Niels Jörgen Haagerup; Det danska experimentet
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Det danska experimentet
Svensk Tidskrifts danske medarbetare,
redaktör NielsJfffgen Haagerup, ger en bred
översikt av det politiska läget i Danmark vid
det nya årets ingång. Danmark har numera
en koalitionsregering, men det är ovisst om
den kommer att hålla ihop i två år till •
mandatperiodens utgång. Den bildades inte
på grund av väljarnas i ett val uttalade
vilja, som den svenska borgerliga regeringen, ·
utan efterförhandlingar mellan två partier,
Venstre och Socialdemokratiet, som tidigare
aldrig samarbetat. Att det blev denna lösning
berodde på det kärva ekonomiska läget i
Danmark. Regeringen har haft vissa
framgångar, men i andra mindre trängande
fall har man helt enkelt inte velat handla.
Men regeringens verkliga prövostund
kommer i vår. Fackföreningarna står i stark
opposition till regeringen, och när nya avtal
mellan arbetsmarknadens parter skall
träffas, kommer regeringen med visshet i
kläm.
Man har sett och upplevat mycket i dansk
politik sedan chockvalet 1973, som fördubblade antalet partier i Folketinget från fem till
tio. Nya stora väljarströmningar demonstrerades vid valen 1975 och 1977. Inte många
länder kan uppvisa så stora förändringar i
partiernas inbördes styrka eller så många
nya politiska partier under en så kort period. Väl att märka är det partier som kunnat
överleva; med Mogens Glistrups så kallade
Framstegsparti som det röstmässigt mest stabila!
Men ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Venstre, de två huvudmotståndarna i dansk politik, det hade man
inte tidigare upplevt. Detta är vad Danmark
nu upplever, och båda partierna försäkrar
att det inte är tal om någon dagslända. Om
regeringssamarbetet kommer att fortsätta
efter 1981, när det blir val (valperioden i
Danmark är fyra år) och förutsatt att regeringen håller ihop så länge, är rätt osäkert.
Då det även i bästa fall inte kan vara särskilt
mycket som regeringen kan åstadkomma på
bara två år, kunde en del tala för att de två
partierna försöker att hålla ihop ännu ett
tag, kanske en hel valperiod på fyra år. Men
något avtal om den saken föreligger absolut
inte.
Vilken var bakgrunden till denna överraskande regeringsbildning? Den viktigaste orsaken var utan tvivel att Anker J0rgensens
socialdemokratiska minoritetsregering hade
kört fast. Anker J0rgensen är både populär
och respekterad men har inte demonstrerat
några större ledarämnen. Hans avsikt med
att söka få regeringen utvidgad var att dra
fler partier in i medansvaret för den ekonomiska politiken vid en tidpunkt, då obehagliga beslut skulle fattas för att stoppa den
ständigt ökande skuldsättningen i utlandet.
Denna skuldsättning var mycket svår för regeringen, ty den fortsatte att växa i oroväckande grad och närmade sig ett tiotal miljarder kronor om året med därav föUande
efter hand mycket stora räntebördor för det
danska samhället.
AnkerJ0rgensen kunde genom att bredda
regeringen samtidigt splittra den borgerliga
oppositionen. Detta var, sade han frejdigt
och öppet, hans mål, långt innan han fått
något av de borgerliga partierna att acceptera samarbete på regeringsnivå med socialdemokraterna. l dag är denna splittring ett
faktum. Men den skall ses mot bakgrund av
den faktiska omöjligheten för de borgerliga
partierna att inom överskådlig framtid få
majoritet i Folketinget.
Framstegspartiet, som fortfarande är näst
största parti i Folketinget med 26 mandat
mot socialdemokraternas 65 och Venstres
22, kan inte tänkas bli en pålitlig partner i en
borgerlig regering, och inte i någon annan
regering heller. Mot slutet av 1978 var partiet och dess folketingsgrupp engagerat i en
mycket hetsig debatt mellan vad som på
danska kallas ”strammere” och ”slappere”,
eller hökar och duvor. Därmed menas anhängare av en viss moderation av den hårda
linjen och av samarbete med andra borgerliga partier på den ena sidan – duvorna –
och på den andra sidan Glistrups och hans
trofasta anhängares fasthållande vid den
hårda kompromisslösa linjen. En spännande
25
ger (14-12) i frågan om partiets hållning till
skattepolitiken. Det finns inte den ringaste
möjlighet för partiet att få stöd i sin skattepolitik av andra partier. Men den hårda protestlinjen är den som med största sannolikhet kan hålla kvar de 15% av väljarna, som
under tre val sedan 1973 givit sina röster åt
Mogens Glistrup.
