Thede Palm; Högröstad diplomati

THEDE PALM:
Högröstad diplomati
Under det senaste årtiondet har det blivit
vanligare att en del sveruka politiker uttalar
sig högljutt i utrikespolitiska frågor, att de
framträder i TV för att fördöma orättvisor i
avlägset belägna länder – och sådana
orättvisorfinns förvisso – och att de på det
hela taget försöker tjäna som ett
Världssamvete. Detta är meningslöst, menar
fil dr Thede Palm. Vi ensamma kan inte
uträtta någonting. Våra insatser bör i
allmänhet inskränka sig till dem som FN
vill medverka i. Dessutom känns det
förnedrande med fördömande av avlägsna
länder, medan politiker tiger stilla om vad
som försiggår i närbelägna länder. Det
finns något som kallas ”stillsam” diplomati,
och denna borde ligga bättre till för oss.
Sommaren 1975 avslutades säkerhetskon fere,4sen i Helsingfors. Den hade tillkommit
på sovjetryskt initiativ. Ryssarna hade länge
arbetat på att få de gränser erkända, som
tillkommit genom kriget. Framför allt gällde
det för dem att Tysklands delning och Östtysklands gränset· i öster mot Polen skulle
ställas utanför vidare diskussion. Samtidigt
erkändes den ryska erövringen av de baltiska staterna som slutgiltig, och den del av
Polen, som ryssarna besatt enligt överenskommelsen i Stalin-Ribbentropavtalet 1939,
kunde som orubblig och av alla godkänd
ritas in på Europas karta som en del av Sovjetunionen.
För att gå med på detta framförde USA
med stöd av västeuropeiska makter krav på
öppna gränser i betydelsen av underlättade
förbindelser över gränserna. Judarnas ställning i Sovjetunionen skulle beröras härav.
De och andra skulle lättare kunna emigrera,
om de så önskade. Minoriteter, däribland
religiösa sådana, borde kunna räkna med att
de inte längre skulle förföljas. Tankeutbytet
över gränserna skulle underlättas på olika
sätt.
Dessa krav drevs med kraft, vilket tydligen
överraskade både ryssarna och deras satelliter. Av skäl som alla känner måste de ha
tett sig svårsmälta för kommunistiska diktaturer. Enda undantaget var Rumänien , som
demonstrerade sin vilja till självständig politik. Dess regeringschef Ceausescu var beredd att gå ännu l~ingre när det gällde civiliserat umgänge mellan Europas stater. Han
rekommenderade f”iirhandlingar om nedrustning och fiirbud mot att utninclska l m pper uppehiill sig på andra J;inders mark.
38
lnte undra på att dåvarande partichefen,
numera presidenten Bresjnev blev särdeles
irriterad. Förslagets genomförande skulle
äventyrat inte bara Warszawapakten utan
också den ryska dominansen över länder
med uppdämda frihetssträvanden som Polen och Tjeckoslovakien.
Helsingforskonferensens synliga resultat
blev inte ett avtal utan en deklaration. Den
saknade bindande verkan. Men man hade
rätt att vänta sig något av löften som gavs om
öppnare gränser och om vilja att tillgodose
erkända mänskliga rättigheter. Dock avvisade Sovjetunionen uttryckligt varje försök
till inblandning i andra länders inre angelä-
genheter. l sådan inblandning inbegreps
inte från rysk sida den s k Bresjnevdoktrinen, enligt vilken den internationella
kommunismen skall ha räll all med maktmedel stödja beträngda kommunister i eu annat land – så som skedde då Alexander
Dubceks regering i ’ljeckoslovakien undergrävde kommunistet·nas ställning och ”den
internationella kommunismen” uppt riidde i
form av sovjetiska stridsvagnar. l Helsingfors avsåg Sovjelllnionen med inblandning
kritik mot dess eget sätt all behandla sina
medborgare, något som ingen annan hade
au lägga sig i.
Helsingfors ingav vissa förhoppningar om
avspänning mellan stormakterna och i Europa. Många vackra tal hölls därför när konferensen avslutades, och ingen skall numera,
sedan retoriken är glömd, lastas därför. Optimistiska tal hör samman med högtidliga
tillfällen. Huvudsaken är emellertid att ingen tror på löften innan man ser dem infrias.
