Jan Freese; Fastighetsdata

JAN FREESE:
Fastighetsdata
För dem som hört talas om de många
informationer om vanliga människor som
överförts till automatisk databehandling
(ADB), har den planerade och påbörjade
Fastighetsbanken framstått som närmast
spöklik. Ambitionen att den skulle omfatta
allt vidare områden gjorde att den föreföll
lämna verkligheten. Generaldirektör Jan
Freese i Datainspektionen har skrivit denna
artikel, som talar för sig själv. Bara ett
citat: Nästa generation kommer med ett
leende att konstatera ”att det fanns de som i
vår tid inbillade sig att de behärskade den
nya tekniken.”
Under senare delen av 1960-talet och början
av 1970-talet grundlades många stora centrala databehandlingssystem. Således startade under denna period uppbyggnaden av
bl a rättsväsendets informationssystem, riksdatasystemet för exekutionsväsendet, numera kallat REX, statistiska centralbyråns
(SCB) arkivstatistiska databas (ARKSY),
RAFA-projektet angående datorisering av
bl a sjukförsäkringen och den allmänna pensionen vid riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsens omfattande system, centrala bil- och körkortsregistren och en fastighetsdatabank.
Flera av dessa projekt har under senare år
stått under debatt, bl a genom motioner i
riksdagen. I en del fall har integritetsfrågor
stått i förgrunden. I andra fall har det mera
varit tekniska och ekonomiska frågor som
dominerat debatten. Mera allmänt börjar
debatten nu innehålla starka moment av
krav på driftsäkerhet i ett sannolikt alltmer
sårbart datoriserat samhälle samt arbetsmarknadsmässiga hänsyn (både sysselsättningspolitiska och arbetsmiljömässiga).
Att ta stora databehandlingssystem i drift
är ungefär som att föra en supertanker. Man
måste långt i förväg bestämma sig för kursen. Samtidigt pågår i en ganska svindlande
hastighet en utveckling i samhället samt
inom datortekniken som påverkar eller
borde påverka systemen. Förutom att det är
svårt i sig att överföra invanda, ofta ålderdomliga rutiner till ADB ändras ständigt
förutsättningarna för datoriseringen.
Statskontoret visade i en rapport häromåret att de förutsättningar som låg till grund
för valet av datordriftorganisation inom den
24
allmänna försäkringen väsentligen hunnit
ändras på många punkter. Denna rapport
bidrog till att en utredning om ADB inom
den allmänna försäkringen m m tillsattes i
mars 1977. I direktiven sägs bl a att det fmns
starka skäl att närmare pröva möjligheterna
att dela upp och sprida datordriften inom
ramen för en sammanhållen systemlösning.
REX har diskuterats, och då framför allt om
exekutionsväsendet behöver en central
ADB-lösning. SCBs liksom en hel del annan
datorverksamhet är också under översyn i
-olika sammanhang. Mot denna bakgrund är
det kanske inte så underligt att fastighetsdarareformen också stötts och blötts.
Genom ett antal riksdagsbeslut 1968 och
1970 beslöts sätta igång arbetet med att
bygga upp en terminalorienterad fastighetsdatabank (markdatabank). Databanken skulle bli ett informationssystem för lagring och
bearbetning av uppgifter angående alla
mark- och vattenområden. Arbetet grundades på fastighetsregisterutredningens betänkande Fastighetsregistrering (SOU
1966:63) och inskrivningskommittens betänkande ADB mom inskrivningsväsendet
(SOU 1969:9).
Den nya myndigheten
Den 28 juli 1968 inrättades en särskild myndighet, centralnämnden för fastighetsdata
(CFD), med uppgift att genomföra fastighetsdatareformen, sedermera i samverkan
med domstolsverket och lantmäteriverket.
Enligt riksdagsbesluten skulle försöksverksamhet bedrivas innan databanken skulle tas i bruk för hela landet. Under åtta veckor under maj-juni 1971 bedrevs därför en
”intensiv” försöksverksamhet i Uppsala län.
