Gunnar Dahmén; Till sist
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR DAHMEN:
Till sist
några ord om det vi fått höra under den nu
lyckligt överståndna valrörelsen. Det frejdiga framförandet, det stillsamma meddelandet, det tunga röstläget, den hesa
viskningen – allt detta har vi fått uppleva.
Men hur har det varit med vältaligheten? Är
den bortlagd?
Att Sven Hedin på sin tid skrev borggårdstalet för Gustaf V har man länge vetat. Inte
öppet men som en offentlig hemlighet. Helt
unik är självfallet inte denna form av talförberedelse. I detta fall sammanföll författarens och talarens åsikter och det kom på den
förres lott att finna de rätta orden, den retoriska formen . Men anonym förblev konstnären bakom verket.
Spökskrivare har man brukat säga om
dem som skriver tal åt andra. Spöken visar
sig strängt taget bara i högadliga slott och
borgar. Vanliga människor i vanliga hus har
inte spöken. Ordinära talare har hitintills i
varje fall inte hållit sig med spökskrivare –
om man inte menat en medhjälpare som
skaffar fram material och prövar argumenten. Men nu börjar de framträda. Talskrivare kallar de sig som om man skulle finna
dem i telefonkatalogens yrkesregister. Det
är inte alls osannolikt att de organiserar sig
och inför initialer efter sin titel som förkortning för något som anger att de är auktoriserade.
En av våra dagliga tidningar hade i somras
en presentation av partiledarnas ”spöken”.
Någon Sven Hedin, en Heidenstam eller nå-
gon av vår tids ordkonstnärer fanns inte
bland dem. Det hade man väl inte heller
väntat. Alla var unga, de flesta män, och
hade ”sysslat med politik sedan tonåren”. De
var tydligen av det slag som Gunnar Nilsson
kallar ”broilerpolitiker”, uppfödda helt och
håller inom partikanslierna. En av dem sade
sig skriva för flera politiker och förklarade
att det inte alls var svårt att anpassa sig till
olika personligheter. Det verkar en aning
förvånande, eftersom man snarare har det
intrycket att det är talarna som anpassar sig
efter talskrivarna. Samma korthus av uppstaplade schabloner och hämtade ur samma
korg.
George Orwell skrev om en viss typ av
politisk talekonst att den var som delar sammanfogade av ett meccano. Man kunde
skruva samman vissa varianter, men beståndsdelarna var desamma. Men varför gå
till en så dyster profet som Orwell när vi har
Falstaff Fakir? Han har i sin ”Var och en sin
egen professor” ett kapitel för den politiske
talaren. Där framträder han som talskrivare
och råder den liberale talaren att väcka väljarnas intresse genom att slunga ut en appell
mot ”militarismens hydra och det höga priset på knäckebröd”. En genialisk politisk
analys som kombinerar ett svepande, generellt fördömande med en vardaglig erfaren·
het. Vad säger våra talskrivare om sådana
riktlinjer?
Valrörelse i dag – en träta med siffror och
data. Garnerade med ord som trygghet, ansvar, gemenskap, solidaritet och vad det nu
är som förenar alla. Aldrig stora valmöten,
där luften dallrar av spänning, där talaren
slungar ut appeller som djurskötaren kött·
stycken åt tigrar. Aldrig får vi lyssna till rösternas dramatiska crescendon, aldrig bevitt·
na de stora gesterna. Aldrig höra rop eller
bifallsåskor från en kokande åhörargryta.
Men väl långrandiga, kverulerande anföranden framför bord med Ramlösa. Folktalaren, agitatorn, är borta. l hans ställe har
kommit ombudsmannen, partisekreteraren
och talskrivaren.
l nyssnämnda presentation av våra talskrivare stod också att de ger åt partiledarnas tal
”de rätta nyanserna”. yanser – i ett valtal!
”Försvara dig aldrig,” skrev Gladstone till sin
son, ”inför en folkmassa. Gå genast till motattack och man glömmer din motståndares
invändning i samma ögonblick den är sagd”.
Man har svårt att föreställa sig att en Gladstone, en Churchill, en De Gaulle skulle haft
talskrivare – redan sammanställningen är
komisk. President Kekkonen har sagt att
han skriver alla sina tal själv. Enda undantaget är tal vid ”grundstensmurning” och det
må vara honom förlåtet.
