Matti Häggström; Om terrorismen
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
)
\
\
terrorismen
Terroristrättegången inleddes i Stockholm i
början på augusti. Ett antal utländska medborgare, däribland ligans ledare, västtysken
Norbert Kröcher, är dock inte åtalade. Med
stöd av bestämmelser i utlänningslagen har
de redan utvisats från Sverige.
Tidningen Vi har i samband med rättegången intervjuat bl a den norske fredspri –
tagaren Johan Galtung samt Kröcher. Vad
de har att säga är högst anmärkningsvärt.
Galtung tror att bättre resurser till ordningsmakten bara skulle förvärra situationen , och att den västtyska regeringen ”måste
öppna en dialog med terrorgrupperna”.
Kröcher hävdar att han borde ha fått politisk asyl i Sverige, eftersom han skulle vara
utsatt för förföljelse i sitt hemland. Han menar också att han borde blivit behandlad som
krigsfånge, då Västtyskland skulle befinna
sig i krig med en icke obetydlig del av befolkningen. Själv anser han sig inte vara terrorist
utan tvärtom en som kämpar mot terrorn.
I ett demokratiskt samhälle kan alla som
begagnar sig av fredliga metoder komma till
tals. Där begås inte brott därför att det finns
poliser. Ordningsmakten har i stället tillkommit för att kriminalitet förekommer.
Om fler poliser leder till mer terrorism –
som Galtung tycks tro – borde också f<irre
poliser medföra mindre terrorism. Avskaffa
alltså terrorismen genom att ta bort alla poliser! Enkelt, min käre Watson.
Enligt Galtung borde det bli lättare att
komma till tals med myndigheterna för dem
som begår kidnapping och mord – små~u?-
var göre sig icke besvär. Frågan är om denna
meritvärdering är invändningsfri.
Terrorism blir inte mer aptitlig för att den
sveps in i sockervadd. Lika litet har rättssamhället någonting att vinna på att de politiska
motiven tystas ner. Enligt förundersökningarna är en del av de åtalade marxistleninister, KFM L (r)are eller kommunister i största
allmänhet. Organisationerna på den yttersta
vänsterkanten är åtskilliga, men de flesta har
ett gemensamt. De tillhör vad man kanske
kan kalla den revolutionära vänstern. De åtalades skolning i kommunismens kanoniska
skrifter varierar – hos en del förefaller tankeoredan i det närmaste total. Hos andra
verkar den revolutionära glöden vara uppblandad med en betydande portion gåsleverradikalism. Ligaledaren Kröcher och hans
väninna tycks ha använt bytet från ett bankrån till en rekreationstripp till Sydeuropa,
varvid förmodligen solidariteten med de förtryckta lades i en ishink.
Det finns en tendens att släta över vänstervåldet genom att åberopa någon sorts idealism. Resonemanget är farligt. Skillnaderna
mellan olika sorters politisk extremism överdrivs ofta. Är det inte symptomatiskt att judeförföUelser i dag förekommer i Sovjetunionen? Är det inte symptomatiskt att män- 315
niskor i det kommunistiska paradiset kan
drivas till så desperata handlingar som flygkapning- enkom för att slippa ut ut landet?
Är det inte symptomatiskt att människor i
kommuniststater kan hamna på mentalsjukhus för sina politiska åsikters skull?
Varje politisk rörelse som lyckas vinna inflytande torde ha åtminstone någon form av
idealism inbakad. Det gör inte det politiska
våldet mera godtagbart. För att demokratin
skall bestå och vidareutvecklas är det nödvändigt med ett otvetydigt avståndstagande
från all terrorism, den må sedan komma
från utlänningsfientliga raggare eller från
förvirrade extremistgrupper.
Den politiska terrorn söker sig ständigt
nya vägar. Metoderna blir a,llt mera desperata. Våldet har alltid kunnat attrahera vissa
vilsna existenser utanför det demokratiska
samhällets värdegemenskap. Ofta är de ömkansvärda.
Men terror skall kallas för terror och kommunistiskt våld för kommunistiskt våld. Orden skall inte vara till för att dölja verkligheten.
