Stig Strömholm; Behovet av forskningspolitik II
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG STRÖMHOLM:
Behovet av forskningspolitik II
I denna andra artikel om svensk
forskningspolitik (den första var införd i
Svensk Tidskrift nr 9, 1978) skriver
professor Stig Strömholm om hur 1977 års
skhögskolereform påverkat
forskningsutbildning ochforskning i
Sverige. Att reformen inte slagit väl ut i alla
avseenden är redan tydligt. Det var ettfel att
avskaffa de gamlafakulteterna, som gjorde
merför tvärvetenskapligforskning än något
nu existerande organ kan göra. De regionala
styrelserna borde ägna sig åt deframväxande
högskoleinstitutionerna, inte åt de redan
fullständiga ochfärdiga. Mycket annat är
att göra, och måste göras. l slutet
sammanfattar Stig Strömholm sina åsikter i
något som kan kallas ettforskningsvänligt
program. Det skulle kunna läggas till grund
för deförändringar som otvivelaktigt blir
nödvändiga, för att inte den svenska
forskningen, och därmed både undervisning
ochframåtskridande, skall utarmas.
Till förändringarna inom svenskt universitetsväsen hör den regionala organisation
som genomfördes år 1977. Den innebär, att
riket indelats i 6 högskoleregioner, var och
en med sin styrelse, i vilken politiker och
andra företrädare för samhället utanför universitetsväsendet dominerar. Även de tidigare befintliga universiteten och högskolorna, var med sin egen styrelse (här och var
allgämt betecknad med det traditionella
namnet ”konsistorium”), är inordnade i detta system. Förutom att regionsstyrelserna
har att yttra sig över de enskilda högskolornas anslagsäskanden besitter de – för att
hålla sig till det viktigaste – en betydelsefull
styrande funktion. Till dem kanaliseras de
anslag som avses för s k enskilda kurser, dvs
sådan partiell högskoleutbildning som inte
ingår i de kompletta, för viss yrkesverksamhet förberedande s k ”linjerna” (texjuristlinjen, läkarlinjen, ämneslärarlinjen). Regionsstyrelserna har ett slags skiljedomarställning
i fråga om fördelningen mellan enskilda,
nya och gamla, fullständiga och ofullständiga, högskoleenheter av sådana medel som
möjliggör inrättande av enstaka kurser.
Det säger sig självt att denna medelsfördelning kommer att ske under starkt tryck
från konkurrerande, i första hand lokala
intressen. Från forskningspolitisk synpunkt
föreligger tydligen en uppenbar risk dels för
splittring av knappa resurser, dels, och särskilt för att medel frånhändes de fullständigt
utbyggda högskolorna för att i stället finansiera verksamhet vid nya utbildningsanstalter
utan forskningsanknytning. Det kan inte
uteslutas, att både sysselsättningspolitiska
och kommunala intressen får en tyngd som
420
inte svarar mot de ifrågavarande projektens
värde i ett större perspektiv, som beaktar
riksomfattande och forskningspolitiska
intressen. Det förefaller långt ifrån självklart, att de fullt utbyggda högskoleenheterna skall ingå i denna regionala organisation, som säkert kan göra värdefulla insatser
i fråga om uppbyggandet – i mån av resurser – och förvaltningen av nya enheter
och i fråga om fördelning av medel för olika
lokala verksamheter.
Den regionala organisationen är ett, låt
vara det kanske mest betydelsefulla exemplet på ett drag i högskolans finansiering och
anslagssystem, som inte tillräckligt uppmärksammats. Det är visserligen sant, att 1977 års
förändringar inneburit en viss decentralisering av beslutsfunktionerna i fråga om medelsanvändningen inom högskoleväsendet.
Fler beslut än tidigare kan fattas på lokal
nivå, t o m inom de hierarkiskt lägsta medelsförvaltande enheterna, ämnesinstitutionerna. Den decentraliserade beslutsrätten
har emellertid i stor utsträckning på grund
av resursknapphet i förening med bestämmelser och avtal om anställningstrygghet blivit skenbar. De medel, över vilkas användning högskolestyrelser och i än högre grad
beslutande organ på fakultets- och institutionsnivån äger att besluta, utgör i själva verket vad som svarar mot livets knappa nödtorft: medel, som i realiteten är till sitt fulla
belopp, eller i värsta fall därutöver, avsedda
för fasta tjänster, lokaler och andra ändamål
över vilka man i själva verket inte råder. De
”friska pengarna” – medel som med reell
valfrihet kan användas t ex för nya initiativ
på forskningens område – förvaltas regelmasstgt av central myndighet, regionsstyrelse eller högskolestyrelse. Det rör sig här
om medel för innovationer, enstaka kurser
och utbildningens internationalisering. Tillspetsat kan man säga att fakulteter och institutioner fått den otacksamma uppgiften att
fördela havrevällingen mellan sina hungrande barn – en ofta både tids- och kraftkrävande uppgift; karamellerna fördelar överheten. Även om det skall medges, att det alltid
innebär en risk att pytsa ut begränsade medel i små doser, kan det starkt ifrågasättas
om inte en större självständighet för fakultets- och motsvarande organ i fråga om användning av ”friska pengar” skulle visa att
ökat ansvar också skapar ökad initiativkraft.
Det nuvarande systemet kan medföra jakt
efter projekt med opportunt klingande rubrik.
Att klaga över knapp resurstilldelning är
åtminstone sedan några år tillbaka en tämligen meningslös verksamhet, om man inte
kan samtidigt utpeka var nytillskott kan trollas fram. Det är därför naturligt att universitetens företrädare med en viss avund tar del
av de uppgifter i den inledningsvis berörda
forskningsutredningens betänkande som visar hur blygsamma högskoleväsendets forskningsanslag ter sig vid sidan av dem som
tillförs olika myndigheter för s k sektoriell
forskning. Det är också naturligt att man
ställer sig frågan om denna senare verksamhet är underkastad lika stränga vetenskap!~
ga kvalitetskrav som man söker upprätthålla
inom universiteten.
Högskoleväsendets ”fria kvot” av forskningsmedel tillhandahålles, förutom av vissa
betydelsefulla särskilda fonder och stiftelser,
av den år 1977 reformerade forskningsrådsorganisationen. Den kvalitativa prövning
som förekommer inom forskningsråden –
där universitetsforskare utgör det dominerande inslaget – har av lätt insedda skäl
alltid varit sträng men också allmänt accepterats som tillfredsställande. De projekt som
erhållit stöd, har med olika variationer regelmässigt varit i minoritet i förhållande till antalet ansökningar.
