Håkan Hagwall; Dagens namn – Östen Johansson

Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Östen Johansson
Det brukar sägas, att journalister är världens mest lättstötta yrkeskår. Så fort någon
vågar komma med kritik, särskilt om denna
är något mera övergripande, så reagerar de
våldsamt och högljutt och böljar genast tala
om ogrundade anklagelser, angrepp på vår
yrkesheder, Det Fria Ordet, skyldighet till
kritisk granskning etc.
Östen Johansson, sedan 1972 ordförande
i Svenska Journalistförbundet, tycker inte
om kritik av journalister. Man minns tex
hans stora vrede, när transportbasen Hans
Erikssson m fl på transportkongressen vå-
gade tala om att Ericsson utsatts för osakliga
skriverier.
Vet sjufalt hut, röt journalistförbundet
med ordföranden i spetsen. Att det faktiskt
kunde finnas vissa skäl till självprövning, när
det gällde det etablerade sättet att informera
om Hans Ericsson – en av den svenska massmedievärldens allra största favoritbusar –
fick det inte ens förekomma en antydan om.
Och många, många andra gånger har Östen Johansson stått upp och försvarat journalistkåren. Inget ont i det. Tvärtom, det är
ju hans uppgift. Men det egendomliga är att
knappast någon har avkunnat en mer kompakt förkastelsedom över denna kår än just
Johansson själv.
Det sker i utredningen TCO och samhället, där Östen Johansson var ordförande.
Där får man veta att massmedia – som ju
sköts av journalister – sysslar med att sprida
osaklig propaganda och förvrängd information, ägnar sig åt en formlig kampanj mot
fackföreningsrörelsen i allmänhet och TCO
i synnerhet samt givit en i grunden förljugen
bild av löntagarfondsfrågan. Resultatet har
blivit att många människor tycker ”fel” om
TCO och många TCO-medlemmar tycker
”fel” om fonderna.
Att en dylik konspiration kunnat genomföras av Östen Johanssons yrkesbröder och
därtill på ett sätt som ger ett mera oskuldsfullt sinne intrycket av en nästan unik och
allsidig genomlysning av en politisk fråga, ja
nog fyller det en med häpnad.
Men ÖstenJohansson är ganska bra på att
göra en häpen. En gång fick man t ex lära sig
i ett Kvällsöppet att journalister som utnyttjar rabatter är något alldeles förskräckligt.
Det är helt enkelt korruption. ”Tala bara om
för oss, vilka de är, så ska vi ta itu med dem,”
manade Johansson. Åtskilliga anmälde sig
frivilligt. De hade inte förstått att de kataloger över firmor som erbjuder rabatter till
medlemmar i journalistförbundet, skulle
uppfattas som en svart lista utan trodde
tvärtom att förbundet gjort i ordning dem i
medlemmarna ekonomiska intresse. Men så
kan man bedra sig.
Östen Johansson är chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Vår bostad, ett
av Rörelsens organ. Det ges ut av HSB och
Hyresgäströrelsen tillsammans. Johansson
är självfallet Rörelsetrogen och rejält smärkt. Pikant nog kom JornalistförbundeiS
första blockad under hans ordförandetid att
riktas mot tidningen Fackföreningsrörelsen.
nuvarande LO-Tidningen.
Men annars är Johansson naturligtvis lojal
som sig bör. Man minns t ex med rörelse Vår
Bostads vördnadsfyllda intervju med Erik
Svensson efter den välbekanta Singapore-resan. Man minns också att tidningen inte ansåg ämnet förtjänt av någon ledare. Den kritiskajournalistik Johansson i andra sammanhang med stort eftertryck förordar måste
naturligtvis välja sina objekt med omsorg.
Att, som Fälldin, stämma Aftonbladet för
den beryktade dårhusartikeln var således
fel. Politiker måste tåla kritik. Och myndigheternas ingripande mot Peter Bratt och Jan
Guillou, ”!B-avslöjarna”, innebar också en
fara för det fria ordet.
Johanssons käraste syssla under senare år
har varit att krävajournalistmakt på tidningarna. Nu är det ju i och för sig alltidjournalister som bestämmer på tidningar. Journalister skriver, redigerar, accepterar material,
ratar material, väljer ämnen, förkastar ämnen, journalister är chefer och journalister
görjobbet. Men Johansson menar något annat.
Han menar att MBL-lagen ger journalistfacket rätten till ett avgörande inflytande
över tidningens innehåll. Ägarens rätt att
avgöra tidningens mål och inriktning skall
begränsas till ledarsidan. Dock icke så långt
att ägaren själv skall få utse chefredaktör
och an varig utgivare. Även här bör de antällda – det är journalistfacket som avsesutöva ett inflytande.
Och för tidningarnas utformning ”åvilar
ansvaret” journalisterna. Nu finns det en paragraf i MBL-lagen som säger att förhandlingsskyldighet inte föreligger när det gäller
”verksamhetens mål och inriktning” hos bl a
oponionsbildande organ som tidningar.
395 l
Men detta förenklar Johansson till att gälla
ledarsidan. En tidningsutgivare skall således
inte ha rätten att avgöra inriktningen på urvalet av stoff, på reportageverksamheten, på
det tyckande som förekommer utanför ledarsidan i kolumner, kulturartiklar osv.
Om arbetarrörelsen vill starta en tidning i
en region så har den ingen rätt att föreskriva
att tidningen skall ägna särskild uppmärksamhet åt socialdemokratiska och fackliga
möten, arbetslivsproblem, kommunalpolitik,
social service osv. Pingströrelsen får gärna
bestämma att ledarsidan i Dagen skall ha en
kristen prägel, men skall inte lägga sig i om
journalisterna skulle göra tidningen i övrigt
till ett kämpande ateistorgan.
Det är innebörden av Johanssons MBLfilosofi. Att den står i strid med den liberala
pressideologi han ibland talar om bekymrar
inte. Inte heller att den dessutom strider
mot tryckfrihetsförordningen som faktiskt
ger utgivaren en suverän rätt att bestämma
tidningens innehåll.
Vem vet, kanske en dag Vår Bostad
svänger över till att bli en entusiastisk förespråkare för ägarlägenheter, villabebyggelse, marknadsekonomi och rörlighet på
bostadsmarknaden, sedan facket bestämt så.
Alltunder det chefredaktören predikar Rö-
relsens bostadspolitiska budskap på den fredade ledarsidan.
Då har Östen Johansson fått det som han
vill.