Försöket begränsades till inskrivnings-, fastighetsregistrerings- och fastighetsbildningsområdena. Försöksverksamheten visade enligt en utvärdering som CFD gjorde bl a att
databanksystemet borde utformas så att det
kunde inpassas i användningsmiljön och så-
lunda integreras i behandlings- och beslutsprocesser. Samtidigt pågick försök för att
studera förutsättningar för och nyttan av
geodata inom olika former för samhällsplanering. Försöksverksamhet bedrevs inom
Enköpings kommunblock, där ett integrerat
rumsligt informationssystem prövades. Försöksverksamheten var kanske intensiv, men
kunde knappast få någon större omfattning
eftersom den bedrevs av endast några få
personer.
Databanken skulle enligt planerna bestå
av fem delregister, nämligen fastighetsregistret, inskrivningsregistret, koordinatregistret, byggnadsregistret och planregistret.
Ett informationssystem för markuppgifter
beräknades redan från början bli ett omfattand~ system, som efterhand sannolikt skulle komma att svälla ut väsentligt. Uppgifter
om befolkningen borde i stor utsträckning
hänföras till de enskildas bostad, såväl permanent- som fritidsbostad, till deras arbetsplatser, till deras förflyttningar mellan skilda
punkter etc. Sårlana befolkningsuppgifter
kan anknytas till referenspunkter eller referensytor på marken (koordinatsystem). Ett
sådant system för befolkningsuppgifter måste dock ständigt ajourföras. En ajourhållen
databank för markuppgifter skulle emellertid kunna på så sätt bli ett basinformationssystem för informationsredovisning i allmänhet, även för markanknutna uppgifter
om befolkning och företag.
Arbetet med uppbyggandet av databanken indelades i tre huvudmoment, nämligen
för det första uppbyggandet av det tekniska
systemet, innefattande system för överfö-
ring av information i nuvarande register till
maskinläsbart medium, system för införing
av andra uppgifter samt system för kartredovisning och datamaskinredovisning av
grafiska uppgifter. Vidare system och programarbete för utnyttjande av databanken
och slutligen utveckling av databanken i
fråga om innehåll, anpassning till föreliggande och nya behov och utnyttjande.
De typer av uppgifter som i en nära framtid skulle komma ifråga au redovisas i databanken systematiserades på följande sätt,
nämligen
basuppgifter:
l registerenhets identifikation och ursprung
l beskrivande uppgifter, areal, läge m m
l åtgärder av betydelse för enhets tillkomst, omfattning och förändringar
l ägares namn och adress
l rättsliga förhållande beträffande mark
och vatten
l officiella begränsningar i ägares förfogande
l fornminnen
l anmärkningar
tilläggsuppgifter:
l byggnader
l planer och bestämmelser (ex naturvårdsbestämmelser)
25
e markbeskaffenhet, markanvändning etc.
Vid försöksverksamheten i Uppsala län
ingick bl a följande uppgifter:
e fastighetsbeteckning
e omregistrering från (arkivplatsnamn)
e ursprung
e avregistrering (datum, aktnummer, arkivplatsnamn)
e enhetens adress
e taxeringsvärde
e omfång, läge
e ägoslag
e kommun
e församling
e kvarter
e fiskeområde
e andel i samfällighet
e mantal
e delägande fastigheter
e åtgärder (åtgärd, datum, arkivplatsnamn)
e avskild mark
e servitut (innebörd, fastighetsbeteckning,
arkivplatsnamn)
e bestämmelser (bestämmelse, arkivplatsnamn)
e jordnatur
e lagfart (inskrivning, innehåll)
e övriga ägare
e tomträtt (perioder m m)
e inteckning (innehåll, anmärkning)
e anteckningar Inskrivningsregistret (IR)
e äldre förhållanden
e mg1vare
e ägare (namn, personnummer/registreringsnummer och adress).
Uppgifterna i fastighetsdatabanken skulle
..___ –
26
komma att lämnas av allmänheten, länssty- Begreppet fastighet
relserna (överlantmätare, länsarkitekter, Begreppet fastighet betraktas med all rätt
länsingenjörer, skatteavdelningar), inskrivningsmyndigheterna (en tingsrätt i varje
län), byggnadsnämnd, stadsregisterförare.
Alla de uppgifter inom fastighetsområdet
som således kunde samlas in i statligt och
kommunalt förvaltningsarbete skulle tas om
hand i databanken och sedan användas
inom en mängd verksamheter. Till stor del
skulle informationen till databanken komma
att lämnas genom datatransmission. Bl a
skulle fastighetsregister- och inskrivningsmyndigheterna vara terminalanslutna.