Det är mot denna bakgrund en näraliggande tanke att även den sektoriella forskningen, i varje fall när det gäller mer tidsödande och kostnadskrävande projekt, skulle få finna sig i att dess anslagsbehov prövas
inom forskningsråden på samma villkor och
med samma krav som nu gäller för forskningsprojekt inom högskoleväsendet. Kanske skulle en sådan granskning på längre
sikt kunna skapa en bättre balans i resursanvändningen och en större planmässighet i
nyttjandet av de knappa tillgångar som kan
tillföras den vetenskapliga forskningen i Svenge.
När fakulteterna försvann
En sista kommentar till 1977 års organisatoriska förändringar. Med dessa försvann ur
deL svenska högskoleväsendet de enheter
som tidigare – så länge det funnits universitet – burit ansvaret i sista hand både för
vetenskapliga kvalitetsbedömningar, för en
stor del av anslagsfördelningen och för nå-
got så modernt som vad man plägar kalla
”tvärvetenskapliga kontakter”. År 1977 upphörde de gamla fakulteterna att existera. I
deras ställe trädde dels – för personval och i
421
övrigt närmastdekorativa uppgifter- fakultetskollegier, i vilka (förenklat uttryckt) alla
disputerade lärare inom ämnesområdet i en
hel högskoleregion har säte, dels för flertalet
viktiga uppgifter fakultetsnämnder. De senare är små grupper, med dominans av ordinarie lärare men också med företrädare för
forskarstuderande och annan personal. Fakulteternas befattning med tillsättningsärenden övertogs redan för några år sedan av
tjänsteförslagsnämnder, i vilka lokala företrädare för lärare, studerande och personalorganisationer kompletteras av särskilt utsedda sakkunniga.
Fakulteternas försvinnande har redan –
även inom små och homogena fakultetsområden som det rättsvetenskapliga – visat sig
skapa informations- och kommunikationsproblem, som hotar att skada både känslan
av gemensamt ansvar inom professorskategorien och de tvärvetenskapliga kontakterna. De tidigare fakultetsledamöter, som
inte blivit medlemmar i vare sig fakultetsnämnden eller den för grundutbildningen
ansvariga linjenämnden, kan lätt komma att
mer eller mindre fullständigt avskäras från
det aktiva kollegiala samarbete som – alla
överdrivna rykten om det akademiska grä-
landet till trots – gjorde universiteten till
valplatser för fruktbärande meningsutbyten
under delat ansvar.
Universiteten i samhället
Försöker man sammanfatta de förutsättningar med vilka forskningspolitiken har att
spela efter 1977 års förändringar synes följande karakteristik motiverad.
422
Universitetsväsendet har under århundradena visat sig vara en organisation av ovanlig
flexibilitet och seghet. Med i stor utsträckning oförändrade styrelse- och organisationsformer har universiteten kunnat fortleva och till samhällets och egen båtnad verka från högmedeltiden till 1900-talets mitt.
Men elasticiteten är inte obegränsad. I ett
sammanfattande och sammanträngt perspektiv förefaller det som om universitetsforskningens största dilemma idag helt enkelt är att det omgivande samhället – under
förbryllande kastningar mellan kolartro på .
vetenskapen, vetenskapsförakt och djup
misstro – fordrar alltför mycket, eller alltför
många svårförenliga ting, av sitt universitetsväsen. Detta får till uppgift att tillgodose
kunskaps- och bildningsbehov av ett slag,
som tidigare oftast mötts av frivillig kursverksamhet och studiecirklar; att meddela
rena kunskaper och färdigheter, som genom
skolväsendets utveckling – man må sedan
gilla eller ogilla – kommit att i många fall
ligga på en ganska elementär nivå; att bedriva en yrkesförberedande verksamhet, som
gör adeptema redo att efter avslutade studier omedelbart gripa sig an med praktiska
problem; att stimulera till kritisk självständighet och personlighetsutveckling; att samarbeta med olika intressegrupper i det omgivande samhället, gäma på dessa gruppers
egna villkor. Till slut också: att bedriva den
högkvalificerade, intemationellt konkurrenskraftiga vetenskapliga forskning, varförutan inte blott det svenska materiella välståndet utan också Sveriges plats i världen
snabbt skulle reduceras till tredje eller fjärde
rangens nivå. Det är en stor beställning. Kan
universiteten möta den med bibehållen identitet? Har en sådan bibehållen identitet ett
värde?
Det finns tydliga tecken på att man inom
politiska kretsar börjat inse att det sista
bland de nyss uppräknade problemen länge
blivit styvmoderligt behandlat vid sidan av
de övriga. Några utredningar har nämnts.
Det är av särskilt intresse att man på socialdemokratiskt håll tycks ha börjat inse, att allt
inte står helt väl till på forskningens område.
l tidskriften Tiden (nr 10, 1977) gav redaktionen en problemanalys, som med ovanlig
öppenhet beaktar kvalitetskraven och pekar
på de svårigheter som det vidgade tillträdet
och tillgodoräknandet av s k arbetslivsmeriter kan komma att skapa från kvalitetssynpunkt. Det är i och för sig inte förvånande
att socialdemokratien ger sig möda med
forskningens villkor. Den fortsatta välståndsutvecklingen kan knappast vara likgiltig för
partiet. I ett snävare perspektiv måste det
också konstateras, att socialdemokraterna
under de sista sju-åtta åren före 1976 års val
i påtagligt hög grad lyckades vända en sällsport enig forskare- och studerandeopinion
emot sig; den zachrissonska eran torde i detta hänseende framstå som näranog unik i
svensk modern historia.
Visserligen kan det inte rättvisligen påstås,
att socialdemokraterna ensamma bär ansvaret för det nu rådande tillståndet vid universiteten. I en riksdag där den högre utbildningen – bland andra kvalificerade verksamheter – sedan länge med något enstaka
undantag saknat talesmän, har de beslut
som fört fram till nuläget i allmänhet fattats
med stor enighet. Icke desto mindre måste
det te sig betydelsefullt för socialdemokratin
att ätererövra något av det goda namn partiet under Ragnar Edenmans ministertid åtnjöt i universitetsvärlden.