Regeringssamarbetet
Det var därför och som en bekräftelse på att
en borgerlig regeringsbildning inte är tänkbar under överskådlig tid, som Venstre under sin nye ledare, den 39-årige Henning
Christophersen och med stöd av partiets
”gamla” kämpar Anders Andersen (nuvarande finansministern) och Nathalie Lind
(nuvarande justitieministern) beslöt sig för
ett regeringssamarbete med Socialdemokratier.
Det skall tilläggas att detta skedde bara få
månader sedan ett utbyggt samarbete –
fyrklöversamarbetet – inletts mellan de fyra
brgerliga partierna Venstre, Det konservative Folkeparti, Centrumdemokraterna och
Kristetig Folkeparti. Harmen var alltså stor
bland de konservativa, och den vände sig
främst mot Venstre. Bland Det radikale
Venstres medlemmar rådde bitterhet, men
denna vände sig mot Socialdemokratiet, de
radikalas tidigare bästa partner. De radikala
kände sig övergivna, men detta skall ses mot
bakgrund av att de bara har sex mandat i det
nuvarande Folketinget, det minsta antal partiet har haft sedan det 1905 bröt sig ut ur det
omröstning, som föreföll kunna leda till par- moderata Venstre.
tiets sprängning, gav hökarna en knapp se- Däremot har Centrumdemokraterna
26
överraskande erbjudit sig som SV-regeringens parlamentariska räddningsplanka, när
den har behov av en sådan. Regeringen har
inte klar majoritet. Den saknar en röst, även
om den fått löfte om stöd av den ena a..v
Folketingets två representanter för Färöarna och även om skeppsredare Asger Lindinger – vald av Centrumdemokraterna
och själv stiftare av Erhvervspartiet vars
ende representant han är – i förväg utlovat
stöd åt SV-regeringen.
Regeringen tänker emellertid inte basera
sin tillvaro på Lindingers och Centrumdemokraternas välvilja. Den anstränger sig för
att få med åtminstone ett av de övriga partierna i mitten eller till höger i ett samarbete
om genomförande av sitt program. Om detta lyckas är fortfarande ovisst. Men trots ett
par spännande omröstningar i Folketinget
under hösten kort efter regeringens tillkomst – särskilt den om momshöjningen till
20.25% – verkar det inte som om regeringens parlamentariska liv vore hotat. Men andra faror lurar.
Programmet
Innan regeringens chanser granskas är det
nödvändigt att påminna sig vad dess program egentligen innehåller. Programmet
har uppkallats efter det ställe där regeringsförhandlingarna fördes, nämligen Marienborg, den danske statsministerns Harpsund.
Programmet har följande huvudpunkter:
– underskottet i betalningsbalansen skall
nedbringas från 9-l O miljarder kr till 6.5
miljarder l979 och mindre l 980
– en finanspolitisk åtstramning på ca 6
miljarder kr l979 genom höjd moms, lägre
avdrag i inkomstbeskattningen samt sparande (1.6 miljarder kr)
– pris- och lönestopp från 28 augusti
l978 till l mars l979
– skärpt inkomstpolitik, som inte definieras närmare. Men det skall hållas trekantförhandlingar mellan regeringen och parterna
på arbetsmarknaden
– lågräntdån till exportföretag på l miljard kr
– värdestegringsavgift i stället för den
nuvarande kapitalskatten. Denna omstridda
punkt på programmet var ännu inte klarlagd i slutet av l978
– sparande mom arbetslöshetsförsäkringen på 200-300 miljoner kr
– ökning av polisstyrkan
– förbättrad administration av folkskolan med utbyggd historieundervisning och
ökad användning av betyg
– beslut om atomkraft först efter tio års
avfallsundersökningar, men atomkraft inkluderas fortfarande i energipolitiken. Naturgasnätet minskas och en ledning dras
från Väs0ylland till Köpenhamn och nätet
anslutes till det tyska och svenska
– uppskov med att bygga Stora Bältsbron
på obestämd tid
– oförändrad utrikes- och försvarspolitik.
