Ledare; Broderskap och skatter
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Broderskap och skatter
Är det mera utmärkande för kristligt broderskap att hårt vilja beskatta sin nästa än att
lätta hans eller hennes skattebörda? Det
finns an ledning att ställa frågan sedan man
läst ett brev på ledarsidan i Svenska Dagbladet den 9 augusti från riksdagsman Evert
Svensson i Kungälv. Han är ordförande i
broderskapsrörelsen (s), den gren av det socialdemokratiska partiet som försöker fånga
in kristnas röster.
I den kampanj mot regeringen, som hans
partistyrelse dragit igång, ingår som bekant
att kritisera regeringens förslag om indexreglering av skatteskalorna, d vs att riksdagen och inte inflationen skall bestämma vad
som i varje inkomstläge skall tagas ut i skatt.
Varför man valt att nästan överfalla regeringen på den punkten är inte så svårt att
förstå. Förmodligen inser man att skattebetalarna kommer att märka vilka fördelar de
får tack vare den borgerliga regeringen. En
socialdemokratisk regering skulle få mycket
svårt att ändra på den nya ordningen, hur
gärna den än ville öka skatterna utan att erkänna sitt ansvar för höjningarna.
H r Svenssons brev är att se som hans försök att följa givna order. Var och en, kristen
eller okristen, skall ju gå till angrepp i skattefrågan. Hr Svensson förebrår alltså regeringen i första hand för att den frångått hr
Strängs överenskommelser med löntagarorganisationerna. ”Som kristna socialister diskuterar vi i termer som rättvisa och rättfärdighet. Det blir från dessa utgångspunkter
omöjligt att stödja den skattepolitik som den
borgerliga regeringen för.” Är det alltså rättvist att LO-ledningen och dess socialdemokratiska eftersägare i TCO ensamma får gö-
ra upp om skatterna, medan alla andra inkomsttagare i Sverige ställs inför fullbordat
faktum? Är det särskilt rättfärdigt att dessas
ombud i riksdagen berövas sin lagliga beskattningsrätt, som de, men inte LO-TCO,
utövar under offentligt ansvar?
Man har skäl att använda sådana ord som
hyckleri då man finner sådana ”kristna” argument åberopade i praktiskt-politiska frå-
gor. Hr Svensson tycks inte heller ha någon
aning om, eller inte bry sig om, hur särskilt
marginalskatterna på utfört arbete upplevts
som djupt orättfärdiga av mängder av svenska medborgare. I fråga om dem har han inte
åberopat vare sig rättvisa eller rättfärdighet.
Redan tanken att han och hans broderskapare skulle ha för vana att underkasta sitt eget
partis diktat en granskning ur rättvise- eller
rättfärdighetssynpunkt är barock. Hade de
anmärkt på något, hade de för länge sedan
åkt ur riksdagen. Men de vet, för att nämna
ett enda exempel, vad som hände fru Åsbrink (s) då hon för rättvisans skull röstade
för kvinnlig tronföljd. Spåren förskräcker
dem, och broderskaparna knäpper sina händer och tiger stilla.
Vad som borde ha tilltalat hr Svensson och
hans vänner är förslagen i ambassadör Olle
Dahlens utredning om viss skattebefrielse
för gåvor till religiösa och ideella ändamål.
Man kan anmärka mot hans utredning att
förslagen är alltför begränsade; idrottsrörelsen borde åtminstone i viss utsträckning ha
kommit med. I varje fall är det här fråga om
ett försök att ge högt förtjänstfulla institutioner ett handtag på ett praktiskt och personligt sätt, förbi de stela statsunderstöden.
Men för socialdemokraterna är det otänkbart au statens och deras egen maktapparat
skulle berövas ett tillfalle att fördela andras
pengar. Dessutom skulle vissa belopp inte
längre dubbelbeskattas. Ombudsmän avstyrker alltså just nu på löpande band.
”Länkarnas” riksförbund har en ombudsman, vars politiska hemvist man inte behö-
ver taga fel på. ”Vi är övertygade om att vi
hör till de organisationer som kan påräkna
ökade statliga anslag,” säger hr Elmer Gustafsson. Man tycker att när man ger ut pengar i alkoholistvården kunde det inte spela
stor roll varifrån de kommer, men om Länkarna säger ifrån att de inte vill ha privata
donationer bör de ju slippa. I övrigt lägger
hr Gustafsson upphöjda synpunkter på frå-
gan: ”De direkta samhällsbidragen ges efter
en prioritering som sköts av folkets i demokratisk ordning valda organ,” säger han.