Samtidigt är det uppenbart, att socialdemokraterna har särskilt svåra problem inom
de egna leden att bemästra. Det är, inte
oväntat, från centralt fackföreningshåll som
den mer insiktsfulla inställningen stöter på
patrull. I Tiden (nr 3-4, 1978) får redaktionen i ordalag av numera gängse pompa
och myndighet påskrivet för sin försiktiga
varning. Upphovsman är en LO-funktionär,
som mot de fakta redaktionen andragit ställer sin övertygelse om att de ändrade tillträdesbestämmelserna kommer att tillföra
universitet och högskolor ”en avsevärd vitalisering”. Och vid den senaste LO-konferensen gav organisationens ordförande ett karakteristiskt recept för alla onda tings snara
förbättring: forskningen måste öppnas för
facklig medverkan. Det kan sålunda inte
vara helt lätt för den mer nyanserade partnern i den äktenskapsliknande samlevnaden
mellan fack och parti att hålla den rätta takten i högskolepolitikens komplicerade valser
med sin allt tyngre och allt mer pockande
moitie i famnen. För det allmänna är detta
beklagligt. För det värda parets kortsiktiga
politiska framgång eller nederlag är det sannolikt ganska likgiltigt. Högskolepolitik är
ett område, där de flesta är okunniga. De
kunniga är maktlösa. Det är ett falt, där de
okunnigas befal länge kan domdera ostraffat. När patienterna börjar dö och broarna
rasa, finns det alltid något närliggande att
skylla på.
Om forskningens villkor sålunda i det
423
kortsiktiga perspektivet inte öppnar något
tacksamt falt för vare sig socialistisk eller
icke-socialistisk politik, finns det likväl anledning fråga sig om det finns några realistiska
åtgärder som skulle kunna med någorlunda
snabb effekt positivt påverka situationen.
Den borgerliga regeringen kunde onekligen
– både på grund av företrädarnas agerande och den allmänt förbättrade samarbetsatmosfar som inte minst den nye utbildningsministern snabbt lyckades skapa – inregistrera vissa framgångar i universitetsvärlden. Men försteget är knappt; det fanns
på sina håll ganska hårt spända förväntningar att infria. Motsidan har snabbt reorganiserat sig under utnyttjande av sin disciplin
och sina förbindelser på bl a fackligt håll. En
framgångsrik forskningspolitik borde redan
därför vara värd åtskilliga ansträngningar
från borgerligt håll, där man också torde ha
anledning att vara mer lyhörd för universitetsopinionen än vad motståndarna behöver
bekymra sig om att vara.
Det finns givetvis faktorer, som säkert på-
verkar forskningens villkor men som är så
inkapslade i andra samhällsproblem att särlösningar åtminstone på kort sikt ter sig svå-
ra att välja. Dit hör lönesättning och skattebelastning. Den förra är åtminstone på vissa
områden föga konkurrenskraftig, men tung
tradition och den fackliga strukturens konserverande och likriktande tryck torde göra
frågan svår att angripa rationellt. Den senare är som bekant en liten del av ett större
problem. som inte kan beröras här.
Till grundfaktorerna hör – och här är
sambandet mer uppenbart – skolväsendets
utformning. I längden kan man givetvis inte
l
424
leka några kurragömmalekar i det hänseendet: vill man inte drastiskt förlänga högskolestudierna och heller inte göra dem ännu
mer elementära, kommer man rimligtvis
inte förbi sambandet mellan högskola och
skola. Även här måste man emellertid förmodligen konstatera, att man står inför problem av så generell •·äckvidd att det i varje
fall just nu inte är mycket att göra. Det pris
som vi måste betala för passivitet i det hänseendet blir ofrånkomligen antingen en sänkt
internationell konkurrensförmåga eller en i
realiteten förlängd utbildningstid för dem
som skall föra forskningen vidare. Så mycket
viktigare f•·amstår då uppgiften att skapa
rimlig trygghet för dem som väljer forskarbanan. Olyckan vill emellertid attjust på detta område finns en ofrånkomlig spänning
mellan de berördas krav på trygghet och
verksamhetens krav på förnyelse.
Universiteten kan delas
Om man bortser från de generella grundfaktorerna och om man, som här, uppfattar
universitetsforskningens kris som till stor del
ett resultat av att så förvirrande många och
olikartade, delvis oförenliga uppgifter ålagts
en och samma organisation, kunde det ligga
nära till hands att överväga organisatoriska
uppdelningar. Två möjliga uppdelningslinjer anmäler sig genast. Den ena är att –
som fallet är i Sovjet och flertalet övriga
kommunistiska stater – avskilja den kvalificerade forskningen från universiteten och
förlägga den till särskilda specialiserade institut. Det finns, trorjag, för svenskt vidkommande tillräckligt många, starka och uppenbara praktiska och även ideologiska skäl mot
denna lösning för att den åtminstone nu kan
avvisas utan vidare diskussion.
Den andra delningslinje som erbjuder sig
är att organisatoriskt avskilja dels den rent
elementära och förberedande utbildning
som redan förekommer inom högskolevä-
sendet, dels den verksamhet som har karaktären antingen av fritidsstudier eller av begränsad, praktiskt inriktad påbyggnadsutbildning. Kvar inom universitetsväsendets
organisatoriska ram skulle bli de fullständiga utbildningslinjerna över en viss nivå samt
forskarutbildning och forskning. Man skulle
då vara tillbaka vid de svenska universitetens
inriktning och uppgifter för tjugu eller trettio år sedan. Skillnaden skulle vara att mellan universitet och skola inskjutits ett stadium – det har i debatten efter amerikanskt
mönster talats om ”college” – som bl a har
högskoleförberedande karaktär och som blivit tillgängligt för en mycket stor del av befolkningen.
