Örjan Björkhem; En indisk Noa
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ÖRJAN BJÖRKHEM:
En indisk Noa
”Jag har en dröm . Att en dag kunna omsätta
ett livs övningar i en enkel skrift, snabb och
lätt och tveklös som en kinesisk mästares i
kalligrafi. Att återvända till barnets säkerhet, men med den ökade dimension som
kunskaper ger – när de väl övervunnits.”
Så skrev konstnären Bo Beskow i den
självbiografiska boken ”Krokodilens middag” år 1969. Trots att han givit ut flera
reseböcker, barnböcker och också en skildring av sin vänskap med Dag Hammarskjöld,där han presenterar en egen teori om
vad som en gång hände i Ndola, är Bo Beskow mest känd för sina insatser som målare.
I år utkommer den nu 72-årige Bo Beskow med sin första roman ”Och vattnet stod
på jorden” (Raben & Sjögren 1978 ca pris
63:-)- en skissbok från Noas ark.
Det är en målare som skriver. Figurerna
fångas i flykten och tiden stannas upp för att
låta honom kärleksfullt beskriva varje linje
– ibland noggrant och pedantiskt som en
lärobok i anatomi för konstnärer, ibland
med stora färgsjok av strömmande blod och
ångande dynga.
Det är inte bibelns Noa som Bo Beskow
beskriver. Det är en polemik mot gamla testamentet och dess statiska fromhetsideal
med arsenalen hämtad från andra mytologier, grekisk, latinsk och fornorientalisk. Romanens oa räknar Gilgamesheposets Utnapistim till sina förfåder och Beskow citerar
ibland nästan ordagrant ur eposet. I de små
förändringarna lyser avsikten och moralen
igenom. Där Gilgamesheposet har lydelsen
att ”Gudarna församlar sig likt flugor kring
offeraltaret” låter Beskow istället flugorna
församla sig likt gudar.
I romanen är Herren bara en andraplansfigur, underställd en högre makt, ”livets 9ä-
nare, den som människorna kallar Herren.”
När författaren gått sin rond genom arken
och gjort skisser av samlagen, våldtäkterna
och drömmarna som mättar den stillastående luften i arkens kamrar; då stannar Herren tiden och går samma väg för att rätta till
det som gått för långt för hans planer med
arkens innevånare.
Så dricker Herren en bägare med Noa
som i sin förnäma avskildhet på arkens brygga just har gjort en svärdotter med barn,
intar första positionen, gör ett lätt avstamp
från arkens däck och försvinner upp i rymden.
Arken blir i stället en valplats för äldre
gudar. Enkidu tar i lejongestalt hand om en
annan svärdotter och Jasub, resultatet av
Noas hustrus snedsprång med en fallen ängel, släpper lös ett blodbad bland djuren i
arken.
”En dödsdans i mörker en dans av skuggor och gastar: fläckiga och randiga, raggiga
och släta, ljusa och mörka böljade de fram
och tillbaka i dödens turer, små och stora om
varandra. Strimmor av ljus sipprade genom
luckor och springor, de speglades i mörkrets
blänkande ögon eller belyste hastigt förbiilande vita masker med svarta ögonhålor …
Ja, mångavoro sätten att fröjdas, envar följde sin natur av hjärtans lust och full frihet
rådde. Icke var här längre tal om ren och
oren, nej allavorode lika inför Herren.”
Romanen vill skildra en dag i Noas ark,
anspelningarna är många, och språket faller
ibland in i bibelns parallellismus membrorum: ”Ensam med hav och himmel avtog
hon sin klädnad för att den ej skulle skadas
av vattnet, ja hon lät alla klädesplagg falla.”
Gilgamesheposet är också ständigt närvarande, men vad Bo Beskow skriver är varken en ny bibel eller ett nytt Gilgameshepos.
Det är en hinduisk gud han skildrar – en
gud som är lika fången i livets oavbrutna
flöde av sperma, mjölk och blod som människorna i den lilla arken omgiven av hav och
himmel och med sin skugga på havsbotten
som den enda fasta punkten. Det är Kalis
dans med människaskallarna i korsvägen,
dansen som spränger en värld och skapar en
annan.
Bo Beskows roman kommer att möta
många skilda reaktioner. Några kommer att
stötas av hädelsen, andra av bristen på förklaringar och pekpinnar, andra av bilden av
Noa som en tantrisk Buddha.