SV-regeringen har setat för kort tid för att
man skall kunna bedöma om detta program
kan realiseras. Enligt tidningskommentarerna och opinionsundersökningar hade
Venstre vunnit mest under regeringsförhandlingarna, och de första ”provvalen” gav
också Venstre vissa framgångar och socialdemokraterna – och där jäste det i leden – viss
tillbakagång, även om utslagen inte var särskilt stora. En annan opinionsundersökning
visade emellertid, att ett flertal inom alla partier mer stödde socialdemokraterna än
Venstre. De konservativa liksom Kristelig
Folkeparti betvivlade att regeringen skulle
kunna hålla till 1981 .
Ekonomi och avtalsförhandlingar
Det förefaller finnas goda möjligheter för
att underskottet i betalningsbalansen kan
nedbringas till 6.5 miljarder kr 1979, om
tendenserna från slutet av 1978 håller sig.
Dansk export hade ganska god framgång,
sedan den under längre tid haft svårt att
hävda sig i konkurrensen.
Den danska regeringen önskar också deltaga i det utbyggda europeiska valutasamarbetet Danmark har haft goda erfarenheter
av valutaormen, även om den danska kronan vissa tider varit klart övervärderad till
följd av att den dragits med upp av den tyska
D-marken. Men flera mindrejusteringar ha.’
klarat detta problem. Så ofta förekommande
justeringar blir knappast möjliga i det europeiska valutasamarbetet. I gengäld kan
dansk ekonomisk politik tillföras ett starkare
element av stabilitet ·utifrån. Detta är i vart
fall vad man hoppas.
Men – vad säger intresseorganisationerna, vad vill fackföreningarna? Vid utgången av 1978 fanns det stora skillnader på
krav och synpunkter från arbetsmarknadens
två parter. Fackföreningarna krävde oförändrad eller höjd reallön, kortare arbetstid
och genomförande av ekonomisk demokra- 27
ti, dvs medäganderätt till företagen. Arbetsgivarföreningen krävde däremot direkta
lönesänkningar och slut på den automatiska
dyrtidsregleringen. Ett dåligt skämt, fnyste
en fackföreningsledare. Nej, det är inget
skämt, förklarade Arbetsgivarföreningens
ordförande.
Det finns tydligen möjligheter till en hård
konfrontation. Ekonomiminister Per Haekkerup har varnande sagt, att parterna tydligen räknar med att regeringen skulle ingripa i avtalssituationen, sedan denna börjat
med sådana motsättningar. Det vill inte regeringen, sade Haekkerup. Men, frågades det
i pressen, avser regeringen att förbli passiv
åskådare, om landet våren 1979 kastas ut i
en långvarig och dyr konflikt?
Socialdemokratier och Anker J0rgensen
personligen är tydligen skakade av det kritiska mottagande som SV-regeringen och
dess program fått av fackföreningarna och
av LO-chefen Thomas Nielsen, vars personliga inställning till Anker J0rgensen är kylig.
Det är förmodligen förhållandet till LO som
är regeringens Akilleshäl. Om konfrontationen på arbetsmarknaden utlöser en konflikt på vårsidan, blir detta mycket besvärligt
för regeringen.
Socialdemokraternas fackföreningsflygel
– som Anker J0rgensen själv tillhört i sin
egenskap av fackföreningsordförande –
kommer att få mycket svårt att i en eventuell
lag i Folketinget pressa igenom en lösning
som ligger långt från LOs krav. Och om LOs
krav tillgodoses i någorlunda utsträckning,
kommer regeringens inkomstpolitik att läggas i ruiner. Dess enda möjlighet ligger i att
belöna återhållsamhet i fråga om löner med
l
28
skattemässig premiering, varvid den redan tiets rädsla för att göra något som kan skapa
för höga danska inkomstnivån kanske i allra stridigheter och nytt motstånd från fackförbästa fall kan hindras att växa till i förhållan- eningar och från partiets egen vänsterflygel.
de till andra och konkurrerande länders. Det är rätt typiskt att en representant för
Hur stark är regeringen?
