Håkan Hagwall; Dagens namn – Alf Svensson
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Alf Svensson
När Birger Ekstedt, efter att i åtta år ha lett
Kristen Demokratisk Samling utan att egentligen kunna inregistrera en enda framgång,
dog 1972, utbröt ett veritabelt kattrakande i
partiledarfrågan. Alla visste nog vem det
skulle bli till slut, men det kunde inte ske
utan diverse krumbukter.
Ett tag funderades det på att partiet skulle
ledas av en trojka. Detta utmålades av utanförstående som ett bevis på avsaknaden av
kandidater villiga och kapabla att ta på sig
uppgiften att ”slita ihjäl sig på en meningslös
uppgift”. Och visst led KDS brist på framträ-
dande profiler och klara ledarämnen. På
den tiden partiet bildades, 1964, gickju flera
fargstarka kristna personligheter i spetsen –
en Levi Pethrus, en Eric Grönlund – men
sedan dess hade inga centrala gestalter inom
svensk kristenhet engagerat sig i KDS.
Det fanns bara en ledargeneration, den
som varit med från början. Dit hörde, trots
sina blott 34 år, ordföranden i ungdomsförbundet KDU, adjunkten Alf Svensson från
Gränna. Han hade onekligen en del goda
meriter. Han var (och är) en bra talare, en
tuff agitator som faktiskt är riktigt rolig att
lyssna på. Han tillhörde också en politiskt
vald församling, fullmäktige iJönköping. Så-
dana KDS-are växte sannerligen inte på
ordförande. Han hade t ex vad som brukar
kallas ett hederligt arbete.
Svensson chockerade genom att i sitt tillträdestal förklara att KDS nu måste inse att
människorna gick omkring med plånboken
närmast hjärtat. Med detta ville han ha sagt
att KDS inte längre kunde klara sig utan nå-
gon form av ekonomisk politik. Det var ju en
riktig tanke – hur det sedan blivit med fullföljandet är en annan sak.
Ty fortfarande är det helt andra ting som
dominerar KDS’ politiska framtoning. Det
är det gamla folkmoraliska komplexet. Och
det är frågor rörande partiets egna existensvillkor. Alltmera desperat har partiledare
Svensson koncentrerat KDS’ budskap på
kraven på att fyraprocentSpärren skall avskaffas, på alternativ röstning, på ändrade
partistödsregler, på andra villkor för valrö-
relserna i radio och TV etc. Det är inte svårt
att förstå Svensson. Men frågor som engagerar mannen på gatan är ju knappast dessa.
Alf Svensson jobbar hårt. Han saknar den
stab av medarbetare som andra partiledare
har. Han förfogar inte över riksdagens talarstol. Så det blir till att skriva talen själv och
kuska runt på möten i Sverige och läsa upp
dem.
Som om det inte räckte med detta tog Alf
trän. Dessutom kunde man peka på att Alf Svensson dessutom på sig att ett tag vara
Svenssons ungdomsförbund under hans tid chefredaktör för Karlshamns Allehanda,
gåttom folkpartiets i medlemstal (vilket upp- som KDS köpte för några år sedan för att få
lysningsvis inte säger särskilt mycket). en daglig tidning. Man kunde ju tänka sig en
Ungdomsförbundsordföranden gick allt- mera centralt lokaliserad huvudavisa för ett
så direkt till partiledarskapet. Tänk er bara riksomfattande parti. Den kunde också gärnågot motsvarande med Anders Ljunggren, na ha lite fler läsare och en smula bättre ekoBonnie Bernström eller Bosse Ringholm! nomi. Men på det här viset fick i alla fall Alf
Men Alf Svensson var en ovanlig förbunds- Svensson komma till tals i radio då och då –
300
nämligen genom de ledare av hans hand
som ibland fick komma med i tidningskrönikan.
Men det gick ju inte i längden. Det blev
nödvändigt att skaffa en annan chefredaktör. Det hela slutade med bråk. Den nye
chefredaktören lämnade KDS i protest och
partiets dagstidningsäventyr gick i putten.
Alf Svenssons första val som partiledare
var 1973. Genom KDS uppträdande lyckades som bekant regeringen Palme sitta kvar.
