Thede Palm; En viskning på triumfvagnen
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDEPALM:
En viskning på triumfvagnen
I Stig Strömholms nya bok ”Motskäl” (Norstedts) finns en kvick, lättläst och samtidigt
tankeväckande essä kallad ”Sju små hem”,
vilken det förra året var ett nöje att publicera. Den trycktes nämligen här i Svensk Tidskrift, årg 1978 nr 5/6. När den nu återfinns
i en bok, hade det varit trevligt om författaren angivit var den förekommit tidigare
och för första gången.
Det är inte bara omsorg om Svensk Tidskrift (och dess behov av reklam) som förestavat detta omdöme. När en samling av essäer visar sig innehålla sådana i mycket olika
stilarter, undrar en läsare hur detta kunnat
gå till. Förklaringen är att den mångfrestande författaren skriver på olika sätt – och
detta av goda skäl – om han avser att publicera i en tidning eller i en tidskrift eller
kanske i en festskrift till en lärd kollega. I
förordet till ”Motskäl” läses att ”den tunna
volymen”, vilken dock är en bok på 230 sidor, i allt väsentligt innehåller tidigare offentliggjorda artiklar. Mera meddelas inte.
Inte ens åren då artiklarna författats finns
angivna. Läsaren kan förledas att, säkerligen
felaktigt, tro att Strömholm menar att de är
helt aktuella. Men det senaste ordet kan
knappast ha kommit med i alla ifrågavarande ämnen. ”Vår historielösa tid” hade förmodligen sett annorlunda ut om Strömholm
läst en magistral artikel av Sten Carlsson i
Svenska Dagbladet den 30 maj i år. Nu är ju
detta inte att begära, vilket heller ingen hade
tänkt på att göra om Strömholms essä avslutats med dateringen 1975 (tri Svensk Tidskrift 1976).
I sitt lågmälta och välformulerade företal
har Strömholm ansett sig böra försvara sin
stil. Nu är han utan tvivel en framstående
stilist. Han har en oftast lycklig förmåga att
finna slående och instruktiva bilder – oftast,
ty ibland blir de alltför subtila för att i varje
fall omedelbart kunna begripas. Författaren
kan nu invända, att han inte alltid förutsätter ett omedelbart begripande. Han försvarar sig i företalet mot att han i sin bok ”Sverige 1972” skall ha använt för långa meningar.
”Det finns förlopp och sammanhang, som
bäst skildras genom långa meningar, där bisatsernas anordning och inordning i huvudsatser och i varandra svarar mot verklighetens komplexitet” (sid 6). Hans kritiker
torde inte utan vidare acceptera denna eleganta argumentering. Tvärtom kan de
mena, att den som för en läsare vill beskriva
en invecklad verklighet inte därför skall ha
privilegiet att få inveckla sig själv i sina egna
språkliga konstruktioner. Läsarens förmåga
att gissa gåtor är måhända begränsad. Varför inte försöka hjälpa honom?
Ett exempel må tillåtas. Det gäller lag och
ordning, och Strömholm konstaterar att det
finns minoriteter för vilka ordningen ter sig
som förtryck. Han fortsätter:
Men någonstans – möjligt att fixera endast med måttans och det samhälleliga
omdömets precisa slagruta – slingrar en
gräns med ojämn sträckning, varierande
från fall till fall: när en tillräckligt stor,
”normal” grupp uppfattar en tillräckligt
omfattande del av ”ordningen” som uttryck för den ordningsbevarande gruppens särintressen på andras bekostnad, eller helt enkelt som en påtvungen orimlighet, då utgör också hänvisningar till ”lagen och ordningen” med de positiva övertoner dessa ord tagit åt sig under en lång
utveckling åtminstone början till en språkförfalskning.
Jag vet för litet om de faktiska situationer
där ”lag och ordning”-kampanjer satts in
och dragit med sig den negativa associationsbelastning som termerna fått i svensk
debatt för att kunna avgöra om det beklag·
liga svedjebruket av ordförrådet börjat redan där. Det är inte heller någon sakligt
avgörande fråga (sid 36).
Det är möjligt. Men att t ex en grupp modernt inriktade människor i dagens Iran i
första hand ser det som en språkförfalskning att de blir uppmanade att följa av ayatollah Khomeiny fastslagen lag och ordning,
kan väl diskuteras. Vad beträffar bilden om
”det beklagliga svedjebruket av ordförrådet”
kan jag däremot inte diskutera den, eftersom jag inte förstår den.
