Erik Anners; Begränsad mandattid
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
ERIK ANNERS:
Begränsad mandattid
De svenska partierna har utvecklats till statspartier, och riksdagsledamöterna har med eller mot sin vilja blivit heltidsanställda. Så
skriver professor Erik Anners i sin artikel och
utvecklar vilka både fördelar och nackdelar
som är med det nya systemet. Nackdelarna
börjar tyvärr överväga, och bland de svåraste
är att folkrepresentationen börjar avlägsna
sigfrån väljarna. Folket kan därmedförlora
förtroendet för de valda. Detfinns ett botemedel: att begränsa mandattiderna. Hur detta
skulle gå till är enfråga för sig, men författaren har sin uppfattning och tror att man
kan finna en för alla god lösning.
Alla folk har sina livslögner – så ock vi
svenskar. Bland dessa ingår föreställningen
att vi framför andra folk har en naturlig fallenhet för att tillverka kvalitetsvaror. Strofen
”Hur svenska stålet biter” ger inte bara en associationsrik bild ur svensk historia utan uttrycker också en allmänt utbredd folktro på
de förträffliga egenskapernajust i det svenska stålet. Att denna kvalitetstradition har sin
ekonomisk-historiska förklaring – nämligen
att vi bara hade träkol och att det därför
länge var naturligt för oss att tillverka kvalitetsstål – är mindre känt. På senare tid har
vi fått göra den smärtsamma erfarenheten
att vi inte är ensamma längre om att göra bra
stål. Andra gör det nu lika bra, eller bättre,
och framför allt, de gör det till lägre pris.
En annan nationelllivslögn – denna gång
på det politiska planet – är att demokratin i
meningen folkstyre skulle vara särskilt fast
förankrad i vår samhällstradition. Vi tror
också att detta folkstyre, byggt på fria och
hemliga val med allmän rösträtt, förstärks
genom ett alltmer genuint folkligt inflytande
på de politiska beslutsprocesserna. För var
och en som har ögon att se med och öron att
höra med blir det alltmer tveksamt om det
förhåller sig så. Snarast verkar det som om
vårt demokratiska system inte är särskilt väl
förankrat och som om vi avlägsnar oss från
de demokratiska ideal, som vi i vår författnings ståtliga portalparagrafer bekänner oss
till.
Påståendet är förargelseväckande och krä-
ver förklaring. Låt oss först komma ihåg att
den svenska staten historiskt sett länge varit
en utpräglad överhetsstaL Vi hade en
ståndsriksdag behärskad av en elit inom varje stånd ända fram till 1866. Därvidlag skilde
vi oss inte från andra någorlunda järntörliga
länder så mycket som man ofta tror. Att
adelsståndet representerade överheten är
självklart. Mindre självklart och mindre känt
är det avgörande inflytande som biskoparna
utövade i prästeståndet och städernas magistrater i borgarståndet. Särskilt viktigt är att
bondeståndet i huvudsak var en representation för den förmögna storbondeklassen. Vi
hade visserligen ett inslag av självägande
bönder i riksrepresentationen, vartill motsvarighet saknades på många andra håll i
Europa. Men dessa bönder representerade,
de också, genom sin ställning i häradsnämnder och sockenstyrelser överheten i samhället. När så 1866 års representationsreform
kom, var den så till den grad präglad av restriktiva rösträttsregler genom krav på viss
minimiinkomst och förmögenhet, att den
väckte mindre smickrande uppmärksamhet
i andra länder.
Parlamentarismen som metod att garantera att folket i val får den utslagsgivande makten är också av jämförelsevis sent datum.
Egentligen var det inte förrän på 1920-talet,
som Sverige fick ett demokratiskt styrelsesätt, någorlunda överensstämmande med
upplysningsmännens och de stora 1800-talsliberalernas ideologi.
Men man bör erinra sig att denna ideologi
ytterst gick tillbaka på den athenska demokratin som förebild. l Athen höll man
strängt på att medborgarna inte bara hade
rätt utan också skyldighet att aktivt deltaga i
samhällets styrelse – så strängt att offentliga
uppdrag i stor utsträckning cirkulerade genom lottning. Principen var att om möjligt
267
varje vuxen athensk medborgare åtminstone
någon gång i sitt liv skulle få bära ansvaret
av ett uppdrag i det allmännas tjänst. l liknande banor rörde sig också upplysningsmännens tankegångar. Den i detta sammanhang mest inflytelserika av dem, nämligen
Rousseau, utgick i sina betraktelser om folkstyret från förhållanden i en liten schweizisk
stad. l en sådan beredde det inte medborgarna större svårigheter att förena offentliga uppdrag med den kännedom om samhällslivets realiteter, som endast utövandet
av ett yrke i gemenskap med andra yrkesbrö-
der (och systrar) kan ge. Till denna ideala
bild lades så den romerska medborgardygden, ett kategoriskt imperativ till medborgarna att aktivt bevaka republikens välfärd,
ett imperativ utformat av ett skikt patriciska
storgodsägare. Detta härskarskikt vårdade i
den järnhårda släkttraditionens form medborgardygden som ett medel att bevara patricierdynastiernas politiska makt. Statens
styrka, skapad genom frivilliga uppoffringar, var för denna samhällsklass garantin för
dess yttre och inre makt.
statspartierna
Som synes byggde upplysningsmännens
idealbild av demokratin, trots de ansatser i
”folklig” riktning, som Rousseau gjorde –
likvisst mer i form än i sak – på extremt aristokratiska föreställningar. Vad som en gång
varit en härskande elits legitimation för sitt
välde, nämligen den självuppoffrande insatsen för allmän välfärd, skulle utbredas till att
ge alla ett i princip likvärdigt ansvar och likvärdiga möjligheter att förvalta detta ansvar
268
genom att utöva offentliga uppdrag.
