har
det varit Metall och Bert Lundin.som angett
tonen.
Bert Lundin är radikal socialist. Han är
snabb att utnyttja varje tillfälle som bjuds att
klippa till borgerligheten. Och han har flera
gånger på ett avgörande sätt drivit LO åt
vänster. Så var tex fallet när Metall inför
LO-kongressen l976 drev igenom skärpningar av Rudolf Meidners förslag om socialisering via löntagarfonder. Så var också fallet när Metall slutgiltigt sänkte planerna på
ett produktionssamarbete mellan Aftonbladet och Dagens Nyheter, trots att just Metall
som det största LO-förbundet skulle få bära
de tyngsta bördorna av de ekonomiska konsekvenser detta beslut kommer att få. Men
hellre det än att ha något ihop med ”kapitalisterna”.
Bert Lundin är ingen folktalare. Han är
effektiv i talarstolen, men det som hos företrädaren Åke Nilsson framstod som patos
blir hos Bert Lundin argsinthet.
Kanske är det signifikativt att det mest
storslagna sammanhang man sett Bert Lundin framträda i blev ett veritabelt fiasko för
honom som mötestalare. Det var när socialdemokrater och allsköns kommunister
anordnade ett gemensamt första majmöte
l972 för att protestera mot USA:s deltagande i Vietnamkriget. Efter ett bejublat anfö-
rande av PRR-representanten guyen van
Tien framträdde Bert Lundin och lovordade regeringens ”fasta och bestämda” uppträ-
dande gentemot USA. Han blev utbuad av
de kommunister som befann sig i flertal på
mötet.
ästa år återgick socialdemokraterna till
att fira första maj på egen hand.