Talskrivaren åstadkommer icke retorik –
på sin höjd promemorior. Men man skall
kanske inte underskatta även den formen av
politisk talekonst. Nationalekonomen
Keynes sade en gång till den engelske journalisten Kingsley Martin att varken han själv
eller Martin någonsin skulle kunna bli premiärminister. Varför inte? undrade Martin.
Därför, svarade Keynes, ”att ingen av oss
äger förmågan att skriva så hopplöst tråkiga
tal, fulla av klicheer och truismer, och sedan
lära oss detta utantill och återge det så sakta
att var och en tror på vartendaste ord.”
Lloyd George, själv en lysande talare, har
skildrat sina intryck av Gladstones talekonst.
”Hans vältalighet var oberoende av orden.
De var som om elektriska vågor träffat åhö-
347
rama. Läste man talet nästa morgon i tidningen skulle jag aldrig trott att det kunnat
ha sådan verkan. Men i själva verket skapade
det en fullkomlig sensation i det ögonblick
det framfördes. Han spelade på de två orden ”ärlig” och ”uppriktig”, upprepade dem
ideligen med en oändlighet av olika tonfall i
sin röst. Det var som om man träffats av en
rad urladdningar. Denna upplevelse förklarade för mig varför Gladstone hade sådan
makt över alla som råkade komma inom
hans talekonsts trollkrets. Att beskriva talet
övergår min förmåga. Rösten var sonor och
klar som en klockas genomträngande klang
och med tonfall, som i rikedom och djup
erinrade om bränningars dån mot stranden.
Det rörliga ansiktet, där varje muskel tycktes
övad att uttrycka varje skiftning. Utförandet
oöverträffat i behärskning, skönhet och
kraft, allt detta lever i mitt minne”. Man har
svårt att föreställa sig någon talskrivare bakom denna uppvisning av effektfull politisk
oration.
Talskrivarna gör så gott de kan och skulle
kanske göra stor nytta om de i stället för att
skriva ville sätta sig och kriarätta talen, disponera om där det behövs, stryka ned, finna
blottor och plattityder – gå friskt fram med
rödpenna. Tal blir bättre endast genom att
kasseras och skrivas om och om igen.
Det sägs om den store målaren Rubens att
han hade medhjälpare för olika uppgifter.
En var specialist på veckade tyger, en annan
målade hår – beställningarna var många.
Men det var Rubens själv som stod för verkets konstnärliga kraft.
Till sist
några ord om det vi fått höra under den nu
lyckligt överståndna valrörelsen. Det frejdiga framförandet, det stillsamma meddelandet, det tunga röstläget, den hesa
viskningen – allt detta har vi fått uppleva.
Men hur har det varit med vältaligheten? Är
den bortlagd?
Att Sven Hedin på sin tid skrev borggårdstalet för Gustaf V har man länge vetat. Inte
öppet men som en offentlig hemlighet. Helt
unik är självfallet inte denna form av talförberedelse. I detta fall sammanföll författarens och talarens åsikter och det kom på den
förres lott att finna de rätta orden, den retoriska formen . Men anonym förblev konstnären bakom verket.
Spökskrivare har man brukat säga om
dem som skriver tal åt andra. Spöken visar
sig strängt taget bara i högadliga slott och
borgar. Vanliga människor i vanliga hus har
inte spöken. Ordinära talare har hitintills i
varje fall inte hållit sig med spökskrivare –
om man inte menat en medhjälpare som
skaffar fram material och prövar argumenten. Men nu börjar de framträda. Talskrivare kallar de sig som om man skulle finna
dem i telefonkatalogens yrkesregister. Det
är inte alls osannolikt att de organiserar sig
och inför initialer efter sin titel som förkortning för något som anger att de är auktoriserade.
En av våra dagliga tidningar hade i somras
en presentation av partiledarnas ”spöken”.
Någon Sven Hedin, en Heidenstam eller nå-
gon av vår tids ordkonstnärer fanns inte
bland dem. Det hade man väl inte heller
väntat. Alla var unga, de flesta män, och
hade ”sysslat med politik sedan tonåren”. De
var tydligen av det slag som Gunnar Nilsson
kallar ”broilerpolitiker”, uppfödda helt och
håller inom partikanslierna. En av dem sade
sig skriva för flera politiker och förklarade
att det inte alls var svårt att anpassa sig till
olika personligheter. Det verkar en aning
förvånande, eftersom man snarare har det
intrycket att det är talarna som anpassar sig
efter talskrivarna. Samma korthus av uppstaplade schabloner och hämtade ur samma
korg.