Både liberalerna och den reformistiska arbetarrörelsen här i Sverige anslöt sig till denna konception av demokratin – sedermera
och något tveksamt även de konservativa.
Från 1920-talet och fram till 1960-talet var
också idealbilden levande. Parti var fria staters liv, och grunden för partilivet var de frivilliga insatserna i demokratins 0änst av
medborgare, som upplevde sitt ansvar för
allmän välfärd som en personlig förpliktelse.
Så fick vi först statsanslagen och sedan
landstings- och kommunalbidragen till partiernas verksamhet. Detta gjorde partierna effektivare som politiska maskinerier, det är
sant. Men vi förlorade något mycket väsentligt, nämligen deras karaktär av fria och frivilliga folkrörelser. De blev statspartier, och
genom spärregeln om 4 procents väljarandel
för riksdagsmandat gav de sig själva monopol på att förvärva och förvalta politisk makt
i rikspolitiken. De blev också toppstyrda
hierarkier, som väsentligen förnyade sina ledande skikt genom urval uppifrån. Värst
gick detta ut över socialdemokratin. Typiskt
är den iskalla hänsynslöshet, med vilken dess
ledare manövrerar bort alltför självständiga
och därför obekväma personer, typfall Elisabeth Sjövall och Nancy Ericsson, elier kommenderar fram valbara platser på riksdagslistorna till personer i den ledande kretsen,
typfall Kjell-Olof Feldts placering i Kopparbergs län, över huvudena på för0änta partikamrater ur arbetarrörelsens djupa led.
Men inte något parti kan svära sig fri från så-
dant. Systemet fungerar bara så.
Med partiernas omvandling till maktägande statspartier har en tendens, som kunde
skönjas redan tidigare, slagit igenom. Riksdagspolitikerna har blivit professionella. Numera kan den som är intresserad av politik
gå in i ett parti redan i unga år, så som man
väljer en lämplig professionell karriär, och
räkna med avancemang efter för0änst och
skicklighet. För0änst betyder i detta sammanhang 0änsteår i partiet.
Systemets fördelar
Riksdagsmännen erkänner och beklagar ofta själva detta sakernas tillstånd. De påpekar
också – med rätta – att riksdagsarbetet numera är så tidskrävande, att det inte annat
än i undantagsfall kan förenas med ett yrkesarbete. I så fall skulle de varken hinna med
kontakten med valkretsen eller de många
uppdrag som bl a av försörjningsskäl är förenade med riksdagssysslan. De skulle inte
ens klara själva riksdagsuppgiften. Ty den
kräver att man finns i riksdagshuset. Utskottsarbete, partikommitteer och allehanda
sammanträden tar sin rundliga tid vid sidan
av plena. Summan av texten är att den som
en gång blivit riksdagsman måste inrikta sig
på att stanna kvar i yrket. Har han eller hon
aldrig kunnat skaffa sig en fast yrkesbas på
annat håll, innan kallelsen till folkrepresentationen kom, hinner inte dessa unga politiker att skaffa sig en sådan bas vid sidan av
riksdagen. Och om de hade ett yrke hinner
de inte hålla kontakten med det. I båda fallen blir resultatet detsamma, nämligen låsningen, vare sig de vill det eller inte, till partipolitiken som yrke.
Att systemet har sina fördelar skall inte bestridas. Vi får en kår av vältränat politiskt yrkesfolk, som med åren tillägnar sig ett betydande mått av överblick över samhällsproblemen och deras inbördes sammanhang.
Liksom juristen vet att om han ändrar på en
lagtext på ett område får det återverkningar
på många andra, vet också de professionella
partipolitikerna att snart sagt alla politiska
problem hänger ihop. Reformer avsedda att
lösa eu samhällsproblem måste bedömas inte bara med hänsyn till vad som händer på
den del av samhället, som problemet gäller,
utan också med tanke på konsekvenserna
för andra delar av samhällsmaskineriet. Administrativa, tekniska och nästan alltid ekonomiska samband finns, som måste med i
bilden. De professionella partipolitikerna
tillägnar sig med tiden också en karakteristisk och för dem unik förmåga att se de principiella riktlinjerna i ett ofta svåröverskådligt
och komplicerat reformförslag. Man kan sä-
ga att deras yrke ger dem en särskild förmå-
ga att se skogen, inte bara träden.
Nackdelarna
I en professionell folkrepresentation finns
samlad en ofantlig erfarenhet av samhällslivets komplikationer, liksom en på inbördes
information och debatt byggd faktisk kunskap, som är respektingivande och betryggande. Förvisso är detta värdefulla tillgångar. Men det finns också nackdelar förbundna med systemet, och fråga är om de inte
börjar överväga.