Men det Bo Beskow vill säga har han omsatt i en enkel skrift, snabb och lätt och tvekTOMMY HANSSON:
En av de omvända
De kulturpersonligheter som lämnar ett socialistiskt synsätt för att i stället bli socialismens argaste kritiker, är ofta väl värda att
uppmärksammas, oavsett vad man i övrigt
må anse om deras synpunkter. Och dessa
överensstämmer inte alltid; där finns kritiker av själva folksuveränitetstanken, där
finns religiöst övertygade, där finns vänsterliberaler.
Till de sistnämnda torde man kunna räkna fil dr Melker Johnsson, vilken efter en
skriftställarkarriär som vänstersocialdemokrat under 1970-talet framkallat olustkänslor bland forna meningsfränder. Om man
tar del av hans senaste arbete, ”Bättre röd än
död?” (Kurir-Tryck, Katrineholm), förstår
man varför. Boken är en sammanställning
av författarens debattinsatser under senare
år och förefaller att ha två huvudsyften: att
påvisa snedvridningen i framträdande politiska debattfrågor och att lägga fram sådana
fakta som ofta nog förbises. Syftemålen har
391
lös som en kinesisk mästares i kalligrafi. En
hyllning till själva livskraften, med barnets
och målarens säkerhet och med den ökade
dimension som delvis övervunna mytologier
ger.
uppfyllts, och Johnssons bok är dessutom
underhållande, om det nu är tillåtet att vara
rolig när det gäller så allvarliga ting som tas
upp.
Melker Johnsson tycks numera anse, att
likhetstecken bör sättas mellan socialism och
diktatur. l likhet med en av Frankrikes ”nya
filosofer”, Bernard-Henri Levy, talar han
om ett ”barbari med mänskligt ansikte”. Ryska dissidenter i hemlandet eller i exil som
Sacharov, Solsjenitsyn, Amalrik, Bukovskij
m fl har författarens höga gillande. De utgör
sådana underverk, sådana irrationella oroskällor som det totalitära sovjetsystemet inte
har förutsett och egentligen är ganska försvarslöst mot. Därför är det Johnssons mening, att vi i väst i högre grad skulle lyssna på
deras varnande stämmor och inte slå bort
dem – vilket ibland görs – som överspända
eller fargade av en oförsonlig inställning.
Bl a kritiseras den svenska opinionens styvmoderliga behandling av Andrej Sacharovs
l
ÖRJAN BJÖRKHEM:
En indisk Noa
”Jag har en dröm . Att en dag kunna omsätta
ett livs övningar i en enkel skrift, snabb och
lätt och tveklös som en kinesisk mästares i
kalligrafi. Att återvända till barnets säkerhet, men med den ökade dimension som
kunskaper ger – när de väl övervunnits.”
Så skrev konstnären Bo Beskow i den
självbiografiska boken ”Krokodilens middag” år 1969. Trots att han givit ut flera
reseböcker, barnböcker och också en skildring av sin vänskap med Dag Hammarskjöld,där han presenterar en egen teori om
vad som en gång hände i Ndola, är Bo Beskow mest känd för sina insatser som målare.
I år utkommer den nu 72-årige Bo Beskow med sin första roman ”Och vattnet stod
på jorden” (Raben & Sjögren 1978 ca pris
63:-)- en skissbok från Noas ark.
Det är en målare som skriver. Figurerna
fångas i flykten och tiden stannas upp för att
låta honom kärleksfullt beskriva varje linje
– ibland noggrant och pedantiskt som en
lärobok i anatomi för konstnärer, ibland
med stora färgsjok av strömmande blod och
ångande dynga.
Det är inte bibelns Noa som Bo Beskow
beskriver. Det är en polemik mot gamla testamentet och dess statiska fromhetsideal
med arsenalen hämtad från andra mytologier, grekisk, latinsk och fornorientalisk. Romanens oa räknar Gilgamesheposets Utnapistim till sina förfåder och Beskow citerar
ibland nästan ordagrant ur eposet. I de små
förändringarna lyser avsikten och moralen
igenom. Där Gilgamesheposet har lydelsen
att ”Gudarna församlar sig likt flugor kring
offeraltaret” låter Beskow istället flugorna
församla sig likt gudar.
I romanen är Herren bara en andraplansfigur, underställd en högre makt, ”livets 9ä-
nare, den som människorna kallar Herren.”
När författaren gått sin rond genom arken
och gjort skisser av samlagen, våldtäkterna
och drömmarna som mättar den stillastående luften i arkens kamrar; då stannar Herren tiden och går samma väg för att rätta till
det som gått för långt för hans planer med
arkens innevånare.
