Ledare; Fred och krig

Fred och krig
Det är inte ofta man har anledning att helhjärtat instämma med Sovjetunionens utrikesminister Gromyko. När han fick höra att
Nobels fredspris tilldelats president Saclat
och premiärminister Begin, lär han ha yttrat
att det låter som ett dåligt skämt. Den norska
Nobelpriskommitten har redan tidigare
gjort sig känd för excentriska utdelningsprinciper. Men den här gången överträffade
den sig själv.
President Saclat hade visserligen förra året
i november gjort sin berömda fredsinvit genom resan till Jerusalem. Det krig – Jorn
Kippurkriget – mot Israel, som han själv
förberett och tillsammans med Syrien inledde 1973, misslyckades. Fred var en nödvändighet för det ruinerade Egypten. Nu har
framgångar ställts i utsikt via fredsförhandlingarna. Egypten får Sinai och har redan
börjat överföra trupp därifrån till gränsen
mot Libyen. Att sluta fred, därtill tvungen,
och att verka för fred är inte samma sak. För
att göra troligt att Saclat visat fredsvilja i
Alfred Nobels anda måste man vara mycket
vidsynt.
Ännu mera gäller detta om premiärminister Begin. Hans dokumenterade fredsvilja
har verkligen inte varit påfallande stor.
Ännu samma dag som han fick fredspriset
äventyrade han förhandlingarna genom att
medge vidgade bosättningar i ”Judeen och
Samarien” – han använder gärna bibliska
ortnamn för att understryka Israels gudomliga rätt till i krig erövrade områden. Att han
förstärker gränsen till Syrien är mindre att
säga om. Syriens militante president Assad
och hans krigföring i Libanon innebär otvivelaktigt en fara för Israel.
Det är ett märkligt fenomen, att nära turis- . ternas paradis vid Medelhavet pågår ett
utrotningskrig mot de kristna i Libanon. Syriska trupper, officiellt ”fredsbevarande”,
beskjuter med artilleri och ödelägger Beirut.
Detta fortsätter utan att världsopinionen eller ens FN reagerar särskilt starkt. Man skall
jämföra med juli 1958, alltså för tjugo år
sedan, då president Eisenhower lät marinsoldater landstiga vid Beirut där de utan att
lossa ett skott förhindrade en troligen sovjetstödd revolution. Då höjdes ett ramaskri mot
amerikanerna. Nu tiger man, och syriernas
sovjetiska vapen talar.
Ty Sovjetunionen understöder Syrien i
dess uppträdande i Libanon. En orsak är
ryssarnas ihärdiga försök att få en ny flottbas i östra Medelhavet sedan de tvingades
lämna Alexandria. De behöver den på sin
väg till Afrika, där de fått fast fot i Etiopien,
vid Röda havet och i Mozambique. Mot
deras militära expansion vågar ingen invända något.
Ett annat område i världen, där Sovjetunionen stärkt sina intressen under året och där
egendomligt nog Sverige är inblandat, är
Vietnam. Inte många har observerat att
Vietnam sedan i juli ingår i Komekon, den
kommunistiska ekonomiska samorganisation som styrs från Moskva. I Moskva hade
också Vietnams inträde beslutats utan att övriga medlemsstater blivit underrättade. Det
måste kännas hårt för industriländer som
Östtyskland och Tjeckoslovakien att placeras
på samma nivå som Vietnam. Men Vietnams
ekonomi, redan pressad av erövringskriget
mot Sydvietnam, är undergrävd av det på-
gående och utvidgade kriget mot Kambodja
(eller Kompuchea som det nu heter). Landet
är beroende av Sovjetunionen, som alltså via
Komekon delat med sig av ansvaret till sina
satellitländer.
Vietnam får ekonomisk hjälp även från
Sverige, den största u-hjälp som Sverige ger
till något land. Denna hjälp är avsedd för
återuppbyggnad och utveckling. Det skall
stor naivitet till för att tro att hjälpen inte
stöder Vietnam i dess egenskap av krigfö-
rande land. Som statsminister bör hr Ullsten
ha möjlighet att avveckla den, liksom han
som biståndsminister fick minska hjälpen till
det krigförande Kuba.
I vår närmaste omgivning har också orosmoln stigit upp. Suveräniteten över Spetsbergen, vilken tillkommer Norge, har i flera
omgångar kränkts av Sovjetunionen. Dragkampen om ögruppen, eller om kontrollen
av genomfarten mellan den stora sovjetiska
flottbasen i Murmansk och Atlanten, är intensiv. De närgångna ryska inspektionerna
av norska fjordar i samband med Natoövningar skedde också i år mera öppet än förr
och i tydligt demonstrationssyfte. I vart fall
bådade de intet gott.
Detsamma kan sägas om det förslag om
gemensamma rysk-finska militära övningar,
som i höst framställdes av Sovjetunionens
399
försvarsminster marskalk Ustinov vid ett besök i Helsingfors tillsammans med höga militära chefer. Från finskt håll förnekade man
först att något förefallit vid besöket. Men
förslaget hade i själva verket både framställts
och avslagits.
Det låter vackert när det talas om allmän
avrustning, som om det skulle finnas den
ringaste utsikt till att en sådan vore aktuell
ute i världen. Det är en måttlös överskattning av svenska möjligheter att påstå, att en
ensidig svensk avrustning skulle verka som
exempel för andra. Det väckte uppmärksamhet när nödvändigheten av vårt försvar inte
ens nämndes i den senaste regeringsförklaringen, men detta torde få tillskrivas förvirring i en pressad situation. Förvirrad framstår också den nedrustningspropaganda,
som drivs av vissa politiker och som fullständigt bortser från den farliga omgivning i
vilken vi lever. Hos svenska folket i allmänhet råder ingen självuppgivelsens anda. Det
vore egendomligt om politiker eller partier
skulle vinna på att vädja till en sådan. Det
gångna året har visat oss tillräckligt många
exempel på krig. Det kan inte nog understrykas, att för oss är försvaret fredsbevarande.