Förutom politiska och ideologiska frågor
finns otvivelaktigt ganska starka rent forskningspolitiska och praktiskt-administrativa
invändningar mot avskiljandel av ett ”college-stadium”. Att skapa en egen förvaltningsorganisation för ett sådant ter sig både
kostsamt och tidskrävande. Invändningen
väger kanske inte så tungt, eftersom universitets- och skolväsendets befintliga administrativa resurser rimligtvis skulle kunna utnyttjas. Den nyuppbyggda regionsorganisationen skulle kanske kunna tillhandahålla
användbara replipunkter. En annan stötesten vore i många fall den exakta gränsdragningen mellan förberedande ”college”-anknutna studier och senare universitetsstudier, och man kan inte utesluta risken för
dubbleringar. En allvarligare nackdel vore
emellertid att systemet skulle kunna medfö-
ra en total studietidsförlängning för dem
som från början har förkunskaper och förmåga att tillägna sig en kvalificerad universitetsutbildning, och det är sannolikt inom
den gruppen som de framtida aktiva forskarna är att finna. Olägenheten kunde motverkas genom att tillträde till universitetsstudier skulle öppnas även för dem som utan
”college”-studier avlagt inträdesprov, så utformade att de garanterar erforderliga förutsättningar. Alternativt kunde ”college”-systemet differentieras, så att vissa grupper arbetade i högre takt och mot mer avancerade
studiemål än andra.
l det föregående harjag här och var tillåtit
mig gissningar om det ”politiskt möjliga”. En
uppdelning av dagens högskola på ett förberedande och ett slutligt stadium är kanske
inte politiskt möjligt kort tid efter 1977 års
stora s k högskolereform, som i hög grad
bygger på och även avses inge föreställningen, att de studier som en mycket stor del av
befolkningen i olika åldersgrupper nu bedriver uppnått den eftertraktade rangen, hedern och värdigheten av högskolestudier.
Detta förefaller vara en fråga vars svar framför allt beror på hur allvarligt de ansvariga
politiska instanserna ser på nödvändigheten
att förstärka vår internationella vetenskapliga konkurrensförmåga. Med andra ord: det
beror på hur kritisk man bedömer den aktuella situationen vara och vilka avsteg från
ideologiska övertygelser man är beredd att
göra för att någorlunda snabbt förändra si- 425
tuationen till det bättre.
Det är alldeles uppenbart, att varje förändring som innebär att man öppet överger
iden om ett enda i alla sina delar likvärdigt
högskolesystem för att i stället öppet genomföra en differentiering i syfte an förbättra
de teoretiskt begåvades möjligheter till kunskapsinhämtande och forskningsförberedelser, måste för flertalet politiker, debattö-
rer och opinionsbildare te sig som en påkostande och ideologiskt motbjudande nödårgärd. Att de största fackliga organisationerna skulle reagera starkt negativt förefaller
självklart. Inte minst med hänsyn till den
sistnämnda reaktionen tilldrar sig den framtida socialdemokratiska linjen särskilt intresse. Att de icke-socialistiska partierna skulle
gå i härnad mot en enad socialdemokratiskfacklig front i en fråga av detta slag förefaller osannolikt.
Naturligtvis är ett ”college”-system långt
ifrån den enda lösningen. Men flertalet andra tekniska arrangemang, som skulle syfta
till att mer aktivt än nu skilja mellan elementära och mer kvalificerade studier, ”ta vara
på begåvningarna”, som det ibland heter,
torde stöta på i huvudsak likartade ideologiska och politiska hinder, givetvis med den
triviala inskränkningen att mer ”diskreta”
och mindre uppenbara åtgärder normalt
väcker mindre buller och bång.
Ett forskningsvänligt program
Om vi utgår från att den år 1977 genomförda organisationen bibehålles och om vi lämnar de ovan berörda grundfaktorerna därhän, finns det inom denna ram några för- 426
ändringar, som skulle kunna positivt påverka forskningens förutsättningar och villkor.
Några synpunkter har redan berörts. FUNbetänkandets förslag om återskapande av en
enhetlig akademisk lärarbana förefaller mig
på det hela taget förtjäna att – om än kanske
i modifierad form – läggas til grund för den
framtida verksamheten i fråga om gänstestrukturen. En ytterligare decentralisering
av anslagfördelningen till lokala organ och
ännu hellre till fakultetsnivån borde kunna
vara till nytta. Eti återinförande av den tidigare fakultetsorganisationen – med meningsfulla uppgifter på de vetenskapliga
kvalitetsbedömningarnas område (och mer
tekniskt: som besvärsinstans i befordringsfrågor, där vetenskapliga meriter är avgö-
rande) – vore sannolikt i forskningens intresse. En frikoppling av de fullt utbyggda
universiteten och högskoleenheterna från
den regionala organisationen (med motsvarande återinföring till dessa enheter av de
medel, som nu kanaliseras genom regionorganen) skulle redan av administrativa skäl
betyda en lättnad för universiteten. Förändringar, som innebär att forskningsråden
skulle få rätt och skyldighet att granska sektoriella forskningsprojekt på samma villkor
som universitetsforskningen, skulle innebä-
ra en skärpning av kvalitetskraven, ett skydd
mot alltför modebetonade och opportunitetsinriktade projekt och i sista hand kanske
åtminstone en viss resursförstärkning för
den verkligt kvalificerade forskningen.
Två ytterligare detaljfrågor förgänar att
beröras. Den ena rör kompetenskraven för
sådana gänster, framför allt inom undervisningsväsendet, där forskningserfarenhet
måste bedömas vara av värde. I ett litet land
som vårt kan universitetsväsendet inte på
egen hand och inom egna ramar åstadkomma den tjänsteorganisation, som erfordras
för att förena forskarnas rimliga krav på
trygghet med forskningens krav på förnyelse. Det är nödvändigt att en vetenskaplig
insats får formellt meritvärde även utanför
högskoleorganisationen. Det gamla läroverkets krav på doktorsgraden för huvudlärarbefattningar vid gymnasiet var, bland annat,
en metod att få fram vetenskapliga arbeten i
större omfattning än som eljest varit möjligt.
Visserligen har principen om ”formell kompetens” länge bekämpats ivrigt, inte minst
från berörda fackliga organisationer. I dagens situation, då tillgång till högre utbildning kan påstås ha blivit en realitet för alla,
borde motståndet mot sådana krav ha förlorat det mesta av sin grund.
Till sist: förändringar i ”forskningsvänlig”
riktning inom högskoleorganisationen krä-
ver med stor sannolikhet en översyn i motsvarande anda av det centrala ämbetsverket,
universitets- och högskoleämbetet. Verkets
successiva förändringar under senare tid
har i hög grad styrts av önskemålet att skapa
en ledande och sammanhållande instans för
den akademiska grundutbildningen. Det
gäller t ex de planeringsberedningar, som inrättats för högskolans olika sektorer. Organ
med särskild kompetens för forskarutbildning och forskning saknas. Hur eftersträ-
vansvärd en decentralisering av olika beslutsfunktioner än må vara i och för sig,
behöver även forskningen det stöd som ett
för ändamålet avpassat centralt ämbetsverk
kan ge.