Det finns emellertid inte bara ekonomiska
perspektiv att lägga på denna problemställning. Slutligen kan det bli fråga om ett styrkeprov, ja, det är redan ett styrkeprov, mellan den parlamentariska regeringen och de
mäktiga intresseorganisationerna. Det kan
visa sig vara avgörande för hela demokratin
att regeringen kan få sin vilja igenom – dvs
om den har den vilja som behövs. Det är
detta som kommer att visa sig.
Tills vidare är det åtskilligt som tyder på
att regeringens handlingskraft är mindre än
den själv avsåg att den skulle bli. Den har
tagit fårre initiativ än den tänkte sig, och
detta hänger säkert ihop med att det ligger i
grunden för Marienborgsavtalet att vad de
två partierna inte kan enas om skall man
föra åt sidan, dvs man skall fortsätta som
förut.
Redan har några sprickor visat sig, inte så
mycket på grund av ny oenighet mellan Socialdemokratiet och Venstre utan snarare på
grund av att de två partierna under de långa
förhandlingarna försummade att taga ställning till vissa problem som snabbt dök upp.
Bland dessa finns kravet på sociala kompensationer för momshöjningarna. Detta sista
var orsaken till att momsen höjdes till
20.25% och inte bara till 20 %.
vänsterflygeln i slutet av november sade, att
regeringen enligt hennes uppfattning uppfört sig bättre än väntat, eftersom den inte
framlagt några lagförslag av det slag som
hon och andra fruktat.
Regeringens vardag
I sitt praktiska vardagsarbete vaktar de sju
Venstreministrarna och de 14 socialdemokratiska ministrarna noga på varandra genom ett system av kontrollministrar. Det
fungerar så att varje Venstreminister har två
socialdemokrater att kontrollera, och detta
ger Venstres ministrar mer arbete än socialdemokraterna har. I detta system ligger givetvis en viss ömsesidig misstro, men det
avser att hindra samarbetet att gå sönder
mellan de trots allt ganska olika partierna.
Ett annat karakteristiskt inslag i regeringens sammansättning är att Venstres ministrar med Anders Andersen i spetsen står för
skatterna och för arbetsmarknadspolitiken
(lantbruksministern och handelsministern
är från Venstre) medan ministerier som de
för undervisning, kultur och kyrka sköts av
socialdemokrater. Här behövs en bättre balans om det inte skall uppstå oro bland partimedlemmarna. Tills vidare har Venstre varit mest tillfredsställt, medan missnöje funnits och finns bland socialdemokraterna.
Regeringen vill emellertid bli bedömd på
Regeringens handlingskraft kan alltså bli sina handlingar och resultat, och den kan
för svag, delvis på grund av Socialdemokra- inte vänta mycket beröm eller sympati från
andra, bortsett då från Centrumdemokraterna och delvis från Kristdig Folkeparti.
Vad beträffar Det konservative Folkeparti
har det fått möjlighet att organisera sig som
ett konstruktivt oppositionsparti, eftersom
varken Framstegspartiet eller de tre partierna på vänsterflygeln kan förväntas utfö-
ra något som helst av det slaget.
Det radikale Venstre lever nu isolerat för
sig självt, en egendomlig ensamhet för ett en
gång så centralt och inflytelserikt parti. Retsförbundet uppträder med kompakt motstånd mot EG – det enda borgerliga antiEG-partiet – och hoppas att bli uppmärksammat i samband med de direkta valen till
EG. Men den s k folkrörelsen mot EG står
29
under starkt kommunistiskt inflytande.
Det är alltså inte i Folketinget som SVregeringen möter en stark om än inte samlad opposition. Motståndet kommer dels inifrån, från socialdemokraternas egen vänsterflygel, dels från fackföreningarna. Det
kan ligga åtskilligt av taktik i LO-ordföranden Thomas Nielsens hårda linje mot regeringen, eftersom han på det sättet kanske
mera effektivt kan hålla det kommunistiska
inflytandet i fackföreningarna under kontroll. Men också för honom blir vårens avtalssituation ett avgörande prov. Varken han
eller regeringen kommer att vara helt densamma när det provet väl är överståndet.