Belgrad
Hyllningskören Helsingfors hade knappt
tystnat, förrän från Ösllyskland kom meddelanden med innebörd att, enkelt talat,
mänskliga rättigheter där var ett främmande begrepp. Man hade inte någon avsikt att
underlätta förbindelser ”över gränserna”.
Vad man ville skydda var tvärtom Berlinmuren. Den är en skamfläck i Europas mitt,
som mänskligheten och inte minst dess politiker haft märkligt lätt att försona sig med.
Muren är för övrigt numera om- och tillbyggd och försedd med mer effektiva elektriska alarmanordningar än förr, vilket skall
göra det lättare att skjuta ner folk som
fortfarande är naiva nog att tro att det är en
mänsklig rättighet att få bege sig till fritt
land.
Andra stater följde det östtyska mönstret.
Tjeckernas behandling av oliktänkande är
påfallande hård – på sistone har de tillgripit
livstids förvisning mot sådana. Värre är rättegången i Prag i mitten av oktober förra
året mot fyra sympatisörer med den sk
Charta 77 eller Helsingforslöftenas tilllämpning i praktiken. Rällegången hade förlagts så att den skulle sammanfalla med
Helsingforskonferensens fortsättning i Belgrad. Vad beträffar Sovjetunionen har inte
mycket ändrats. Religiösa minoriteter har
inte fått det lättare. Sinnessjukhusen missbrukas fortfarande. Sedan Sovjetunionens
nya författning i sak fastställt, att politiskt
oliktänkande kan konstrueras till att vara
landsförrädiskt, är förhållandena närmast
förvärrade för självständiga människor, särskilt om deras självständighet yttrar sig i
kritik av kommunistpartiet.
Allt detta kom upp redan i inledningsanförandena i Belgrad, men kanske inte så
hårt som man väntat. USA:s Arthur Goldberg gav flera exempel på brott mot mänskliga rättigheter, men han nämnde inte namnet Sovjetunionen. Dess delegat Vorontsov
kunde alltså påpeka, att inget angrepp riktats mot hans land. Frankrike företräddes av
Andre Bettencourt, som förväntats vara försiktig men som gjorde ett bestämt uttalande.
Debatten fortsatte in i november och blev
slutligen så besvärande för ryssarna, att Vorontsov hotade att resa hem; men det trodde
nu ingen att han verkligen skulle göra.
Sveriges delegat hade i uppdrag att framhålla, all vi omöjligt kan förstå att människor
fiirföljs, när deras enda brou är au de har
åsikter om hur deras eget land ställer sig till
Helsingforskonferensens beslut. Deua är i
varje fall inte all säga för mycket. Men det är
nog klokt au inte gå längre. Regeringen formulerade saken så i utrikesdebauen i mars
1977: ”Vi måste utforma vår kritik så au den
inte skadar den sak vi vill gagna … Den
känslighet för kritik som man möter hos ett
enskilt land och som vanligtvi motiveras
med icke-inblandningspt·incipen, förstärks
ofta av au andra länder, som av regionala
eller andra skäl känner solidaritet med landet i fråga, säuer sig emot varje diskussion.”
Eu enskilt land – Sovjetunionen. Andra
länder – Tjeckoslovakien, Ösuyskland. Var
och en vet, au utrikesministern syftade på
dessa länder. Men deras namn nämndes alltså inte.
Aktiv utrikespolitik
Den socialdemokratiska regeringen älskade
39
på sin tid att säga au den förde vad den
kallade aktiv utrikespolitik. Det gick så till att
den först glömde bort hur utrikesminister
Unden, balanserat och avmätt, skötte svensk
utrikespolitik – förvisso inte alltid så att den
inte kunde utsättas för kritik, men dock med
stil och alltid i hela landets intresse. När han
lämnat sin plats och efterträtts av Torsten
Nilsson inträdde ingen plötslig förändring. I
en uppslagsbok råkade därför omdömet
komma in, att Nilsson ”utan personlig färgning” förde samma utrikespolitik som Unden. En ny upplaga lär bli tvungen att finna
en annan formulering. Här skall inte göras
gällande att Torsten Nilsson förde sin utrikespolitik enbart för att hävda sin ställning
inom Stockholms arbetarkommun. Men att
partipolitiken satte sin stämpel på utrikespolitiken råder väl ingen tvekan om.
Vad som hände var alltså att regeringen
prövade vad den kallade aktiv utrikespolitik.