Huvudsyftet med fastighetsdatabanken
var att underlätta inskrivningen i och registreringen av fastigheter. Det var således
främst inskrivningsmyndigheterna och länsmyndigheterna som skulle bli användare.
Informationen borde emellertid få stor betydelse för alla samhällsplanerande organ, så-
väl statliga som kommunala men även privata. Utöver länsmyndigheter bedömdes naturvårdsverket, planverket, lantmäteristyrelsen, vägverket, bostadsstyrelsen, skogsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, riksskatteverket,
exekutionsväsendet, byggnadsstyrelsen, domänverket m fl ha behov av information
från fastighetsdatabanken . Inom den kommunala sektorn skulle kommunstyrelser genom planerings- och utredningsfunktioner,
byggnadsnämnder, fastighetsnämnder, gatunämnder och industriverksstyrelser ha intresse av informationen.
l nom privatsektorn borde informationen
få betydelse för banker och andra finansinrättningar, kreditupplysningsverksamhet,
fastighetsomsättning, fastighetsvärdering
mm.
vara av grundläggande betydelse i samhällsplaneringen. Det ansågs därför också lämpligt som en primär registerenhet. Fastigheter skulle kunna lägesredovisas enligt koordinatmetoden. Genom denna kan en fastighets läge anges med x- och y-koordinater i ett
enhetligt koordinatsystem, som är oberoende av nuvarande administrativa indelningar
av landet i kommuner, församlingar m m.
Koordinatsätts alla fastigheter i landet i ett
sammanhang blir alla i fastighetsdatabanken
lagrade uppgifter direkt lägesbestämda och
indirekt en mängd andra uppgifter i andra
register, som kan samköras med fastighets·
registret med exempelvis fastighetsbeteckning eller personnummer som integrationsnyckel. Härvidlag är av särskilt intresse de
officiella personregister som är grundade på
fastighetsindelningen, framför allt inom
folkbokförings- och fastighetstaxeringsområdet. För varje fastighet finns uppgifter
om vilka personer som bor där, och en lägesbestämning av fastigheterna ger således en
lägesbestämning av den bofasta befolkningen. Dessa register är f n upplagda på magnetband på länsstyrelsernas datacentraler
och de innehåller bl a uppgifter om varje
persons ålder, kön, civilstånd, yrke och taxerad inkomst.
Även de uppgifter som erhålls vid de van
femte år återkommande folk- och bostadsräkningarna har en referens till fastighet.
Dessa uppgifter belyser ganska utförligt
medborgarnas sociala situation genom uppgifter om utbildning, arbetsförhållanden,
bostadsstorlek och bostadsstandard. Även
för samkörning med det centrala registret
över alla företag blir en lägesbestämning
med koordinater värdefull. För varje verksamhetsställe kan fastighetsbeteckningen
anges.
När tanken 1971 väcktes att inrätta ett
centralt personregister bedömdes detta kunna förses med uppgifter om de förvärvsarbetande personernas verksamhetsställen. Därigenom skulle öppnas bl a möjligheter att
med hjälp av koordinaterna på maskinell
väg åskådliggöra de trafikflöden som orsakas av arbetsresorna. En vidareutveckling av
koordinatsystemet genom införande av en
höjdaxel (Z-koordinat) diskuterades också.
Denna skulle kunna medge registreringar av
uppgifter om byggnadshöjder, våningsplan
mm.
De krav som ställdes var att information
skulle kunna tas fram snabbt, att information skulle kunna hämtas från skilda informationssystem genom integration dem emellan, att systemet för fastighetsdatabanken
skulle möjliggöra en successiv utbyggnad av
denna i en utsträckning som i princip skulle
vara obegränsad samt att det skulle vara
möjligt att nå informationen genom skilda
integrationsnycklar.
Genom ett enhetligt system för fastighetsbeteckningar skulle dessa bli integrationsnycklar. Andra integrationsnycklar skulle
också förekomma. Som sådana kunde användas fastighets äldre beteckning, fastighets adress, ägarens namn eller personnummer (för företag, företagsnummer) samt lä-
geskoordinaterna för fastighet.
Till stor del skulle informationen hållas
tillgänglig genom datatransmission. Infor- 27
mationen skulle dock vara bearbetningsbar
även för ej terminalanslutna myndigheter
och organisationer samt kunna utnyttjas för
beställningsarbeten.