Förutsättningen för att den vida överblicken och insikterna om samhällsproblemens
sammanhang och komplikation skall bli till
verklig nytta är naturligtvis att riksdagsledamöterna inte förlorar den på självsyn bygg- 269
da kännedomen om hur samhällslivet faktiskt fungerar. Det får man emellertid inte
genom den allt stridare floden av papper,
som forsar genom riksdagshuset, ,utan genom yrkesarbete tillsammans med andra yrkesarbetare. Risken med riksdagsfolkets omvandling till professionella politiska stabsofficerare är att de upplever samhällsfronten
allenast i form av ett kanondunder på betryggande avstånd från granatnedslagen.
Den inom alla partier så högt skattade Martin Skoglund i Doverstorp uttryckte saken
med en annan metafor: en riksdagsman får
aldrig glömma hur en ko luktar.
Den alltmer påtagliga bristande verklighetskontakten hos riksdagsledamöterna –
en oundviklig följd av folkrepresentationens
professionalisering – kan avläsas i riksdagsdebatterna. För den som vill ha ett belysande
exempel hänvisas till debatten kring universitetsreformen. Vad riksdagsmannen och
medicine professorn, hr Biörck i Värmdö,
anfört i sin motion och utvecklade i debatten, var vad universitetslärare och studenter
tänker och känner inför en ”reform”, som
påtvingats dem trots deras högljudda protester och skarpa sakliga kritik. De visste nämligen vad det var fråga om och hur olyckliga
konsekvenserna skulle bli. Men, som framgick av debattinläggen från ett antal välmenande men om verkligheten okunniga partipolitiker, riksdagen förstod helt enkelt inte
vad det var fråga om. Den gick i den av högskolebyråkrater, fackföreningsombudsmän
och regionalpolitiker utlagda fällan med
dess lockbeten i form av förespeglingar om
”högskolans” integration i samhället. De ekonomiska resurserna sattes in, inte för att hö-
270
ja nivån på forskning och undervisning,
utan främst på att utvidga högskoleadministrationen.
Vi måste i framtiden räkna med att den
professionella folkrepresentationen om och
om igen kommer att begå liknande misstag,
och detta alldeles oavsett om vi har en borgerlig eller socialistisk regering. Ty en regering är i vårt nuvarande system i många avseenden ett verkställande utskott för riksdagsmajoriteten , och dess ledamöter kan inte bli stort bättre eller sämre än sina riksdagskolleger ifråga om insikter i samhällslivets realiteter.
En fortroendefråga
Systemet har en annan svår brist: om folkrepresentationen avlägsnar sig från folket
genom okunnighet om dess faktiska villkor,
kan det hända au folket förlorar förtroendet
för riksdagen och det bestående partiväsendet. I så fall kan vi råka illa ut. Då uppstår ett
utrymme för politiska äventyrare, typ Glistrup. Hans person och politiska program kan
te sig löjliga. Men sådana i grunden antiparlamentariska rörelser upplevs ändå av anhängarna som mera genuina folkrörelser än
etablerade men misstrodda partier, garnerade med offentliga anslag och behärskade av
partipolitikens yrkesmän. Det finns varnande historiska exempel av långt mera allvarlig
art. Att vi i Sverige skulle få uppleva politiska rörelser, som kunde utgöra ett verkligt
hot mot demokratin, förefaller åtminstone
än så länge otroligt. Men det vore illa nog
om folkrepresentationens bristande förankring i det vardagliga arbetslivet ledde till att
dess auktoritet försvagades, så att folket inte
trodde den på dess ord, om allvarstider stundar.
Just nu har vi ett läge, där vi oavsett regim
(inte ens hr Palme skulle kunna föra en politik stick i stäv mot de ekonomiska realiteterna) måste samlas kring målsättningen att under ett antal år genom gemensamma uppoffringar och ansträngningar återställa vårt
lands ekonomiska styrka. Den stund har till
sist kommit, då det måste bli klart för alla att
vi, för att citera en i Danmark populär formulering, ”har åkt åt helvete i I klass”. Eller
för att uttrycka det mindre drastiskt, vi har
levt upp de resurser, som skulle ha behövts
för att göra vårt näringsliv ekonomiskt och
tekniskt konkurrenskraftigt. Nu, mer än nå-
gonsin, och för lång tid framåt, behöver vi
riksdagens auktoritet, och riksdagen behö-
ver vårt förtroende.
Givetvis kan man inte på några år vända
på den historiska process, som lett till partilivets förstelning och professionalisering. Det
kommer att taga tid. Men det är ändå angeläget att reflektera över vad som kan göras
för att på denna punkt närma vårt nuvarande system till den ursprungliga demokratiska idealbilden – den bild, som vi likt så
många andra folk en gång i tiden utgick
från.
