Carl-Johan Kjellander; Partierna och TCO
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL-JOHAN KJELLANDER:
Partierna och TCO
Socialdemokraterna har redan iflera
decennier arbetat hårtför att få ut sitt
budskap till tjänstemännen. Partiet har nu
nått inflytande i den centrala
tjänstemannaorganisationen och har ett gott
grepp om TCO viaförtroendemän och
funktionärer, konstaterarfil kand CarlJohan Kjellander, politisk sekreterare i
Moderata Samlingspartiet. Han redogörför
hur detta arbeteförsiggår med
arbetsplatsombud, informationsmaterial,
studiecirklar och konferenser. De ickesocialistiska partierna har emellertid inte
passivt kunnat åse den stora
socialdemokratiska offensiven utan har nu
också gett sig ut i striden om tjänstemännen.
Socialdemokraterna och LO har med ironi
och skadeglädje konstaterat att centern haft
påtagliga svårigheter att vinna insteg på arbetsplatserna och inom den fackliga rörelsen. Samma kommentarer kunde ha lämnats
till folkpartiets försök. Moderaterna har
först inför valet 1979 på allvar startat arbetet
med att nå ut på arbetsplatserna.
Bakom den socialdemokratiska attityden
finns emellertid en allvarlig oro. Det som
länge framförts som hypoteser av valkommentatorerna har i de statsvetenskapliga eftervalsundersökningarna kunnat vetenskapligt beläggas: LO-medlemmarna har för varje val alltmera förborgerligats. statsvetarna
uttrycker sig så att det finns en tendens till
minskat samband mellan klass och röstning.
I de fyra valen 1968-76 minskade andelen s-väljare bland LO-medlemmarna från
81 till 66 procent. Samtidigt ökade de ickesocialistiska partierna sin andel från 15 till
27 procent. Centern svarade för den i särklass största ökningen; man mer än fördubblade sin andel bland LO-medlemmarna.
Även bland TCO-medlemmarna har det
skett en påtaglig förskjutning av samma slag.
Inom det socialdemokratiska partiet har
man inte passivt suttit och iakttagit denna
utveckling. Till de defensiva motåtgärderna
hör ett fortsatt ihärdigt motstånd mot såväl
inre som yttre krafters försök att avveckla
det otidsenliga och odemokratiska systemet
med kollektivanslutning. Ett drag av defen·
siv planering har också den successiva övergången till fackliga storavdelningar haft.
Den representativa demokratin blir än mera
”representativ” i ett system med storavdelningar än i ett med en mera svårkontrollerad lokal organisation.
Offensiv och övergripande har den breda
satsningen på det arbetsmarknadspolitiska
området varit. Denna har inneburit konsolidering inom LO-sektorn och påtagliga framgångar på TCO-området. Det finns anledning fråga om det inte är denna strategi som
delvis återspeglas i de aktuella opinionssiffrorna. De borgerliga partierna har åtminstone tillfälligt förlorat en viktig marginell
grupp bland TCO-medlemmarna. Konjunktursvackan tillsammans med den djupgående strukturkrisen inom svenskt näringsliv
har givit socialdemokraterna utdelning på
sin aktiva arbetsmarknadspolitik i förening
med en skicklig missnöjespolitik.
Parallellt härmed har socialdemokraterna
satt in stora resurser för att etablera breda
kontaktytor på arbetsplatser med stora ~än?-
stemannagrupper. Huvuddragen i detta arbete redovisas längre fram.
Som ett samlande begrepp och en symbol
för alla dessa insatser står de senaste årens
slogan ”löntagarpartiet socialdemokraterna”. Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti önskar framstå som Sveriges Socialdemokratiska Löntagarparti.
Socialdemokraterna och TCO
Försöken att etablera partiet som Löntagarpartiet hör 70-talet till. Man får emellertid gå
tillbaka till 1940-talet för att finna utgångspunkten för partiets grundläggande strategi
inom ~änstemannasektorn.
