Lars Nyberg; Svensk ekonomi i långtidsperspektiv

LARS NYBERG:
Svensk ekonomi i långsiktsperspektiv
Ettflertal utredningar har det senaste året
sökt strukturellaförklaringar till 7O-talets
ekonomiska problem. Docent Lars Nyberg,
som analyserar dessa, hävdar dock att det
finns anledning att trycka på de
konjunkturmässiga snarare än de
strukturmässiga inslagen.
stabiliseringspolitiken är avfundamental
betydelse även när det gäller
strukturomvandlingen. Dennafordrar ju att
den arbetskraft som slås utfrån
lågproduktiva sektorer sugs upp i de
högproduktiva, vilket sker i
högkonjunkturer. Den svenska
kostnadsnivån måste därför ständigt
anpassasför att klara utlandets konkurrens.
Löneavtaletför 1975 och 1976 ledde till en
ökning av kostnadsnivån med 20 %och fuk
tillföljd att nästan all strukturomvandling
avstannade. Höstens löneförhandlingar har
därför stor betydelse inte baraför
utvecklingen de närmaste åren utan även då
det gäller att smidigt anpassa industrisektorn
i ett långsiktigt perspektiv.
Under 1970-talet har den svenska ekonomin
tillvuxit i betydligt långsammare takt än ge·
nomsnittet för andra industriländer. Åren
1971-78 steg den svenska bruttonationalprodukten med 14,6 % medan OECD-området
totalt ökade med 31,7 %. Det är en kraftig
försämring i jämförelse med siffrorna från
50- och 60-talen.
Det är naturligt att denna utveckling väckt
oro i vida kretsar. Är det så att den svenska
ekonomin på lång sikt förlorat i konkurrenskraft relativt den övriga industrivärlden?
Det är ofrånkomligt att de senaste årens utveckling inom gruvindustrin, varvsindustrin
och delar av stålindustrin leder tankarna i
denna riktning. Företag inom de basnäringar som traditionellt varit grunden för
vårt välstånd har plötsligt börjat vackla. Det
statliga stödet till industrin har kraftigt trap·
pats upp. I massmedia talar man om 70-
talskrisen.
Mot denna bakgrund är det också naturligt att de olika ekonomiska utredningar som
kommit på senare tid i huvudsak har ägnat
sig åt att diskutera strukturella förklaringar
till70-talsproblemen. Den s k Boston-rappor·
ten behandlar de långsiktigt försämrade
konkurrensbetingelserna för vissa svenska
basnäringar och rekommenderar till följd
därav en utbyggnad av den statliga selektiva
industripolitiken. Långtidsutredningen (LU
78) diskuterar utvecklingsproblemen på medellång sikt, 5 a lo år, och lägger tyngd·
punkten på försök att finna sannolika utvecklingsalternativ för konsumtion, investe·
ringar och export. 1978 års rapport från
SNS konjunkturråd diskuterar fundamentala problem i den svenska ekonomin, bia
364
Den gradvisa övergången från krigstidens
regleringar till en relativt fri handel och fria
kapitalrörelser är också i stort sett avslutad,
menar man. De kraftigt sjunkande relativpriserna på energi, som karakteriserat
hela efterkrigstiden, förefaller att höra till
det förgångna. IUI menar också att systemet
med fasta växelkurser starkt gynnade tillväxten under 50- och 60-talen. Det är emellertid
ett minst sagt kontroversiellt påstående. Volymerna i världshandeln har fortsatt att öka
kraftigt även efter det att systemet med fasta
växelkurser bröt samman.
Sammanfattningsvis konstaterar alltså IUI
att flera av de tyngst vägande tillväxtskapande faktorerna i industriländerna under
efterkrigstiden nu har försvagats eller eliminerats.
