Tommy Hansson; En av de omvända
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
stötas av hädelsen, andra av bristen på förklaringar och pekpinnar, andra av bilden av
Noa som en tantrisk Buddha.
Men det Bo Beskow vill säga har han omsatt i en enkel skrift, snabb och lätt och tvekTOMMY HANSSON :
En av de omvända
De kulturpersonligheter som lämnar ett socialistiskt synsätt för att i stället bli socialismens argaste kritiker, är ofta väl värda att
uppmärksammas, oavsett vad man i övrigt
må anse om deras synpunkter. Och dessa
överensstämmer inte alltid; där finns kritiker av själva folksuveränitetstanken, där
finns religiöst övertygade, där finns vänsterliberaler.
Till de sistnämnda torde man kunna räkna fil dr Melker Johnsson, vilken efter en
skriftställarkarriär som vänstersocialdemokrat under 1970-talet framkallat olustkänslor bland forna meningsfränder. Om man
tar del av hans senaste arbete, ”Bättre röd än
död?” (Kurir-Tryck, Katrineholm), förstår
man varför. Boken är en sammanställning
av författarens debattinsatser under senare
år och förefaller att ha två huvudsyften: att
påvisa snedvridningen i framträdande politiska debattfrågor och att lägga fram sådana
fakta som ofta nog förbises. Syftemålen har
391
lös som en kinesisk mästares i kalligrafi. En
hyllning till själva livskraften, med barnets
och målarens säkerhet och med den ökade
dimension som delvis övervunna mytologier
ger.
uppfyllts, och Johnssons bok är dessutom
underhållande, om det nu är tillåtet att vara
rolig när det gäller så allvarliga ting som tas
upp.
Melker Johnsson tycks numera anse, att
likhetstecken bör sättas mellan socialism och
diktatur. l likhet med en av Frankrikes ”nya
filosofer”, Bernard-Henri Levy, talar han
om ett ”barbari med mänskligt ansikte”. Ryska dissidenter i hemlandet eller i exil som
Sacharov, Solsjenitsyn, Amalrik, Bukovskij
m fl har författarens höga gillande. De utgör
sådana underverk, sådana irrationella oroskällor som det totalitära sovjetsystemet inte
har förutsett och egentligen är ganska försvarslöst mot. Därför är det Johnssons mening, att vi i väst i högre grad skulle lyssna på
deras varnande stämmor och inte slå bort
dem – vilket ibland görs – som överspända
eller f<irgade av en oförsonlig inställning.
Bl a kritiseras den svenska opinionens styvmoderliga behandling av Andrej Sacharovs
392
märkliga skrift ”Mitt land och världen”, som
utkom i lämplig tid just innan Sacharov belö-
nades med Nobels fredspris 1975.
Som ett exempel på ensidigheten i de viktigaste massmediernas täckning av de viktigaste världshändelserna, tar Melker Johnsson upp Vietnamdebatten. I kapitlet ”Vietnamdebatten i backspegeln” förekommer
avspeglingar som är avslöjande för modevänstern och dess medlöpare. I takt med att
dessa fick allt större inflytande i massmedia,
desto mer ohöljt propagandistisk blev rapporteringen från Vietnam, och det är med
förtrytelse som Johnsson konstaterar, att vi
bara fick oss till livs halva sanningen om
krigshandlingarna i Vietnam.
När Melker Johnsson skriver sådana saTHEDEPALM:
Besök i ett finrum
”De stora tidningarnas kulturavdelningar . . .
kan också de ibland ha karaktären av finrum.” Den som skrivit detta är den finländske journalisten Sven Willner, som givit
ut en liten samling av essäer och artiklar
under titeln ”Tecken och spår” (Ekenäs tryckeri ab förlag). Under de senasteljugoåren
har han i genomsnitt recenserat minst två-
hundra böcker årligen, berättar han. Något
har utnytljats i tidigare essäsamlingar. Här
kommer ett blygsamt men ytterst välskrivet
urval ur en stor produktion.
Finlandssvenska landsortstidningar arbetar inom relativt små förhållanden. Det är
naturligt att de inte kan hålla några kulturavdelningar. De får för sin kulturbevakning
ker, kan han vara infamt polemisk. Men några överdrifter gör han sig inte skyldig till.
Vad är då svaret på den retoriska frågan
Bättre röd än död? I företalet menas, att det
rätta svaret vid ett första påseende borde
vara ’ja”, för den som haft kraft att kämpa
utan att hata. Men, tillägger skribenten, livet
i ett totalitärt land är förnedrande. Det slutliga svaret finner vi i bokens avslutningsord:
”Alternativet röd eller död föreligger inte.
Fredsönskan är inget moraliskt alibi för
självuppgivelse och feghet. Svaghet provocerar överfall. Alternativet till en katastrof
är beredskap att möta den.”
Det är visa ord. Frågan är bara, om den
allmänna opinionen är redo att konfronteras med dem.
utnyttja kunniga tidningsmän på delar av
deras arbetstid. I Sverige skulle, får man tro,
en man som Willner haft heltid i någon av
de svenska tidningar, som ännu vill och kan
se kulturutvecklingen som något värt att bevaka. I Finland har Willner alltid varit all
round-journalist, som gjort vanliga reportage eller skrivit om sport eller om skönlitteratur. Men frågar sig om hans recensioner för·
lorat på detta och svaret blir nej.
Willner är känd också från den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus, som
håller hög klass. Hans bidrag där är alltid
kunniga men inte alltid lätta att följa. I tid·
ningar skriver han uppenbarligen för en annan publik och därför lättsammare. Det är
Noa som en tantrisk Buddha.