George Orwell skrev om en viss typ av
politisk talekonst att den var som delar sammanfogade av ett meccano. Man kunde
skruva samman vissa varianter, men beståndsdelarna var desamma. Men varför gå
till en så dyster profet som Orwell när vi har
Falstaff Fakir? Han har i sin ”Var och en sin
egen professor” ett kapitel för den politiske
talaren. Där framträder han som talskrivare
och råder den liberale talaren att väcka väljarnas intresse genom att slunga ut en appell
mot ”militarismens hydra och det höga priset på knäckebröd”. En genialisk politisk
analys som kombinerar ett svepande, generellt fördömande med en vardaglig erfaren·
het. Vad säger våra talskrivare om sådana
riktlinjer?
Valrörelse i dag – en träta med siffror och
data. Garnerade med ord som trygghet, ansvar, gemenskap, solidaritet och vad det nu
är som förenar alla. Aldrig stora valmöten,
där luften dallrar av spänning, där talaren
slungar ut appeller som djurskötaren kött·
stycken åt tigrar. Aldrig får vi lyssna till rösternas dramatiska crescendon, aldrig bevitt·
na de stora gesterna. Aldrig höra rop eller
bifallsåskor från en kokande åhörargryta.
Men väl långrandiga, kverulerande anföranden framför bord med Ramlösa. Folktalaren, agitatorn, är borta. l hans ställe har
kommit ombudsmannen, partisekreteraren
och talskrivaren.
l nyssnämnda presentation av våra talskrivare stod också att de ger åt partiledarnas tal
”de rätta nyanserna”. yanser – i ett valtal!
”Försvara dig aldrig,” skrev Gladstone till sin
son, ”inför en folkmassa. Gå genast till motattack och man glömmer din motståndares
invändning i samma ögonblick den är sagd”.
Man har svårt att föreställa sig att en Gladstone, en Churchill, en De Gaulle skulle haft
talskrivare – redan sammanställningen är
komisk. President Kekkonen har sagt att
han skriver alla sina tal själv. Enda undantaget är tal vid ”grundstensmurning” och det
må vara honom förlåtet.
Talskrivaren åstadkommer icke retorik –
på sin höjd promemorior. Men man skall
kanske inte underskatta även den formen av
politisk talekonst. Nationalekonomen
Keynes sade en gång till den engelske journalisten Kingsley Martin att varken han själv
eller Martin någonsin skulle kunna bli premiärminister. Varför inte? undrade Martin.
Därför, svarade Keynes, ”att ingen av oss
äger förmågan att skriva så hopplöst tråkiga
tal, fulla av klicheer och truismer, och sedan
lära oss detta utantill och återge det så sakta
att var och en tror på vartendaste ord.”
Lloyd George, själv en lysande talare, har
skildrat sina intryck av Gladstones talekonst.
”Hans vältalighet var oberoende av orden.
De var som om elektriska vågor träffat åhö-
347
rama. Läste man talet nästa morgon i tidningen skulle jag aldrig trott att det kunnat
ha sådan verkan. Men i själva verket skapade
det en fullkomlig sensation i det ögonblick
det framfördes. Han spelade på de två orden ”ärlig” och ”uppriktig”, upprepade dem
ideligen med en oändlighet av olika tonfall i
sin röst. Det var som om man träffats av en
rad urladdningar. Denna upplevelse förklarade för mig varför Gladstone hade sådan
makt över alla som råkade komma inom
hans talekonsts trollkrets. Att beskriva talet
övergår min förmåga. Rösten var sonor och
klar som en klockas genomträngande klang
och med tonfall, som i rikedom och djup
erinrade om bränningars dån mot stranden.
Det rörliga ansiktet, där varje muskel tycktes
övad att uttrycka varje skiftning. Utförandet
oöverträffat i behärskning, skönhet och
kraft, allt detta lever i mitt minne”. Man har
svårt att föreställa sig någon talskrivare bakom denna uppvisning av effektfull politisk
oration.
Talskrivarna gör så gott de kan och skulle
kanske göra stor nytta om de i stället för att
skriva ville sätta sig och kriarätta talen, disponera om där det behövs, stryka ned, finna
blottor och plattityder – gå friskt fram med
rödpenna. Tal blir bättre endast genom att
kasseras och skrivas om och om igen.
Det sägs om den store målaren Rubens att
han hade medhjälpare för olika uppgifter.
En var specialist på veckade tyger, en annan
målade hår – beställningarna var många.
Men det var Rubens själv som stod för verkets konstnärliga kraft.