Behovet av forskningspolitik II
I denna andra artikel om svensk
forskningspolitik (den första var införd i
Svensk Tidskrift nr 9, 1978) skriver
professor Stig Strömholm om hur 1977 års
skhögskolereform påverkat
forskningsutbildning ochforskning i
Sverige. Att reformen inte slagit väl ut i alla
avseenden är redan tydligt. Det var ettfel att
avskaffa de gamlafakulteterna, som gjorde
merför tvärvetenskapligforskning än något
nu existerande organ kan göra. De regionala
styrelserna borde ägna sig åt deframväxande
högskoleinstitutionerna, inte åt de redan
fullständiga ochfärdiga. Mycket annat är
att göra, och måste göras. l slutet
sammanfattar Stig Strömholm sina åsikter i
något som kan kallas ettforskningsvänligt
program. Det skulle kunna läggas till grund
för deförändringar som otvivelaktigt blir
nödvändiga, för att inte den svenska
forskningen, och därmed både undervisning
ochframåtskridande, skall utarmas.
Till förändringarna inom svenskt universitetsväsen hör den regionala organisation
som genomfördes år 1977. Den innebär, att
riket indelats i 6 högskoleregioner, var och
en med sin styrelse, i vilken politiker och
andra företrädare för samhället utanför universitetsväsendet dominerar. Även de tidigare befintliga universiteten och högskolorna, var med sin egen styrelse (här och var
allgämt betecknad med det traditionella
namnet ”konsistorium”), är inordnade i detta system. Förutom att regionsstyrelserna
har att yttra sig över de enskilda högskolornas anslagsäskanden besitter de – för att
hålla sig till det viktigaste – en betydelsefull
styrande funktion. Till dem kanaliseras de
anslag som avses för s k enskilda kurser, dvs
sådan partiell högskoleutbildning som inte
ingår i de kompletta, för viss yrkesverksamhet förberedande s k ”linjerna” (texjuristlinjen, läkarlinjen, ämneslärarlinjen). Regionsstyrelserna har ett slags skiljedomarställning
i fråga om fördelningen mellan enskilda,
nya och gamla, fullständiga och ofullständiga, högskoleenheter av sådana medel som
möjliggör inrättande av enstaka kurser.
Det säger sig självt att denna medelsfördelning kommer att ske under starkt tryck
från konkurrerande, i första hand lokala
intressen. Från forskningspolitisk synpunkt
föreligger tydligen en uppenbar risk dels för
splittring av knappa resurser, dels, och särskilt för att medel frånhändes de fullständigt
utbyggda högskolorna för att i stället finansiera verksamhet vid nya utbildningsanstalter
utan forskningsanknytning. Det kan inte
uteslutas, att både sysselsättningspolitiska
och kommunala intressen får en tyngd som
420
inte svarar mot de ifrågavarande projektens
värde i ett större perspektiv, som beaktar
riksomfattande och forskningspolitiska
intressen. Det förefaller långt ifrån självklart, att de fullt utbyggda högskoleenheterna skall ingå i denna regionala organisation, som säkert kan göra värdefulla insatser
i fråga om uppbyggandet – i mån av resurser – och förvaltningen av nya enheter
och i fråga om fördelning av medel för olika
lokala verksamheter.
Den regionala organisationen är ett, låt
vara det kanske mest betydelsefulla exemplet på ett drag i högskolans finansiering och
anslagssystem, som inte tillräckligt uppmärksammats. Det är visserligen sant, att 1977 års
förändringar inneburit en viss decentralisering av beslutsfunktionerna i fråga om medelsanvändningen inom högskoleväsendet.
Fler beslut än tidigare kan fattas på lokal
nivå, t o m inom de hierarkiskt lägsta medelsförvaltande enheterna, ämnesinstitutionerna. Den decentraliserade beslutsrätten
har emellertid i stor utsträckning på grund
av resursknapphet i förening med bestämmelser och avtal om anställningstrygghet blivit skenbar. De medel, över vilkas användning högskolestyrelser och i än högre grad
beslutande organ på fakultets- och institutionsnivån äger att besluta, utgör i själva verket vad som svarar mot livets knappa nödtorft: medel, som i realiteten är till sitt fulla
belopp, eller i värsta fall därutöver, avsedda
för fasta tjänster, lokaler och andra ändamål
över vilka man i själva verket inte råder. De
”friska pengarna” – medel som med reell
valfrihet kan användas t ex för nya initiativ
på forskningens område – förvaltas regelmasstgt av central myndighet, regionsstyrelse eller högskolestyrelse. Det rör sig här
om medel för innovationer, enstaka kurser
och utbildningens internationalisering. Tillspetsat kan man säga att fakulteter och institutioner fått den otacksamma uppgiften att
fördela havrevällingen mellan sina hungrande barn – en ofta både tids- och kraftkrävande uppgift; karamellerna fördelar överheten. Även om det skall medges, att det alltid
innebär en risk att pytsa ut begränsade medel i små doser, kan det starkt ifrågasättas
om inte en större självständighet för fakultets- och motsvarande organ i fråga om användning av ”friska pengar” skulle visa att
ökat ansvar också skapar ökad initiativkraft.
Det nuvarande systemet kan medföra jakt
efter projekt med opportunt klingande rubrik.
Att klaga över knapp resurstilldelning är
åtminstone sedan några år tillbaka en tämligen meningslös verksamhet, om man inte
kan samtidigt utpeka var nytillskott kan trollas fram. Det är därför naturligt att universitetens företrädare med en viss avund tar del
av de uppgifter i den inledningsvis berörda
forskningsutredningens betänkande som visar hur blygsamma högskoleväsendets forskningsanslag ter sig vid sidan av dem som
tillförs olika myndigheter för s k sektoriell
forskning. Det är också naturligt att man
ställer sig frågan om denna senare verksamhet är underkastad lika stränga vetenskap!~
ga kvalitetskrav som man söker upprätthålla
inom universiteten.
Högskoleväsendets ”fria kvot” av forskningsmedel tillhandahålles, förutom av vissa
betydelsefulla särskilda fonder och stiftelser,
av den år 1977 reformerade forskningsrådsorganisationen. Den kvalitativa prövning
som förekommer inom forskningsråden –
där universitetsforskare utgör det dominerande inslaget – har av lätt insedda skäl
alltid varit sträng men också allmänt accepterats som tillfredsställande. De projekt som
erhållit stöd, har med olika variationer regelmässigt varit i minoritet i förhållande till antalet ansökningar.
