Erik Anners; Kommentar
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Kommentar
Det gläder oss i Svensk Tidskrift, att den interna ideologiska debatten inom Moderata
Samlingspartiet börjat sätta spår utåt. Det
behövs! Ett parti kan i sin samhällsteori vara
konservativt, liberalt, socialistiskt eller något
annat. Men det kan inte vara ”moderat”. I så
fall betyder det att dess ståndpunkter kommer att falla på medelproportionalen mellan
vad andra partier utifrån sina värderingar
och sina verklighetsuppfattningar bestämmer sig för, d vs de moderata har ingen
egen ideologi alls. Eftersom ordets makt
över tanken är så stor, kan det vara skäl att
varna för ”moderata ideer”. Sårlana har
framförts – dessbättre inte från vare sig
Sven Lindgrens eller Dag Klackenbergs sida.
I Dag Klackenbergs debattinlägg finns det
en punkt som uppkallar till en mild protest.
Han säger att ”marxismen är utan tvekan
den mest genomarbetade och utvecklade
ideologin”. Det är riktigt, nämligen om man
godtar skolastisk utläggning som genomarbetning och utveckling. Det självständiga
tänkandet inom marxismen slutade ungefär
vid sekelskiftet. Vad som sedan dess presterats påminner slående om senmedeltidens
utläggningar av kyrkofäderna eller den islamiska teologins exeges av koranen. Några
motsvarigheter till den liberala och konservativa samhällskritikens försök att finna nya
konceptioner av samhällslivet som utgångspunkt för politisk teoribildning, som hos t ex
Hayek, Röpke, Popper och Rawls, har inte
framträtt på marxistisk sida. Så imponerade av marxisterna – gammaltroende eller
nymarx.ister – behöver vi inte vara. Deras inflytande i samhällsdebatten beror numera
väsentligen på att teoretiska skäligen oskolade, men talföra och högröstade grupper av
vänsterdebattörer fått ett så starkt inflytande i massmedia. Men länge har det varit
så att det räcker för att tvinga marxister i försvarsställning att i en debatt med dem tvärt
ifrågasätta deras premisser. Eftersom dessa
premisser hänför sig till 1800-talssamhällets
297
socialekonomiska miljö och inte vår egen
tids råkar de snabbt i svårigheter.
För de konservativa består en annan svå-
righet. Sedan de på l 940-talet i regel övergav Burke som ledstjärna – fast det litet varstans fortfarande finns några, som ännu är
ortodoxa – har de begränsat konservatismen till ”en metod för samhällsförändringar”. Värderingarna bakom metoden är emellertid mestadels hämtade ur liberalt tänkande. Detta gör konservatismen som åskådning till en i hög grad flytande företeelse.
Dess ”r.ealistiska metod” ger visserligen möjlighet att effektivt kritisera socialistiskt reformraseri. Men de konservativa saknar i
mycket egna fasta premisser, från vilka principer kan härledas. Sedan spelar det föga eller ingen roll om man talar om ”humanistisk” konservatism, den nya individualismen
eller det öppna samhället. Skillnaden är bara
att de senare honnörsorden gör sig bättre på
affischer.
Under fåfänga strävanden att finna fasta
utgångspunkter för en deduktiv konservativ
teori har därför de ”konservativa” ideologerna – egentligen bör de uppfattas som en
variant av liberala – under de senaste decennierna tågat runt i cirkel under förtröstansfulla tillrop om konservatismens överlägsenhet som realistisk metod för samhällsförbättring. Det är inte att undra på att deras teori
haft föga slagkraft, även om deras partier till
och från fått det.
Tyvärr kanjag inte finna att Dag Klackenberg, trots alla välfunna och uppfriskande
formuleringar,lyckats bryta sig ur den ödesdigra cirkel, som begränsningen av konservatismen till en metod slopas. Mot hans i sak
liberala programskiss har jag intet att invända. Men frågan blir då, finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma ur cirkeln?
Jag har länge varit resignerad på den punkten. Men kanske finns det ändå en möjlighet. Till den skall jag återkomma.