Det stod tidigt klart att den ekonomiska
och sociala samhällsutvecklingen skulle leda
till starka förskjutningar mellan de traditio- 371
nella grupperna arbetare och ~änstemän.
Dessa förändringar sågs i första hand som
kvantitativa förskjutningar. Att utvecklingen
i det längre perspektivet bjudit på ett mycket
komplext mönster, i vilket integrering och
u~ämning suddat ut skillnader och förvandlat begreppen arbetare och ~änstemän till
statistiska begrepp med allt mindre täckning
i dagens verklighet, har inte ändrat grunden
för den socialdemokratiska strategin vad gäller ~änstemannarörelsen .
Ansträngningarna inriktades på att nå inflytande i den centrala ~änstemannaorgani?-
sationen, att erövra den inifrån. Via förtroendemän och ombudsmän har partiet
idag ett gott grepp om TCO liksom många
av dess medlemsförbund. Medan TCOs miljonhövdade medlemsskara speglar valmanskåren i stort, om än med en icke-socialistisk
övervikt, är det en stark för att inte säga
överväldigande socialdemokratisk övervikt
inom gruppen aktiva TCO-are.
Kombinationen centralt styrt rekryteringsoch aktivitetsarbete från det socialdemokratiska partiet å ena sidan och en större grad
av fackligt medvetande bland socialdemokratiska TCO-medlemmar å den andra har
givit resultat. En viktig bricka i socialdemokraternas ansträngningar att centralt påverka TCO och dess förbund är de föreningar
man bildat för förbundens funktionärer och
förtroendevalda. l slutet av augusti bildades
t ex en socialdemokratisk förening på Svenska hälso- och sjukvårdens ~änstmannaför?-
bundets kansli. l spetsen för föreningen
finns anställda ombudsmän som t ex AnnMarie Wohlin, Margareta Henriksbergared
och Ann-Marie Norring liksom förtroende- 372
valda som Ann Jirving, ordförande i Stockholms länsavdelning. Personfrågorna har givits hög prioritet. Valter Åman borde liksom
Lennart Geijer belönats med en
statsrådstaburett, men ansågs med all rätt
spela en väl så viktig roll inom TCO. Trettio
års målmedveten personalpolitik har givit
ett resultat som kanske överträffat alla förväntningar.
Det återstår emellertid att nå ett större
mått av organiserat samarbete med LO. Här
är man dock på god väg. Endast en stark
medlemsreaktion kan hejda denna utveckling. Det är i denna situation inte förvånande att man nu från socialdemokratisk sida
går till attack mot de icke-socialistiska partierna och med stark indignation anklagar
dem för en fackföreningsfientlig propaganda. Vem vill stillatigande åse sina hetaste
planer korsade strax före fullbordandet?
Socialdemokraterna på arbetsplatserna
Lika viktigt som att nå inflytande på central
facklig nivå inom TCO och dess medlemsförbund är det att vinna medlemmar och
röster bland TCO-medlemmarna. Denna
uppgift har först under 1970-talet fått hög
prioritet. Planläggning och organisation har
varit föredömlig. Erfarenheterna från det
intima samarbetet mellan partiet och LO har
kommit till god nytta. De socialdemokratiska
fackklubbarna, som i huvudsak bildades på
1930- och 1940-talen, hade som främsta uppgift att på arbetsplatserna informera om partiets politik och engagera arbetarna i partiets
verksamhet. Sedan i början av 1970-talet ägnar partiet samma intresse åt ”de snabbt växande tjänstemannagrupperna”. Och för att
motivera dem som skall göra förarbetet sägs
det att ”De framtida valen kommer i stor
utsträckning att avgöras ute på arbetsplatserna”.
Målet för detta arbete på arbetsplatserna
har varit att skapa ett finmaskigt nätverk av
kontakter. Ett arbetsplatsombud för varje
påbörjat 25-tal anställda. Ansvaret för denna
organisation ligger gemensamt på de lokala
parti- och fackorganisationerna. Man utser
ett lokalt fackligt utskott på fem personer
med såväl LO- som TCO-representanter.