Det danska experimentet
Svensk Tidskrifts danske medarbetare,
redaktör NielsJfffgen Haagerup, ger en bred
översikt av det politiska läget i Danmark vid
det nya årets ingång. Danmark har numera
en koalitionsregering, men det är ovisst om
den kommer att hålla ihop i två år till •
mandatperiodens utgång. Den bildades inte
på grund av väljarnas i ett val uttalade
vilja, som den svenska borgerliga regeringen, ·
utan efterförhandlingar mellan två partier,
Venstre och Socialdemokratiet, som tidigare
aldrig samarbetat. Att det blev denna lösning
berodde på det kärva ekonomiska läget i
Danmark. Regeringen har haft vissa
framgångar, men i andra mindre trängande
fall har man helt enkelt inte velat handla.
Men regeringens verkliga prövostund
kommer i vår. Fackföreningarna står i stark
opposition till regeringen, och när nya avtal
mellan arbetsmarknadens parter skall
träffas, kommer regeringen med visshet i
kläm.
Man har sett och upplevat mycket i dansk
politik sedan chockvalet 1973, som fördubblade antalet partier i Folketinget från fem till
tio. Nya stora väljarströmningar demonstrerades vid valen 1975 och 1977. Inte många
länder kan uppvisa så stora förändringar i
partiernas inbördes styrka eller så många
nya politiska partier under en så kort period. Väl att märka är det partier som kunnat
överleva; med Mogens Glistrups så kallade
Framstegsparti som det röstmässigt mest stabila!
Men ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Venstre, de två huvudmotståndarna i dansk politik, det hade man
inte tidigare upplevt. Detta är vad Danmark
nu upplever, och båda partierna försäkrar
att det inte är tal om någon dagslända. Om
regeringssamarbetet kommer att fortsätta
efter 1981, när det blir val (valperioden i
Danmark är fyra år) och förutsatt att regeringen håller ihop så länge, är rätt osäkert.
Då det även i bästa fall inte kan vara särskilt
mycket som regeringen kan åstadkomma på
bara två år, kunde en del tala för att de två
partierna försöker att hålla ihop ännu ett
tag, kanske en hel valperiod på fyra år. Men
något avtal om den saken föreligger absolut
inte.
Vilken var bakgrunden till denna överraskande regeringsbildning? Den viktigaste orsaken var utan tvivel att Anker J0rgensens
socialdemokratiska minoritetsregering hade
kört fast. Anker J0rgensen är både populär
och respekterad men har inte demonstrerat
några större ledarämnen. Hans avsikt med
att söka få regeringen utvidgad var att dra
fler partier in i medansvaret för den ekonomiska politiken vid en tidpunkt, då obehagliga beslut skulle fattas för att stoppa den
ständigt ökande skuldsättningen i utlandet.
Denna skuldsättning var mycket svår för regeringen, ty den fortsatte att växa i oroväckande grad och närmade sig ett tiotal miljarder kronor om året med därav föUande
efter hand mycket stora räntebördor för det
danska samhället.
AnkerJ0rgensen kunde genom att bredda
regeringen samtidigt splittra den borgerliga
oppositionen. Detta var, sade han frejdigt
och öppet, hans mål, långt innan han fått
något av de borgerliga partierna att acceptera samarbete på regeringsnivå med socialdemokraterna. l dag är denna splittring ett
faktum. Men den skall ses mot bakgrund av
den faktiska omöjligheten för de borgerliga
partierna att inom överskådlig framtid få
majoritet i Folketinget.
Framstegspartiet, som fortfarande är näst
största parti i Folketinget med 26 mandat
mot socialdemokraternas 65 och Venstres
22, kan inte tänkas bli en pålitlig partner i en
borgerlig regering, och inte i någon annan
regering heller. Mot slutet av 1978 var partiet och dess folketingsgrupp engagerat i en
mycket hetsig debatt mellan vad som på
danska kallas ”strammere” och ”slappere”,
eller hökar och duvor. Därmed menas anhängare av en viss moderation av den hårda
linjen och av samarbete med andra borgerliga partier på den ena sidan – duvorna –
och på den andra sidan Glistrups och hans
trofasta anhängares fasthållande vid den
hårda kompromisslösa linjen. En spännande
25
ger (14-12) i frågan om partiets hållning till
skattepolitiken. Det finns inte den ringaste
möjlighet för partiet att få stöd i sin skattepolitik av andra partier. Men den hårda protestlinjen är den som med största sannolikhet kan hålla kvar de 15% av väljarna, som
under tre val sedan 1973 givit sina röster åt
Mogens Glistrup.
