Ledare; Försvaret kostar pengar
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Försvaret kostar pengar
Under hösten har arbetet med totalförsvarets nya s k perspektivplan börjat. Planen
sträcker sig fram till slutet av detta århundrade, och ett försvarsbeslut kan tänkas 1982.
Enligt direktiven bedrivs arbetet inom tre
ekonomiska ramar med 14, l l l /2 respektive 9 miljarder kronor per år som utgångspunkt. Därtill kommer kompensation enligt
nettoprisindex.
l maj i år gav FOA ut en rapport (av Kaj
Rosling) om effekten på ca 20 års sikt av att
reglera försvarsanslagen med nettoprisindex. Det visar sig att oavsett vilken nivå man
än väljer och vilken samhällsekonomisk utveckling det än må bli, förefaller försvarets
andel av bruttonationalprodukten (BNP) vid
seklets slut bli relativt liten historiskt sett.
Vid val av mellannivån eller den lägsta nivån
blir BNP-andelarna förmodligen 2 % eller
lägre, dvs en andel som man får gå tillbaka
till mellankrigstidens nedrustningsperiod
för att finna motsvarighet till.
Vilka resultaten kommer att bli kan man
exempelvis studera i fråga om personalpolitiken. Om denna blir sådan att löneandelen
är oförändrad och den höga ramen väljs,
kommer personalstyrkan inom försvarsmakten totalt vid slutet av 90-talet att ha reducerats med en femtedel eller ungefär l O000
personer i förhållande till nuläget. Väljs mellannivån måste takten på personalreduceringen ungefår fördubblas i förhållande till
den nuvarande, vilket innebär att antalet anställda reduceras med en dryg tredjedel eller
över 15 000 personer fram till slutet av 90-
talet. Väljs den låga nivån måste takten öka
ytterligare under de närmaste tio åren. Personalstyrkan kommer att ha halverats i slutet
av 90-talet. Räknar man med både försvarets
anställda och med sådana som inom industrin och på annat sätt arbetar för försvaret,
kommer 30 a 60 000 anställda att bli friställda, oavsett valet av ekonomisk ram.
Planerar man en försvarsstruktur enligt
nyssnämnda ekonomiska ramar med kompensation för pris- och löneökningar enligt
nettoprisindex och om man inte får tillägg
för pris- och löneökningar därutöver, måste
man reservera tillräckliga belopp inom ramarna. Om den ekonomiska utvecklingen
väsentligt förblir oförändrad, innebär detta
att den högsta ramen räcker till ett innehåll
ungefår motsvarande den mellersta och dennas innehåll blir av samma storleksordning
som den lägsta. Denna i sin tur kommer
innehållsmässigt att motsvara ca 7 miljarder
kr per år.
Försvaret drabbas också av vissa utgifter
som närmast kan kallas bokföringsförluster.
Den s k utryckningspremien går för närvarande på ca 45 milj kr per år. Många vill höja
den med upp till 50 %, vilket innebär ytterligare 22 milj. Men detta är en helt och hållet
social avgift, som försvaret inte har någon
direkt glädje av men som det får betala. Numera beräknas också ersättningarna till dem
som gör repetitionsövning på ett sätt som
liknar sjukförsäkringen. Försvaret kompenseras emellertid med bara 50 % av de faktiska utgifterna, vilket innebär att det får betala l 00 milj kr mera per år än tidigare. Det är
bl a detta som ligger bakom att repetitionsövningar måste förkortas eller helt inställas,
med sämre försvarskraft som följd.
När man hör uttryck som att Sverige tyngs
av ”ständigt stigande försvarsutgifter”, eller
när det sägs att vårt land ”ligger högt i rustningsligan” är detta grovt vilseledande. Värre ändå är det när det görs gällande att förvaret skulle kunna lösa sina uppgifter lika
bra i fortsättningen trots minskade reella resurser i form av pengar och människor.