Gången i arbetet följer ett i detalj fastställt
mönster. Lokalt upprättas vad man kallar
inventeringsprotokolL Dessa bygger på en
kartläggning av den lokala arbetsmarknadsstrukturen. Förteckningar göres på företag
och institutioner med uppgift om antalet anställda.
I protokollet anges antalet avdelningar
inom företag, verkstad, kontor etc, ungefärligt antal anställda på avdelningarna, arbetstider osv. På grundval av det på detta sätt
upprättade protokollet utarbetas en aktivitetsplan. Denna utgår från redan befintliga
medlemmar. Bland dessa utväljes lämpliga
kandidater som arbetsplatsombud. Dessa
kontaktas för personliga samtal. Därefter
vidtar information och utbildning. Denna
del ägnas stor uppmärksamhet. Stora resurser vad gäller informationsmaterial, studiecirklar och konferenser står till buds.
Viktiga nyckelgrupper, de anställda inom
TCOs och förbundens kanslier exempelvis,
samlas till större och mera påkostade informations- och utbildningskonferenser. Då
hör Olof Palme, Carl Lidbom och andra förgrundsgestalter till ”magistrarna”.
De borgerliga tjänstemännen aktiveras
De icke-socialistiska partierna har länge tvekat att gå ut på arbetsplatserna. En orsak till
denna tveksamhet har varit att man ansett
att en partipolitisk uppdelning av de anställda skulle verka splittrande. Man har också
hänvisat till att det egentliga fackliga arbetet
skulle kunna allvarligt försvåras liksom att
det på de flesta arbetsplatser tidigare rått
förbud för politiska aktiviteter. Sist men inte
minst är det en ekonomisk och organisatorisk fråga. De icke-socialistiska partierna har
inte på långt när de resurser som socialdemokratin förfogar över. Till detta kan läggas
LOs intresse och stöd. Från dess sida ser
man fram mot ett än mera utbyggt samarbete mellan LO och TCO.
De icke-socialistiska partierna har emellertid inte passivt kunnat åse den stora socialdemokratiska offensiven mot tjänstemännen
på arbetsplatserna. Först att acceptera dessa
principer var Centerpartiet och Folkpartiet.
Innevarande höst har emellertid även moderaterna fattat principbeslut om att bygga
upp en arbetsplatsorganisation. Härigenom
skapas möjligheter att samtliga partier arbetar med samma förutsättningar.
373
I överensstämmelse med sin löntagarpartifilosofi försökte socialdemokraterna monopolisera den politiska informationen på arbetsplatserna. Den palmeska regeringen tilllät i valrörelserna 1973 och 1976 endast de
partier som hade etablerade arbetsplatsföreningar att bedriva politisk information på
de statliga arbetsplatserna väl medvetna om
de icke-socialistiska partiernas principiella
inställning och det egna partiets försprång.
Inför 1979 års val har de borgerliga partierna endast en begränsad organisation
med kontaktombud och arbetsplatsgrupper
eller -föreningar på större arbetsplatser. Det
är fråga om ett långsiktigt uppbyggnadsarbete med begränsade resurser. En väsentlig
uppgift blir att sprida information om program och aktuella ställningstaganden i frå-
gor som direkt berör de anställda. Lika viktigt är att stödja dem som önskar bli fackligt
aktiva. Det är först genom sådana insatser
som en balans inom TCO kan uppnås. De
tre borgerliga partierna kan peka på en rad
åtgärder vidtagna av regeringen Fälldin
med sikte på att stärka löntagarnas ställning.
Hit hör satsningen på arbetsmarknadssektorn för att slå vakt om en lång rad arbetstillfållen i utsatta branscher, indexreglering
och sänkta marginalskatter i vanliga inkomstlägen samt nya regler för ett förmånligt lönesparande.
