Matti Häggström; Om skatterna
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
skatterna
Jag är socialdemokrat – demokratisk socialist alltså – och gillar följaktligen hårt totalt
skattetryck och höga marginalskatter.
Min partivän Kjell-Olof Feldt har framställt skillnaden mellan högerns – eller moderaternas, som det numera heter – skatte·
sänkningsförslag och socialdemokraternas
krav på höjda skatter som skillnaden mellan
egoism och solidaritet. Det är en utmärkt
beskrivning av verkligheten. Ju högre skatter desto mera solidariskt samhälle och vice
versa. I och med att Sverige har världens
hårdaste skattetryck är det bevisligen också
världens mest solidariska land – skulle nå-
gon kräva ytterligare bekräftelse kan han
fråga Kuba eller Vietnam.
Jag vill dock med skärpa poängtera att jag
är kritisk mot mitt partis agerande i valrörelsen på några väsentliga punkter. Visserligen
föreslog vi att den s k promsen skulle infö-
ras. Felet var bara att vi inte framställde den
som en riktig skattehöjning. Även i ett annat
avseende föll vi undan för högerkrafterna.
Vi hävdade nämligen att vi med hjälp av
promspengarna skulle sänka kommunalskat·
ten med tio procent. Vad är det för trams?
Med ett sådant krav erkänner ju partiet i
praktiken att den kommunala utdebitering·
en är för hög. Den sortens ideologiska slapphet var den stora boven i valdramat, och det
var den som ledde till att vi inte kunde återta
regeringsmakten.
Det finns förstockade bakåtsträvare som
påstår att rejäla marginalskatter skulle minska arbetsviljan. Vilket nonsens! Sanningen
är självfallet exakt den motsatta. Om exempelvis ett extraknäck endast ger den enskilde
25 kr över på varje hundralapp, har han
fördenskull ingen anledning att säga nej till
arbetsinsatsen. Han åtar sig i stället dubbelt
så mycket jobb för att kunna skaffa sig de
pengar han är ute efter. Det betyder att när
marginalskatten uppgår till 100 procent
kommer folk att arbeta som besatta, och detta blir till fromma för landet. Då går ju hela
frukten av den enskildes insatser till det allmänna – stat och kommun. Först då kan
man vara fullkomligt säker på att pengarna
används på ett förnuftigt sätt och inte till
privat konsumtion av allsköns onyttigheter.
Det är också beklagligt att partiet inte tillräckligt slagkraftigt åskådliggjort hur intimt
den nu påbörjade avtalsrörelsen hänger
ihop med skattepolitiken. Från LO-håll sägs
visserligen att det blir svårare förhandlingar
med arbetsgivarna på grund av det uteblivna regeringsskiftet, och det är ju sant. Nu
blir inte skatterna lika höga som vi vill ha
dem. Alltså blir det mer reellt utrymme för
arbetsmarknadens parter att göra upp om,
och det komplicerar givetvis det hela.
Först när marginalskatterna blir 100 procent kan avtalsförhandlingarna bli riktigt
meningsfulla. Då spelar det ingen roll hur
361
mycket eller hur litet det blir i lönepåslag.
Det blir dessbättre ingen köpkraftsökning
för de anställda i alla fall.
När vi med hjälp av vår skattepolitik förverkligat solidaritetens och socialismens samhälle kan alla tillgängliga resurser läggas på
de nödvändigaste utgifterna, framför allt då
statligt och kommunalt partistöd. Att mitt
eget parti, som åstadkommit allt detta, erhåller några extra dusörer utöver dem som
naturligt nog ändå utgår därför att vi är
störst och bäst, får man givetvis förutsätta.
En dum tidning som heter Blandaren fö-
reslog för många år sedan att man borde
sänka antalet rätt räknade tal i studentmatematiken för godkänt betyg till inget. Det var,
om jag fattade det rätt, ett skämt, men i så
fall ett ovanligt enfaldigt sådant. Man skojar
inte ostraffat med vårt partis viktigaste utbildningspolitiska ambitioner. När vi socialdemokrater, som jag hoppas snart, kommer
att fastslå att vi inte skall vika förrän vi sänkt
antalet kronor som blir över till den enskilde
av varje löneökning och extraknäck till ingen, skall alla veta att det inte är skämt utan
blodigt allvar.