Ett led i denna var att Sverige skulle sammanföra parterna i Vietnamkonflikten. Varför just Sverige skulle vara lämpat för uppgiften, och varför den skulle företagas över
Warszawa, är fortfarande obekant. Bekant
är numera att Torsten ilsson, och ännu
mindre den sekreterare som han använde i
sammanhanget, inte var vuxen uppgiften.
Vi vet det sedan Washington publicerat dokument i saken (se Gunnar Heckschers artikel i SvD den 28 oktober 1977; Anita Grandin (s) gjorde ett försök, SvD den l O november, att träda upp för sina partivänner i
form av ett angrepp på Heckscher(!) men
visade bara au hon inte förstålt vad materialet säger.)
Man fick också på löpande band uppleva
40
uttalanden och ställningstaganden, de senare ofta riktade mot USA. De motiverades
med att Sverige skulle ha plikt att hävda små
nationers oberoende av stormakter, och de
framfördes, inte oväntat, av Olof Palme.
Men inte ens hans socialdemokratiska meningsfränder i våra grannländer ville gå in
under hans ledning och erkänna honom
som representant för ett Världssamvete.
Däremot vann han mycket gehör inom den
tredje världen och kunde glädja sig åt att där
framstå i förklarat sken.
Högröstad diplomati
Tydligen övertog regeringen Fälldin ett besvärligt arv också på utrikespolitikens områ-
de. Att alldeles sluta upp med att göra
uttalanden skulle kanske ha uppfattats som
okunnighet. Det hade i varje fall varit att
ställa sig öppen för kritik. Men regeringsdeklarationen 1976 lovade gott. Först och
främst stod där att regeringen skulle ino·essera sig för Sveriges ställning i Europa – en
del av världen som regeringen Palme talat
mindre om. Men vidare tyckte man sig märka en viss vilja till återhållsamhet eller, om
man så vill, till realism. Sverige har en uppgift att fylla också i omvärlden, men det är
inte nödvändigt att blåsa upp den till mera
än vad den är eller att göra obegränsad
reklam för vad som eventuellt kan uträttas.
Det är alldeles för lätt att tala i högtravande standardfraser när det gäller utrikespolitik, likaså att komma med obehärskade
utfall som det gjordes förr eller au börja
använda brösttoner, som regeringsmedlemmar nu några gånger fallit för. Ännu förra
våren kritiserade fru Söder sakligt Smithregimen i Rhodesia, och det går ju au göra.
Sedan dess har i hennes tal förekommit
ordet ”rebellregimen”. Man skall jämföra
detta med det försynta sätt, på vilket hon
omnämnde Sovjetunionen och dess satelliter, vilket nyss anförts. Rebellregimen –
vad är egentligen det? Mot vem har Smithregeringen gjort uppror, annat än att den bröt
sig loss ur det brittiska samväldet. För den
skull borde inte Sveriges utrikesminister behöva höja rösten. Sverige kan ju för övrigt
inte göra det minsta åt hela saken utöver att
följa och biträda F . Då är det väl bäst att
göra detta, och därmed nog. En förklaring
på hur det går till att avveckla ett kolonialvälde, som dessutom haft exemplet Kongo
att lära av och har exemplet Uganda inom
räckhåll, begärs inte av en svensk politiker.
Men att käckt instämma i att nationalistgrupper förklarat att ”den väpnade kampen kommer att fortsätta intill dess Smith förmås
tillmötesgå deras berättigade krav”, det är
väl ändå onödigt. Ingen vet hur den ”befrielsen” kommer att se ut och spåren förskräcka.
Särskilt nu, då Storbritannien och SA
gemensamt och med FN :s välsignelse försöker åstadkomma en lösning i Rhodesia,
borde ansvariga svenska politiker ligga lågt.
Men afrikanska upprorsrörelser tycks ha en
märklig dragningskraft på dem.
Chile går också alltid att angripa. Att göra
så är ett beprövat medel för att bli citerad i
TV-2. Den 24 november kom statsrådet Ola
Ullsten med ett kraftigt fördömande av Chiles regering och med krav på att FN skulle
ingripa. Tre chilenska kvinnor, som besökt
FN av den legitima anledningen att deras
män ”försvunnit” i Chile, släpptes inte in i
sitt eget land när de vände tillbaka. De kan
betraktas som landsförvisade. Detta är orättfärdigt, men inte blir de hjälpta av att Ola
Ullsten uppträder i Rapport. Det räcker ju
med att fråga när han fördömde landsförvisningarna från Tjeckoslovakien, som inträffade nästan samtidigt.
