Blenda Littmarck; Narkotikamissbruket
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BLENDA LITTMARCK:
Narkotikamissbruket
Nya lagar behövsför vård av
narkotilwmissbrukare, skriver
riksdagsledamoten Blenda Littmarck i sin
artikel. Sannolikt skulle även lagstiftningen
mot narkotilwlangning behöva skärpas, eller
åtminstone tillämpningen av de lagar vi har.
Användning av narkoliJuL är inte olaglig.
AnsluLJ!ningen förutsätter däremot oftast
brottslighet i oliluLformer. Där har samhället
resurser,Jastän de inte alltid utnyttjas. Men
för vård av narkomaner har samhället sällan
rätt att ingripa, hur angelägen vården än
är, både ur samhällets synpunkt och ur
missbrulwrens.
Trots de åtgärder som vidtagits från statsmakternas sida under senare år i syfte att
stävja och begränsa narkotikamissbruket,
har missbruket antagit alltmer oroande
former och omfattning. Rikspolisstyrelsen
anger att antalet narkomaner enbart i stockholmstrakten f n uppgår till omkring 2 000
opiatmissbrukare och omkring 8 000 amfetaminmissbrukare, varav enligt en ny undersökning omkring 3 000 är kvinnor. Antalet
cannabismissbrukare är svårare att bestämma. Här har kunnat märkas en förskjutning
mot ett helgmissbruk, där cannabis alltmer
kommit att ersätta vin och sprit.
Det intravenösa missbruket har ökat. Av
de undersökningar, som professor ils Bejerot fortlöpande genomför, framgår att av
de manliga arrestanterna i polishuset i Stockholm är f n 60 procent intravenösa missbrukare mot 20 procent år 1965.
Missbruket är emellertid inte bara ett storstadsproblem. Det blir allt vanligare med
missbruksproblem i de medelstora och små
tätorterna.
Vad som nu framstår som särskilt allvarligt är att allt fler unga missbrukar narkotika. Det finns redan 12-13-14-åringar
som missbrukar heroin. Enbart i Stockholmsområdet har under den senaste treårsperioden över 100 i regel unga eller mycket
unga människor avlidit av överdoser av narkotika.
Narkomanerna finansierar i de allra flesta
fall sitt missbruk genom grova förmögenhetsbrott eller prostitution. Den socialhjälp
som betalas ut går också regelmässigt direkt
till inköp av narkotika. Under år 1976 skedde omkring 3 000 lägenhetsinbrott enbart i
stockholmstrakten. Affärer och varuhus
runt Sergels torg har fått ett alarmerande
svinn. Tillgrepp sker i personalens åsyn under hot om våld. Stölderna är direkt kopplade till häleriverksamheten. Priset på stöldgods hos hälaren bestäms av hur lätt det går
au vidareförsälja det stulna.
För att ge en uppfattning om vilka värden
det är fråga om kan nämnas att en liten
kapsel heroin kostar lika mycket som en
fårg-TV. I normalfallet förbrukar missbrukaren en kapsel per dag. Amfetamin kostar
200-250 kronor per gram.
Narkotikastrafflagen
Den som innehar, överlåter, saluhåller eller
tillverkar narkotika kan straffas enligt narkotikastrafflagen. Brott mot denna lag indelas i tre svårighetsgrader, nämligen narkotikaförseelse, narkotikabrott och grovt narkotikabrott, vilka kan bestraffas med respektive böter, böter eller fängelse i högst två år
samt fängelse i ett till tio år.
Då maximistraffet för grovt narkotikabrott under åren 1968-1972 successivt
höjdes till fängelse i tio år, föranledde detta
inte att narkotikabrottslingarna generellt
drabbades av mera kännbara straff än vad
var fallet i slutet av 1960-talet. Då det gäller
mindre grova brott, och då framförallt narkotikaförseelser, blev utvecklingen i stället
den motsatta.