Mandattiden
Finns det någon möjlighet att åter göra riksdagsledamöterna till medborgare bland andra medborgare, att hindra tendensen på bå-
da sidor att betrakta varandra som ”vi och
de”? Ja, det finns en självklar och alltifrån
antikens statsliv flitigt utnytuad metod, nämligen att begränsa mandattiden. I så fall ger
inte riksdagsmannaskapet en långsiktig,
ibland livslång försörjning och utgör inte baen för en yrkeskarriär utan blir ett medborgaruppdrag bland andra. Att för en tid gå in
i riksdagen skulle inte betyda att uppge kontakten med yrket, tvärtom måste denna på
något sätt bevaras. Ty det är till yrkeslivet
riksdagsledamoten skall återvända sedan
han gjort sin politiska värnplikt i det allmännas ~änst.
För några år sedan framförde jag i denna
tidskrift ett förslag om begränsad mandattid
för partipolitiska offentliga uppdrag av högre dignitet. Jag hade då inte utrymme att så-
som här skett något utveckla den principiella
synen på frågan. Orsaken till att denna blivit
aktuell är att folkpartiets ungdomsförbund i
sitt programarbete nått fram till förslag i
den riktningen. Det skall bli intressant att se
vad som händer med förslaget. När det publicerades uppgav Expressen ett verop och
räknade upp ett antalledande och enligt tidningen omistliga folkpartikrafter, som skulle
falla bort vid en mandattidsbegränsning.
Nu tror väl ändå ingen att man med nå-
gon som helst effekt kan uppmana maktägande ”vested interests” att av principiella
skällämna sina positioner. Sådant tillhör det
politiskt omöjliga. Vi minns hur vår enkammarriksdag fick sitt groteskt stora antal ledamöter, 350 stycken, för att man skulle kunna
placera tillräckligt många förstakammarledamöter för att reformen skulle bringas i
hamn.
Man måste alltså tänka sig en så lång övergångstid till ett system med begränsade man- 271
datperioder, att flertalet nu sillande riksdagsledamöter inte berörs av en sådan reform. Vidare måste det finnas regler om
pensioner, inte minst förtidspensioner för
dem som skulle vi!ja ta konsekvenserna av
reformen, samt om avgångsersättningar, liksom om rätt att i offentlig ~änst tillgodoräkna riksdagsår som ~änsteår – överhuvudtaget övergångsbestämmelser som kan underlätta att det nya systemet träder i funktion
och sedan verkligen kan fungera. Vad mandattidens längd beträffar borde 3-4 perioder, alltså 9 eller högst 12 år, vara en tillfredsställande kompromiss mellan å ena sidan kravet att vederbörande skall lära sig
riksdagsarbetets metodik, så att han eller
hon kan göra nytta för sig, och å den andra
nödvändigheten att mandattiden inte blir så
lång, att kontakten med yrket blir omöjlig.
För och emot
Vid närmare penetration av problemen
kring ett sådant system kommer man att finna, att det erbjuder åtskilliga såväl fördelar
som nackdelar utöver de mer allmänna, som
ovan berörts. Det kommer att tvinga partierna att skola kandidater för riksdagsmannaskap i större utsträckning än nu; sådana
måste ju finnas i beredskap. Vidare skulle
antagligen det interna partiarbetet vinna på
reformen. Riksdagsmannaskapet skulle mer
än tidigare framstå som den naturliga slutpunkten i en av partiarbete på fältet präglad
insats. Detta, nämligen, om man inte tidsbegränsar kommunala uppdrag på motsvarande nivå, alltså ledamotskap i landsting eller
kommunfullmäktigel Det bör man inte gö-
272
ra, ty sådana uppdrag kan i regel förenas
med yrkesarbete. Därtill kommer, att kommunalpolitikerna i så fall skulle ha anledning kombinera sina mandattider med riksdagsmandaten, så att de kunde abonnera på
uppkommande ledigheter i riksdagen. Med
deras starka lokala positioner kunde de då i
regel lätt konkurrera ut partiarbetare som
saknar sådan förankring. Därmed skulle
man riskera att få tillbaka professionaliseringen bakvägen.
slutligen – det finns ett argument mot begränsade mandattider som i förstone verkar
bestickande. Varifrån skulle vi få våra politiska ledargestalter? Måste inte åtminstone
partipresidier tillåtas längre mandattid? Så
svårt är emellertid inte det problemet. Eftersom ett statsråd utträder ur riksdagen och
ersätts av en suppleant, skulle naturligtvis inte statsrådstid räknas med i begränsningen.
Alternativt – om vi får så sällan återkommande maktskiften som hittills, lär en partiledare i opposition hinna tröttna på uppgiften inom den givna mandattiden. För övrigt
visar statistiken beträffande skiftena på presidieposterna inom de flesta partier, att
9-12 år är tillräckligt för att täcka in aktiva
partiinsatser i riksdagen på det planet.
Möjligen skulle en dylik reform leda till att
vi fick ett system liknande det engelska, där
man i partierna har en politisk ledare och
vid hans sida en partiordförande med uppgift att svara för administration och partiets
arbete på fältet. Det kanske vore ganska bra.
Trycket på en nutida svensk partiledare är i
dessa massmediernas och de snabbt växlande och komplicerade politiska och ekonomiska problemens tidsålder så stort, att en så-
dan funktionell uppdelning kunde bli till
stor nytta både för den politiske ledaren och
för partiarbetet.