Detta är inte bara småaktig kritik. Det är
anteckningar i kanten på en bok som i hög
grad rekommenderas till läsning och som
vinner på omläsning. Strömholm har en
ovanlig förmåga att på ett pedagogiskt klart
sätt reda ut invecklade sammanhang, inte
minst inom politiska och administrativa ämnen. Man bara önskar att han ville utnyt~a
denna förmåga mera än han gör. När han är
som allra J:>äst, då producerar han en artikel
som ”Folkrörelserna och makten”. Vi vet ju
alla att ordet folkrörelse missbrukas. Socialdemokraterna har lagt beslag på både ordet
och den maktställning, som ledningen av
förmenta folkrörelser ger. I artikeln analyserar Strömholm utvecklingen och vart den
kan leda. Han understryker den för makthavare obehagliga sanningen, att när folkrö-
relser utvecklas inom skyddet för en politisk
maktapparat, har samhället både rätt och
plikt att ställa krav på dem ifråga om öppenhet, redovisningar och rättssäkerhet. Det är
framställningar och reflexioner som dessa
345
som gör att Strömholms artiklar ligger på så
hög nivå. Dessutom märks det att han ofta är
djupt engagerad – han skriver inte bara därför att han har lätt för sig.
Det är inte så många år sedan Stig Strömholm började en litterär bana vid sidan av
sin professur och sitt arbete inom universitetsadministrationen. Han har författat två
romaner med tidiga medeltidsmotiv och en
med handlingen förlagd i en genomsocialiserad framtid. Han har arbetat med litterära
essäer och med samhällskritik. Han har fått
mycket erkännande i olika former, och denna recension har velat understryka att han
är värd det.
Men låt också oss ett ögonblick tänka och
uttrycka oss i bild och därvid välja framgångsrika romerska erövrares triumftåg.
Bakom triumfatorn på hans vagn stod en
slav, som viskade i hans öra: kom ihåg att du
är en människa, memento te hominem esse.
Triumfatorn torde ha varit försiktig och lät i
slavens roll aldrig någon ung fanatiker uppträda, en som, då han lutade sig fram bakom
sin herre, i glad yra kunde taga sig för att
skära halsen av honom för att handgripligt
demonstrera att en triumfator är människa
och därmed dödlig. Slaven brukade därför
vara en äldre herre, som dessutom inte viskade för ofta.
THEDEPALM:
En viskning på triumfvagnen
I Stig Strömholms nya bok ”Motskäl” (Norstedts) finns en kvick, lättläst och samtidigt
tankeväckande essä kallad ”Sju små hem”,
vilken det förra året var ett nöje att publicera. Den trycktes nämligen här i Svensk Tidskrift, årg 1978 nr 5/6. När den nu återfinns
i en bok, hade det varit trevligt om författaren angivit var den förekommit tidigare
och för första gången.
Det är inte bara omsorg om Svensk Tidskrift (och dess behov av reklam) som förestavat detta omdöme. När en samling av essäer visar sig innehålla sådana i mycket olika
stilarter, undrar en läsare hur detta kunnat
gå till. Förklaringen är att den mångfrestande författaren skriver på olika sätt – och
detta av goda skäl – om han avser att publicera i en tidning eller i en tidskrift eller
kanske i en festskrift till en lärd kollega. I
förordet till ”Motskäl” läses att ”den tunna
volymen”, vilken dock är en bok på 230 sidor, i allt väsentligt innehåller tidigare offentliggjorda artiklar. Mera meddelas inte.
Inte ens åren då artiklarna författats finns
angivna. Läsaren kan förledas att, säkerligen
felaktigt, tro att Strömholm menar att de är
helt aktuella. Men det senaste ordet kan
knappast ha kommit med i alla ifrågavarande ämnen. ”Vår historielösa tid” hade förmodligen sett annorlunda ut om Strömholm
läst en magistral artikel av Sten Carlsson i
Svenska Dagbladet den 30 maj i år. Nu är ju
detta inte att begära, vilket heller ingen hade
tänkt på att göra om Strömholms essä avslutats med dateringen 1975 (tri Svensk Tidskrift 1976).
I sitt lågmälta och välformulerade företal
har Strömholm ansett sig böra försvara sin
stil. Nu är han utan tvivel en framstående
stilist. Han har en oftast lycklig förmåga att
finna slående och instruktiva bilder – oftast,
ty ibland blir de alltför subtila för att i varje
fall omedelbart kunna begripas. Författaren
kan nu invända, att han inte alltid förutsätter ett omedelbart begripande. Han försvarar sig i företalet mot att han i sin bok ”Sverige 1972” skall ha använt för långa meningar.