Men det är inte nog med att tillväxten ser
ut att minska för industriländerna totalt. Flera faktorer tyder också på att Sveriges position relativt den övriga industrivärlden kommer att försämras. Till detta finns flera orsaker. Läget för våra basindustrier, framför
allt skogsindustrin och gruvindustrin, har
successivt försämrats. Delvis p g a sänkta
transportkostnader har skogsindustrin mött
ökad konkurrens ifrån Kanada och USA,
men även ifrån Syrlamerika och Asien. Nya
järnmalmsgruvor, med betydligt lägre brytningskostnader än de svenska, har öppnats i
Brasilien och Australien. På några år har
LKAB förvandlats från den helt dominerande prisledaren påjärnmalm till ett företag av
många på marknaden.
Den svenska verkstadsindustrin har mött
ökad konkurrens ifrån Europa allteftersom
industrin där byggts upp efter kriget. Den
japanska industrin har alltmer kommit att
inriktas mot utvecklingsblocket stål, varv, bilindustri – precis som i Sverige. Ett antal nya
industriländer har dykt upp och medfört
hårdare konkurrens inom all arbetsintensiv
produktion, inte bara på teko-sidan.
IUI menar alltså att exceptionella faktorer, i första hand tillgången på råvaror och
en efter kriget intakt produktionsapparat,
gjort att Sverige haft en snabbare utveckling
än övriga industrivärlden under 50- och 60-
talen. Men dessa fördelar framför andra
länder har vi inte längre. Därför bör vi inte
heller kunna räkna med att i fortsättningen
få en högre tillväxt.
Varför har det gått så bra?
För att få perspektiv på IUI:s analys finns
det anledning att se på hur det faktiskt har
gått för Sverige på riktigt lång sikt. Sedan
1870 har vår BNP per capita vuxit med i
runda tal 2_,5 % per år. Det är mer än i något
annat industriland, Japan undantaget. l
USA var tillväxten under motsvarande period 2% per år och i Storbritannien l ,5% per
år. Det är också intressant att se hur tillväxten blivit allt jämnare över tiden. Det beror
naturligtvis på att Sverige förvandlats från
en jordbruksekonomi, där BNP i stort sett
varierade med skördeutfallen, över en industriell ekonomi, där de stora kriserna medförde djupa hack i utvecklingen och mot en
ekonomi där servicesektorn fått en allt större betydelse. Det hack i kurvan som betecknar 70-talskrisen är visserligen större än nå-
got vi sett under efterkrigstiden, men ändå
inte attjämföra med 20- och 30-talens kriser.
Den svenska exporten har utvecklats
gynnsammare än världsexporten under hela
perioden från mitten av 20-talet och ända
fram till 1975. Då skedde en omsvängning,
som det finns anledning att strax återkomma till.
Vad man frågar sig när man betraktar
dessa fakta är varför det egentligen gått så
bra för Sverige, inte varför det har gått så
dåligt. Av den minskade svenska konkurrenskraften, som IUI menar föreligger ända
från början av 50-talet, ser man inte stora
spår. Det finns därför anledning att påpeka
att IUI:s analys inte nödvändigtvis är helt
uttömmande. Även om argumenten är övertygande är slutsatserna inte odiskutabla. Givetvis är de observationer man gör av tillväxthämmande faktorer helt korrekta. Men
erfarenheten visar att det alltid är mycket
lättare att se negativa tillväxtelement, t ex
faktorer som tidigare gynnat utvecklingen
men som nu upphört att verka, än att identifiera positiva element som i framtiden kommer att gynna tillväxten, tex nya innovationer. Detta är man naturligtvis också medveten om inom IUI och påpekar i sin rapport.
Flera faktorer bör verka tillväxtfrämjande
även i fortsättningen. En sådan faktor är vår
höga och framför allt jämna utbildningsnivå. Även om kritiken mot utbildningssystemet varit stark på senare år, finns det inget
som tyder på att vi skulle tappa denna konkurrensfördel i fortsättningen. Troligen
kommer vi att bli mer beroende av den än
tidigare, eftersom vår produktion sannolikt
kommer att få ett allt kunskapsintensivare
innehåll.