Begränsad mandattid
De svenska partierna har utvecklats till statspartier, och riksdagsledamöterna har med eller mot sin vilja blivit heltidsanställda. Så
skriver professor Erik Anners i sin artikel och
utvecklar vilka både fördelar och nackdelar
som är med det nya systemet. Nackdelarna
börjar tyvärr överväga, och bland de svåraste
är att folkrepresentationen börjar avlägsna
sigfrån väljarna. Folket kan därmedförlora
förtroendet för de valda. Detfinns ett botemedel: att begränsa mandattiderna. Hur detta
skulle gå till är enfråga för sig, men författaren har sin uppfattning och tror att man
kan finna en för alla god lösning.
Alla folk har sina livslögner – så ock vi
svenskar. Bland dessa ingår föreställningen
att vi framför andra folk har en naturlig fallenhet för att tillverka kvalitetsvaror. Strofen
”Hur svenska stålet biter” ger inte bara en associationsrik bild ur svensk historia utan uttrycker också en allmänt utbredd folktro på
de förträffliga egenskapernajust i det svenska stålet. Att denna kvalitetstradition har sin
ekonomisk-historiska förklaring – nämligen
att vi bara hade träkol och att det därför
länge var naturligt för oss att tillverka kvalitetsstål – är mindre känt. På senare tid har
vi fått göra den smärtsamma erfarenheten
att vi inte är ensamma längre om att göra bra
stål. Andra gör det nu lika bra, eller bättre,
och framför allt, de gör det till lägre pris.
En annan nationelllivslögn – denna gång
på det politiska planet – är att demokratin i
meningen folkstyre skulle vara särskilt fast
förankrad i vår samhällstradition. Vi tror
också att detta folkstyre, byggt på fria och
hemliga val med allmän rösträtt, förstärks
genom ett alltmer genuint folkligt inflytande
på de politiska beslutsprocesserna. För var
och en som har ögon att se med och öron att
höra med blir det alltmer tveksamt om det
förhåller sig så. Snarast verkar det som om
vårt demokratiska system inte är särskilt väl
förankrat och som om vi avlägsnar oss från
de demokratiska ideal, som vi i vår författnings ståtliga portalparagrafer bekänner oss
till.
Påståendet är förargelseväckande och krä-
ver förklaring. Låt oss först komma ihåg att
den svenska staten historiskt sett länge varit
en utpräglad överhetsstaL Vi hade en
ståndsriksdag behärskad av en elit inom varje stånd ända fram till 1866. Därvidlag skilde
vi oss inte från andra någorlunda järntörliga
länder så mycket som man ofta tror. Att
adelsståndet representerade överheten är
självklart. Mindre självklart och mindre känt
är det avgörande inflytande som biskoparna
utövade i prästeståndet och städernas magistrater i borgarståndet. Särskilt viktigt är att
bondeståndet i huvudsak var en representation för den förmögna storbondeklassen. Vi
hade visserligen ett inslag av självägande
bönder i riksrepresentationen, vartill motsvarighet saknades på många andra håll i
Europa. Men dessa bönder representerade,
de också, genom sin ställning i häradsnämnder och sockenstyrelser överheten i samhället. När så 1866 års representationsreform
kom, var den så till den grad präglad av restriktiva rösträttsregler genom krav på viss
minimiinkomst och förmögenhet, att den
väckte mindre smickrande uppmärksamhet
i andra länder.
Parlamentarismen som metod att garantera att folket i val får den utslagsgivande makten är också av jämförelsevis sent datum.
Egentligen var det inte förrän på 1920-talet,
som Sverige fick ett demokratiskt styrelsesätt, någorlunda överensstämmande med
upplysningsmännens och de stora 1800-talsliberalernas ideologi.
Men man bör erinra sig att denna ideologi
ytterst gick tillbaka på den athenska demokratin som förebild. l Athen höll man
strängt på att medborgarna inte bara hade
rätt utan också skyldighet att aktivt deltaga i
samhällets styrelse – så strängt att offentliga
uppdrag i stor utsträckning cirkulerade genom lottning. Principen var att om möjligt
267
varje vuxen athensk medborgare åtminstone
någon gång i sitt liv skulle få bära ansvaret
av ett uppdrag i det allmännas tjänst. l liknande banor rörde sig också upplysningsmännens tankegångar. Den i detta sammanhang mest inflytelserika av dem, nämligen
Rousseau, utgick i sina betraktelser om folkstyret från förhållanden i en liten schweizisk
stad. l en sådan beredde det inte medborgarna större svårigheter att förena offentliga uppdrag med den kännedom om samhällslivets realiteter, som endast utövandet
av ett yrke i gemenskap med andra yrkesbrö-
der (och systrar) kan ge. Till denna ideala
bild lades så den romerska medborgardygden, ett kategoriskt imperativ till medborgarna att aktivt bevaka republikens välfärd,
ett imperativ utformat av ett skikt patriciska
storgodsägare. Detta härskarskikt vårdade i
den järnhårda släkttraditionens form medborgardygden som ett medel att bevara patricierdynastiernas politiska makt. Statens
styrka, skapad genom frivilliga uppoffringar, var för denna samhällsklass garantin för
dess yttre och inre makt.
statspartierna
Som synes byggde upplysningsmännens
idealbild av demokratin, trots de ansatser i
”folklig” riktning, som Rousseau gjorde –
likvisst mer i form än i sak – på extremt aristokratiska föreställningar. Vad som en gång
varit en härskande elits legitimation för sitt
välde, nämligen den självuppoffrande insatsen för allmän välfärd, skulle utbredas till att
ge alla ett i princip likvärdigt ansvar och likvärdiga möjligheter att förvalta detta ansvar
268
genom att utöva offentliga uppdrag.