Så dricker Herren en bägare med Noa
som i sin förnäma avskildhet på arkens brygga just har gjort en svärdotter med barn,
intar första positionen, gör ett lätt avstamp
från arkens däck och försvinner upp i rymden.
Arken blir i stället en valplats för äldre
gudar. Enkidu tar i lejongestalt hand om en
annan svärdotter och Jasub, resultatet av
Noas hustrus snedsprång med en fallen ängel, släpper lös ett blodbad bland djuren i
arken.
”En dödsdans i mörker en dans av skuggor och gastar: fläckiga och randiga, raggiga
och släta, ljusa och mörka böljade de fram
och tillbaka i dödens turer, små och stora om
varandra. Strimmor av ljus sipprade genom
luckor och springor, de speglades i mörkrets
blänkande ögon eller belyste hastigt förbiilande vita masker med svarta ögonhålor …
Ja, mångavoro sätten att fröjdas, envar följde sin natur av hjärtans lust och full frihet
rådde. Icke var här längre tal om ren och
oren, nej allavorode lika inför Herren.”
Romanen vill skildra en dag i Noas ark,
anspelningarna är många, och språket faller
ibland in i bibelns parallellismus membrorum: ”Ensam med hav och himmel avtog
hon sin klädnad för att den ej skulle skadas
av vattnet, ja hon lät alla klädesplagg falla.”
Gilgamesheposet är också ständigt närvarande, men vad Bo Beskow skriver är varken en ny bibel eller ett nytt Gilgameshepos.
Det är en hinduisk gud han skildrar – en
gud som är lika fången i livets oavbrutna
flöde av sperma, mjölk och blod som människorna i den lilla arken omgiven av hav och
himmel och med sin skugga på havsbotten
som den enda fasta punkten. Det är Kalis
dans med människaskallarna i korsvägen,
dansen som spränger en värld och skapar en
annan.
Bo Beskows roman kommer att möta
många skilda reaktioner. Några kommer att
stötas av hädelsen, andra av bristen på förklaringar och pekpinnar, andra av bilden av
Noa som en tantrisk Buddha.
Men det Bo Beskow vill säga har han omsatt i en enkel skrift, snabb och lätt och tvekTOMMY HANSSON:
En av de omvända
De kulturpersonligheter som lämnar ett socialistiskt synsätt för att i stället bli socialismens argaste kritiker, är ofta väl värda att
uppmärksammas, oavsett vad man i övrigt
må anse om deras synpunkter. Och dessa
överensstämmer inte alltid; där finns kritiker av själva folksuveränitetstanken, där
finns religiöst övertygade, där finns vänsterliberaler.
Till de sistnämnda torde man kunna räkna fil dr Melker Johnsson, vilken efter en
skriftställarkarriär som vänstersocialdemokrat under 1970-talet framkallat olustkänslor bland forna meningsfränder. Om man
tar del av hans senaste arbete, ”Bättre röd än
död?” (Kurir-Tryck, Katrineholm), förstår
man varför. Boken är en sammanställning
av författarens debattinsatser under senare
år och förefaller att ha två huvudsyften: att
påvisa snedvridningen i framträdande politiska debattfrågor och att lägga fram sådana
fakta som ofta nog förbises. Syftemålen har
391
lös som en kinesisk mästares i kalligrafi. En
hyllning till själva livskraften, med barnets
och målarens säkerhet och med den ökade
dimension som delvis övervunna mytologier
ger.
uppfyllts, och Johnssons bok är dessutom
underhållande, om det nu är tillåtet att vara
rolig när det gäller så allvarliga ting som tas
upp.
Melker Johnsson tycks numera anse, att
likhetstecken bör sättas mellan socialism och
diktatur. l likhet med en av Frankrikes ”nya
filosofer”, Bernard-Henri Levy, talar han
om ett ”barbari med mänskligt ansikte”. Ryska dissidenter i hemlandet eller i exil som
Sacharov, Solsjenitsyn, Amalrik, Bukovskij
m fl har författarens höga gillande. De utgör
sådana underverk, sådana irrationella oroskällor som det totalitära sovjetsystemet inte
har förutsett och egentligen är ganska försvarslöst mot. Därför är det Johnssons mening, att vi i väst i högre grad skulle lyssna på
deras varnande stämmor och inte slå bort
dem – vilket ibland görs – som överspända
eller fargade av en oförsonlig inställning.
Bl a kritiseras den svenska opinionens styvmoderliga behandling av Andrej Sacharovs
l