”Det finns förlopp och sammanhang, som
bäst skildras genom långa meningar, där bisatsernas anordning och inordning i huvudsatser och i varandra svarar mot verklighetens komplexitet” (sid 6). Hans kritiker
torde inte utan vidare acceptera denna eleganta argumentering. Tvärtom kan de
mena, att den som för en läsare vill beskriva
en invecklad verklighet inte därför skall ha
privilegiet att få inveckla sig själv i sina egna
språkliga konstruktioner. Läsarens förmåga
att gissa gåtor är måhända begränsad. Varför inte försöka hjälpa honom?
Ett exempel må tillåtas. Det gäller lag och
ordning, och Strömholm konstaterar att det
finns minoriteter för vilka ordningen ter sig
som förtryck. Han fortsätter:
Men någonstans – möjligt att fixera endast med måttans och det samhälleliga
omdömets precisa slagruta – slingrar en
gräns med ojämn sträckning, varierande
från fall till fall: när en tillräckligt stor,
”normal” grupp uppfattar en tillräckligt
omfattande del av ”ordningen” som uttryck för den ordningsbevarande gruppens särintressen på andras bekostnad, eller helt enkelt som en påtvungen orimlighet, då utgör också hänvisningar till ”lagen och ordningen” med de positiva övertoner dessa ord tagit åt sig under en lång
utveckling åtminstone början till en språkförfalskning.
Jag vet för litet om de faktiska situationer
där ”lag och ordning”-kampanjer satts in
och dragit med sig den negativa associationsbelastning som termerna fått i svensk
debatt för att kunna avgöra om det beklag·
liga svedjebruket av ordförrådet börjat redan där. Det är inte heller någon sakligt
avgörande fråga (sid 36).
Det är möjligt. Men att t ex en grupp modernt inriktade människor i dagens Iran i
första hand ser det som en språkförfalskning att de blir uppmanade att följa av ayatollah Khomeiny fastslagen lag och ordning,
kan väl diskuteras. Vad beträffar bilden om
”det beklagliga svedjebruket av ordförrådet”
kan jag däremot inte diskutera den, eftersom jag inte förstår den.
Detta är inte bara småaktig kritik. Det är
anteckningar i kanten på en bok som i hög
grad rekommenderas till läsning och som
vinner på omläsning. Strömholm har en
ovanlig förmåga att på ett pedagogiskt klart
sätt reda ut invecklade sammanhang, inte
minst inom politiska och administrativa ämnen. Man bara önskar att han ville utnyt~a
denna förmåga mera än han gör. När han är
som allra J:>äst, då producerar han en artikel
som ”Folkrörelserna och makten”. Vi vet ju
alla att ordet folkrörelse missbrukas. Socialdemokraterna har lagt beslag på både ordet
och den maktställning, som ledningen av
förmenta folkrörelser ger. I artikeln analyserar Strömholm utvecklingen och vart den
kan leda. Han understryker den för makthavare obehagliga sanningen, att när folkrö-
relser utvecklas inom skyddet för en politisk
maktapparat, har samhället både rätt och
plikt att ställa krav på dem ifråga om öppenhet, redovisningar och rättssäkerhet. Det är
framställningar och reflexioner som dessa
345
som gör att Strömholms artiklar ligger på så
hög nivå. Dessutom märks det att han ofta är
djupt engagerad – han skriver inte bara därför att han har lätt för sig.
Det är inte så många år sedan Stig Strömholm började en litterär bana vid sidan av
sin professur och sitt arbete inom universitetsadministrationen. Han har författat två
romaner med tidiga medeltidsmotiv och en
med handlingen förlagd i en genomsocialiserad framtid. Han har arbetat med litterära
essäer och med samhällskritik. Han har fått
mycket erkännande i olika former, och denna recension har velat understryka att han
är värd det.
Men låt också oss ett ögonblick tänka och
uttrycka oss i bild och därvid välja framgångsrika romerska erövrares triumftåg.
Bakom triumfatorn på hans vagn stod en
slav, som viskade i hans öra: kom ihåg att du
är en människa, memento te hominem esse.
Triumfatorn torde ha varit försiktig och lät i
slavens roll aldrig någon ung fanatiker uppträda, en som, då han lutade sig fram bakom
sin herre, i glad yra kunde taga sig för att
skära halsen av honom för att handgripligt
demonstrera att en triumfator är människa
och därmed dödlig. Slaven brukade därför
vara en äldre herre, som dessutom inte viskade för ofta.