Både liberalerna och den reformistiska arbetarrörelsen här i Sverige anslöt sig till denna konception av demokratin – sedermera
och något tveksamt även de konservativa.
Från 1920-talet och fram till 1960-talet var
också idealbilden levande. Parti var fria staters liv, och grunden för partilivet var de frivilliga insatserna i demokratins 0änst av
medborgare, som upplevde sitt ansvar för
allmän välfärd som en personlig förpliktelse.
Så fick vi först statsanslagen och sedan
landstings- och kommunalbidragen till partiernas verksamhet. Detta gjorde partierna effektivare som politiska maskinerier, det är
sant. Men vi förlorade något mycket väsentligt, nämligen deras karaktär av fria och frivilliga folkrörelser. De blev statspartier, och
genom spärregeln om 4 procents väljarandel
för riksdagsmandat gav de sig själva monopol på att förvärva och förvalta politisk makt
i rikspolitiken. De blev också toppstyrda
hierarkier, som väsentligen förnyade sina ledande skikt genom urval uppifrån. Värst
gick detta ut över socialdemokratin. Typiskt
är den iskalla hänsynslöshet, med vilken dess
ledare manövrerar bort alltför självständiga
och därför obekväma personer, typfall Elisabeth Sjövall och Nancy Ericsson, elier kommenderar fram valbara platser på riksdagslistorna till personer i den ledande kretsen,
typfall Kjell-Olof Feldts placering i Kopparbergs län, över huvudena på för0änta partikamrater ur arbetarrörelsens djupa led.
Men inte något parti kan svära sig fri från så-
dant. Systemet fungerar bara så.
Med partiernas omvandling till maktägande statspartier har en tendens, som kunde
skönjas redan tidigare, slagit igenom. Riksdagspolitikerna har blivit professionella. Numera kan den som är intresserad av politik
gå in i ett parti redan i unga år, så som man
väljer en lämplig professionell karriär, och
räkna med avancemang efter för0änst och
skicklighet. För0änst betyder i detta sammanhang 0änsteår i partiet.
Systemets fördelar
Riksdagsmännen erkänner och beklagar ofta själva detta sakernas tillstånd. De påpekar
också – med rätta – att riksdagsarbetet numera är så tidskrävande, att det inte annat
än i undantagsfall kan förenas med ett yrkesarbete. I så fall skulle de varken hinna med
kontakten med valkretsen eller de många
uppdrag som bl a av försörjningsskäl är förenade med riksdagssysslan. De skulle inte
ens klara själva riksdagsuppgiften. Ty den
kräver att man finns i riksdagshuset. Utskottsarbete, partikommitteer och allehanda
sammanträden tar sin rundliga tid vid sidan
av plena. Summan av texten är att den som
en gång blivit riksdagsman måste inrikta sig
på att stanna kvar i yrket. Har han eller hon
aldrig kunnat skaffa sig en fast yrkesbas på
annat håll, innan kallelsen till folkrepresentationen kom, hinner inte dessa unga politiker att skaffa sig en sådan bas vid sidan av
riksdagen. Och om de hade ett yrke hinner
de inte hålla kontakten med det. I båda fallen blir resultatet detsamma, nämligen låsningen, vare sig de vill det eller inte, till partipolitiken som yrke.
Att systemet har sina fördelar skall inte bestridas. Vi får en kår av vältränat politiskt yrkesfolk, som med åren tillägnar sig ett betydande mått av överblick över samhällsproblemen och deras inbördes sammanhang.
Liksom juristen vet att om han ändrar på en
lagtext på ett område får det återverkningar
på många andra, vet också de professionella
partipolitikerna att snart sagt alla politiska
problem hänger ihop. Reformer avsedda att
lösa eu samhällsproblem måste bedömas inte bara med hänsyn till vad som händer på
den del av samhället, som problemet gäller,
utan också med tanke på konsekvenserna
för andra delar av samhällsmaskineriet. Administrativa, tekniska och nästan alltid ekonomiska samband finns, som måste med i
bilden. De professionella partipolitikerna
tillägnar sig med tiden också en karakteristisk och för dem unik förmåga att se de principiella riktlinjerna i ett ofta svåröverskådligt
och komplicerat reformförslag. Man kan sä-
ga att deras yrke ger dem en särskild förmå-
ga att se skogen, inte bara träden.
Nackdelarna
I en professionell folkrepresentation finns
samlad en ofantlig erfarenhet av samhällslivets komplikationer, liksom en på inbördes
information och debatt byggd faktisk kunskap, som är respektingivande och betryggande. Förvisso är detta värdefulla tillgångar. Men det finns också nackdelar förbundna med systemet, och fråga är om de inte
börjar överväga.
