Kari Tarkiainen; Från ångans tidevarv
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
KARl T ARKIAINEN:
Från ångans tidevarv
W E Nordström, förlagschef i Ekenäs och flitig hembygdsforskare, har i serien Nyländska öden (del IV) utgett en längre historisk
studie kallad ”Vision och verklighet. Minnen
från ångans tidevarv” (Ekenäs l976). Studien tar upp de olika planerna under 1800-
talets senare hälft att genom kombinerad
ångbåts- och järnvägstrafik göra den västnyländska kusten till transiteringsort för handeln över Östersjön. Aktualitet över temat
skänker l00-årsminnet av den linjetrafik,
som den isgående ångaren ”Express” 1877
lyckades etablera mellan Hangö och Stockholm mitt under bistraste vinter.
En förutsättning för den nya förbindelsen
var ångkraften. De första ångbåtarna i Finland trafikerade kustlinjer och de första
järnvägarna förenade inlandets vattenvägar
med kusten. Från en dylik försiktig kommunikationspolitik var steget relativt långt till
att utnytlja den nya tekniken till fullo, till
snabba stambanor tvärs över landet och vintersjöfart till utlandet från isfria hamnar. I
fråga om Hangötrafiken, som i Sverige hade
sin motsvarighet i banbygget StockholmNynäshamn, var vägen från ide till förverkligande mycket slingrande. Att ”vision” och
”verklighet” oftast var helt skilda ting, visar
Nordström övertygande.
Visionärer fanns dock, och i mycket olika
miljöer. Det spännande i Nordströms ovanligt dramatiska hembygdsbok är mötet mellan de småborgerliga lokala krafterna, som i
god tro ville förbättra Ekenäs’ kommunikationer, och representanterna för storfinans
och storspekulation från S:t Petersburg, som
var ute efter snabba vinster i järnvägsbranschen. Att författaren kan sina nylänningar,
bland vilka eldsjälen vicekonsul Frithiof
Hultman intar första platsen, förvånar inte.
Det är däremot värt en eloge, att han också lyckas lösa svåra problem inom det internationella finansväsendet och skildra
dess representanter Axel Daniel Gisiko och
Charles Hoffmann.
Spekulationerna resulterade i ett privatägt
järnvägsbolag som öppnade bansträckan
Hyvinge- Hangö och gick därefter nära nog
i konkurs utan att ha lyckats få den vintertida passagerar-eller godstrafiken från Petersburg att gå via västra Nyland. Banan köptes
av de finska statsjärnvägarna och kom mest
att ljäna det lokala trafikbehovet mellan Ekenäsbygden och Helsingfors. Med de isgående ångbåtarna gick det något bättre. De fick
en synnerligen viktig uppgift, postbefordran
mellan Sverige och Finland. Veckors, ibland
månaders eftersläpning under vinterhalvåret i nyhetshänseende upphörde i Finland,
som nu blev knutet till det europeiska informationsnätet året om.
Nordströms arbete präglas, trots att källhänvisningar saknas i texten, helt av en fackhistorikers säkra grepp. Framställningen är
livfull och fängslar säkert sin läsekrets. Man
har all anledning att lyckönska författaren
och hoppas på en god fortsättning på serien
Nyländska öden och det västnyländska historieintresset.
KARl T ARKIAINEN:
Från ångans tidevarv
W E Nordström, förlagschef i Ekenäs och flitig hembygdsforskare, har i serien Nyländska öden (del IV) utgett en längre historisk
studie kallad ”Vision och verklighet. Minnen
från ångans tidevarv” (Ekenäs l976). Studien tar upp de olika planerna under 1800-
talets senare hälft att genom kombinerad
ångbåts- och järnvägstrafik göra den västnyländska kusten till transiteringsort för handeln över Östersjön. Aktualitet över temat
skänker l00-årsminnet av den linjetrafik,
som den isgående ångaren ”Express” 1877
lyckades etablera mellan Hangö och Stockholm mitt under bistraste vinter.
En förutsättning för den nya förbindelsen
var ångkraften. De första ångbåtarna i Finland trafikerade kustlinjer och de första
järnvägarna förenade inlandets vattenvägar
med kusten. Från en dylik försiktig kommunikationspolitik var steget relativt långt till
att utnytlja den nya tekniken till fullo, till
snabba stambanor tvärs över landet och vintersjöfart till utlandet från isfria hamnar. I
fråga om Hangötrafiken, som i Sverige hade
sin motsvarighet i banbygget StockholmNynäshamn, var vägen från ide till förverkligande mycket slingrande. Att ”vision” och
”verklighet” oftast var helt skilda ting, visar
Nordström övertygande.
Visionärer fanns dock, och i mycket olika
miljöer. Det spännande i Nordströms ovanligt dramatiska hembygdsbok är mötet mellan de småborgerliga lokala krafterna, som i
god tro ville förbättra Ekenäs’ kommunikationer, och representanterna för storfinans
och storspekulation från S:t Petersburg, som
var ute efter snabba vinster i järnvägsbranschen. Att författaren kan sina nylänningar,
bland vilka eldsjälen vicekonsul Frithiof
Hultman intar första platsen, förvånar inte.
Det är däremot värt en eloge, att han också lyckas lösa svåra problem inom det internationella finansväsendet och skildra
dess representanter Axel Daniel Gisiko och
Charles Hoffmann.
Spekulationerna resulterade i ett privatägt
järnvägsbolag som öppnade bansträckan
Hyvinge- Hangö och gick därefter nära nog
i konkurs utan att ha lyckats få den vintertida passagerar-eller godstrafiken från Petersburg att gå via västra Nyland. Banan köptes
av de finska statsjärnvägarna och kom mest
att ljäna det lokala trafikbehovet mellan Ekenäsbygden och Helsingfors. Med de isgående ångbåtarna gick det något bättre. De fick
en synnerligen viktig uppgift, postbefordran
mellan Sverige och Finland. Veckors, ibland
månaders eftersläpning under vinterhalvåret i nyhetshänseende upphörde i Finland,
som nu blev knutet till det europeiska informationsnätet året om.
Nordströms arbete präglas, trots att källhänvisningar saknas i texten, helt av en fackhistorikers säkra grepp. Framställningen är
livfull och fängslar säkert sin läsekrets. Man
har all anledning att lyckönska författaren
och hoppas på en god fortsättning på serien
Nyländska öden och det västnyländska historieintresset.