”Kraftigt ökade försvarsanslag är inte att
tänka på i Sverige … Därför krävs ett radikalt omtänkande inom försvaret” skrev
Kvällsposten (ob lib) i Malmö (31 mars
1978). Detta är rent nonsens: det går inte att
göra mera då man får ut mindre för sina
pengar. ”Det gäller att hålla försvarskostnaderna på en acceptabel nivå och samtidigt se
till att värnkraften upprätthålls”, skrev
Skånska Dagbladet (c) (31 mars l978). Lika
gärna kunde tidningen skriva att försvaret
måste trolla.
Sveriges Radio, som man kan lita på i så-
dana sammanhang, höll i våras inte mindre
än fyra morgonekon om försvaret, där man
gång på gång kom tillbaka till att ”freden
har blivit för dyr”. Men det är inte sant att
det är fråga om drastiska förskjutningar som
minskar möjligheterna i andra delar av samhället. Sanningen är en annan.
Vi måste behålla vårt försvar om vi inte
skall acceptera ökade säkerhetspolitiska
353 l
risker. Försvaret måste ha ett innehåll och
inte bara bestå av ord. Förutfattade meningar att vi ”inte har råd” måste ställas inför
frågan om vi har råd att bevara friheten att
utveckla vårt land så som vi vill och att arbeta
internationellt för fred så som vi anser är
bäst. Att undanhålla svenska folket det faktum, att vi i själva verket i smyg håller på att
hamna på den mellankrigsnivå, som gjorde
oss så fruktansvärt sårbara i början av andra
världskriget, det är mer än ohederligt. Efter
första världskriget trodde man på slagordet
”aldrig mera krig”. Ingen ansvarig politiker
vågar hävda detta i dag och gör det inte
heller. Men många, allt för många, ansvariga politiker vägrar eller vågar inte tala om
för sina väljare, för svenska folket, hur verkligheten ser ut och vilka risker vi kommer att
löpa. Att tala om vad försvaret behöver krä-
ver i dag ett visst politiskt mod.
”Endast Herrens hus är Er likgiltigt,” sade
Tegner i sitt berömda visitationstal i Pjetteryd, ”och när det faller, som det en gång
måste, då hoppas i att det icke skall vara Er
som det krossar i sitt fall utan endast Edra
söner.” I svensk försvarsdebatt i dag skulle
många ha anledning att begrunda de orden.
Under hösten har arbetet med totalförsvarets nya s k perspektivplan börjat. Planen
sträcker sig fram till slutet av detta århundrade, och ett försvarsbeslut kan tänkas 1982.
Enligt direktiven bedrivs arbetet inom tre
ekonomiska ramar med 14, l l l /2 respektive 9 miljarder kronor per år som utgångspunkt. Därtill kommer kompensation enligt
nettoprisindex.
l maj i år gav FOA ut en rapport (av Kaj
Rosling) om effekten på ca 20 års sikt av att
reglera försvarsanslagen med nettoprisindex. Det visar sig att oavsett vilken nivå man
än väljer och vilken samhällsekonomisk utveckling det än må bli, förefaller försvarets
andel av bruttonationalprodukten (BNP) vid
seklets slut bli relativt liten historiskt sett.
Vid val av mellannivån eller den lägsta nivån
blir BNP-andelarna förmodligen 2 % eller
lägre, dvs en andel som man får gå tillbaka
till mellankrigstidens nedrustningsperiod
för att finna motsvarighet till.
Vilka resultaten kommer att bli kan man
exempelvis studera i fråga om personalpolitiken. Om denna blir sådan att löneandelen
är oförändrad och den höga ramen väljs,
kommer personalstyrkan inom försvarsmakten totalt vid slutet av 90-talet att ha reducerats med en femtedel eller ungefär l O000
personer i förhållande till nuläget. Väljs mellannivån måste takten på personalreduceringen ungefår fördubblas i förhållande till
den nuvarande, vilket innebär att antalet anställda reduceras med en dryg tredjedel eller
över 15 000 personer fram till slutet av 90-
talet. Väljs den låga nivån måste takten öka
ytterligare under de närmaste tio åren. Personalstyrkan kommer att ha halverats i slutet
av 90-talet. Räknar man med både försvarets
anställda och med sådana som inom industrin och på annat sätt arbetar för försvaret,
kommer 30 a 60 000 anställda att bli friställda, oavsett valet av ekonomisk ram.