Regeringssamarbetet
Det var därför och som en bekräftelse på att
en borgerlig regeringsbildning inte är tänkbar under överskådlig tid, som Venstre under sin nye ledare, den 39-årige Henning
Christophersen och med stöd av partiets
”gamla” kämpar Anders Andersen (nuvarande finansministern) och Nathalie Lind
(nuvarande justitieministern) beslöt sig för
ett regeringssamarbete med Socialdemokratier.
Det skall tilläggas att detta skedde bara få
månader sedan ett utbyggt samarbete –
fyrklöversamarbetet – inletts mellan de fyra
brgerliga partierna Venstre, Det konservative Folkeparti, Centrumdemokraterna och
Kristetig Folkeparti. Harmen var alltså stor
bland de konservativa, och den vände sig
främst mot Venstre. Bland Det radikale
Venstres medlemmar rådde bitterhet, men
denna vände sig mot Socialdemokratiet, de
radikalas tidigare bästa partner. De radikala
kände sig övergivna, men detta skall ses mot
bakgrund av att de bara har sex mandat i det
nuvarande Folketinget, det minsta antal partiet har haft sedan det 1905 bröt sig ut ur det
omröstning, som föreföll kunna leda till par- moderata Venstre.
tiets sprängning, gav hökarna en knapp se- Däremot har Centrumdemokraterna
26
överraskande erbjudit sig som SV-regeringens parlamentariska räddningsplanka, när
den har behov av en sådan. Regeringen har
inte klar majoritet. Den saknar en röst, även
om den fått löfte om stöd av den ena a..v
Folketingets två representanter för Färöarna och även om skeppsredare Asger Lindinger – vald av Centrumdemokraterna
och själv stiftare av Erhvervspartiet vars
ende representant han är – i förväg utlovat
stöd åt SV-regeringen.
Regeringen tänker emellertid inte basera
sin tillvaro på Lindingers och Centrumdemokraternas välvilja. Den anstränger sig för
att få med åtminstone ett av de övriga partierna i mitten eller till höger i ett samarbete
om genomförande av sitt program. Om detta lyckas är fortfarande ovisst. Men trots ett
par spännande omröstningar i Folketinget
under hösten kort efter regeringens tillkomst – särskilt den om momshöjningen till
20.25% – verkar det inte som om regeringens parlamentariska liv vore hotat. Men andra faror lurar.
Programmet
Innan regeringens chanser granskas är det
nödvändigt att påminna sig vad dess program egentligen innehåller. Programmet
har uppkallats efter det ställe där regeringsförhandlingarna fördes, nämligen Marienborg, den danske statsministerns Harpsund.
Programmet har följande huvudpunkter:
– underskottet i betalningsbalansen skall
nedbringas från 9-l O miljarder kr till 6.5
miljarder l979 och mindre l 980
– en finanspolitisk åtstramning på ca 6
miljarder kr l979 genom höjd moms, lägre
avdrag i inkomstbeskattningen samt sparande (1.6 miljarder kr)
– pris- och lönestopp från 28 augusti
l978 till l mars l979
– skärpt inkomstpolitik, som inte definieras närmare. Men det skall hållas trekantförhandlingar mellan regeringen och parterna
på arbetsmarknaden
– lågräntdån till exportföretag på l miljard kr
– värdestegringsavgift i stället för den
nuvarande kapitalskatten. Denna omstridda
punkt på programmet var ännu inte klarlagd i slutet av l978
– sparande mom arbetslöshetsförsäkringen på 200-300 miljoner kr
– ökning av polisstyrkan
– förbättrad administration av folkskolan med utbyggd historieundervisning och
ökad användning av betyg
– beslut om atomkraft först efter tio års
avfallsundersökningar, men atomkraft inkluderas fortfarande i energipolitiken. Naturgasnätet minskas och en ledning dras
från Väs0ylland till Köpenhamn och nätet
anslutes till det tyska och svenska
– uppskov med att bygga Stora Bältsbron
på obestämd tid
– oförändrad utrikes- och försvarspolitik.