Kommentar
Det gläder oss i Svensk Tidskrift, att den interna ideologiska debatten inom Moderata
Samlingspartiet börjat sätta spår utåt. Det
behövs! Ett parti kan i sin samhällsteori vara
konservativt, liberalt, socialistiskt eller något
annat. Men det kan inte vara ”moderat”. I så
fall betyder det att dess ståndpunkter kommer att falla på medelproportionalen mellan
vad andra partier utifrån sina värderingar
och sina verklighetsuppfattningar bestämmer sig för, d vs de moderata har ingen
egen ideologi alls. Eftersom ordets makt
över tanken är så stor, kan det vara skäl att
varna för ”moderata ideer”. Sårlana har
framförts – dessbättre inte från vare sig
Sven Lindgrens eller Dag Klackenbergs sida.
I Dag Klackenbergs debattinlägg finns det
en punkt som uppkallar till en mild protest.
Han säger att ”marxismen är utan tvekan
den mest genomarbetade och utvecklade
ideologin”. Det är riktigt, nämligen om man
godtar skolastisk utläggning som genomarbetning och utveckling. Det självständiga
tänkandet inom marxismen slutade ungefär
vid sekelskiftet. Vad som sedan dess presterats påminner slående om senmedeltidens
utläggningar av kyrkofäderna eller den islamiska teologins exeges av koranen. Några
motsvarigheter till den liberala och konservativa samhällskritikens försök att finna nya
konceptioner av samhällslivet som utgångspunkt för politisk teoribildning, som hos t ex
Hayek, Röpke, Popper och Rawls, har inte
framträtt på marxistisk sida. Så imponerade av marxisterna – gammaltroende eller
nymarx.ister – behöver vi inte vara. Deras inflytande i samhällsdebatten beror numera
väsentligen på att teoretiska skäligen oskolade, men talföra och högröstade grupper av
vänsterdebattörer fått ett så starkt inflytande i massmedia. Men länge har det varit
så att det räcker för att tvinga marxister i försvarsställning att i en debatt med dem tvärt
ifrågasätta deras premisser. Eftersom dessa
premisser hänför sig till 1800-talssamhällets
297
socialekonomiska miljö och inte vår egen
tids råkar de snabbt i svårigheter.
För de konservativa består en annan svå-
righet. Sedan de på l 940-talet i regel övergav Burke som ledstjärna – fast det litet varstans fortfarande finns några, som ännu är
ortodoxa – har de begränsat konservatismen till ”en metod för samhällsförändringar”. Värderingarna bakom metoden är emellertid mestadels hämtade ur liberalt tänkande. Detta gör konservatismen som åskådning till en i hög grad flytande företeelse.
Dess ”r.ealistiska metod” ger visserligen möjlighet att effektivt kritisera socialistiskt reformraseri. Men de konservativa saknar i
mycket egna fasta premisser, från vilka principer kan härledas. Sedan spelar det föga eller ingen roll om man talar om ”humanistisk” konservatism, den nya individualismen
eller det öppna samhället. Skillnaden är bara
att de senare honnörsorden gör sig bättre på
affischer.
Under fåfänga strävanden att finna fasta
utgångspunkter för en deduktiv konservativ
teori har därför de ”konservativa” ideologerna – egentligen bör de uppfattas som en
variant av liberala – under de senaste decennierna tågat runt i cirkel under förtröstansfulla tillrop om konservatismens överlägsenhet som realistisk metod för samhällsförbättring. Det är inte att undra på att deras teori
haft föga slagkraft, även om deras partier till
och från fått det.
Tyvärr kanjag inte finna att Dag Klackenberg, trots alla välfunna och uppfriskande
formuleringar,lyckats bryta sig ur den ödesdigra cirkel, som begränsningen av konservatismen till en metod slopas. Mot hans i sak
liberala programskiss har jag intet att invända. Men frågan blir då, finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma ur cirkeln?
Jag har länge varit resignerad på den punkten. Men kanske finns det ändå en möjlighet. Till den skall jag återkomma.