Förutsättningen för att den vida överblicken och insikterna om samhällsproblemens
sammanhang och komplikation skall bli till
verklig nytta är naturligtvis att riksdagsledamöterna inte förlorar den på självsyn bygg- 269
da kännedomen om hur samhällslivet faktiskt fungerar. Det får man emellertid inte
genom den allt stridare floden av papper,
som forsar genom riksdagshuset, ,utan genom yrkesarbete tillsammans med andra yrkesarbetare. Risken med riksdagsfolkets omvandling till professionella politiska stabsofficerare är att de upplever samhällsfronten
allenast i form av ett kanondunder på betryggande avstånd från granatnedslagen.
Den inom alla partier så högt skattade Martin Skoglund i Doverstorp uttryckte saken
med en annan metafor: en riksdagsman får
aldrig glömma hur en ko luktar.
Den alltmer påtagliga bristande verklighetskontakten hos riksdagsledamöterna –
en oundviklig följd av folkrepresentationens
professionalisering – kan avläsas i riksdagsdebatterna. För den som vill ha ett belysande
exempel hänvisas till debatten kring universitetsreformen. Vad riksdagsmannen och
medicine professorn, hr Biörck i Värmdö,
anfört i sin motion och utvecklade i debatten, var vad universitetslärare och studenter
tänker och känner inför en ”reform”, som
påtvingats dem trots deras högljudda protester och skarpa sakliga kritik. De visste nämligen vad det var fråga om och hur olyckliga
konsekvenserna skulle bli. Men, som framgick av debattinläggen från ett antal välmenande men om verkligheten okunniga partipolitiker, riksdagen förstod helt enkelt inte
vad det var fråga om. Den gick i den av högskolebyråkrater, fackföreningsombudsmän
och regionalpolitiker utlagda fällan med
dess lockbeten i form av förespeglingar om
”högskolans” integration i samhället. De ekonomiska resurserna sattes in, inte för att hö-
270
ja nivån på forskning och undervisning,
utan främst på att utvidga högskoleadministrationen.
Vi måste i framtiden räkna med att den
professionella folkrepresentationen om och
om igen kommer att begå liknande misstag,
och detta alldeles oavsett om vi har en borgerlig eller socialistisk regering. Ty en regering är i vårt nuvarande system i många avseenden ett verkställande utskott för riksdagsmajoriteten , och dess ledamöter kan inte bli stort bättre eller sämre än sina riksdagskolleger ifråga om insikter i samhällslivets realiteter.
En fortroendefråga
Systemet har en annan svår brist: om folkrepresentationen avlägsnar sig från folket
genom okunnighet om dess faktiska villkor,
kan det hända au folket förlorar förtroendet
för riksdagen och det bestående partiväsendet. I så fall kan vi råka illa ut. Då uppstår ett
utrymme för politiska äventyrare, typ Glistrup. Hans person och politiska program kan
te sig löjliga. Men sådana i grunden antiparlamentariska rörelser upplevs ändå av anhängarna som mera genuina folkrörelser än
etablerade men misstrodda partier, garnerade med offentliga anslag och behärskade av
partipolitikens yrkesmän. Det finns varnande historiska exempel av långt mera allvarlig
art. Att vi i Sverige skulle få uppleva politiska rörelser, som kunde utgöra ett verkligt
hot mot demokratin, förefaller åtminstone
än så länge otroligt. Men det vore illa nog
om folkrepresentationens bristande förankring i det vardagliga arbetslivet ledde till att
dess auktoritet försvagades, så att folket inte
trodde den på dess ord, om allvarstider stundar.
Just nu har vi ett läge, där vi oavsett regim
(inte ens hr Palme skulle kunna föra en politik stick i stäv mot de ekonomiska realiteterna) måste samlas kring målsättningen att under ett antal år genom gemensamma uppoffringar och ansträngningar återställa vårt
lands ekonomiska styrka. Den stund har till
sist kommit, då det måste bli klart för alla att
vi, för att citera en i Danmark populär formulering, ”har åkt åt helvete i I klass”. Eller
för att uttrycka det mindre drastiskt, vi har
levt upp de resurser, som skulle ha behövts
för att göra vårt näringsliv ekonomiskt och
tekniskt konkurrenskraftigt. Nu, mer än nå-
gonsin, och för lång tid framåt, behöver vi
riksdagens auktoritet, och riksdagen behö-
ver vårt förtroende.
Givetvis kan man inte på några år vända
på den historiska process, som lett till partilivets förstelning och professionalisering. Det
kommer att taga tid. Men det är ändå angeläget att reflektera över vad som kan göras
för att på denna punkt närma vårt nuvarande system till den ursprungliga demokratiska idealbilden – den bild, som vi likt så
många andra folk en gång i tiden utgick
från.