Riksåklagaren har under senare år utfårdat cirkulär som medfört en liberalisering av
bestämmelserna om ansvar vid innehav av
narkotika för eget bruk, vilket också enligt
narkotikastrafflagen är att betrakta som en
415
narkotikaförseelse. (Bruk av narkotika är
däremot inte straffbart.) RÅ anförde år
1972 bl a följande: Då det gäller medel som
innehafts för egen förbrukning har det i
vissa mål förekommit att åklagaren och domstolen gjort beräkningar på hur stora
mängder som gått åt under längre – ibland
årslånga – missbruksperioder, varefter vederbörande åtalats och dömts för innehav av
dessa kvantiteter. I de fall innehav avslutats
genom egen förbrukning bör det i sådana
fall vara möjligt att underlåta åtal vid avsevärda mängder. l de fall medlen funnits i
behåll bör åklagaren, såvitt gäller hänsynstagande till mängden medel, kunna underlåta
åtal vid en mängd som svarar mot någon
veckas förbrukning. Större försiktighet är
dock motiverad vid prövningen av denna
andra situation. Särskilt gäller det ifråga om
andra medel än cannabis.
Det är mot den bakgrunden som dagens
rättspraxis utvecklats. Man ”tillåter” en viss
mängd narkotika för eget bruk, nämligen
fem gram amfetamin eller ca 25 påsar med
0,2 gram i varje.
För polisen framstår det som meningslöst
att rapportera att en person innehaft en viss
mängd narkotika, då han vet att ingenting
händer. Han kan också helt lagligt jämlikt
12 § polisinstruktionen underlåta att rapportera hötesbrott till åklagaren, om detta med
hänsyn till omständigheterna är obetydligt.
Ärendet blir outrett. Små och ibland även
stora langare går omkring med ”tillåten”
mängd – en togs fyra gånger samma dag! –
använder narkotikan själva och överlåter.
Gatuförsäljningen ökar och missbruket
sprids till nya grupper.
416
Lagens tillämpning
Narkotikastrafflagens tillämpning har vid
flera tillfållen diskuterats i riksdagen. Motioner har väckts för att få en skärpning till ~
stånd, dvs beivrande av allt innehav, men
hittills utan resultat. Justitieministern svarade i en interpellationsdebatt i mars 1978:
”Enligt min mening är det i varje fall klart
att en av de främsta åtgärderna är att se till
att det finns vårdmöjligheter, att få bukt
med den stora knarkhandeln, att få tag i de
internationella knarkhandlarna eller dem
inom landet som sprider narkotika i stor utsträckning.”
Det är självklart att allt bör göras för att
förhindra att narkotika kommer in i landet,
men hur än polis och tull arbetar lyckas de
inte med detta. Enligt nya internationella
uppgifter beslagtas hittills endast 5 procent
av den illegalt hanterade narkotikan i samband med insmuggling till respektive
länder.
Man vet numera att nästan alla narkomaner överlåter narkotika för att delvis kunna finansiera det egna missbruket – dvs de
är egentligen langare, men även vid överlåtelse kan de undgå åtal om det rör sig om
mindre mängd. Om någon ”åker fast” ersätts han med en ny kurir eller langare. Detta kommer att fortgå så länge det finns en
marknad, där totalt en stor mängd omsätts
genom alla de små säljarna och förbrukarna
vilka relativt obekymrat kan fortsätta sin
hantering.
l debatten har framförts argumentet att
det vore processekonomiskt oförsvarbart att
beivra allt innehav. Mot detta skall ställas
förstörda liv för missbrukarna och deras anhöriga och det slöseri detta innebär. Om narkotikalagstiftningen tillämpades konsekvent
och all illegal befattning med narkotika ledde till kännbar påföljd eller val av ett meningsfullt rehabiliteringsprogram, är det
troligt att man kunde hejda utvecklingen.
Om inte, är risken för att narkotikan – liksom alkoholen – blir en del av vår kultur.
Vården
Under de förutsättningar som anges i 25 §b)
barnavårdslagen kan vid narkotikamissbruk
den som är under 20 år beredas vård mot sin
vilja. För de unga som fyllt 20 år ger socialvårdslagstiftningen inga möjligheter att bereda vård utan samtycke vid missbruk av
narkotika. Det innebär, att narkotikamissbrukaren endast kan beredas vård mot sin
vilja under de förutsättningar som anges i
lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV) och således vid sådan
psykisk sjukdom som där anges. Det är väl
känt att den lagen endast ger begränsade
möjligheter att bereda narkotikamissbru
karen en adekvat vård.
Socialutredningen har i sina förslag funnit
att vuxna missbrukare skall kunna beredas
vård mot sin vilja endast med stöd av den
psykiatriska vårdlagstiftningen. Mot utredningens förslag i denna del reserverade sig
center- och moderatledamöterna i utredningen.