Det är mot denna bakgrund en näraliggande tanke att även den sektoriella forskningen, i varje fall när det gäller mer tidsödande och kostnadskrävande projekt, skulle få finna sig i att dess anslagsbehov prövas
inom forskningsråden på samma villkor och
med samma krav som nu gäller för forskningsprojekt inom högskoleväsendet. Kanske skulle en sådan granskning på längre
sikt kunna skapa en bättre balans i resursanvändningen och en större planmässighet i
nyttjandet av de knappa tillgångar som kan
tillföras den vetenskapliga forskningen i Svenge.
När fakulteterna försvann
En sista kommentar till 1977 års organisatoriska förändringar. Med dessa försvann ur
deL svenska högskoleväsendet de enheter
som tidigare – så länge det funnits universitet – burit ansvaret i sista hand både för
vetenskapliga kvalitetsbedömningar, för en
stor del av anslagsfördelningen och för nå-
got så modernt som vad man plägar kalla
”tvärvetenskapliga kontakter”. År 1977 upphörde de gamla fakulteterna att existera. I
deras ställe trädde dels – för personval och i
421
övrigt närmastdekorativa uppgifter- fakultetskollegier, i vilka (förenklat uttryckt) alla
disputerade lärare inom ämnesområdet i en
hel högskoleregion har säte, dels för flertalet
viktiga uppgifter fakultetsnämnder. De senare är små grupper, med dominans av ordinarie lärare men också med företrädare för
forskarstuderande och annan personal. Fakulteternas befattning med tillsättningsärenden övertogs redan för några år sedan av
tjänsteförslagsnämnder, i vilka lokala företrädare för lärare, studerande och personalorganisationer kompletteras av särskilt utsedda sakkunniga.
Fakulteternas försvinnande har redan –
även inom små och homogena fakultetsområden som det rättsvetenskapliga – visat sig
skapa informations- och kommunikationsproblem, som hotar att skada både känslan
av gemensamt ansvar inom professorskategorien och de tvärvetenskapliga kontakterna. De tidigare fakultetsledamöter, som
inte blivit medlemmar i vare sig fakultetsnämnden eller den för grundutbildningen
ansvariga linjenämnden, kan lätt komma att
mer eller mindre fullständigt avskäras från
det aktiva kollegiala samarbete som – alla
överdrivna rykten om det akademiska grä-
landet till trots – gjorde universiteten till
valplatser för fruktbärande meningsutbyten
under delat ansvar.
Universiteten i samhället
Försöker man sammanfatta de förutsättningar med vilka forskningspolitiken har att
spela efter 1977 års förändringar synes följande karakteristik motiverad.
422
Universitetsväsendet har under århundradena visat sig vara en organisation av ovanlig
flexibilitet och seghet. Med i stor utsträckning oförändrade styrelse- och organisationsformer har universiteten kunnat fortleva och till samhällets och egen båtnad verka från högmedeltiden till 1900-talets mitt.
Men elasticiteten är inte obegränsad. I ett
sammanfattande och sammanträngt perspektiv förefaller det som om universitetsforskningens största dilemma idag helt enkelt är att det omgivande samhället – under
förbryllande kastningar mellan kolartro på .
vetenskapen, vetenskapsförakt och djup
misstro – fordrar alltför mycket, eller alltför
många svårförenliga ting, av sitt universitetsväsen. Detta får till uppgift att tillgodose
kunskaps- och bildningsbehov av ett slag,
som tidigare oftast mötts av frivillig kursverksamhet och studiecirklar; att meddela
rena kunskaper och färdigheter, som genom
skolväsendets utveckling – man må sedan
gilla eller ogilla – kommit att i många fall
ligga på en ganska elementär nivå; att bedriva en yrkesförberedande verksamhet, som
gör adeptema redo att efter avslutade studier omedelbart gripa sig an med praktiska
problem; att stimulera till kritisk självständighet och personlighetsutveckling; att samarbeta med olika intressegrupper i det omgivande samhället, gäma på dessa gruppers
egna villkor. Till slut också: att bedriva den
högkvalificerade, intemationellt konkurrenskraftiga vetenskapliga forskning, varförutan inte blott det svenska materiella välståndet utan också Sveriges plats i världen
snabbt skulle reduceras till tredje eller fjärde
rangens nivå. Det är en stor beställning. Kan
universiteten möta den med bibehållen identitet? Har en sådan bibehållen identitet ett
värde?
Det finns tydliga tecken på att man inom
politiska kretsar börjat inse att det sista
bland de nyss uppräknade problemen länge
blivit styvmoderligt behandlat vid sidan av
de övriga. Några utredningar har nämnts.
Det är av särskilt intresse att man på socialdemokratiskt håll tycks ha börjat inse, att allt
inte står helt väl till på forskningens område.
l tidskriften Tiden (nr 10, 1977) gav redaktionen en problemanalys, som med ovanlig
öppenhet beaktar kvalitetskraven och pekar
på de svårigheter som det vidgade tillträdet
och tillgodoräknandet av s k arbetslivsmeriter kan komma att skapa från kvalitetssynpunkt. Det är i och för sig inte förvånande
att socialdemokratien ger sig möda med
forskningens villkor. Den fortsatta välståndsutvecklingen kan knappast vara likgiltig för
partiet. I ett snävare perspektiv måste det
också konstateras, att socialdemokraterna
under de sista sju-åtta åren före 1976 års val
i påtagligt hög grad lyckades vända en sällsport enig forskare- och studerandeopinion
emot sig; den zachrissonska eran torde i detta hänseende framstå som näranog unik i
svensk modern historia.
Visserligen kan det inte rättvisligen påstås,
att socialdemokraterna ensamma bär ansvaret för det nu rådande tillståndet vid universiteten. I en riksdag där den högre utbildningen – bland andra kvalificerade verksamheter – sedan länge med något enstaka
undantag saknat talesmän, har de beslut
som fört fram till nuläget i allmänhet fattats
med stor enighet. Icke desto mindre måste
det te sig betydelsefullt för socialdemokratin
att ätererövra något av det goda namn partiet under Ragnar Edenmans ministertid åtnjöt i universitetsvärlden.