Alf Svensson uttryckte sin lycka över balansställningen 175-175 i riksdagen. Nu skulle
det bli slut på ”blocktänkandet”. Därmed
skulle KDS’ chans komma – var väl tanken.
Så kom 1976 års val. På sommaren startade Alf Svensson en kampanj som gick ut på
att KDS var ”nyckeln till ett regimskifte”.
Om vi samlar oss, sa Svensson, tar vi oss över
fyraprocentSpärren lika enkelt som en elitgymnast forcerar en trottoarkant. Det var ju
en nästan heroisk optimism. KDS skulle alltså bara behöva ”samla sig” så skulle partiet få
mer än dubbelt så många röster som någonsin förr.
Det gick förstås inte. En vecka före valet
vägde det lika mellan blocken i Sifo. KDS hade l ,8 procent. Från den borgerliga pressens sida sattes igång en massiv upplysningskampanj för att få alla som föredrog en borgerlig regering framför en socialistisk att lå-
ta bli att kasta bort rösten på KDS.
Pastor Stanley Sjöberg i Stockholms Cityförsamling framträdde och sade detsamma.
Och i partiledardebatten talade de borgerliga partiledarna mycket om kristna värden.
Resultatet blev det åsyftade. KDS fick l,4
procent i riksdagsvalet. Det blev en borgerlig
regering. Alf Svensson talade om ”stövelklackar”, ”odemokratiska fasoner” och ”utstampning”. I själva verket var det inte fråga
om annat än enkel matematik.
Men KDS och Alf Svensson ger inte upp. l
somras hölls det riksting igen. Det blev som
vanligt diskussioner om de gamla välkända
ämnena moral, nykterhet, svärord i TV, den
hederliga svenska komjölken osv. Dessutom
skall KDS nu gå in för en ny livsstil. Tillfrå-
gad, om partiledaren själv på något sätt
praktiserade denna nya livsstil, svarade Alf
Svensson att han köpt en något billigare villa
än han behövde.
Kanske vi där har nästa valslogan för KDS
efter de mindre lyckade ”Vi bryr oss om”
och ”KDS – nyckeln till regimskiftet”:
– Med KDS för en ny livsstil: Köp billigare hus!
HÅKAN HAGWALL:
Alf Svensson
När Birger Ekstedt, efter att i åtta år ha lett
Kristen Demokratisk Samling utan att egentligen kunna inregistrera en enda framgång,
dog 1972, utbröt ett veritabelt kattrakande i
partiledarfrågan. Alla visste nog vem det
skulle bli till slut, men det kunde inte ske
utan diverse krumbukter.
Ett tag funderades det på att partiet skulle
ledas av en trojka. Detta utmålades av utanförstående som ett bevis på avsaknaden av
kandidater villiga och kapabla att ta på sig
uppgiften att ”slita ihjäl sig på en meningslös
uppgift”. Och visst led KDS brist på framträ-
dande profiler och klara ledarämnen. På
den tiden partiet bildades, 1964, gickju flera
fargstarka kristna personligheter i spetsen –
en Levi Pethrus, en Eric Grönlund – men
sedan dess hade inga centrala gestalter inom
svensk kristenhet engagerat sig i KDS.
Det fanns bara en ledargeneration, den
som varit med från början. Dit hörde, trots
sina blott 34 år, ordföranden i ungdomsförbundet KDU, adjunkten Alf Svensson från
Gränna. Han hade onekligen en del goda
meriter. Han var (och är) en bra talare, en
tuff agitator som faktiskt är riktigt rolig att
lyssna på. Han tillhörde också en politiskt
vald församling, fullmäktige iJönköping. Så-
dana KDS-are växte sannerligen inte på
ordförande. Han hade t ex vad som brukar
kallas ett hederligt arbete.
Svensson chockerade genom att i sitt tillträdestal förklara att KDS nu måste inse att
människorna gick omkring med plånboken
närmast hjärtat. Med detta ville han ha sagt
att KDS inte längre kunde klara sig utan nå-
gon form av ekonomisk politik. Det var ju en
riktig tanke – hur det sedan blivit med fullföljandet är en annan sak.