Matti Häggström
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1980.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).
Jag är socialdemokrat – demokratisk socialist alltså – och gillar följaktligen hårt totalt
skattetryck och höga marginalskatter.
Min partivän Kjell-Olof Feldt har framställt skillnaden mellan högerns – eller moderaternas, som det numera heter – skatte·
sänkningsförslag och socialdemokraternas
krav på höjda skatter som skillnaden mellan
egoism och solidaritet. Det är en utmärkt
beskrivning av verkligheten. Ju högre skatter desto mera solidariskt samhälle och vice
versa. I och med att Sverige har världens
hårdaste skattetryck är det bevisligen också
världens mest solidariska land – skulle nå-
gon kräva ytterligare bekräftelse kan han
fråga Kuba eller Vietnam.
Jag vill dock med skärpa poängtera att jag
är kritisk mot mitt partis agerande i valrörelsen på några väsentliga punkter. Visserligen
föreslog vi att den s k promsen skulle infö-
ras. Felet var bara att vi inte framställde den
som en riktig skattehöjning. Även i ett annat
avseende föll vi undan för högerkrafterna.
Vi hävdade nämligen att vi med hjälp av
promspengarna skulle sänka kommunalskat·
ten med tio procent. Vad är det för trams?
Med ett sådant krav erkänner ju partiet i
praktiken att den kommunala utdebitering·
en är för hög. Den sortens ideologiska slapphet var den stora boven i valdramat, och det
var den som ledde till att vi inte kunde återta
regeringsmakten.
Det finns förstockade bakåtsträvare som
påstår att rejäla marginalskatter skulle minska arbetsviljan. Vilket nonsens! Sanningen
är självfallet exakt den motsatta. Om exempelvis ett extraknäck endast ger den enskilde
25 kr över på varje hundralapp, har han
fördenskull ingen anledning att säga nej till
arbetsinsatsen. Han åtar sig i stället dubbelt
så mycket jobb för att kunna skaffa sig de
pengar han är ute efter. Det betyder att när
marginalskatten uppgår till 100 procent
kommer folk att arbeta som besatta, och detta blir till fromma för landet. Då går ju hela
frukten av den enskildes insatser till det allmänna – stat och kommun. Först då kan
man vara fullkomligt säker på att pengarna
används på ett förnuftigt sätt och inte till
privat konsumtion av allsköns onyttigheter.
Det är också beklagligt att partiet inte tillräckligt slagkraftigt åskådliggjort hur intimt
den nu påbörjade avtalsrörelsen hänger
ihop med skattepolitiken. Från LO-håll sägs
visserligen att det blir svårare förhandlingar
med arbetsgivarna på grund av det uteblivna regeringsskiftet, och det är ju sant. Nu
blir inte skatterna lika höga som vi vill ha
dem. Alltså blir det mer reellt utrymme för
arbetsmarknadens parter att göra upp om,
och det komplicerar givetvis det hela.
Först när marginalskatterna blir 100 procent kan avtalsförhandlingarna bli riktigt
meningsfulla. Då spelar det ingen roll hur
361
mycket eller hur litet det blir i lönepåslag.
Det blir dessbättre ingen köpkraftsökning
för de anställda i alla fall.
När vi med hjälp av vår skattepolitik förverkligat solidaritetens och socialismens samhälle kan alla tillgängliga resurser läggas på
de nödvändigaste utgifterna, framför allt då
statligt och kommunalt partistöd. Att mitt
eget parti, som åstadkommit allt detta, erhåller några extra dusörer utöver dem som
naturligt nog ändå utgår därför att vi är
störst och bäst, får man givetvis förutsätta.
En dum tidning som heter Blandaren fö-
reslog för många år sedan att man borde
sänka antalet rätt räknade tal i studentmatematiken för godkänt betyg till inget. Det var,
om jag fattade det rätt, ett skämt, men i så
fall ett ovanligt enfaldigt sådant. Man skojar
inte ostraffat med vårt partis viktigaste utbildningspolitiska ambitioner. När vi socialdemokrater, som jag hoppas snart, kommer
att fastslå att vi inte skall vika förrän vi sänkt
antalet kronor som blir över till den enskilde
av varje löneökning och extraknäck till ingen, skall alla veta att det inte är skämt utan
blodigt allvar.
Matti Häggström
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1980.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).