Thede Palm; Besök i ett finrum
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
392
märkliga skrift ”Mitt land och världen”, som
utkom i lämplig tidjust innan Sacharov belö-
nades med Nobels fredspris 1975.
Som ett exempel på ensidigheten i de viktigaste massmediernas täckning av de viktigaste världshändelserna, tar Melker Johnsson upp Vietnamdebatten. I kapitlet ”Vietnamdebatten i backspegeln” förekommer
avspeglingar som är avslöjande för modevänstern och dess medlöpare. I takt med att
dessa fick allt större inflytande i massmedia,
desto mer ohöljt propagandistisk blev rapporteringen från Vietnam, och det är med
förtrytelse som Johnsson konstaterar, att vi
bara fick oss till livs halva sanningen om
krigshandlingarna i Vietnam.
När Melker Johnsson skriver sådana saTHEDEPALM:
Besök i ett finrum
”De stora tidningarnas kulturavdelningar . . .
kan också de ibland ha karaktären av finrum.” Den som skrivit detta är den finländske journali ten Sven Willner, som givit
ut en liten samling av essäer och artiklar
under titeln ”Tecken och spår” (Ekenäs tryckeri ab förlag). Under de senaste tjugo åren
har han i genomsnitt recenserat minst två-
hundra böcker årligen, berättar han. Något
har utnytgats i tidigare essäsamlingar. Här
kommer ett blygsamt men ytterst välskrivet
urval ur en stor produktion.
Finlandssvenska landsortstidningar arbetar inom relativt små förhållanden. Det är
naturligt att de inte kan hålla några kulturavdelningar. De får för sin kulturbevakning
ker, kan han vara infamt polemisk. Men några överdrifter gör han sig inte skyldig till.
Vad är då svaret på den retoriska frågan
Bättre röd än död? I företalet menas, att det
rätta svaret vid ett första påseende borde
vara ’ja”, för den som haft kraft att kämpa
utan att hata. Men, tillägger skribenten, livet
i ett totalitärt land är förnedrande. Det slut·
liga svaret finner vi i bokens avslutningsord:
”Alternativet röd eller död föreligger inte.
Fredsönskan är inget moraliskt alibi för
självuppgivelse och feghet. Svaghet provo·
cerar överfall. Alternativet till en katastrof
är beredskap att möta den.”
Det är visa ord. Frågan är bara, om den
allmänna opinionen är redo att konfron·
teras med dem.
utnyttja kunniga tidningsmän på delar av
deras arbetstid. I Sverige skulle, får man tro,
en man som Willner haft heltid i någon av
de svenska tidningar, som ännu vill och kan
se kulturutvecklingen som något värt att bevaka. I Finland har Willner alltid varit all
round-journalist, som gjort vanliga reportage eller skrivit om sport eller om skönlitteratur. Men frågar sig om hans recensioner för·
lorat på detta och svaret blir nej.
Willner är känd också från den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus, som
håller hög klass. Hans bidrag där är alltid
kunniga men inte alltid lätta att följa. I tid·
ningar skriver han uppenbarligen för en annan publik och därför lättsammare. Det är
inget fel. Allt för ofta finner man på kultursidor förträffliga författare, som bara har
den lilla egenheten att de skriver för att tillfred tälla den stilla akademikerns behov av
aftonläsning. Långa och välkonstruerade
meningar väcker kanske beundran hos en
del läsare men åstadkommer förmodligen
au många fler avstår från att fortsätta. Läsningen skall inte innebära skyldighet att
bena upp satsdelar. En skicklig reporter,
som skriver flytande text, får däremot sina
eventuella tankar förstådda.
Detta gäller just Willner, och det innebär
au det blivit enklare att konstatera att man
inte alltid delar hans värderingar. Ett drasti kt exempel: ur sin bedömning av Jan Myrdals senaste politiska attityd – starkt prokine isk, klart antisovjetisk – drar han till sist
slutsatsen att ”i Sverige kan man överhuvudtaget inte diskutera Sovjetunionen i sakliga
termer”. Men detta förutsätter att Jan Myr- 393
dals resonemang är typiska för svensk diskussion, vilket verkligen är en villfarelse. På
samma sätt refererar Willner Axel Strindbergs åsikter om nazism i Sverige under kriget, vilka han godtar utan invändning. Det
är i varje fall inte uttryck för någon kritisk
historiebeskrivning från Willners sida, och
därför borde åtminstone en av hans nya inte
tidigare publicerade essäer med fördel ha
kunnat förbli otryckt.
Hans bästa kritikeregenskaper kommer
fram i recensioner av ren skönlitteratur.
Gullbergs ”Terziner i okonstens tid” kunde
inte ha fått en vackrare behandling. För de
säregna, de må vara Karen Blixen eller Eric
Hermelin, visar Willner också en djup förståelse. Det rör sig i dessa fall om exklusiv
litteratur, och om sådan skall grovt tillyxade
omdömen inte fallas. Willner för varsamt in
och placerar den där den hör hemma: i det
bästa finrummet.
