Thede Palm; Vetenskapligt utbyte
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Vetenskapligt utbyte
En liten bok utgiven av Swedish Council of
America om svensk-amerikanska förbindelser på olika vetenskapliga områden får
inte drunkna i bokfloden. Den heter
”Partners in Progress. A Chapter in the
American-Swedish Exchange of Knowledge” (St Paul, Minnesota 1977), utgiven av
Allan Kastrup och Nils William Olsson. Ett
antal svenska vetenskapsmän har skrivit
korta essäer om huvudsakligen sina egna
men också om andras erfarenheter från och
i USA. Tiden sträcker sig från mellan
världskrigen och framåt, men eftersom författarna är etablerade vetenskapsmän, går
den i de flesta fall inte riktigt ända fram till
nu. Det var under sina mest aktiva år som
författarna mötte Amerika.
Att räkna upp de 24 medverkande i boken
är inte lämpligt här – det får räcka med att
konstatera att de utan undantag hör till de
främsta inom sina resp. områden. Dessa omfattar medicin i olika grenar, olika naturvetenskaper men de flesta med teoretisk betoning-, och också humaniora.
För att nämna ett par av de senare först,
återfinner man där Sten Carlsson med
svensk emigrationsforskning och Torgny Segerstedt med sociologi. Det rör sig i bägges
fall om modern och delvis pionjärforskning.
Sten Carlsson har bildat skola på sitt områ-
de, även om början gjordes av Gustav Sundbärg med Emigrationsutredningen 1907 och
fortsattes av Lundageografen Helge Nelson
1943. Segerstedt flyttade 1947 över till den
första sociologiprofessuren i Sverige. Carlssons forskning förde honom direkt till Amerika. Segerstedt betonar att det var amerikaner som gav de avgörande impulserna för
svensk sociologi.
Man kan gå nästan till vilken som helst av
medicinarna eller naturvetenskaparna och
45
man skall finna, att de ungefär då de var
nyblivna docenter fick möjligheten att resa
ut till någon amerikansk institution. En så-
dan resa ledde oftast till flera. Överallt möttes de med generositet och öppenhet. Det
måste ha varit underbart inspirerande år för
unga vetenskapsmän. Det är tydligt att deras
grundliga utbildning – svenska universitet
krävde på deras tid sådan utbildning som en
självklarhet för blivande akademiska lärare
– var förutsättningen för att de skulle kunna tillgodogöra sig arbetet i USA. Men de
själva gav också någonting. De skickades inte
ut för att läras upp. De hade påbörjat och
genomfört egen forskning och visste vad de
talade om.
Vill man välja ut några bidrag, finner man
att alla är läsvärda. Några är kanske i överkant svåra att tillgodogöra sig, som Per-Olov
Löwdins i kvantkemi, även om han bemödat
sig att vara begriplig. Det är för övrigt en
uppsats som väl illustrerar både givandet
och tagandet. Jan G Waldenström har i sin
uppsats fått fram skillnaden mellan amerikanskt och svenskt i klinisk forskning.
Amerikanerna har en benägenhet att studera fall, svenskarna glömmer inte patienten.
Orsakerna ligger ytterst i de olika resurserna. I USA finns så många möjligheter
som helst att bedriva forskning. I Sverige
måste universitetsklinikerna kanske allt för
mycket utnyttjas för att ta hand om sjuka.
Det är det förra systemet som kan ge Nobelpris som resultat.
I det hela kan det sägas att boken bör vara
av intresse för amerikaner men är av verklig
betydelse för svensk lärdomshistoria. Det
skall tilläggas att Olof Palme, då ännu statsminister, skrivit en kort, sober och uppskattande inledning.
Vetenskapligt utbyte
En liten bok utgiven av Swedish Council of
America om svensk-amerikanska förbindelser på olika vetenskapliga områden får
inte drunkna i bokfloden. Den heter
”Partners in Progress. A Chapter in the
American-Swedish Exchange of Knowledge” (St Paul, Minnesota 1977), utgiven av
Allan Kastrup och Nils William Olsson. Ett
antal svenska vetenskapsmän har skrivit
korta essäer om huvudsakligen sina egna
men också om andras erfarenheter från och
i USA. Tiden sträcker sig från mellan
världskrigen och framåt, men eftersom författarna är etablerade vetenskapsmän, går
den i de flesta fall inte riktigt ända fram till
nu. Det var under sina mest aktiva år som
författarna mötte Amerika.
Att räkna upp de 24 medverkande i boken
är inte lämpligt här – det får räcka med att
konstatera att de utan undantag hör till de
främsta inom sina resp. områden. Dessa omfattar medicin i olika grenar, olika naturvetenskaper men de flesta med teoretisk betoning-, och också humaniora.
För att nämna ett par av de senare först,
återfinner man där Sten Carlsson med
svensk emigrationsforskning och Torgny Segerstedt med sociologi. Det rör sig i bägges
fall om modern och delvis pionjärforskning.
Sten Carlsson har bildat skola på sitt områ-
de, även om början gjordes av Gustav Sundbärg med Emigrationsutredningen 1907 och
fortsattes av Lundageografen Helge Nelson
1943. Segerstedt flyttade 1947 över till den
första sociologiprofessuren i Sverige. Carlssons forskning förde honom direkt till Amerika. Segerstedt betonar att det var amerikaner som gav de avgörande impulserna för
svensk sociologi.
Man kan gå nästan till vilken som helst av
medicinarna eller naturvetenskaparna och
45
man skall finna, att de ungefär då de var
nyblivna docenter fick möjligheten att resa
ut till någon amerikansk institution. En så-
dan resa ledde oftast till flera. Överallt möttes de med generositet och öppenhet. Det
måste ha varit underbart inspirerande år för
unga vetenskapsmän. Det är tydligt att deras
grundliga utbildning – svenska universitet
krävde på deras tid sådan utbildning som en
självklarhet för blivande akademiska lärare
– var förutsättningen för att de skulle kunna tillgodogöra sig arbetet i USA. Men de
själva gav också någonting. De skickades inte
ut för att läras upp. De hade påbörjat och
genomfört egen forskning och visste vad de
talade om.
Vill man välja ut några bidrag, finner man
att alla är läsvärda. Några är kanske i överkant svåra att tillgodogöra sig, som Per-Olov
Löwdins i kvantkemi, även om han bemödat
sig att vara begriplig. Det är för övrigt en
uppsats som väl illustrerar både givandet
och tagandet. Jan G Waldenström har i sin
uppsats fått fram skillnaden mellan amerikanskt och svenskt i klinisk forskning.
Amerikanerna har en benägenhet att studera fall, svenskarna glömmer inte patienten.
Orsakerna ligger ytterst i de olika resurserna. I USA finns så många möjligheter
som helst att bedriva forskning. I Sverige
måste universitetsklinikerna kanske allt för
mycket utnyttjas för att ta hand om sjuka.
Det är det förra systemet som kan ge Nobelpris som resultat.
I det hela kan det sägas att boken bör vara
av intresse för amerikaner men är av verklig
betydelse för svensk lärdomshistoria. Det
skall tilläggas att Olof Palme, då ännu statsminister, skrivit en kort, sober och uppskattande inledning.