Ty fortfarande är det helt andra ting som
dominerar KDS’ politiska framtoning. Det
är det gamla folkmoraliska komplexet. Och
det är frågor rörande partiets egna existensvillkor. Alltmera desperat har partiledare
Svensson koncentrerat KDS’ budskap på
kraven på att fyraprocentSpärren skall avskaffas, på alternativ röstning, på ändrade
partistödsregler, på andra villkor för valrö-
relserna i radio och TV etc. Det är inte svårt
att förstå Svensson. Men frågor som engagerar mannen på gatan är ju knappast dessa.
Alf Svensson jobbar hårt. Han saknar den
stab av medarbetare som andra partiledare
har. Han förfogar inte över riksdagens talarstol. Så det blir till att skriva talen själv och
kuska runt på möten i Sverige och läsa upp
dem.
Som om det inte räckte med detta tog Alf
trän. Dessutom kunde man peka på att Alf Svensson dessutom på sig att ett tag vara
Svenssons ungdomsförbund under hans tid chefredaktör för Karlshamns Allehanda,
gåttom folkpartiets i medlemstal (vilket upp- som KDS köpte för några år sedan för att få
lysningsvis inte säger särskilt mycket). en daglig tidning. Man kunde ju tänka sig en
Ungdomsförbundsordföranden gick allt- mera centralt lokaliserad huvudavisa för ett
så direkt till partiledarskapet. Tänk er bara riksomfattande parti. Den kunde också gärnågot motsvarande med Anders Ljunggren, na ha lite fler läsare och en smula bättre ekoBonnie Bernström eller Bosse Ringholm! nomi. Men på det här viset fick i alla fall Alf
Men Alf Svensson var en ovanlig förbunds- Svensson komma till tals i radio då och då –
300
nämligen genom de ledare av hans hand
som ibland fick komma med i tidningskrönikan.
Men det gick ju inte i längden. Det blev
nödvändigt att skaffa en annan chefredaktör. Det hela slutade med bråk. Den nye
chefredaktören lämnade KDS i protest och
partiets dagstidningsäventyr gick i putten.
Alf Svenssons första val som partiledare
var 1973. Genom KDS uppträdande lyckades som bekant regeringen Palme sitta kvar.
Alf Svensson uttryckte sin lycka över balansställningen 175-175 i riksdagen. Nu skulle
det bli slut på ”blocktänkandet”. Därmed
skulle KDS’ chans komma – var väl tanken.
Så kom 1976 års val. På sommaren startade Alf Svensson en kampanj som gick ut på
att KDS var ”nyckeln till ett regimskifte”.
Om vi samlar oss, sa Svensson, tar vi oss över
fyraprocentSpärren lika enkelt som en elitgymnast forcerar en trottoarkant. Det var ju
en nästan heroisk optimism. KDS skulle alltså bara behöva ”samla sig” så skulle partiet få
mer än dubbelt så många röster som någonsin förr.
Det gick förstås inte. En vecka före valet
vägde det lika mellan blocken i Sifo. KDS hade l ,8 procent. Från den borgerliga pressens sida sattes igång en massiv upplysningskampanj för att få alla som föredrog en borgerlig regering framför en socialistisk att lå-
ta bli att kasta bort rösten på KDS.
Pastor Stanley Sjöberg i Stockholms Cityförsamling framträdde och sade detsamma.
Och i partiledardebatten talade de borgerliga partiledarna mycket om kristna värden.
Resultatet blev det åsyftade. KDS fick l,4
procent i riksdagsvalet. Det blev en borgerlig
regering. Alf Svensson talade om ”stövelklackar”, ”odemokratiska fasoner” och ”utstampning”. I själva verket var det inte fråga
om annat än enkel matematik.
Men KDS och Alf Svensson ger inte upp. l
somras hölls det riksting igen. Det blev som
vanligt diskussioner om de gamla välkända
ämnena moral, nykterhet, svärord i TV, den
hederliga svenska komjölken osv. Dessutom
skall KDS nu gå in för en ny livsstil. Tillfrå-
gad, om partiledaren själv på något sätt
praktiserade denna nya livsstil, svarade Alf
Svensson att han köpt en något billigare villa
än han behövde.
Kanske vi där har nästa valslogan för KDS
efter de mindre lyckade ”Vi bryr oss om”
och ”KDS – nyckeln till regimskiftet”:
– Med KDS för en ny livsstil: Köp billigare hus!