Men det Bo Beskow vill säga har han omsatt i en enkel skrift, snabb och lätt och tvekTOMMY HANSSON :
En av de omvända
De kulturpersonligheter som lämnar ett socialistiskt synsätt för att i stället bli socialismens argaste kritiker, är ofta väl värda att
uppmärksammas, oavsett vad man i övrigt
må anse om deras synpunkter. Och dessa
överensstämmer inte alltid; där finns kritiker av själva folksuveränitetstanken, där
finns religiöst övertygade, där finns vänsterliberaler.
Till de sistnämnda torde man kunna räkna fil dr Melker Johnsson, vilken efter en
skriftställarkarriär som vänstersocialdemokrat under 1970-talet framkallat olustkänslor bland forna meningsfränder. Om man
tar del av hans senaste arbete, ”Bättre röd än
död?” (Kurir-Tryck, Katrineholm), förstår
man varför. Boken är en sammanställning
av författarens debattinsatser under senare
år och förefaller att ha två huvudsyften: att
påvisa snedvridningen i framträdande politiska debattfrågor och att lägga fram sådana
fakta som ofta nog förbises. Syftemålen har
391
lös som en kinesisk mästares i kalligrafi. En
hyllning till själva livskraften, med barnets
och målarens säkerhet och med den ökade
dimension som delvis övervunna mytologier
ger.
uppfyllts, och Johnssons bok är dessutom
underhållande, om det nu är tillåtet att vara
rolig när det gäller så allvarliga ting som tas
upp.
Melker Johnsson tycks numera anse, att
likhetstecken bör sättas mellan socialism och
diktatur. l likhet med en av Frankrikes ”nya
filosofer”, Bernard-Henri Levy, talar han
om ett ”barbari med mänskligt ansikte”. Ryska dissidenter i hemlandet eller i exil som
Sacharov, Solsjenitsyn, Amalrik, Bukovskij
m fl har författarens höga gillande. De utgör
sådana underverk, sådana irrationella oroskällor som det totalitära sovjetsystemet inte
har förutsett och egentligen är ganska försvarslöst mot. Därför är det Johnssons mening, att vi i väst i högre grad skulle lyssna på
deras varnande stämmor och inte slå bort
dem – vilket ibland görs – som överspända
eller f<irgade av en oförsonlig inställning.
Bl a kritiseras den svenska opinionens styvmoderliga behandling av Andrej Sacharovs
392
märkliga skrift ”Mitt land och världen”, som
utkom i lämplig tid just innan Sacharov belö-
nades med Nobels fredspris 1975.
Som ett exempel på ensidigheten i de viktigaste massmediernas täckning av de viktigaste världshändelserna, tar Melker Johnsson upp Vietnamdebatten. I kapitlet ”Vietnamdebatten i backspegeln” förekommer
avspeglingar som är avslöjande för modevänstern och dess medlöpare. I takt med att
dessa fick allt större inflytande i massmedia,
desto mer ohöljt propagandistisk blev rapporteringen från Vietnam, och det är med
förtrytelse som Johnsson konstaterar, att vi
bara fick oss till livs halva sanningen om
krigshandlingarna i Vietnam.
När Melker Johnsson skriver sådana saTHEDEPALM:
Besök i ett finrum
”De stora tidningarnas kulturavdelningar . . .
kan också de ibland ha karaktären av finrum.” Den som skrivit detta är den finländske journalisten Sven Willner, som givit
ut en liten samling av essäer och artiklar
under titeln ”Tecken och spår” (Ekenäs tryckeri ab förlag). Under de senasteljugoåren
har han i genomsnitt recenserat minst två-
hundra böcker årligen, berättar han. Något
har utnytljats i tidigare essäsamlingar. Här
kommer ett blygsamt men ytterst välskrivet
urval ur en stor produktion.
Finlandssvenska landsortstidningar arbetar inom relativt små förhållanden. Det är
naturligt att de inte kan hålla några kulturavdelningar. De får för sin kulturbevakning
ker, kan han vara infamt polemisk. Men några överdrifter gör han sig inte skyldig till.
Vad är då svaret på den retoriska frågan
Bättre röd än död? I företalet menas, att det
rätta svaret vid ett första påseende borde
vara ’ja”, för den som haft kraft att kämpa
utan att hata. Men, tillägger skribenten, livet
i ett totalitärt land är förnedrande. Det slutliga svaret finner vi i bokens avslutningsord:
”Alternativet röd eller död föreligger inte.
Fredsönskan är inget moraliskt alibi för
självuppgivelse och feghet. Svaghet provocerar överfall. Alternativet till en katastrof
är beredskap att möta den.”
Det är visa ord. Frågan är bara, om den
allmänna opinionen är redo att konfronteras med dem.
utnyttja kunniga tidningsmän på delar av
deras arbetstid. I Sverige skulle, får man tro,
en man som Willner haft heltid i någon av
de svenska tidningar, som ännu vill och kan
se kulturutvecklingen som något värt att bevaka. I Finland har Willner alltid varit all
round-journalist, som gjort vanliga reportage eller skrivit om sport eller om skönlitteratur. Men frågar sig om hans recensioner för·
lorat på detta och svaret blir nej.
Willner är känd också från den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus, som
håller hög klass. Hans bidrag där är alltid
kunniga men inte alltid lätta att följa. I tid·
ningar skriver han uppenbarligen för en annan publik och därför lättsammare. Det är