Partierna och TCO
Socialdemokraterna har redan iflera
decennier arbetat hårtför att få ut sitt
budskap till tjänstemännen. Partiet har nu
nått inflytande i den centrala
tjänstemannaorganisationen och har ett gott
grepp om TCO viaförtroendemän och
funktionärer, konstaterarfil kand CarlJohan Kjellander, politisk sekreterare i
Moderata Samlingspartiet. Han redogörför
hur detta arbeteförsiggår med
arbetsplatsombud, informationsmaterial,
studiecirklar och konferenser. De ickesocialistiska partierna har emellertid inte
passivt kunnat åse den stora
socialdemokratiska offensiven utan har nu
också gett sig ut i striden om tjänstemännen.
Socialdemokraterna och LO har med ironi
och skadeglädje konstaterat att centern haft
påtagliga svårigheter att vinna insteg på arbetsplatserna och inom den fackliga rörelsen. Samma kommentarer kunde ha lämnats
till folkpartiets försök. Moderaterna har
först inför valet 1979 på allvar startat arbetet
med att nå ut på arbetsplatserna.
Bakom den socialdemokratiska attityden
finns emellertid en allvarlig oro. Det som
länge framförts som hypoteser av valkommentatorerna har i de statsvetenskapliga eftervalsundersökningarna kunnat vetenskapligt beläggas: LO-medlemmarna har för varje val alltmera förborgerligats. statsvetarna
uttrycker sig så att det finns en tendens till
minskat samband mellan klass och röstning.
I de fyra valen 1968-76 minskade andelen s-väljare bland LO-medlemmarna från
81 till 66 procent. Samtidigt ökade de ickesocialistiska partierna sin andel från 15 till
27 procent. Centern svarade för den i särklass största ökningen; man mer än fördubblade sin andel bland LO-medlemmarna.
Även bland TCO-medlemmarna har det
skett en påtaglig förskjutning av samma slag.
Inom det socialdemokratiska partiet har
man inte passivt suttit och iakttagit denna
utveckling. Till de defensiva motåtgärderna
hör ett fortsatt ihärdigt motstånd mot såväl
inre som yttre krafters försök att avveckla
det otidsenliga och odemokratiska systemet
med kollektivanslutning. Ett drag av defen·
siv planering har också den successiva övergången till fackliga storavdelningar haft.
Den representativa demokratin blir än mera
”representativ” i ett system med storavdelningar än i ett med en mera svårkontrollerad lokal organisation.
Offensiv och övergripande har den breda
satsningen på det arbetsmarknadspolitiska
området varit. Denna har inneburit konsolidering inom LO-sektorn och påtagliga framgångar på TCO-området. Det finns anledning fråga om det inte är denna strategi som
delvis återspeglas i de aktuella opinionssiffrorna. De borgerliga partierna har åtminstone tillfälligt förlorat en viktig marginell
grupp bland TCO-medlemmarna. Konjunktursvackan tillsammans med den djupgående strukturkrisen inom svenskt näringsliv
har givit socialdemokraterna utdelning på
sin aktiva arbetsmarknadspolitik i förening
med en skicklig missnöjespolitik.
Parallellt härmed har socialdemokraterna
satt in stora resurser för att etablera breda
kontaktytor på arbetsplatser med stora ~än?-
stemannagrupper. Huvuddragen i detta arbete redovisas längre fram.
Som ett samlande begrepp och en symbol
för alla dessa insatser står de senaste årens
slogan ”löntagarpartiet socialdemokraterna”. Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti önskar framstå som Sveriges Socialdemokratiska Löntagarparti.
Socialdemokraterna och TCO
Försöken att etablera partiet som Löntagarpartiet hör 70-talet till. Man får emellertid gå
tillbaka till 1940-talet för att finna utgångspunkten för partiets grundläggande strategi
inom ~änstemannasektorn.