CFD framhöll 1972 att vissa uppgifter i
fastighetsdatabanken borde sekretessbeläggas. Motsvarande uppgifter i jordregistret,
stadsregister och fastighetsböcker är ej sekretessbelagda, men en del uppgifter i databanken borde skyddas från militär och enskild synpunkt om åtkomsten underlättas
och bearbetningsmöjligheterna ökar. Allmänhetens rätt att utan omgång få del av
registerinnehållet aktualiserade offentlighetsprincipens tillämplighet i ADB-sammanhang. Återgivande av uppgifter (bl a ägare),
som kan avslöja försvarshemligheter, vållade
en del problem vid planeringen av databanken.
Vision och verklighet
Detta var visionerna, när CFD startade sin
verksamhet. Vad man då inte anade var att
arbetet sannolikt omfattade genomförandet
av landets troligen största och tekniskt mest
komplexa ADB-system, fastighetsdatasystemet. Projektet innebär att man skall samla
alla de uppgifter om landets fyra miljoner
levande och döda fastigheter och om fastighetsägarna, som nu finns i olika manuella
register hos tingsrätterna, länsstyrelserna
och kommunerna i en enda central databank. Uppgifter som också skall kunna samköras med taxerings- och mantalsskrivningsuppgifter m m i andra ADB-system inom
folkbokföringen och beskattningen. Ett system som t ex skulle kunna ge en utförlig bild
28
av dem som bor i fastigheterna att användas
för planering m m.
Fastighetsregisterutredningens förslag
var ganska jordnära. För fastighetsregistreringen behövs egentligen inte något särskilt
sofistikerat system med komplicerad teknik.
Det var närmast genom inskrivningskommittens förslag som man tekniskt började släppa markkontakten. När man började omläggningen till ADB trodde man (kanske
mot bakgrund av fastighetsregisterutredningen) att den skulle vara genomförd efter
några år och till en kostnad av ca 20 milj
kronor. Vad hände sedan?
År 1973 beslöt riksdagen att ett första
driftsystem omfattande fastighetsregister
och inskrivningsregister (driftsystem l) skulle införas för begränsade delar av landet.
Det skulle ankomma på regeringen att bestämma inom vilka områden systemet skulle
tas i drift. Samma år antogs också en ny
lagstiftning om inskrivningsväsendet och
fastighetsregistreringen, som var anpassad
till det nya ADB-systemet.
År 1974 ändrade riksdagen riktlinjerna
för den del av fastighetsregisterreformen
som avsåg fastighetsbeteckningarna. Detta
beslut innebar dock inte något ändrat ställningstagande till hur registreringen skulle
ordnas.
Nya förslag
År 1974, då fyra år gått sedan det första
riksdagsbeslutet om ADB inom fastighetsregistreringen och projektet kostat ungefär 75
milj kronor men endast nått fram till försöksdrift i Uppsala län (3 o/c av landets fastigheter) parallellt med de äldre arbetsmetoderna, tillsatte den dåvarande regeringen en
parlamentarisk utredning med företrädare
för de tre största riksdagspartierna för att se
efter vad som egentligen pågick. Utredningen skulle också pröva om man verkligen
borde bygga upp ett så gigantiskt datasystem
som man ursprungligen tänkt sig. Utredningen, som tog namnet fastighetsdatakommitten (FADAK), konstaterade i sitt betänkande hösten 1976 (SOU 1976: 56 och 57)
att det nog skulle ta uppemot 15 år att genomföra projektet enligt de ursprungliga
planerna och att kostnaderna skulle komma
att uppgå till 350 a 400 milj kronor utöver
vad man dittills lagt ned. Vinsterna bedömde utredningen vara ytterligt o äkra
mätta i pengar. Utredningen konstaterade
dock att radikala ingrepp måste göras i de
ålderdomliga register som nu förs, om inte
hela fastighetsregistrerings- och inskrivningsväsendet, som är av mycket stor samhällelig betydelse, skall spåra ur.
För att minska komplexiteten i ADB-reformen och för att inom rimlig tid åstadkomma
en förbättring inom det område där läget är
sämst föreslog därför utredningen att man
skulle halvera den ursprungliga reformen
och börja med ADB vid länsstyrelsernas och
kommunernas fastighetsregister. lIlskrivningsmyndigheterna borde enligt utredningen kunna klara sin verksamhet med
mindre kostsamma och ingripande metoder
ytterligare några år, varefter man där kanske skulle kunna använde minidatorteknik.
