Ledare; Valet sett från utlandet
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Valet sett från utlandet
l en tysk socialdemokratisk tidning lästes
några dagar före det svenska valet en korrespondens från Stockholm. Författaren förutspådde socialdemokratisk valseger. Visserligen hade partiet legat under i vårens opinionsundersökningar, men man hade minskat borgerlighetens försprång under ledning av Olof Palme. Det var inte heller om
hans person som striden stod. Han var respekterad i vida kretsar.
Detta motsvarade ett socialdemokratiskt
önsketänkande. l Tyskland är Willy Brandt
omstridd och knappast respekterad och snarast en belastning för sitt parti, medan kanslern Helmut Schmidt är en tillgång: i tankarna skulle Olof Palme, Willy Brandts vän, manas fram. l Sverige hoppades man få tillbaka
uppgiften från Tyskland att där betraktades
Olof Palme med respekt och varför inte med
beundran. Att han just samma dagar i Sverige aktivt medverkade till att sänka standarden i valdebatten bland annat genom att ej
taga avstånd från skrämselpropagandan
bland pensionärena mot de borgerliga,
nämndes inte i den tyska tidningen.
Efter tre nederlag med Olof Palme i spetsen bör den svenska socialdemokratien ha
börjat misstänka att det inte är med honom
den kan tänkas återerövra makten. De som
studerat hans reaktioner efter valet bör veta
det. Att ett och annat överord kan fällas under valstriden är förlåtligt. Men att försöka
påverka den utländska opinionen genom att
göra en indirekt jämförelse mellan de borgerliga svenska partiledarna ochjuntaledarna i Chile, som hr Palme – då ännu svensk
statsminister – gjorde i en intervju i New
York Times i veckan efter valet, det är nedsättande inte bara för honom själv utan också för det parti, som han med sådan ödmjukhet i orden påstår sig tjäna.
Jämför man hr PaJmes obalanserade framfart med t ex den bedömning, som gjorts av
Pravdas stockholmskorrespondent Jurij
Kutnetsov, utfaller jämförelsen helt till den
senares förmån. Hans omsorgsfulla analys
gick ut på att väljarna ville avvärja ett hot
mot demokratin och mot det kapitalistiska
samhällets privata äganderätt. Han framhöll
att socialdemokraterna och kommunisterna
står varandra nära. Han inte ens antydde att
någon förändring i svensk utrikespolitik
skulle vara att vänta. Andra ryska tidningar
gick i det hela på samma realistiska linje.
Går man till den andra sidan av världen,
kan veckotidskriften Newsweek tjäna som
exempel. Också dess korrespondenter Kenneth Labich och John Herbert gjorde dämpade kommentarer, utom i ett fall. De menade att valet till en del gällt hr Palme själv.
Men därtill kom radikaliseringen av regeringspolitiken, uttryckt i den hårda skattepolitiken och de nya skattelagarna. Även familjepolitiken har enligt tidskriften radikaliserats på ett för många skrämmande sätt: familjerna skall brytas sönder och barnen uppfostras i barndaghem, vare sig föräldrarna
vill det eller ej. ”Regeringen vill uppfostra
en ny generation av goda små socialdemokrater.” Det är väl inte alldeles utan skäl som
det socialdemokratiska kvinnoförbundets
politik uppfattats så.
Ingmar Bergmans namn återkommer i bå-
de amerikanska och europeiska tidningar i
samband med valet. Men ”kändisarnas” betydelse för valutgången överskattas inte. Det
är naturligt. Man vill söka djupare anledningar till att svenska folket röstade som det
gjorde.
Särskilt i Tyskland har valutgången bedömts allvarligt eller uppmuntrande, beroende på vilken sida man själv stödde inför
det västtyska valet. I Frankrike anlade Raymond Aron i Figaro en synpunkt, som i
förstone kan verka överraskande för en
svensk. Han påpekade, att när ett parti förlorade makten efter att oavbrutet ha innehaft
den i 44 år, kunde detta ske i Sverige utan
egentligt uppseende och alldeles utan upp- 349
På flera håll och inte minst i Storbritannien har kärnkraftfrågan bedömts ha varit
ett skäl till att röster gått till centern. Men i
den frågan om någonsin har ju debatten
förts över huvudet på väljarna. Skatter vet
alla i Sverige vad de är. Men konsekvenserna
av nedlagda kärnkraftverk för vår försörjning – och eventuellt för våra älvar – har få
kunnat sätta sig in i; vilket på intet sätt hindrar att kärnkraften haft sin betydelse i valet.