Mandattiden
Finns det någon möjlighet att åter göra riksdagsledamöterna till medborgare bland andra medborgare, att hindra tendensen på bå-
da sidor att betrakta varandra som ”vi och
de”? Ja, det finns en självklar och alltifrån
antikens statsliv flitigt utnytuad metod, nämligen att begränsa mandattiden. I så fall ger
inte riksdagsmannaskapet en långsiktig,
ibland livslång försörjning och utgör inte baen för en yrkeskarriär utan blir ett medborgaruppdrag bland andra. Att för en tid gå in
i riksdagen skulle inte betyda att uppge kontakten med yrket, tvärtom måste denna på
något sätt bevaras. Ty det är till yrkeslivet
riksdagsledamoten skall återvända sedan
han gjort sin politiska värnplikt i det allmännas ~änst.
För några år sedan framförde jag i denna
tidskrift ett förslag om begränsad mandattid
för partipolitiska offentliga uppdrag av högre dignitet. Jag hade då inte utrymme att så-
som här skett något utveckla den principiella
synen på frågan. Orsaken till att denna blivit
aktuell är att folkpartiets ungdomsförbund i
sitt programarbete nått fram till förslag i
den riktningen. Det skall bli intressant att se
vad som händer med förslaget. När det publicerades uppgav Expressen ett verop och
räknade upp ett antalledande och enligt tidningen omistliga folkpartikrafter, som skulle
falla bort vid en mandattidsbegränsning.
Nu tror väl ändå ingen att man med nå-
gon som helst effekt kan uppmana maktägande ”vested interests” att av principiella
skällämna sina positioner. Sådant tillhör det
politiskt omöjliga. Vi minns hur vår enkammarriksdag fick sitt groteskt stora antal ledamöter, 350 stycken, för att man skulle kunna
placera tillräckligt många förstakammarledamöter för att reformen skulle bringas i
hamn.
Man måste alltså tänka sig en så lång övergångstid till ett system med begränsade man- 271
datperioder, att flertalet nu sillande riksdagsledamöter inte berörs av en sådan reform. Vidare måste det finnas regler om
pensioner, inte minst förtidspensioner för
dem som skulle vi!ja ta konsekvenserna av
reformen, samt om avgångsersättningar, liksom om rätt att i offentlig ~änst tillgodoräkna riksdagsår som ~änsteår – överhuvudtaget övergångsbestämmelser som kan underlätta att det nya systemet träder i funktion
och sedan verkligen kan fungera. Vad mandattidens längd beträffar borde 3-4 perioder, alltså 9 eller högst 12 år, vara en tillfredsställande kompromiss mellan å ena sidan kravet att vederbörande skall lära sig
riksdagsarbetets metodik, så att han eller
hon kan göra nytta för sig, och å den andra
nödvändigheten att mandattiden inte blir så
lång, att kontakten med yrket blir omöjlig.
För och emot
Vid närmare penetration av problemen
kring ett sådant system kommer man att finna, att det erbjuder åtskilliga såväl fördelar
som nackdelar utöver de mer allmänna, som
ovan berörts. Det kommer att tvinga partierna att skola kandidater för riksdagsmannaskap i större utsträckning än nu; sådana
måste ju finnas i beredskap. Vidare skulle
antagligen det interna partiarbetet vinna på
reformen. Riksdagsmannaskapet skulle mer
än tidigare framstå som den naturliga slutpunkten i en av partiarbete på fältet präglad
insats. Detta, nämligen, om man inte tidsbegränsar kommunala uppdrag på motsvarande nivå, alltså ledamotskap i landsting eller
kommunfullmäktigel Det bör man inte gö-
272
ra, ty sådana uppdrag kan i regel förenas
med yrkesarbete. Därtill kommer, att kommunalpolitikerna i så fall skulle ha anledning kombinera sina mandattider med riksdagsmandaten, så att de kunde abonnera på
uppkommande ledigheter i riksdagen. Med
deras starka lokala positioner kunde de då i
regel lätt konkurrera ut partiarbetare som
saknar sådan förankring. Därmed skulle
man riskera att få tillbaka professionaliseringen bakvägen.
slutligen – det finns ett argument mot begränsade mandattider som i förstone verkar
bestickande. Varifrån skulle vi få våra politiska ledargestalter? Måste inte åtminstone
partipresidier tillåtas längre mandattid? Så
svårt är emellertid inte det problemet. Eftersom ett statsråd utträder ur riksdagen och
ersätts av en suppleant, skulle naturligtvis inte statsrådstid räknas med i begränsningen.
Alternativt – om vi får så sällan återkommande maktskiften som hittills, lär en partiledare i opposition hinna tröttna på uppgiften inom den givna mandattiden. För övrigt
visar statistiken beträffande skiftena på presidieposterna inom de flesta partier, att
9-12 år är tillräckligt för att täcka in aktiva
partiinsatser i riksdagen på det planet.
Möjligen skulle en dylik reform leda till att
vi fick ett system liknande det engelska, där
man i partierna har en politisk ledare och
vid hans sida en partiordförande med uppgift att svara för administration och partiets
arbete på fältet. Det kanske vore ganska bra.
Trycket på en nutida svensk partiledare är i
dessa massmediernas och de snabbt växlande och komplicerade politiska och ekonomiska problemens tidsålder så stort, att en så-
dan funktionell uppdelning kunde bli till
stor nytta både för den politiske ledaren och
för partiarbetet.