Det långtgående missbruket kan leda
fram till situationer, där missbrukaren intt
längre själv förmår begränsa sitt missbruk
och där missbruket samtidigt ger sådana effekter som är till allvarlig skada för den
vårdbehövande. Det akuta förgiftningsskedet kan försätta den vårdbehövande i ett
tillstånd som nödvändiggör psykiatriska
vårdinsatser utan hans samtycke. Samtidigt
har missbruket ofta sin grund i sociala missförhållanden. Vidtas inte sociala hjälp- och
vårdåtgärder, kan missbruket få allvarliga
återverkningar på lång sikt.
Men aningslöshet i förening med ett medvetet eller omedvetet försvar för missbruket
från ultraliberala opinionsbildare är ett par
orsaker till att vården – eller rättare sagt
rehabiliteringen – i de flesta fall blivit ineffektiv. Kravlöshet och frivillighet har medfört att missbrukarna går ut och in på avgiftning eller lämnar rehabilitering när ”suget” sätter in för att återkomma när deras
situation ånyo blivit outhärdlig. Hasselakollektivet arbetar däremot under ”tvång”. Ingen får lämna kollektivet under det år rehabiliteringen pågår. Under arbete, undervisning och uppfostran till ansvar, gemenskap
och en definitiv brytning med missbrukarkulturen lyckas de också bättre än någon
annan institution.
Trots en allt kraftigare opinion för någon
form av krav eller tvång, bl a från socialarbetare som dagligen arbetar med missbrukare,
föreslog en arbetsgrupp inom socialdepartementet att något tvång för vuxna missbrukare (över 20 år) inte skulle få förekomma
inom socialvården. Som en kompromiss fö-
reslogs att alla tvångsingripanden skulle gö-
ras inom ramen för LSPV. I lagen skulle
ingå en ny bestämmelse om att vård skall
kunna beredas den som är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna för att inte skadas allvarligt
417
till sin hälsa, däremot inte om vederbörande
var farlig för någon annan. Förslaget förutsatte att avgiftningen skulle kunna fullföljas
av fortsatt vård vid behandlingshem, en
vård som skulle ha starka inslag av social
rehabilitering men totalt endast under fyra
veckor om man inte lyckades motivera patienten till fortsatt frivillig rehabilitering.
Samtidigt framhåller gruppen att grunden
för vård är förekomsten av en psykisk sjukdom.
Nya lagar behövs
Arbetsgruppens för lag skulle kunna leda
till en allvarlig rättsosäkerhet genom att förutsättningarna för vård inte är entydigt bestämda. Det psykiska sjukdomsbegreppet
skulle bli oklart och dess räckvidd obestämd.
Förslaget skulle också leda till att en stor del
av socialvårdens ansvar övervältrades på
sjukvården, något som bl a landstingsförbundet bestämt motsatte sig.
Det principiella resonemanget bakom arbetsgruppens ställningstagande är att det
förtroendefulla samarbetet inom socialvården inte får rubbas genom bestämmelser om
tvång. Tvånget bör vara sjukvårdens ensak.
Man bortser då från
att skyldigheten att påkalla tvångsåtgärder
enligt annan lagstiftning alltid ligger kvar
hos socialvården,
att även för sjukvårdens del finns samma
behov av att genom begränsningar av tvånget vidga förtroendet mellan läkare och patient,
att i fall av långtgående missbruk insatser
både från sjukvård och socialvård är nöd- 418
vändiga för att ge missbrukaren rimliga förutsättningar för en fortsatt rehabilitering.
Missbruk är inte psykisk sjukdom, även
om det i sällsynta fall kan leda därtill. Lagförslaget har ännu en svaghet: En psykiater
skall ensam avgöra om tvångsvård behövs.
Vad som nu krävs är två nya lagar. För de
psykiskt sjuka måste finnas en lag, som ger
samhället möjlighet att även utan patientens
samtycke bereda honom vård vid vissa psykiska sjukdomstillstånd. Den lagen bör omgärdas med större rättssäkerhet än vad f n är
fallet.
För missbrukare behövs en särskild lag
som tar hänsyn till både medicinska och sociala behov; en socialmedicinsk vårdlag. Beslut om vård utan samtycke under den lagen
skall fattas av ett organ fristående från både
socialvård och sjukvård, men inrymmande
bägge dessa områdens sakkunskap och med
tillgång till dessa båda områdens hjälpresurser. Beslutsförfarandet skall omgärdas av
starka rättsgarantier. Beslutsorganet skall
fastställa vårdtiden och den vårdbehövande
vara skyldig att kvarstanna i behandling och
rehabilitering under beslutstiden.