Vad man i utländsk press nästan förgäves
söker är synpunkten att stora delar av svenska folket tröttnat på de styrandes alltmera
träden på gatorna och bråk, som man kunde utvecklade maktapparat och personliga
vänta i åtskilliga andra länder i samma situation. Det är något att tacksamt notera här
hemma. Vad man än i övrigt säger men regeringen Palme avgick värdigt.
Vad som gått igen i flera utländska kommentarer är att valstriden till stor del fördes
över huvudet på svenska folket. Blandekonomi och marginalskattereformer är ingenting som medborgare röstar på, har man menat. Det är kanske riktigt. Men i praktiken
har det talats om lägre skatter, och där har
Astrid Lindgren gjort sitt. Skatteuttag på
över 100%, försvarade av hr Sträng, har åtminstone i Tyskland anförts som avskräckande exempel på svensk socialdemokratisk
skattepolitik.
maktfullkomlighet. Bara de som hört LOordföranden Gunnar Nilssons valtal, eller
sett Gunnar Sträng i pösiga attityder, eller
lyssnat till Olof Palme på torgen, kan förstå
vad svenska folket alltför länge haft alltför
nära inpå sig och nu hoppas slippa en tid
framåt.
Ett genomgående drag i kommentarerna
är slutligen undran om de tre borgerliga
partierna verkligen kan samarbeta. Hur därmed kommer att gå får tiden utvisa. Säkert
är, att om partiledarna låter utvecklingen bli
så extrem att ett samarbete blir omöjligt, då
har deras väljare svikits. Men en sådan utveckling har hittills ingen seriös bedömare
haft anledning att förutspå.
l en tysk socialdemokratisk tidning lästes
några dagar före det svenska valet en korrespondens från Stockholm. Författaren förutspådde socialdemokratisk valseger. Visserligen hade partiet legat under i vårens opinionsundersökningar, men man hade minskat borgerlighetens försprång under ledning av Olof Palme. Det var inte heller om
hans person som striden stod. Han var respekterad i vida kretsar.
Detta motsvarade ett socialdemokratiskt
önsketänkande. l Tyskland är Willy Brandt
omstridd och knappast respekterad och snarast en belastning för sitt parti, medan kanslern Helmut Schmidt är en tillgång: i tankarna skulle Olof Palme, Willy Brandts vän, manas fram. l Sverige hoppades man få tillbaka
uppgiften från Tyskland att där betraktades
Olof Palme med respekt och varför inte med
beundran. Att han just samma dagar i Sverige aktivt medverkade till att sänka standarden i valdebatten bland annat genom att ej
taga avstånd från skrämselpropagandan
bland pensionärena mot de borgerliga,
nämndes inte i den tyska tidningen.
Efter tre nederlag med Olof Palme i spetsen bör den svenska socialdemokratien ha
börjat misstänka att det inte är med honom
den kan tänkas återerövra makten. De som
studerat hans reaktioner efter valet bör veta
det. Att ett och annat överord kan fällas under valstriden är förlåtligt. Men att försöka
påverka den utländska opinionen genom att
göra en indirekt jämförelse mellan de borgerliga svenska partiledarna ochjuntaledarna i Chile, som hr Palme – då ännu svensk
statsminister – gjorde i en intervju i New
York Times i veckan efter valet, det är nedsättande inte bara för honom själv utan också för det parti, som han med sådan ödmjukhet i orden påstår sig tjäna.