Han borde ge riksdagsman Svensson något
att tänka på. Den förre vill inte fördela skattemedel annat än genom demokratiskt valda
organ. Den senare vill inte låta dessa vara
med och bestämma om skatteuttagen.
Men när det gäller sakfrågan – att inte
hjälpa religiösa och ideella samfund – vandrar de två trofast samman längs partilinjen.
Inget underlättande av privata gåvor! Hr
Svensson anför därvid rent erbarmliga argument. Lutherhjälpens bössinsamling skall
enligt utredaren inte komma ifråga, suckar
305
han . Nej, i en insamlingsbössa på gatan får
var och en stoppa sina slantar utan att räkna
med skatteavdrag; så blir det. Vidare, säger
hr Svensson, blir givandet inom trossamfunden inte längre helt anonymt. Men skulle
det vara omöjligt för en frikyrkopastor att
bokföra en gåva anonymt, samtidigt som givaren får ett kvitto att använda hos skattemyndigheten? aturligtvis inte. Om viljan
finns går det bra. Om viljan saknas går
ingenting.
Den som sett något av de små församlingarnas och föreningarnas svårigheter i dagens ekonomiska Sverige – metodisterna eller Helgelseförbundet eller Frälsningsarmen eller små idrottsföreningar för att
nämna några – har anledning att vara fylld
av beundran över den offervillighet, som
gör deras verksamheter möjliga. Att göra
det lättare att ge ännu större gåvor till dem
med ett mycket ringa bortfall av statsinkomster vore, tycker man, en naturlig sak att satsa
på även för kristna socialdemokrater. Men
viljan måste alltså till.
Den goda viljan finns i dag inom regeringspartierna men saknas inom oppositionen, och detta till och med inom dess kristna
broderskapsfalang. Detta är något att minnas, kanske särskilt för dem som annars kan
glädjas åt det nya förslaget.
Är det mera utmärkande för kristligt broderskap att hårt vilja beskatta sin nästa än att
lätta hans eller hennes skattebörda? Det
finns an ledning att ställa frågan sedan man
läst ett brev på ledarsidan i Svenska Dagbladet den 9 augusti från riksdagsman Evert
Svensson i Kungälv. Han är ordförande i
broderskapsrörelsen (s), den gren av det socialdemokratiska partiet som försöker fånga
in kristnas röster.
I den kampanj mot regeringen, som hans
partistyrelse dragit igång, ingår som bekant
att kritisera regeringens förslag om indexreglering av skatteskalorna, d vs att riksdagen och inte inflationen skall bestämma vad
som i varje inkomstläge skall tagas ut i skatt.
Varför man valt att nästan överfalla regeringen på den punkten är inte så svårt att
förstå. Förmodligen inser man att skattebetalarna kommer att märka vilka fördelar de
får tack vare den borgerliga regeringen. En
socialdemokratisk regering skulle få mycket
svårt att ändra på den nya ordningen, hur
gärna den än ville öka skatterna utan att erkänna sitt ansvar för höjningarna.
H r Svenssons brev är att se som hans försök att följa givna order. Var och en, kristen
eller okristen, skall ju gå till angrepp i skattefrågan. Hr Svensson förebrår alltså regeringen i första hand för att den frångått hr
Strängs överenskommelser med löntagarorganisationerna. ”Som kristna socialister diskuterar vi i termer som rättvisa och rättfärdighet. Det blir från dessa utgångspunkter
omöjligt att stödja den skattepolitik som den
borgerliga regeringen för.” Är det alltså rättvist att LO-ledningen och dess socialdemokratiska eftersägare i TCO ensamma får gö-
ra upp om skatterna, medan alla andra inkomsttagare i Sverige ställs inför fullbordat
faktum? Är det särskilt rättfärdigt att dessas
ombud i riksdagen berövas sin lagliga beskattningsrätt, som de, men inte LO-TCO,
utövar under offentligt ansvar?