Samtidigt är det uppenbart, att socialdemokraterna har särskilt svåra problem inom
de egna leden att bemästra. Det är, inte
oväntat, från centralt fackföreningshåll som
den mer insiktsfulla inställningen stöter på
patrull. I Tiden (nr 3-4, 1978) får redaktionen i ordalag av numera gängse pompa
och myndighet påskrivet för sin försiktiga
varning. Upphovsman är en LO-funktionär,
som mot de fakta redaktionen andragit ställer sin övertygelse om att de ändrade tillträdesbestämmelserna kommer att tillföra
universitet och högskolor ”en avsevärd vitalisering”. Och vid den senaste LO-konferensen gav organisationens ordförande ett karakteristiskt recept för alla onda tings snara
förbättring: forskningen måste öppnas för
facklig medverkan. Det kan sålunda inte
vara helt lätt för den mer nyanserade partnern i den äktenskapsliknande samlevnaden
mellan fack och parti att hålla den rätta takten i högskolepolitikens komplicerade valser
med sin allt tyngre och allt mer pockande
moitie i famnen. För det allmänna är detta
beklagligt. För det värda parets kortsiktiga
politiska framgång eller nederlag är det sannolikt ganska likgiltigt. Högskolepolitik är
ett område, där de flesta är okunniga. De
kunniga är maktlösa. Det är ett falt, där de
okunnigas befal länge kan domdera ostraffat. När patienterna börjar dö och broarna
rasa, finns det alltid något närliggande att
skylla på.
Om forskningens villkor sålunda i det
423
kortsiktiga perspektivet inte öppnar något
tacksamt falt för vare sig socialistisk eller
icke-socialistisk politik, finns det likväl anledning fråga sig om det finns några realistiska
åtgärder som skulle kunna med någorlunda
snabb effekt positivt påverka situationen.
Den borgerliga regeringen kunde onekligen
– både på grund av företrädarnas agerande och den allmänt förbättrade samarbetsatmosfar som inte minst den nye utbildningsministern snabbt lyckades skapa – inregistrera vissa framgångar i universitetsvärlden. Men försteget är knappt; det fanns
på sina håll ganska hårt spända förväntningar att infria. Motsidan har snabbt reorganiserat sig under utnyttjande av sin disciplin
och sina förbindelser på bl a fackligt håll. En
framgångsrik forskningspolitik borde redan
därför vara värd åtskilliga ansträngningar
från borgerligt håll, där man också torde ha
anledning att vara mer lyhörd för universitetsopinionen än vad motståndarna behöver
bekymra sig om att vara.
Det finns givetvis faktorer, som säkert på-
verkar forskningens villkor men som är så
inkapslade i andra samhällsproblem att särlösningar åtminstone på kort sikt ter sig svå-
ra att välja. Dit hör lönesättning och skattebelastning. Den förra är åtminstone på vissa
områden föga konkurrenskraftig, men tung
tradition och den fackliga strukturens konserverande och likriktande tryck torde göra
frågan svår att angripa rationellt. Den senare är som bekant en liten del av ett större
problem. som inte kan beröras här.
Till grundfaktorerna hör – och här är
sambandet mer uppenbart – skolväsendets
utformning. I längden kan man givetvis inte
l
424
leka några kurragömmalekar i det hänseendet: vill man inte drastiskt förlänga högskolestudierna och heller inte göra dem ännu
mer elementära, kommer man rimligtvis
inte förbi sambandet mellan högskola och
skola. Även här måste man emellertid förmodligen konstatera, att man står inför problem av så generell •·äckvidd att det i varje
fall just nu inte är mycket att göra. Det pris
som vi måste betala för passivitet i det hänseendet blir ofrånkomligen antingen en sänkt
internationell konkurrensförmåga eller en i
realiteten förlängd utbildningstid för dem
som skall föra forskningen vidare. Så mycket
viktigare f•·amstår då uppgiften att skapa
rimlig trygghet för dem som väljer forskarbanan. Olyckan vill emellertid attjust på detta område finns en ofrånkomlig spänning
mellan de berördas krav på trygghet och
verksamhetens krav på förnyelse.
Universiteten kan delas
Om man bortser från de generella grundfaktorerna och om man, som här, uppfattar
universitetsforskningens kris som till stor del
ett resultat av att så förvirrande många och
olikartade, delvis oförenliga uppgifter ålagts
en och samma organisation, kunde det ligga
nära till hands att överväga organisatoriska
uppdelningar. Två möjliga uppdelningslinjer anmäler sig genast. Den ena är att –
som fallet är i Sovjet och flertalet övriga
kommunistiska stater – avskilja den kvalificerade forskningen från universiteten och
förlägga den till särskilda specialiserade institut. Det finns, trorjag, för svenskt vidkommande tillräckligt många, starka och uppenbara praktiska och även ideologiska skäl mot
denna lösning för att den åtminstone nu kan
avvisas utan vidare diskussion.
Den andra delningslinje som erbjuder sig
är att organisatoriskt avskilja dels den rent
elementära och förberedande utbildning
som redan förekommer inom högskolevä-
sendet, dels den verksamhet som har karaktären antingen av fritidsstudier eller av begränsad, praktiskt inriktad påbyggnadsutbildning. Kvar inom universitetsväsendets
organisatoriska ram skulle bli de fullständiga utbildningslinjerna över en viss nivå samt
forskarutbildning och forskning. Man skulle
då vara tillbaka vid de svenska universitetens
inriktning och uppgifter för tjugu eller trettio år sedan. Skillnaden skulle vara att mellan universitet och skola inskjutits ett stadium – det har i debatten efter amerikanskt
mönster talats om ”college” – som bl a har
högskoleförberedande karaktär och som blivit tillgängligt för en mycket stor del av befolkningen.