365
En annan närstående faktor är vår tekniska kompetens. Tvärtemot vad som ofta
hävdats i debatten finns det ingenting som
tyder på att Sverige hamnat efter i den tekniska utvecklingen. En delundersökning
som IUI gjort visar att vi inom alla intressanta områden ligger på den teknologiska
fronten. Det är också lätt att underskatta
värdet av de nya marknader som öppnas på
olika håll i världen. De nya industriländerna
utgör ju inte bara ett hot mot vår existerande industri, utan också en möjlighet till expansion inom de områden där vi bevarar
eller skaffar oss komparativa fördelar. Den
tekniska utvecklingen, slutligen, är naturligtvis extra svår att bedöma. Men erfarenheten
visar att just den tekniska utvecklingen och
dess effekter på tillväxten tenderar att underskattas i alla prognoser.
Inte bara strukturkris
Hur skall man då förklara den s k 70-talskrisen? Givetvis måste orsakerna sökas både i
långsiktiga strukturella element och i kortsiktiga traditionella konjunkturfaktorer.
Mycket tyder emellertid på att de strukturella faktorerna överbetonats på bekostnad av
de konjunkturmässiga förklaringarna. Att
konjunkturnedgången i Sverige och hela industrivärlden under mitten av 70-talet var
ovanligt djup behöver ju inte nödvändigtvis
betyda att dess orsaker måste sökas i strukturella förändringar.
Jämför man tillväxten i Sverige och i totala
OECD-området finner man att den svenska
tillväxten varit mindre än genomsnittet under två perioder, åren 1971-73 och åren
366
1975-78. Den första perioden brukar
ibland karakteriseras som de förlorade åren.
Gunnar Sträng förde då en svångremspolitik i syfte att bygga upp den svenska valutareserven, vilket han också lyckades med. När
sedan lågkonjunkturen drabbade industrivärlden 1974 och 1975 försökte vi överbrygga konjunktursvackan genom att satsa
på en upprätthållen inhemsk efterfrågan.
Det gick inte så bra. Överdrivna förväntningar om framtiden gav oss det beryktade
löneavtalet för 1975 och 1976, vilket drev
vår kostnadsnivå helt ur linje med den som
rådde i övriga industrivärlden. Vi kunde
därför inte hänga med i konjunkturuppgången 1976 utan fick i stället botten på vår
konjunktursvacka 1977. Genom devalveringarna har emellertid kostnadsläget
återställts och vi har för närvarande en tillväxttakt som ligger över genomsnittet för
OECD.
Konjunkturutvecklingen räcker alltså en
god bit när man skall förklara nedgången i
tillväxt under 70-talet. Samma bild av utvecklingen får man också om man ser på hur
exporten förändrats. Sverige har ända fram
till 1975 väl hävdat sig på världsmarknaden.
Nedgången då kan i huvudsak förklaras av
den välkända kostnadsexplosionen. Som
prognoserna ser ut idag är vi dock på väg att
återta vad vi förlorat.
En aktiv industripolitik
Eftersom utvecklingen under 70-talet i så
hög grad givits strukturella förklaringar är
det naturligt att man fokuserat intresset på
hur industristrukturen i framtiden ska kunna förändras. Starka krav har rests på en
utbyggnad av industripolitiken. Det har därvid också blivit populärt att skilja mellan en
aktiv och en passiv industripolitik. En passiv
politik är en sådan som vi har idag, som
huvudsakligen permanentar den nuvarande
industristrukturen. En aktiv politik är en så-
dan som pekar ut vilka industribranscher
som kommer att bli lönsamma i framtiden
och sedan satsar på dessa.
Tyvärr är det emellertid inte möjligt för
några myndigheter eller utredningsorgan
att avgöra vilka branscher som kommer att
vara lönsamma i framtiden. Ingen av de utredningar som kommit gör heller några allvarliga försök i den vägen. Den speciella nä-
ringspolitiska delegationen kommer visserligen efter en genomgång av olika teknikområden fram till att främst områdena informationsteknik, mikroelektronik och bioteknik kan bedömas som särskilt betydelsefulla
för den framtida industriella utvecklingen.