SV-regeringen har setat för kort tid för att
man skall kunna bedöma om detta program
kan realiseras. Enligt tidningskommentarerna och opinionsundersökningar hade
Venstre vunnit mest under regeringsförhandlingarna, och de första ”provvalen” gav
också Venstre vissa framgångar och socialdemokraterna – och där jäste det i leden – viss
tillbakagång, även om utslagen inte var särskilt stora. En annan opinionsundersökning
visade emellertid, att ett flertal inom alla partier mer stödde socialdemokraterna än
Venstre. De konservativa liksom Kristelig
Folkeparti betvivlade att regeringen skulle
kunna hålla till 1981 .
Ekonomi och avtalsförhandlingar
Det förefaller finnas goda möjligheter för
att underskottet i betalningsbalansen kan
nedbringas till 6.5 miljarder kr 1979, om
tendenserna från slutet av 1978 håller sig.
Dansk export hade ganska god framgång,
sedan den under längre tid haft svårt att
hävda sig i konkurrensen.
Den danska regeringen önskar också deltaga i det utbyggda europeiska valutasamarbetet Danmark har haft goda erfarenheter
av valutaormen, även om den danska kronan vissa tider varit klart övervärderad till
följd av att den dragits med upp av den tyska
D-marken. Men flera mindrejusteringar ha.’
klarat detta problem. Så ofta förekommande
justeringar blir knappast möjliga i det europeiska valutasamarbetet. I gengäld kan
dansk ekonomisk politik tillföras ett starkare
element av stabilitet ·utifrån. Detta är i vart
fall vad man hoppas.
Men – vad säger intresseorganisationerna, vad vill fackföreningarna? Vid utgången av 1978 fanns det stora skillnader på
krav och synpunkter från arbetsmarknadens
två parter. Fackföreningarna krävde oförändrad eller höjd reallön, kortare arbetstid
och genomförande av ekonomisk demokra- 27
ti, dvs medäganderätt till företagen. Arbetsgivarföreningen krävde däremot direkta
lönesänkningar och slut på den automatiska
dyrtidsregleringen. Ett dåligt skämt, fnyste
en fackföreningsledare. Nej, det är inget
skämt, förklarade Arbetsgivarföreningens
ordförande.
Det finns tydligen möjligheter till en hård
konfrontation. Ekonomiminister Per Haekkerup har varnande sagt, att parterna tydligen räknar med att regeringen skulle ingripa i avtalssituationen, sedan denna börjat
med sådana motsättningar. Det vill inte regeringen, sade Haekkerup. Men, frågades det
i pressen, avser regeringen att förbli passiv
åskådare, om landet våren 1979 kastas ut i
en långvarig och dyr konflikt?
Socialdemokratier och Anker J0rgensen
personligen är tydligen skakade av det kritiska mottagande som SV-regeringen och
dess program fått av fackföreningarna och
av LO-chefen Thomas Nielsen, vars personliga inställning till Anker J0rgensen är kylig.
Det är förmodligen förhållandet till LO som
är regeringens Akilleshäl. Om konfrontationen på arbetsmarknaden utlöser en konflikt på vårsidan, blir detta mycket besvärligt
för regeringen.
Socialdemokraternas fackföreningsflygel
– som Anker J0rgensen själv tillhört i sin
egenskap av fackföreningsordförande –
kommer att få mycket svårt att i en eventuell
lag i Folketinget pressa igenom en lösning
som ligger långt från LOs krav. Och om LOs
krav tillgodoses i någorlunda utsträckning,
kommer regeringens inkomstpolitik att läggas i ruiner. Dess enda möjlighet ligger i att
belöna återhållsamhet i fråga om löner med
l
28
skattemässig premiering, varvid den redan tiets rädsla för att göra något som kan skapa
för höga danska inkomstnivån kanske i allra stridigheter och nytt motstånd från fackförbästa fall kan hindras att växa till i förhållan- eningar och från partiets egen vänsterflygel.
de till andra och konkurrerande länders. Det är rätt typiskt att en representant för
Hur stark är regeringen?