Det hör närmast till god ton att tala om
den avskyvärda apartheidpolitiken i Sydafrika – och ingen kan väl förneka att den är
förkastlig som sätt att behandla andra folkgrupper och att man också kan kalla utslag
av den direkt omoraliska. FN tog i början av
november en resolution, avsedd som på-
tryckningsmedel och innefattande ett fullständigt vapenembargo mot Sydafrika. Sverige instämde i den åtgärden, som är principiellt förklarlig. Någon gång bör man dock
få veta vad resultat den kan ge. Det kan nu
konstateras, att talesmän för det vita s k
progressiva partiet PFP beklagat beslutet,
som också mycket riktigt drev väljare i armarna på premiärminister Vorster. PFP är
ami-apartheid, vilket bör antecknas i sammanhanget.
Det bör också understrykas, att FN :s Sä-
~erhetsråd samtidigt inte gick på förslaget
om ekonomiska sanktioner i allmänhet. Storbritannien, Frankrike och USA sade nej.
Särskilt USA:s ställningstagande är intressant. Dess FN-ambassadör Andrew Young
har ju uppträtt med kraftig kritik mot Sydafrika, men i detta fall teg han. En ”annorlunda” diplomat har han kallats. I själva
\’erket är han inte diplomat utan politiker,
och som sådan vet han att USA har stora
41
ekonomiska intressen i Sydafrika. De får
inte skadas, och dessutom vill han inte skada
sig själv. Hans avsikt är att försöka bli president Caners vicepresidentkandidat om tre
år, sedan den nuvarande vicepresidenten
Mondale utmanövrerats, en procedur som
redan är i gång.
Quiet diplomaey
Om ”quiet diplomacy” höll ambassadör Gunnar Jarring ett föredrag för några år sedan,
men han var inte villig att översätta ordet
”quiet”. Stillsam behöver i varje fall inte
sådan diplomati vara. Den kan vara hård
och påtryckande. Men den ställs inte hela
tiden ut till allmänt beskådande, och den
försöker undvika att bindas upp vid osakkunniga ställningstaganden medan den på-
går.
Två unga svenskar blev i höstas gripna av
rysk polis, då de hade hemliga fack i sin bil
fyllda med religiösa skrifter och med brev
från ryssar till trosfränder utomlands. ”Brottet” är enligt västerländsk synpunkt inget
alls, enligt sovjetrysk allvarligt. Svenskarna
visste emellertid att de gjorde något förbjudet, och så långt går gripandet att förklara.
Men att utredningen av detta enkla fall
skulle medföra att de gripna hölls isolerade,
också från varandra, i månader, är skrämmande. Att de utsattes för pressande förhör
och hotades med åratals straffarbete är otillständigt.
Från UD hördes ganska litet, men det är
tydligt att utrikesministern tillgrep ”quiet
diplomacy”. Högröstade deklarationer skulle ha låst hela affären.
42
Nu är detju så, att högröstade deklarationer ändå aldrig skulle ha förekommit, eftersom ingen politiker vågar eller vill använda
sådana gentemot Sovjetunionen. Det känns
därför på något vis förnedrande, att de så
ofta hörs i förhållande till mera avlägset, ur
vår synpunkt säkrare belägna länder – säkrare i den meningen att de inte egentligen
har någon möjlighet att tillgripa sanktioner
mot oss. Men det verkar som om en del
människor trodde att Sveriges ställning i
världen fordrar att de utmärker sig genom
utrikespolitiskt högtaleri.
Verkligheten är den motsatta. Att Östen
Unden, sedan han trädde tillbaka, fick några
små arvtagare, som trodde att de kunde
imponera genom att skrika och svära, borde
inte längre få sätta spår i och påverka svensk
utrikespolitik. Vi har inte så särskilt mycket
anseende kvar att förstöra. En återgång till
stillsamt diplomatiskt arbete, då sådant behövs och kan väntas göra nytta, och en viss
behärskad tillbakadragenhet i övrigt, skulle
snart märkas. Vi har ännu folk som duger
till sådant. Svenska omdömen bör vara så-
dana att de söks av utlandet. De skall inte
bestå av prat inför en – delvis också från
utlandet – upphetsad hemmaopinion.