Mer konkret information än så törs man inte
ge. Och det är ganska naturligt. Ingen kunde vid sekelskiftet säga att Sverige under
loppet av 1900-talet skulle bli särskilt framstående på att tillverka kullager, automatiska
fyrar, säkerhetständstickor, separatorer eller något så udda som trekantiga mjölkförpackningar.
Den nationalekonomiska teorin säger att
vi ska satsa på verksamheter där vi har komparativa fördelar, vilket i Sveriges fall torde
betyda produktion av kunskapsintensiva och
teknologiintensiva produkter. Men sådana
produkter finns i alla industribranscher.
Inte heller detta ger någon ledning för de
politiker eller aktieplacerare som vill ha tips
om morgondagens tillväxtbranscher. En aktiv industripolitik som selektivt stöder vissa
branscher eller delbranscher är därför
egentligen en orimlighet.
Både den särskilda näringspolitiska delegationen och IUI uppehåller sig mycket vid
den ekonomiska och sociala miljöns förändringar. Rörligheten på arbetsmarknaden
har minskat, marginalskatterna har påverkat incitamenten till arbete, ökade regleringar har försämrat marknadernas funktionssätt etc. Detta är naturligtvis fundamentala
problem för den svenska ekonomins tillväxt
iframtiden. Dessvärre lider all analys av detta slag av en brist på empiriskt underlag.
Man vet helt enkelt inte exakt hur de höga
marginalskatterna påverkar incitamenten
till arbete och därmed på lång sikt tillväxten
i ekonomin. Politiskt är det också fråga om
mycket heta potatisar. Det hindrar inte att
Bjurel-kommitten kan ha rätt när den hävdar att det är på dessa områden de allvarligaste tillväxthämmande faktorerna står att
finna, och att det därför är här som de ”industripolitiska” insatserna borde göras.
Kostnadsläget och strukturomvandlingen
Som tidigare påpekats finns det emellertid
anledning att trycka på de konjunkturmässiga snarare än de strukturmässiga inslagen i
70-talskrisen. I själva verket är stabiliseringspolitiken av fundamental betydelse även när
det gäller strukturomvandlingen. En strukturomvandling fordrar ju att den arbets- 367
kraft som slås ut från lågproduktiva sektorer
sugs upp i de högproduktiva. Om konjunkturläget är sådant att inga sektorer expanderar blir det ingen omvandling av industristrukturen, bara utslagning av arbetskraft.
Därför avstannar också strukturomvandlingen i lågkonjunkturerna, vilket vi ju sett exempel på under de senaste åren.
Den viktigaste slutsatsen av detta är naturligtvis att den svenska kostnadsnivån ständigt måste anpassas så att vi kan klara konkurrensen från utlandet. När kostnadsnivån
ökar med drygt 20 % relativt omvärlden, vilket skedde under 1975-76, avstannar nästan all tillväxt, och därigenom också strukturomvandlingen. En fortgående strukturomvandling fordrar att vi varje ögonblick
kan konkurrera framgångsrikt med det nä-
ringsliv vi har.
Något tillspetsat skulle man kunna säga att
de stabiliseringspolitiska medlen är de viktigaste också i den industripolitiska verktygsväskan. Om inte den svenska kostnadsnivån
anpassas till den internationella försvinner
också förutsättningarna för en lyckad strukturomvandling. Eftersom lönerna i Sverige
utgör ungefär 85% av nationalinkomsten
kommer kostnadsnivån helt att domineras
av löneutvecklingen. Vad som sker i höstens
löneförhandlingar kommer därför att vara
av största betydelse, inte bara fö1· utvecklingen under de närmaste åren, utan också för
vår förmåga att i ett långsiktigt perspektiv
åstadkomma en smidig anpassning av vår
industrisektor.