Det finns emellertid inte bara ekonomiska
perspektiv att lägga på denna problemställning. Slutligen kan det bli fråga om ett styrkeprov, ja, det är redan ett styrkeprov, mellan den parlamentariska regeringen och de
mäktiga intresseorganisationerna. Det kan
visa sig vara avgörande för hela demokratin
att regeringen kan få sin vilja igenom – dvs
om den har den vilja som behövs. Det är
detta som kommer att visa sig.
Tills vidare är det åtskilligt som tyder på
att regeringens handlingskraft är mindre än
den själv avsåg att den skulle bli. Den har
tagit fårre initiativ än den tänkte sig, och
detta hänger säkert ihop med att det ligger i
grunden för Marienborgsavtalet att vad de
två partierna inte kan enas om skall man
föra åt sidan, dvs man skall fortsätta som
förut.
Redan har några sprickor visat sig, inte så
mycket på grund av ny oenighet mellan Socialdemokratiet och Venstre utan snarare på
grund av att de två partierna under de långa
förhandlingarna försummade att taga ställning till vissa problem som snabbt dök upp.
Bland dessa finns kravet på sociala kompensationer för momshöjningarna. Detta sista
var orsaken till att momsen höjdes till
20.25% och inte bara till 20 %.
vänsterflygeln i slutet av november sade, att
regeringen enligt hennes uppfattning uppfört sig bättre än väntat, eftersom den inte
framlagt några lagförslag av det slag som
hon och andra fruktat.
Regeringens vardag
I sitt praktiska vardagsarbete vaktar de sju
Venstreministrarna och de 14 socialdemokratiska ministrarna noga på varandra genom ett system av kontrollministrar. Det
fungerar så att varje Venstreminister har två
socialdemokrater att kontrollera, och detta
ger Venstres ministrar mer arbete än socialdemokraterna har. I detta system ligger givetvis en viss ömsesidig misstro, men det
avser att hindra samarbetet att gå sönder
mellan de trots allt ganska olika partierna.
Ett annat karakteristiskt inslag i regeringens sammansättning är att Venstres ministrar med Anders Andersen i spetsen står för
skatterna och för arbetsmarknadspolitiken
(lantbruksministern och handelsministern
är från Venstre) medan ministerier som de
för undervisning, kultur och kyrka sköts av
socialdemokrater. Här behövs en bättre balans om det inte skall uppstå oro bland partimedlemmarna. Tills vidare har Venstre varit mest tillfredsställt, medan missnöje funnits och finns bland socialdemokraterna.
Regeringen vill emellertid bli bedömd på
Regeringens handlingskraft kan alltså bli sina handlingar och resultat, och den kan
för svag, delvis på grund av Socialdemokra- inte vänta mycket beröm eller sympati från
andra, bortsett då från Centrumdemokraterna och delvis från Kristdig Folkeparti.
Vad beträffar Det konservative Folkeparti
har det fått möjlighet att organisera sig som
ett konstruktivt oppositionsparti, eftersom
varken Framstegspartiet eller de tre partierna på vänsterflygeln kan förväntas utfö-
ra något som helst av det slaget.
Det radikale Venstre lever nu isolerat för
sig självt, en egendomlig ensamhet för ett en
gång så centralt och inflytelserikt parti. Retsförbundet uppträder med kompakt motstånd mot EG – det enda borgerliga antiEG-partiet – och hoppas att bli uppmärksammat i samband med de direkta valen till
EG. Men den s k folkrörelsen mot EG står
29
under starkt kommunistiskt inflytande.
Det är alltså inte i Folketinget som SVregeringen möter en stark om än inte samlad opposition. Motståndet kommer dels inifrån, från socialdemokraternas egen vänsterflygel, dels från fackföreningarna. Det
kan ligga åtskilligt av taktik i LO-ordföranden Thomas Nielsens hårda linje mot regeringen, eftersom han på det sättet kanske
mera effektivt kan hålla det kommunistiska
inflytandet i fackföreningarna under kontroll. Men också för honom blir vårens avtalssituation ett avgörande prov. Varken han
eller regeringen kommer att vara helt densamma när det provet väl är överståndet.