Det stod tidigt klart att den ekonomiska
och sociala samhällsutvecklingen skulle leda
till starka förskjutningar mellan de traditio- 371
nella grupperna arbetare och ~änstemän.
Dessa förändringar sågs i första hand som
kvantitativa förskjutningar. Att utvecklingen
i det längre perspektivet bjudit på ett mycket
komplext mönster, i vilket integrering och
u~ämning suddat ut skillnader och förvandlat begreppen arbetare och ~änstemän till
statistiska begrepp med allt mindre täckning
i dagens verklighet, har inte ändrat grunden
för den socialdemokratiska strategin vad gäller ~änstemannarörelsen .
Ansträngningarna inriktades på att nå inflytande i den centrala ~änstemannaorgani?-
sationen, att erövra den inifrån. Via förtroendemän och ombudsmän har partiet
idag ett gott grepp om TCO liksom många
av dess medlemsförbund. Medan TCOs miljonhövdade medlemsskara speglar valmanskåren i stort, om än med en icke-socialistisk
övervikt, är det en stark för att inte säga
överväldigande socialdemokratisk övervikt
inom gruppen aktiva TCO-are.
Kombinationen centralt styrt rekryteringsoch aktivitetsarbete från det socialdemokratiska partiet å ena sidan och en större grad
av fackligt medvetande bland socialdemokratiska TCO-medlemmar å den andra har
givit resultat. En viktig bricka i socialdemokraternas ansträngningar att centralt påverka TCO och dess förbund är de föreningar
man bildat för förbundens funktionärer och
förtroendevalda. l slutet av augusti bildades
t ex en socialdemokratisk förening på Svenska hälso- och sjukvårdens ~änstmannaför?-
bundets kansli. l spetsen för föreningen
finns anställda ombudsmän som t ex AnnMarie Wohlin, Margareta Henriksbergared
och Ann-Marie Norring liksom förtroende- 372
valda som Ann Jirving, ordförande i Stockholms länsavdelning. Personfrågorna har givits hög prioritet. Valter Åman borde liksom
Lennart Geijer belönats med en
statsrådstaburett, men ansågs med all rätt
spela en väl så viktig roll inom TCO. Trettio
års målmedveten personalpolitik har givit
ett resultat som kanske överträffat alla förväntningar.
Det återstår emellertid att nå ett större
mått av organiserat samarbete med LO. Här
är man dock på god väg. Endast en stark
medlemsreaktion kan hejda denna utveckling. Det är i denna situation inte förvånande att man nu från socialdemokratisk sida
går till attack mot de icke-socialistiska partierna och med stark indignation anklagar
dem för en fackföreningsfientlig propaganda. Vem vill stillatigande åse sina hetaste
planer korsade strax före fullbordandet?
Socialdemokraterna på arbetsplatserna
Lika viktigt som att nå inflytande på central
facklig nivå inom TCO och dess medlemsförbund är det att vinna medlemmar och
röster bland TCO-medlemmarna. Denna
uppgift har först under 1970-talet fått hög
prioritet. Planläggning och organisation har
varit föredömlig. Erfarenheterna från det
intima samarbetet mellan partiet och LO har
kommit till god nytta. De socialdemokratiska
fackklubbarna, som i huvudsak bildades på
1930- och 1940-talen, hade som främsta uppgift att på arbetsplatserna informera om partiets politik och engagera arbetarna i partiets
verksamhet. Sedan i början av 1970-talet ägnar partiet samma intresse åt ”de snabbt växande tjänstemannagrupperna”. Och för att
motivera dem som skall göra förarbetet sägs
det att ”De framtida valen kommer i stor
utsträckning att avgöras ute på arbetsplatserna”.
Målet för detta arbete på arbetsplatserna
har varit att skapa ett finmaskigt nätverk av
kontakter. Ett arbetsplatsombud för varje
påbörjat 25-tal anställda. Ansvaret för denna
organisation ligger gemensamt på de lokala
parti- och fackorganisationerna. Man utser
ett lokalt fackligt utskott på fem personer
med såväl LO- som TCO-representanter.