Planerar man en försvarsstruktur enligt
nyssnämnda ekonomiska ramar med kompensation för pris- och löneökningar enligt
nettoprisindex och om man inte får tillägg
för pris- och löneökningar därutöver, måste
man reservera tillräckliga belopp inom ramarna. Om den ekonomiska utvecklingen
väsentligt förblir oförändrad, innebär detta
att den högsta ramen räcker till ett innehåll
ungefår motsvarande den mellersta och dennas innehåll blir av samma storleksordning
som den lägsta. Denna i sin tur kommer
innehållsmässigt att motsvara ca 7 miljarder
kr per år.
Försvaret drabbas också av vissa utgifter
som närmast kan kallas bokföringsförluster.
Den s k utryckningspremien går för närvarande på ca 45 milj kr per år. Många vill höja
den med upp till 50 %, vilket innebär ytterligare 22 milj. Men detta är en helt och hållet
social avgift, som försvaret inte har någon
direkt glädje av men som det får betala. Numera beräknas också ersättningarna till dem
som gör repetitionsövning på ett sätt som
liknar sjukförsäkringen. Försvaret kompenseras emellertid med bara 50 % av de faktiska utgifterna, vilket innebär att det får betala l 00 milj kr mera per år än tidigare. Det är
bl a detta som ligger bakom att repetitionsövningar måste förkortas eller helt inställas,
med sämre försvarskraft som följd.
När man hör uttryck som att Sverige tyngs
av ”ständigt stigande försvarsutgifter”, eller
när det sägs att vårt land ”ligger högt i rustningsligan” är detta grovt vilseledande. Värre ändå är det när det görs gällande att förvaret skulle kunna lösa sina uppgifter lika
bra i fortsättningen trots minskade reella resurser i form av pengar och människor.
”Kraftigt ökade försvarsanslag är inte att
tänka på i Sverige … Därför krävs ett radikalt omtänkande inom försvaret” skrev
Kvällsposten (ob lib) i Malmö (31 mars
1978). Detta är rent nonsens: det går inte att
göra mera då man får ut mindre för sina
pengar. ”Det gäller att hålla försvarskostnaderna på en acceptabel nivå och samtidigt se
till att värnkraften upprätthålls”, skrev
Skånska Dagbladet (c) (31 mars l978). Lika
gärna kunde tidningen skriva att försvaret
måste trolla.
Sveriges Radio, som man kan lita på i så-
dana sammanhang, höll i våras inte mindre
än fyra morgonekon om försvaret, där man
gång på gång kom tillbaka till att ”freden
har blivit för dyr”. Men det är inte sant att
det är fråga om drastiska förskjutningar som
minskar möjligheterna i andra delar av samhället. Sanningen är en annan.
Vi måste behålla vårt försvar om vi inte
skall acceptera ökade säkerhetspolitiska
353 l
risker. Försvaret måste ha ett innehåll och
inte bara bestå av ord. Förutfattade meningar att vi ”inte har råd” måste ställas inför
frågan om vi har råd att bevara friheten att
utveckla vårt land så som vi vill och att arbeta
internationellt för fred så som vi anser är
bäst. Att undanhålla svenska folket det faktum, att vi i själva verket i smyg håller på att
hamna på den mellankrigsnivå, som gjorde
oss så fruktansvärt sårbara i början av andra
världskriget, det är mer än ohederligt. Efter
första världskriget trodde man på slagordet
”aldrig mera krig”. Ingen ansvarig politiker
vågar hävda detta i dag och gör det inte
heller. Men många, allt för många, ansvariga politiker vägrar eller vågar inte tala om
för sina väljare, för svenska folket, hur verkligheten ser ut och vilka risker vi kommer att
löpa. Att tala om vad försvaret behöver krä-
ver i dag ett visst politiskt mod.
”Endast Herrens hus är Er likgiltigt,” sade
Tegner i sitt berömda visitationstal i Pjetteryd, ”och när det faller, som det en gång
måste, då hoppas i att det icke skall vara Er
som det krossar i sitt fall utan endast Edra
söner.” I svensk försvarsdebatt i dag skulle
många ha anledning att begrunda de orden.