Jämför man hr PaJmes obalanserade framfart med t ex den bedömning, som gjorts av
Pravdas stockholmskorrespondent Jurij
Kutnetsov, utfaller jämförelsen helt till den
senares förmån. Hans omsorgsfulla analys
gick ut på att väljarna ville avvärja ett hot
mot demokratin och mot det kapitalistiska
samhällets privata äganderätt. Han framhöll
att socialdemokraterna och kommunisterna
står varandra nära. Han inte ens antydde att
någon förändring i svensk utrikespolitik
skulle vara att vänta. Andra ryska tidningar
gick i det hela på samma realistiska linje.
Går man till den andra sidan av världen,
kan veckotidskriften Newsweek tjäna som
exempel. Också dess korrespondenter Kenneth Labich och John Herbert gjorde dämpade kommentarer, utom i ett fall. De menade att valet till en del gällt hr Palme själv.
Men därtill kom radikaliseringen av regeringspolitiken, uttryckt i den hårda skattepolitiken och de nya skattelagarna. Även familjepolitiken har enligt tidskriften radikaliserats på ett för många skrämmande sätt: familjerna skall brytas sönder och barnen uppfostras i barndaghem, vare sig föräldrarna
vill det eller ej. ”Regeringen vill uppfostra
en ny generation av goda små socialdemokrater.” Det är väl inte alldeles utan skäl som
det socialdemokratiska kvinnoförbundets
politik uppfattats så.
Ingmar Bergmans namn återkommer i bå-
de amerikanska och europeiska tidningar i
samband med valet. Men ”kändisarnas” betydelse för valutgången överskattas inte. Det
är naturligt. Man vill söka djupare anledningar till att svenska folket röstade som det
gjorde.
Särskilt i Tyskland har valutgången bedömts allvarligt eller uppmuntrande, beroende på vilken sida man själv stödde inför
det västtyska valet. I Frankrike anlade Raymond Aron i Figaro en synpunkt, som i
förstone kan verka överraskande för en
svensk. Han påpekade, att när ett parti förlorade makten efter att oavbrutet ha innehaft
den i 44 år, kunde detta ske i Sverige utan
egentligt uppseende och alldeles utan upp- 349
På flera håll och inte minst i Storbritannien har kärnkraftfrågan bedömts ha varit
ett skäl till att röster gått till centern. Men i
den frågan om någonsin har ju debatten
förts över huvudet på väljarna. Skatter vet
alla i Sverige vad de är. Men konsekvenserna
av nedlagda kärnkraftverk för vår försörjning – och eventuellt för våra älvar – har få
kunnat sätta sig in i; vilket på intet sätt hindrar att kärnkraften haft sin betydelse i valet.
Vad man i utländsk press nästan förgäves
söker är synpunkten att stora delar av svenska folket tröttnat på de styrandes alltmera
träden på gatorna och bråk, som man kunde utvecklade maktapparat och personliga
vänta i åtskilliga andra länder i samma situation. Det är något att tacksamt notera här
hemma. Vad man än i övrigt säger men regeringen Palme avgick värdigt.
Vad som gått igen i flera utländska kommentarer är att valstriden till stor del fördes
över huvudet på svenska folket. Blandekonomi och marginalskattereformer är ingenting som medborgare röstar på, har man menat. Det är kanske riktigt. Men i praktiken
har det talats om lägre skatter, och där har
Astrid Lindgren gjort sitt. Skatteuttag på
över 100%, försvarade av hr Sträng, har åtminstone i Tyskland anförts som avskräckande exempel på svensk socialdemokratisk
skattepolitik.
maktfullkomlighet. Bara de som hört LOordföranden Gunnar Nilssons valtal, eller
sett Gunnar Sträng i pösiga attityder, eller
lyssnat till Olof Palme på torgen, kan förstå
vad svenska folket alltför länge haft alltför
nära inpå sig och nu hoppas slippa en tid
framåt.
Ett genomgående drag i kommentarerna
är slutligen undran om de tre borgerliga
partierna verkligen kan samarbeta. Hur därmed kommer att gå får tiden utvisa. Säkert
är, att om partiledarna låter utvecklingen bli
så extrem att ett samarbete blir omöjligt, då
har deras väljare svikits. Men en sådan utveckling har hittills ingen seriös bedömare
haft anledning att förutspå.