Gången i arbetet följer ett i detalj fastställt
mönster. Lokalt upprättas vad man kallar
inventeringsprotokolL Dessa bygger på en
kartläggning av den lokala arbetsmarknadsstrukturen. Förteckningar göres på företag
och institutioner med uppgift om antalet anställda.
I protokollet anges antalet avdelningar
inom företag, verkstad, kontor etc, ungefärligt antal anställda på avdelningarna, arbetstider osv. På grundval av det på detta sätt
upprättade protokollet utarbetas en aktivitetsplan. Denna utgår från redan befintliga
medlemmar. Bland dessa utväljes lämpliga
kandidater som arbetsplatsombud. Dessa
kontaktas för personliga samtal. Därefter
vidtar information och utbildning. Denna
del ägnas stor uppmärksamhet. Stora resurser vad gäller informationsmaterial, studiecirklar och konferenser står till buds.
Viktiga nyckelgrupper, de anställda inom
TCOs och förbundens kanslier exempelvis,
samlas till större och mera påkostade informations- och utbildningskonferenser. Då
hör Olof Palme, Carl Lidbom och andra förgrundsgestalter till ”magistrarna”.
De borgerliga tjänstemännen aktiveras
De icke-socialistiska partierna har länge tvekat att gå ut på arbetsplatserna. En orsak till
denna tveksamhet har varit att man ansett
att en partipolitisk uppdelning av de anställda skulle verka splittrande. Man har också
hänvisat till att det egentliga fackliga arbetet
skulle kunna allvarligt försvåras liksom att
det på de flesta arbetsplatser tidigare rått
förbud för politiska aktiviteter. Sist men inte
minst är det en ekonomisk och organisatorisk fråga. De icke-socialistiska partierna har
inte på långt när de resurser som socialdemokratin förfogar över. Till detta kan läggas
LOs intresse och stöd. Från dess sida ser
man fram mot ett än mera utbyggt samarbete mellan LO och TCO.
De icke-socialistiska partierna har emellertid inte passivt kunnat åse den stora socialdemokratiska offensiven mot tjänstemännen
på arbetsplatserna. Först att acceptera dessa
principer var Centerpartiet och Folkpartiet.
Innevarande höst har emellertid även moderaterna fattat principbeslut om att bygga
upp en arbetsplatsorganisation. Härigenom
skapas möjligheter att samtliga partier arbetar med samma förutsättningar.
373
I överensstämmelse med sin löntagarpartifilosofi försökte socialdemokraterna monopolisera den politiska informationen på arbetsplatserna. Den palmeska regeringen tilllät i valrörelserna 1973 och 1976 endast de
partier som hade etablerade arbetsplatsföreningar att bedriva politisk information på
de statliga arbetsplatserna väl medvetna om
de icke-socialistiska partiernas principiella
inställning och det egna partiets försprång.
Inför 1979 års val har de borgerliga partierna endast en begränsad organisation
med kontaktombud och arbetsplatsgrupper
eller -föreningar på större arbetsplatser. Det
är fråga om ett långsiktigt uppbyggnadsarbete med begränsade resurser. En väsentlig
uppgift blir att sprida information om program och aktuella ställningstaganden i frå-
gor som direkt berör de anställda. Lika viktigt är att stödja dem som önskar bli fackligt
aktiva. Det är först genom sådana insatser
som en balans inom TCO kan uppnås. De
tre borgerliga partierna kan peka på en rad
åtgärder vidtagna av regeringen Fälldin
med sikte på att stärka löntagarnas ställning.
Hit hör satsningen på arbetsmarknadssektorn för att slå vakt om en lång rad arbetstillfållen i utsatta branscher, indexreglering
och sänkta marginalskatter i vanliga inkomstlägen samt nya regler för ett förmånligt lönesparande.