Med en sådan delning av reformen skulle
kostnaderna för ADB tills vidare stanna vid
ungefär 150 milj kronor, i stället för uppemot 400 milj kronor. Alla ledamöterna i
utredningen var ense om att detta skulle
vara den bästa lösningen. Utredningens majoritet tog inte ställning till vad man då
borde göra med den pågående försöksverksamheten och med CFD, som då bestod av
cirka 75 personer och kostade ca 20 milj
kronor om året, exklusive de kostnader som
fallit på DAFA, den statliga servicebyrån
som med anledning av CFDs verksamhet
förlagt en tidvis föga utnyttjad datacentral
till Gävle. De två borgerliga ledamöterna (c
och m) ansåg dock att försöksverksamheten
borde avbrytas och CFD läggas ned senast
när delreformen genomförts.
CFD, domstolsverket och lantmäteriverket protesterade vid remissbehandlingen av
FADAKs betänkande häftigt mot förslaget
att man nu skulle ändra inriktningen av det
projekt som myndigheterna i samråd arbetat
med ända sedan 1968, visserligen utan att
komma längre än till Uppsala län, och som
redan kostat i storleksordningen l 00 miU
kronor. Man ville fortsätta som förut, även
om det skulle ta ytterligare l o a 15 år och
kosta ytterligare 350 a 4oo miU kronor.
Övriga remissinstanser med särskilda kunskaper om ADB delade utredningens mening att man med hänsyn till den långa
genomförandetiden, komplexiteten, kostnaderna och de osäkra rationaliseringsvinsterna, i stället borde dela på reformen såsom
utredningen förordat.
Riksrevisionsverket (RRV) förordade
emellertid en variation på FADAKs lösning;
en principiell uppdelning av fastighetsregistreringen och inskrivningsväsendet i två
skilda system. FADAK bröt ut fastighetsre- 29
gisterdelen ur driftsystem l vilket på kort tid
och tilllåg kostnad skulle ge ett nytt, till stora
delar redan utprovat system. På samma sätt
borde man enligt RRV kunna bryta ut även
inskrivningsdelen ur driftsystem l till ungefär motsvarande kostnad. Härigenom skulle
man få ett system för fastighetsregistreringen och ett för inskrivningsväsendet. Flera av FADAKs mål skulle på så sätt kunna
nås på kortare tid och tilllägre systemutvecklingskostnader än om man väljer de separatlösningar som FADAK skisserat. Förslaget
borde även ge valfrihet i framtiden i fråga
om organisation och förläggning av utvecklingsarbete och drift.
Reformbehovet är stort även på inskrivningssidan. Intäkterna är nästan helt koncentrerade dit. Detta talar enligt RRV för att
man genomför reformen på inskrivningssidan parallellt med, men åtskilt från fastighetsregistersystemet.
Dagsläget
Regeringen har i oktober lagt en proposition
som bygger på RRVs förslag. Skilda ADBsystem för fastighetsregister och mskrivningsregister skall brytas ut ur driftsystem l. Överföringen av uppgifter till de
båda ADB-registren skall ske parallellt. Under en första etapp fram till budgetåret
1981 /82 beräknas 600 000 fastigheter i
Stockholms, Uppsala och Gävleborgs län
kunna föras över till de nya ADB-systemen.
Tills vidare skall verksamheten i Uppsala län
fortsätta inom ramen för driftsyste m l till
dess en övergång kan ske till RRV-modellen.
Avsikten är också att den hittillsvarande paJ
30
rallella manuella registreringen skall u pphö-
ra.
Departementschefen har inte funnit anledning föreslå den av RRV antydda möjligheten att låta de båda centralmyndigheterna, lantmäteriverket och domstolsverket,
ta över ansvaret av driften för de båda
datasystemen. Detta skulle ha medfört att
CFD kunde upphöra att existera.
En ny kostnadsberäkning har gjorts, och
den kommande femårsperioden väntas kosta sammanlagt 140 milj kr.