Förutom politiska och ideologiska frågor
finns otvivelaktigt ganska starka rent forskningspolitiska och praktiskt-administrativa
invändningar mot avskiljandel av ett ”college-stadium”. Att skapa en egen förvaltningsorganisation för ett sådant ter sig både
kostsamt och tidskrävande. Invändningen
väger kanske inte så tungt, eftersom universitets- och skolväsendets befintliga administrativa resurser rimligtvis skulle kunna utnyttjas. Den nyuppbyggda regionsorganisationen skulle kanske kunna tillhandahålla
användbara replipunkter. En annan stötesten vore i många fall den exakta gränsdragningen mellan förberedande ”college”-anknutna studier och senare universitetsstudier, och man kan inte utesluta risken för
dubbleringar. En allvarligare nackdel vore
emellertid att systemet skulle kunna medfö-
ra en total studietidsförlängning för dem
som från början har förkunskaper och förmåga att tillägna sig en kvalificerad universitetsutbildning, och det är sannolikt inom
den gruppen som de framtida aktiva forskarna är att finna. Olägenheten kunde motverkas genom att tillträde till universitetsstudier skulle öppnas även för dem som utan
”college”-studier avlagt inträdesprov, så utformade att de garanterar erforderliga förutsättningar. Alternativt kunde ”college”-systemet differentieras, så att vissa grupper arbetade i högre takt och mot mer avancerade
studiemål än andra.
l det föregående harjag här och var tillåtit
mig gissningar om det ”politiskt möjliga”. En
uppdelning av dagens högskola på ett förberedande och ett slutligt stadium är kanske
inte politiskt möjligt kort tid efter 1977 års
stora s k högskolereform, som i hög grad
bygger på och även avses inge föreställningen, att de studier som en mycket stor del av
befolkningen i olika åldersgrupper nu bedriver uppnått den eftertraktade rangen, hedern och värdigheten av högskolestudier.
Detta förefaller vara en fråga vars svar framför allt beror på hur allvarligt de ansvariga
politiska instanserna ser på nödvändigheten
att förstärka vår internationella vetenskapliga konkurrensförmåga. Med andra ord: det
beror på hur kritisk man bedömer den aktuella situationen vara och vilka avsteg från
ideologiska övertygelser man är beredd att
göra för att någorlunda snabbt förändra si- 425
tuationen till det bättre.
Det är alldeles uppenbart, att varje förändring som innebär att man öppet överger
iden om ett enda i alla sina delar likvärdigt
högskolesystem för att i stället öppet genomföra en differentiering i syfte an förbättra
de teoretiskt begåvades möjligheter till kunskapsinhämtande och forskningsförberedelser, måste för flertalet politiker, debattö-
rer och opinionsbildare te sig som en påkostande och ideologiskt motbjudande nödårgärd. Att de största fackliga organisationerna skulle reagera starkt negativt förefaller
självklart. Inte minst med hänsyn till den
sistnämnda reaktionen tilldrar sig den framtida socialdemokratiska linjen särskilt intresse. Att de icke-socialistiska partierna skulle
gå i härnad mot en enad socialdemokratiskfacklig front i en fråga av detta slag förefaller osannolikt.
Naturligtvis är ett ”college”-system långt
ifrån den enda lösningen. Men flertalet andra tekniska arrangemang, som skulle syfta
till att mer aktivt än nu skilja mellan elementära och mer kvalificerade studier, ”ta vara
på begåvningarna”, som det ibland heter,
torde stöta på i huvudsak likartade ideologiska och politiska hinder, givetvis med den
triviala inskränkningen att mer ”diskreta”
och mindre uppenbara åtgärder normalt
väcker mindre buller och bång.
Ett forskningsvänligt program
Om vi utgår från att den år 1977 genomförda organisationen bibehålles och om vi lämnar de ovan berörda grundfaktorerna därhän, finns det inom denna ram några för- 426
ändringar, som skulle kunna positivt påverka forskningens förutsättningar och villkor.
Några synpunkter har redan berörts. FUNbetänkandets förslag om återskapande av en
enhetlig akademisk lärarbana förefaller mig
på det hela taget förtjäna att – om än kanske
i modifierad form – läggas til grund för den
framtida verksamheten i fråga om gänstestrukturen. En ytterligare decentralisering
av anslagfördelningen till lokala organ och
ännu hellre till fakultetsnivån borde kunna
vara till nytta. Eti återinförande av den tidigare fakultetsorganisationen – med meningsfulla uppgifter på de vetenskapliga
kvalitetsbedömningarnas område (och mer
tekniskt: som besvärsinstans i befordringsfrågor, där vetenskapliga meriter är avgö-
rande) – vore sannolikt i forskningens intresse. En frikoppling av de fullt utbyggda
universiteten och högskoleenheterna från
den regionala organisationen (med motsvarande återinföring till dessa enheter av de
medel, som nu kanaliseras genom regionorganen) skulle redan av administrativa skäl
betyda en lättnad för universiteten. Förändringar, som innebär att forskningsråden
skulle få rätt och skyldighet att granska sektoriella forskningsprojekt på samma villkor
som universitetsforskningen, skulle innebä-
ra en skärpning av kvalitetskraven, ett skydd
mot alltför modebetonade och opportunitetsinriktade projekt och i sista hand kanske
åtminstone en viss resursförstärkning för
den verkligt kvalificerade forskningen.
Två ytterligare detaljfrågor förgänar att
beröras. Den ena rör kompetenskraven för
sådana gänster, framför allt inom undervisningsväsendet, där forskningserfarenhet
måste bedömas vara av värde. I ett litet land
som vårt kan universitetsväsendet inte på
egen hand och inom egna ramar åstadkomma den tjänsteorganisation, som erfordras
för att förena forskarnas rimliga krav på
trygghet med forskningens krav på förnyelse. Det är nödvändigt att en vetenskaplig
insats får formellt meritvärde även utanför
högskoleorganisationen. Det gamla läroverkets krav på doktorsgraden för huvudlärarbefattningar vid gymnasiet var, bland annat,
en metod att få fram vetenskapliga arbeten i
större omfattning än som eljest varit möjligt.
Visserligen har principen om ”formell kompetens” länge bekämpats ivrigt, inte minst
från berörda fackliga organisationer. I dagens situation, då tillgång till högre utbildning kan påstås ha blivit en realitet för alla,
borde motståndet mot sådana krav ha förlorat det mesta av sin grund.
Till sist: förändringar i ”forskningsvänlig”
riktning inom högskoleorganisationen krä-
ver med stor sannolikhet en översyn i motsvarande anda av det centrala ämbetsverket,
universitets- och högskoleämbetet. Verkets
successiva förändringar under senare tid
har i hög grad styrts av önskemålet att skapa
en ledande och sammanhållande instans för
den akademiska grundutbildningen. Det
gäller t ex de planeringsberedningar, som inrättats för högskolans olika sektorer. Organ
med särskild kompetens för forskarutbildning och forskning saknas. Hur eftersträ-
vansvärd en decentralisering av olika beslutsfunktioner än må vara i och för sig,
behöver även forskningen det stöd som ett
för ändamålet avpassat centralt ämbetsverk
kan ge.