Narkotikamissbruket
Nya lagar behövsför vård av
narkotilwmissbrukare, skriver
riksdagsledamoten Blenda Littmarck i sin
artikel. Sannolikt skulle även lagstiftningen
mot narkotilwlangning behöva skärpas, eller
åtminstone tillämpningen av de lagar vi har.
Användning av narkoliJuL är inte olaglig.
AnsluLJ!ningen förutsätter däremot oftast
brottslighet i oliluLformer. Där har samhället
resurser,Jastän de inte alltid utnyttjas. Men
för vård av narkomaner har samhället sällan
rätt att ingripa, hur angelägen vården än
är, både ur samhällets synpunkt och ur
missbrulwrens.
Trots de åtgärder som vidtagits från statsmakternas sida under senare år i syfte att
stävja och begränsa narkotikamissbruket,
har missbruket antagit alltmer oroande
former och omfattning. Rikspolisstyrelsen
anger att antalet narkomaner enbart i stockholmstrakten f n uppgår till omkring 2 000
opiatmissbrukare och omkring 8 000 amfetaminmissbrukare, varav enligt en ny undersökning omkring 3 000 är kvinnor. Antalet
cannabismissbrukare är svårare att bestämma. Här har kunnat märkas en förskjutning
mot ett helgmissbruk, där cannabis alltmer
kommit att ersätta vin och sprit.
Det intravenösa missbruket har ökat. Av
de undersökningar, som professor ils Bejerot fortlöpande genomför, framgår att av
de manliga arrestanterna i polishuset i Stockholm är f n 60 procent intravenösa missbrukare mot 20 procent år 1965.
Missbruket är emellertid inte bara ett storstadsproblem. Det blir allt vanligare med
missbruksproblem i de medelstora och små
tätorterna.
Vad som nu framstår som särskilt allvarligt är att allt fler unga missbrukar narkotika. Det finns redan 12-13-14-åringar
som missbrukar heroin. Enbart i Stockholmsområdet har under den senaste treårsperioden över 100 i regel unga eller mycket
unga människor avlidit av överdoser av narkotika.
Narkomanerna finansierar i de allra flesta
fall sitt missbruk genom grova förmögenhetsbrott eller prostitution. Den socialhjälp
som betalas ut går också regelmässigt direkt
till inköp av narkotika. Under år 1976 skedde omkring 3 000 lägenhetsinbrott enbart i
stockholmstrakten. Affärer och varuhus
runt Sergels torg har fått ett alarmerande
svinn. Tillgrepp sker i personalens åsyn under hot om våld. Stölderna är direkt kopplade till häleriverksamheten. Priset på stöldgods hos hälaren bestäms av hur lätt det går
au vidareförsälja det stulna.
För att ge en uppfattning om vilka värden
det är fråga om kan nämnas att en liten
kapsel heroin kostar lika mycket som en
fårg-TV. I normalfallet förbrukar missbrukaren en kapsel per dag. Amfetamin kostar
200-250 kronor per gram.
Narkotikastrafflagen
Den som innehar, överlåter, saluhåller eller
tillverkar narkotika kan straffas enligt narkotikastrafflagen. Brott mot denna lag indelas i tre svårighetsgrader, nämligen narkotikaförseelse, narkotikabrott och grovt narkotikabrott, vilka kan bestraffas med respektive böter, böter eller fängelse i högst två år
samt fängelse i ett till tio år.
Då maximistraffet för grovt narkotikabrott under åren 1968-1972 successivt
höjdes till fängelse i tio år, föranledde detta
inte att narkotikabrottslingarna generellt
drabbades av mera kännbara straff än vad
var fallet i slutet av 1960-talet. Då det gäller
mindre grova brott, och då framförallt narkotikaförseelser, blev utvecklingen i stället
den motsatta.
Riksåklagaren har under senare år utfårdat cirkulär som medfört en liberalisering av
bestämmelserna om ansvar vid innehav av
narkotika för eget bruk, vilket också enligt
narkotikastrafflagen är att betrakta som en
415
narkotikaförseelse. (Bruk av narkotika är
däremot inte straffbart.) RÅ anförde år
1972 bl a följande: Då det gäller medel som
innehafts för egen förbrukning har det i
vissa mål förekommit att åklagaren och domstolen gjort beräkningar på hur stora
mängder som gått åt under längre – ibland
årslånga – missbruksperioder, varefter vederbörande åtalats och dömts för innehav av
dessa kvantiteter. I de fall innehav avslutats
genom egen förbrukning bör det i sådana
fall vara möjligt att underlåta åtal vid avsevärda mängder. l de fall medlen funnits i
behåll bör åklagaren, såvitt gäller hänsynstagande till mängden medel, kunna underlåta
åtal vid en mängd som svarar mot någon
veckas förbrukning. Större försiktighet är
dock motiverad vid prövningen av denna
andra situation. Särskilt gäller det ifråga om
andra medel än cannabis.