Matti Häggström
\
\
terrorismen
Terroristrättegången inleddes i Stockholm i
början på augusti. Ett antal utländska medborgare, däribland ligans ledare, västtysken
Norbert Kröcher, är dock inte åtalade. Med
stöd av bestämmelser i utlänningslagen har
de redan utvisats från Sverige.
Tidningen Vi har i samband med rättegången intervjuat bl a den norske fredspri –
tagaren Johan Galtung samt Kröcher. Vad
de har att säga är högst anmärkningsvärt.
Galtung tror att bättre resurser till ordningsmakten bara skulle förvärra situationen , och att den västtyska regeringen ”måste
öppna en dialog med terrorgrupperna”.
Kröcher hävdar att han borde ha fått politisk asyl i Sverige, eftersom han skulle vara
utsatt för förföljelse i sitt hemland. Han menar också att han borde blivit behandlad som
krigsfånge, då Västtyskland skulle befinna
sig i krig med en icke obetydlig del av befolkningen. Själv anser han sig inte vara terrorist
utan tvärtom en som kämpar mot terrorn.
I ett demokratiskt samhälle kan alla som
begagnar sig av fredliga metoder komma till
tals. Där begås inte brott därför att det finns
poliser. Ordningsmakten har i stället tillkommit för att kriminalitet förekommer.
Om fler poliser leder till mer terrorism –
som Galtung tycks tro – borde också f<irre
poliser medföra mindre terrorism. Avskaffa
alltså terrorismen genom att ta bort alla poliser! Enkelt, min käre Watson.
Enligt Galtung borde det bli lättare att
komma till tals med myndigheterna för dem
som begår kidnapping och mord – små~u?-
var göre sig icke besvär. Frågan är om denna
meritvärdering är invändningsfri.
Terrorism blir inte mer aptitlig för att den
sveps in i sockervadd. Lika litet har rättssamhället någonting att vinna på att de politiska
motiven tystas ner. Enligt förundersökningarna är en del av de åtalade marxistleninister, KFM L (r)are eller kommunister i största
allmänhet. Organisationerna på den yttersta
vänsterkanten är åtskilliga, men de flesta har
ett gemensamt. De tillhör vad man kanske
kan kalla den revolutionära vänstern. De åtalades skolning i kommunismens kanoniska
skrifter varierar – hos en del förefaller tankeoredan i det närmaste total. Hos andra
verkar den revolutionära glöden vara uppblandad med en betydande portion gåsleverradikalism. Ligaledaren Kröcher och hans
väninna tycks ha använt bytet från ett bankrån till en rekreationstripp till Sydeuropa,
varvid förmodligen solidariteten med de förtryckta lades i en ishink.
Det finns en tendens att släta över vänstervåldet genom att åberopa någon sorts idealism. Resonemanget är farligt. Skillnaderna
mellan olika sorters politisk extremism överdrivs ofta. Är det inte symptomatiskt att judeförföUelser i dag förekommer i Sovjetunionen? Är det inte symptomatiskt att män- 315
niskor i det kommunistiska paradiset kan
drivas till så desperata handlingar som flygkapning- enkom för att slippa ut ut landet?
Är det inte symptomatiskt att människor i
kommuniststater kan hamna på mentalsjukhus för sina politiska åsikters skull?
Varje politisk rörelse som lyckas vinna inflytande torde ha åtminstone någon form av
idealism inbakad. Det gör inte det politiska
våldet mera godtagbart. För att demokratin
skall bestå och vidareutvecklas är det nödvändigt med ett otvetydigt avståndstagande
från all terrorism, den må sedan komma
från utlänningsfientliga raggare eller från
förvirrade extremistgrupper.
Den politiska terrorn söker sig ständigt
nya vägar. Metoderna blir a,llt mera desperata. Våldet har alltid kunnat attrahera vissa
vilsna existenser utanför det demokratiska
samhällets värdegemenskap. Ofta är de ömkansvärda.
Men terror skall kallas för terror och kommunistiskt våld för kommunistiskt våld. Orden skall inte vara till för att dölja verkligheten.
Matti Häggström