För en utomstående betraktare, som med
intresse följt fastighetsdataprojektet från begynnelsen, framstår det som ganska uppenbart att fastighetsregistreringen och inskrivningen måste moderniseras. Dessa verksamheter är idag besvärliga, otidsenliga och allmänt svårhanterliga. Frånsett alla andra skäl
är det också en arbetsmiljöfråga för personalen. Detta har också betonats av personalen
och deras organisationer, som pekar på att
erfarenheterna från Uppsala-försöket är positiva.
Trots alla dessa skäl är det sannolikt att
nästa generation – när det i en inte alltför
nära framtid blir aktuellt att skriva datoriseringens inledande historia – med ett leende
kommer att konstatera att inga beräkningar
blir bättre än antagandena som de grundas
på och att det fanns de som i vår tid inbillade
sig att de behärskade den nya tekniken. Vi
befinner oss sannolikt nu i ett tidigt inledningsskede av det postindustriella informationssamhället. Som all annan teknologi har
ADB-tekniken gett oss växtvärk, som kommer att ta tid att kurera. En del av boten sker
genom självläkning eller erfarenhet, en annan del genom fortsatt teknisk utveckling.
Remissyttrandena över FADAK är inte
särskilt förvånande. Man kan nästan genomgående gissa vem som tyckt vad utan att
först se efter vem som avgivit yttrande. Det
finns dock yttranden som förvånar, nämligen personalorganisationernas. Förra året
publicerade en del av dem ”datapolitiska
program”, som vittnade om viss mognad.
Den mognaden synes dock inte ha förhindrat att man till grund för sin bedömning för
en landsomfattande reform lägger erfarenheter från en liten intrimmad grupp i Uppsala – ett femtontal personer – som mot
extra betalning tränats under fyra år.
Mycket slit och mycken möda väntar alla
de övriga – ett tusental – som i dag arbetar
inom fastighetsregistreringen och inskrivningsväsendet, de hittills otränade. Överbelastningar i systemet och andra tekniska
komplikationer kommer stundtals att ge
dem en besvärligare arbetsmiljö än de har
idag. Vägen till den charmerande terminalmiljö, som nu enligt uppgift finns i Uppsala,
kommer att vara lång och knagglig. Man
kommer att tidvis få leva med tre olika
modeller: den traditionella, Uppsala- och
RRV-modellen.
Sista kapitlet i följetongen Fastighetsdata
är och skall nämligen enligt den senaste
propositionen inte vara skrivet ännu. N)
teknik kommer förmodligen att hinna på-
verka förutsättningarna. Utvecklingen i samhället likaså. I sistnämnda hänseendet är
utredningen rörande datasystemens sårbarhet bara en faktor. En annan är möjligheten
att ansvaret för projektet kan komma att
delas u pp på de två centralmyndigheterna,
vilket sannolikt vore att föredra. Hur utgången blir i riksdagen är, när detta skrives,
omöjligt att sia om. I en motion (1977l
78: 50) hemställs bl a att riksdagen beslutar
att driftsystem l skall utnyt~as till dess den
sk RRV-modellen utvecklats så långt att ett
val dem emellan kan göras med beaktande
av ekonomiska, säkerhetsmässiga, servicemässiga och andra faktorer. Min personliga
uppfattning är att bifall till motionen är klart
sämre än att låta RRV-modellen komma i
drift omgående.
Samordningen av utnyt~andet av ADBtekniken och överblicken över datoriseringen av samhället har ofta brustit. Samordningen av projekt av fastighetsdataprojektets storleksordning bör ske i riksdag och
regering men kräver erfarenhet och överblick. Mot den bakgrunden måste det be- 31
traktas som positivt att en samrådsgrupp i
datafrågor nyligen skapats i kanslihuset.
Här har den ett pilotprojekt.
Behovet av att något sker beträffande
fastighetsdataprojektet har passerat ”point
of no return”. Det går inte att fortsätta
utreda. Det är, trots att en del nackdelar
all~ämt består, bättre att reformen får rulla
yidare enligt de i propositionen föreslagna
riktlinjerna under förutsättning att man
fortlöpande noga följer utvecklingen och
allteftersom anpassar projektet till de nya
förutsättningar som kommer genom teknisk
utveckling och vårt ökade medvetande.
Datorn kan programmeras att anpassa sitt
arbete med ledning av uppnådda resultat.
Beslutsfattare måste också kunna anpassa
sig – även om det innebär ändring av tidigare principbeslut.
——–