Det är mot den bakgrunden som dagens
rättspraxis utvecklats. Man ”tillåter” en viss
mängd narkotika för eget bruk, nämligen
fem gram amfetamin eller ca 25 påsar med
0,2 gram i varje.
För polisen framstår det som meningslöst
att rapportera att en person innehaft en viss
mängd narkotika, då han vet att ingenting
händer. Han kan också helt lagligt jämlikt
12 § polisinstruktionen underlåta att rapportera hötesbrott till åklagaren, om detta med
hänsyn till omständigheterna är obetydligt.
Ärendet blir outrett. Små och ibland även
stora langare går omkring med ”tillåten”
mängd – en togs fyra gånger samma dag! –
använder narkotikan själva och överlåter.
Gatuförsäljningen ökar och missbruket
sprids till nya grupper.
416
Lagens tillämpning
Narkotikastrafflagens tillämpning har vid
flera tillfållen diskuterats i riksdagen. Motioner har väckts för att få en skärpning till ~
stånd, dvs beivrande av allt innehav, men
hittills utan resultat. Justitieministern svarade i en interpellationsdebatt i mars 1978:
”Enligt min mening är det i varje fall klart
att en av de främsta åtgärderna är att se till
att det finns vårdmöjligheter, att få bukt
med den stora knarkhandeln, att få tag i de
internationella knarkhandlarna eller dem
inom landet som sprider narkotika i stor utsträckning.”
Det är självklart att allt bör göras för att
förhindra att narkotika kommer in i landet,
men hur än polis och tull arbetar lyckas de
inte med detta. Enligt nya internationella
uppgifter beslagtas hittills endast 5 procent
av den illegalt hanterade narkotikan i samband med insmuggling till respektive
länder.
Man vet numera att nästan alla narkomaner överlåter narkotika för att delvis kunna finansiera det egna missbruket – dvs de
är egentligen langare, men även vid överlåtelse kan de undgå åtal om det rör sig om
mindre mängd. Om någon ”åker fast” ersätts han med en ny kurir eller langare. Detta kommer att fortgå så länge det finns en
marknad, där totalt en stor mängd omsätts
genom alla de små säljarna och förbrukarna
vilka relativt obekymrat kan fortsätta sin
hantering.
l debatten har framförts argumentet att
det vore processekonomiskt oförsvarbart att
beivra allt innehav. Mot detta skall ställas
förstörda liv för missbrukarna och deras anhöriga och det slöseri detta innebär. Om narkotikalagstiftningen tillämpades konsekvent
och all illegal befattning med narkotika ledde till kännbar påföljd eller val av ett meningsfullt rehabiliteringsprogram, är det
troligt att man kunde hejda utvecklingen.
Om inte, är risken för att narkotikan – liksom alkoholen – blir en del av vår kultur.
Vården
Under de förutsättningar som anges i 25 §b)
barnavårdslagen kan vid narkotikamissbruk
den som är under 20 år beredas vård mot sin
vilja. För de unga som fyllt 20 år ger socialvårdslagstiftningen inga möjligheter att bereda vård utan samtycke vid missbruk av
narkotika. Det innebär, att narkotikamissbrukaren endast kan beredas vård mot sin
vilja under de förutsättningar som anges i
lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV) och således vid sådan
psykisk sjukdom som där anges. Det är väl
känt att den lagen endast ger begränsade
möjligheter att bereda narkotikamissbru
karen en adekvat vård.
Socialutredningen har i sina förslag funnit
att vuxna missbrukare skall kunna beredas
vård mot sin vilja endast med stöd av den
psykiatriska vårdlagstiftningen. Mot utredningens förslag i denna del reserverade sig
center- och moderatledamöterna i utredningen.