Man har skäl att använda sådana ord som
hyckleri då man finner sådana ”kristna” argument åberopade i praktiskt-politiska frå-
gor. Hr Svensson tycks inte heller ha någon
aning om, eller inte bry sig om, hur särskilt
marginalskatterna på utfört arbete upplevts
som djupt orättfärdiga av mängder av svenska medborgare. I fråga om dem har han inte
åberopat vare sig rättvisa eller rättfärdighet.
Redan tanken att han och hans broderskapare skulle ha för vana att underkasta sitt eget
partis diktat en granskning ur rättvise- eller
rättfärdighetssynpunkt är barock. Hade de
anmärkt på något, hade de för länge sedan
åkt ur riksdagen. Men de vet, för att nämna
ett enda exempel, vad som hände fru Åsbrink (s) då hon för rättvisans skull röstade
för kvinnlig tronföljd. Spåren förskräcker
dem, och broderskaparna knäpper sina händer och tiger stilla.
Vad som borde ha tilltalat hr Svensson och
hans vänner är förslagen i ambassadör Olle
Dahlens utredning om viss skattebefrielse
för gåvor till religiösa och ideella ändamål.
Man kan anmärka mot hans utredning att
förslagen är alltför begränsade; idrottsrörelsen borde åtminstone i viss utsträckning ha
kommit med. I varje fall är det här fråga om
ett försök att ge högt förtjänstfulla institutioner ett handtag på ett praktiskt och personligt sätt, förbi de stela statsunderstöden.
Men för socialdemokraterna är det otänkbart au statens och deras egen maktapparat
skulle berövas ett tillfalle att fördela andras
pengar. Dessutom skulle vissa belopp inte
längre dubbelbeskattas. Ombudsmän avstyrker alltså just nu på löpande band.
”Länkarnas” riksförbund har en ombudsman, vars politiska hemvist man inte behö-
ver taga fel på. ”Vi är övertygade om att vi
hör till de organisationer som kan påräkna
ökade statliga anslag,” säger hr Elmer Gustafsson. Man tycker att när man ger ut pengar i alkoholistvården kunde det inte spela
stor roll varifrån de kommer, men om Länkarna säger ifrån att de inte vill ha privata
donationer bör de ju slippa. I övrigt lägger
hr Gustafsson upphöjda synpunkter på frå-
gan: ”De direkta samhällsbidragen ges efter
en prioritering som sköts av folkets i demokratisk ordning valda organ,” säger han.
Han borde ge riksdagsman Svensson något
att tänka på. Den förre vill inte fördela skattemedel annat än genom demokratiskt valda
organ. Den senare vill inte låta dessa vara
med och bestämma om skatteuttagen.
Men när det gäller sakfrågan – att inte
hjälpa religiösa och ideella samfund – vandrar de två trofast samman längs partilinjen.
Inget underlättande av privata gåvor! Hr
Svensson anför därvid rent erbarmliga argument. Lutherhjälpens bössinsamling skall
enligt utredaren inte komma ifråga, suckar
305
han . Nej, i en insamlingsbössa på gatan får
var och en stoppa sina slantar utan att räkna
med skatteavdrag; så blir det. Vidare, säger
hr Svensson, blir givandet inom trossamfunden inte längre helt anonymt. Men skulle
det vara omöjligt för en frikyrkopastor att
bokföra en gåva anonymt, samtidigt som givaren får ett kvitto att använda hos skattemyndigheten? aturligtvis inte. Om viljan
finns går det bra. Om viljan saknas går
ingenting.
Den som sett något av de små församlingarnas och föreningarnas svårigheter i dagens ekonomiska Sverige – metodisterna eller Helgelseförbundet eller Frälsningsarmen eller små idrottsföreningar för att
nämna några – har anledning att vara fylld
av beundran över den offervillighet, som
gör deras verksamheter möjliga. Att göra
det lättare att ge ännu större gåvor till dem
med ett mycket ringa bortfall av statsinkomster vore, tycker man, en naturlig sak att satsa
på även för kristna socialdemokrater. Men
viljan måste alltså till.
Den goda viljan finns i dag inom regeringspartierna men saknas inom oppositionen, och detta till och med inom dess kristna
broderskapsfalang. Detta är något att minnas, kanske särskilt för dem som annars kan
glädjas åt det nya förslaget.