– ’
märkliga skrift ”Mitt land och världen”, som
utkom i lämplig tidjust innan Sacharov belö-
nades med Nobels fredspris 1975.
Som ett exempel på ensidigheten i de viktigaste massmediernas täckning av de viktigaste världshändelserna, tar Melker Johnsson upp Vietnamdebatten. I kapitlet ”Vietnamdebatten i backspegeln” förekommer
avspeglingar som är avslöjande för modevänstern och dess medlöpare. I takt med att
dessa fick allt större inflytande i massmedia,
desto mer ohöljt propagandistisk blev rapporteringen från Vietnam, och det är med
förtrytelse som Johnsson konstaterar, att vi
bara fick oss till livs halva sanningen om
krigshandlingarna i Vietnam.
När Melker Johnsson skriver sådana saTHEDEPALM:
Besök i ett finrum
”De stora tidningarnas kulturavdelningar . . .
kan också de ibland ha karaktären av finrum.” Den som skrivit detta är den finländske journali ten Sven Willner, som givit
ut en liten samling av essäer och artiklar
under titeln ”Tecken och spår” (Ekenäs tryckeri ab förlag). Under de senaste tjugo åren
har han i genomsnitt recenserat minst två-
hundra böcker årligen, berättar han. Något
har utnytgats i tidigare essäsamlingar. Här
kommer ett blygsamt men ytterst välskrivet
urval ur en stor produktion.
Finlandssvenska landsortstidningar arbetar inom relativt små förhållanden. Det är
naturligt att de inte kan hålla några kulturavdelningar. De får för sin kulturbevakning
ker, kan han vara infamt polemisk. Men några överdrifter gör han sig inte skyldig till.
Vad är då svaret på den retoriska frågan
Bättre röd än död? I företalet menas, att det
rätta svaret vid ett första påseende borde
vara ’ja”, för den som haft kraft att kämpa
utan att hata. Men, tillägger skribenten, livet
i ett totalitärt land är förnedrande. Det slut·
liga svaret finner vi i bokens avslutningsord:
”Alternativet röd eller död föreligger inte.
Fredsönskan är inget moraliskt alibi för
självuppgivelse och feghet. Svaghet provo·
cerar överfall. Alternativet till en katastrof
är beredskap att möta den.”
Det är visa ord. Frågan är bara, om den
allmänna opinionen är redo att konfron·
teras med dem.
utnyttja kunniga tidningsmän på delar av
deras arbetstid. I Sverige skulle, får man tro,
en man som Willner haft heltid i någon av
de svenska tidningar, som ännu vill och kan
se kulturutvecklingen som något värt att bevaka. I Finland har Willner alltid varit all
round-journalist, som gjort vanliga reportage eller skrivit om sport eller om skönlitteratur. Men frågar sig om hans recensioner för·
lorat på detta och svaret blir nej.
Willner är känd också från den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus, som
håller hög klass. Hans bidrag där är alltid
kunniga men inte alltid lätta att följa. I tid·
ningar skriver han uppenbarligen för en annan publik och därför lättsammare. Det är
inget fel. Allt för ofta finner man på kultursidor förträffliga författare, som bara har
den lilla egenheten att de skriver för att tillfred tälla den stilla akademikerns behov av
aftonläsning. Långa och välkonstruerade
meningar väcker kanske beundran hos en
del läsare men åstadkommer förmodligen
au många fler avstår från att fortsätta. Läsningen skall inte innebära skyldighet att
bena upp satsdelar. En skicklig reporter,
som skriver flytande text, får däremot sina
eventuella tankar förstådda.
Detta gäller just Willner, och det innebär
au det blivit enklare att konstatera att man
inte alltid delar hans värderingar. Ett drasti kt exempel: ur sin bedömning av Jan Myrdals senaste politiska attityd – starkt prokine isk, klart antisovjetisk – drar han till sist
slutsatsen att ”i Sverige kan man överhuvudtaget inte diskutera Sovjetunionen i sakliga
termer”. Men detta förutsätter att Jan Myr- 393
dals resonemang är typiska för svensk diskussion, vilket verkligen är en villfarelse. På
samma sätt refererar Willner Axel Strindbergs åsikter om nazism i Sverige under kriget, vilka han godtar utan invändning. Det
är i varje fall inte uttryck för någon kritisk
historiebeskrivning från Willners sida, och
därför borde åtminstone en av hans nya inte
tidigare publicerade essäer med fördel ha
kunnat förbli otryckt.
Hans bästa kritikeregenskaper kommer
fram i recensioner av ren skönlitteratur.
Gullbergs ”Terziner i okonstens tid” kunde
inte ha fått en vackrare behandling. För de
säregna, de må vara Karen Blixen eller Eric
Hermelin, visar Willner också en djup förståelse. Det rör sig i dessa fall om exklusiv
litteratur, och om sådan skall grovt tillyxade
omdömen inte fallas. Willner för varsamt in
och placerar den där den hör hemma: i det
bästa finrummet.
– ’