Det långtgående missbruket kan leda
fram till situationer, där missbrukaren intt
längre själv förmår begränsa sitt missbruk
och där missbruket samtidigt ger sådana effekter som är till allvarlig skada för den
vårdbehövande. Det akuta förgiftningsskedet kan försätta den vårdbehövande i ett
tillstånd som nödvändiggör psykiatriska
vårdinsatser utan hans samtycke. Samtidigt
har missbruket ofta sin grund i sociala missförhållanden. Vidtas inte sociala hjälp- och
vårdåtgärder, kan missbruket få allvarliga
återverkningar på lång sikt.
Men aningslöshet i förening med ett medvetet eller omedvetet försvar för missbruket
från ultraliberala opinionsbildare är ett par
orsaker till att vården – eller rättare sagt
rehabiliteringen – i de flesta fall blivit ineffektiv. Kravlöshet och frivillighet har medfört att missbrukarna går ut och in på avgiftning eller lämnar rehabilitering när ”suget” sätter in för att återkomma när deras
situation ånyo blivit outhärdlig. Hasselakollektivet arbetar däremot under ”tvång”. Ingen får lämna kollektivet under det år rehabiliteringen pågår. Under arbete, undervisning och uppfostran till ansvar, gemenskap
och en definitiv brytning med missbrukarkulturen lyckas de också bättre än någon
annan institution.
Trots en allt kraftigare opinion för någon
form av krav eller tvång, bl a från socialarbetare som dagligen arbetar med missbrukare,
föreslog en arbetsgrupp inom socialdepartementet att något tvång för vuxna missbrukare (över 20 år) inte skulle få förekomma
inom socialvården. Som en kompromiss fö-
reslogs att alla tvångsingripanden skulle gö-
ras inom ramen för LSPV. I lagen skulle
ingå en ny bestämmelse om att vård skall
kunna beredas den som är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna för att inte skadas allvarligt
417
till sin hälsa, däremot inte om vederbörande
var farlig för någon annan. Förslaget förutsatte att avgiftningen skulle kunna fullföljas
av fortsatt vård vid behandlingshem, en
vård som skulle ha starka inslag av social
rehabilitering men totalt endast under fyra
veckor om man inte lyckades motivera patienten till fortsatt frivillig rehabilitering.
Samtidigt framhåller gruppen att grunden
för vård är förekomsten av en psykisk sjukdom.
Nya lagar behövs
Arbetsgruppens för lag skulle kunna leda
till en allvarlig rättsosäkerhet genom att förutsättningarna för vård inte är entydigt bestämda. Det psykiska sjukdomsbegreppet
skulle bli oklart och dess räckvidd obestämd.
Förslaget skulle också leda till att en stor del
av socialvårdens ansvar övervältrades på
sjukvården, något som bl a landstingsförbundet bestämt motsatte sig.
Det principiella resonemanget bakom arbetsgruppens ställningstagande är att det
förtroendefulla samarbetet inom socialvården inte får rubbas genom bestämmelser om
tvång. Tvånget bör vara sjukvårdens ensak.
Man bortser då från
att skyldigheten att påkalla tvångsåtgärder
enligt annan lagstiftning alltid ligger kvar
hos socialvården,
att även för sjukvårdens del finns samma
behov av att genom begränsningar av tvånget vidga förtroendet mellan läkare och patient,
att i fall av långtgående missbruk insatser
både från sjukvård och socialvård är nöd- 418
vändiga för att ge missbrukaren rimliga förutsättningar för en fortsatt rehabilitering.
Missbruk är inte psykisk sjukdom, även
om det i sällsynta fall kan leda därtill. Lagförslaget har ännu en svaghet: En psykiater
skall ensam avgöra om tvångsvård behövs.
Vad som nu krävs är två nya lagar. För de
psykiskt sjuka måste finnas en lag, som ger
samhället möjlighet att även utan patientens
samtycke bereda honom vård vid vissa psykiska sjukdomstillstånd. Den lagen bör omgärdas med större rättssäkerhet än vad f n är
fallet.
För missbrukare behövs en särskild lag
som tar hänsyn till både medicinska och sociala behov; en socialmedicinsk vårdlag. Beslut om vård utan samtycke under den lagen
skall fattas av ett organ fristående från både
socialvård och sjukvård, men inrymmande
bägge dessa områdens sakkunskap och med
tillgång till dessa båda områdens hjälpresurser. Beslutsförfarandet skall omgärdas av
starka rättsgarantier. Beslutsorganet skall
fastställa vårdtiden och den vårdbehövande
vara skyldig att kvarstanna i behandling och
rehabilitering under beslutstiden.