Danne Nordling, Tore Sellberg; Debatt
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
DANNE NORDLING:
Svar till T ore Sellberg
Bankdirektör Tore Sellberg har i Svensk
Tidskrift 1979, nr 7, skrivit en betraktelse
över min bok ”Vinsten och vinstbegäret”.
Artikeln är till övervägande delar så positivt
instämmande att Sellberg tydligen sett sig
nödsakad att med ett par något beska formuleringar deklarara sin kritiska inställning till
bokens författare. Dessa harjag ingen anledning att kommentera närmare.
På två punkter i boken har Sellberg trott
sig hitta resonemang som kan kritiseras. Detta är i och för sig tacknämligt eftersom det
annars inte skulle kunna föras någon debatt
om boken och de frågor som där tas upp.
Och det är ju genom debatt om mindre väl
underbyggda resonemang som intresset
uppammas för bortglömda frågor i dagens
Sverige.
Sellberg påpekar först att vinstens funktion som styrmedel sätts ur spel av den offentliga sektorns tillväxt och att detta tillspetsas under krisförhållanden där staten går in
med direkt styrning av betydande delar av
näringslivet. Detta är naturligtvis en farlig
utveckling. Men det borde vara möjligt att
genom medvetna politiska åtgärder begränsa det negativa inflytandet från den offentliga sektorn (här inbegrips även löntagarfonder och liknande).
Ett mer intrikat problem är Sellbergs konstaterande att även näringslivet självt åstadkommer ingrepp i det fria konsumtionsvalet. Han nämner här förpackningsindustrin
och distributionen som ”tvingar” konsumenterna att köpa mer av olika varor än de behö-
ver. Detta är exempel på ett problem som
inte har diskuterats särskilt ingående i den
förenklade debatt som förekommit sedan
mitten av 60-talet. Man kan urskilja två lösningsförslag när brister i marknadssystemet
konstateras: Antingen förordar man någon
patentmedicin som revolution, kapitalismens krossande, socialisering, löntagarfonder eller ekon~misk demokrati – eller
också vill man ha statliga regleringar som
hjälper marknadsekonomin ”att fungera
bättre”.
Den första lösningsmodellen borde alla
kritiskt tänkande personer avfärda eftersom
det knappast finns så stora problem i vårt
nuvarande samhälle att vi skulle kunna vinna på ett byte av hela det ekonomiska systemet. Men den andra modellen har talrika
anhängare – i synnerhet när det mera allmänt gäller att reglera bort problem.
De flesta samhällsdebattörer förefaller att
vilja sträva efter ett på punkt efter punkt
”maximalt idealiskt” samhälle. Man skall t ex
inte behöva köpa två krokar i järnaffären
när man bara behöver en. Detta måste undvikas exempelvis genom statlig reglering.
Men risken är då stor att man gör det goda
till det bästas fiende. Marknadsekonomin urholkas ytterligare. Det perfekta samhället
kanske inte är uppnåeligt. Som på många
andra områden är det nog så att samhällsförbättringarna har ett optimum. Vi måste därför vänja oss att leva med smärre imperfektioner för att undvika större.
Den andra kritiska punkten som Tore
Sellberg tar upp är kapitalvärdestegringens
effekter på välfärdsfördelningen. Många
har ansett att den värdestegring på aktier,
som sker på fondbörsen, utgör en sorts inkomst för aktieägarna som uppstår på löntagarnas bekostnad. Oftast har man därvid pekat på möjligheterna att realisera aktierna
och konsumera upp realisationsvinsten.
Om värdestegringen används på detta sätt
kan det dock ganska enkelt visas att aktieä-
garkollektivet inte tjänat på affären eftersom vissa aktieägare får betala andras kon- 390
sumtion. Skulle då icke realiserad värdestegring kunna betraktas som en inkomst?
Nej, och det hävdar inte Sellberg heller. Värdestegringen i sig kan aldrig få någon effekt
på välfärdsfördelningen så som vissa bedö-
mare litet slarvigt har antagit.
Men värdestegringen kan användas till sä-
kerhet vid låntagning och därmed temporärt påverka välfärdsfördelningen i samhället. Jag har aldrig hävdat motsatsen. Men
inte heller här torde en definitiv välfärdsomfördelning (utöver vad inflationen på vanligt
sätt åstadkommer) inträffa mellan aktieägarkollektivet och bankspararkollektivet. Senast
vid en aktieägares död måste eventuella lån
lösas in genom att aktierna försäljs till andra
aktieägare, vilka alltså liksom tidigare får betala den förstnämndes extra konsumtion.
Om lånen på aktierna i några fall skulle
kunna betraktas som ”eviga” kan emellertid
en definitiv välfärdsomfördelning inträffa.
Överhuvudtaget är belåning av aktier en empirisk fråga. I min bok hänvisar jag till en
Sifo-undersökning som Aktiespararna lät
göra 1975. Av denna framgår det att aktieägare sparar mera än icke-aktieägare. Det
kan alltså mycket väl tänkas att aktieägarnas
generellt större sparbenägenhet uppväger
att några belånar sina aktier och åstadkommer ett negativt sparande. Det statistiska material som finns att tillgå är dock för osäkert
för att dra säkra slutsatser i ena eller andra
riktningen.
TORE SELLBERG:
Svar till Danne Nordling
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför Danne
Nordling skulle replikera på min lilla recension av hans bok. I huvudsak håller han ju
med om de synpunkter jag framlägger.
Det är beklagligtvis så, att talar man om
vinsten och marknadsekonomin kan man
inte ignorera varken den offentliga sektorns
tillväxt i sig till mer än hälften av den totala
ekonomin, eller sättet på vilket denna tillväxt sker. Det har de mest djupgående konsekvenser för en vinsthushållnings funktionsmöjligheter. Vi har här i många år bevittnat hur nästan hela den svenska företagsamheten ivrigt uppvaktat för att få del av
skattebetalarnas pengar och det är förvisso
en generös miljardrullning som ägt rum och
det är långt ifrån enbart krisföretag eller
krisbranscher som fått del därav. Det har ju
som bekant gått så långt att vårt främsta
skogsbolag inte kan tänka sig bedriva en normal investeringsverksamhet utan att ha staten som partner och det framgångsrika verkstadsföretaget Electrolux kan inte tänka sig
investera 35 miljoner på några orter där fö-
retaget redan är etablerat utan lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Det är blandekonomi på villovägar och det bör man ha klart
för sig när man i och för sig sjunger en
berättigad lovsång till vinsten.
Det kan tyckas att den frihetsinskränkning
som äger rum inom förpackning och distribution är marginell, men i verkligheten är
det långt ifrån så. Jag var i lördags på en
livsmedelsavdelning i ett varuhus. Där fanns
såvitt jag kunde förstå icke en enda produkt
i hyllorna för självbe~äning som var förpackad så att den kunde passa för en ensamstående pensionär. Detta intresserar tydligen inte Danne Nordling och han är i gott
sällskap, ty det intresserar tydligen inte heller den eljest så beskäftigt nitiska Konsumentombudsmannen. Såsom jag ser det är
det en ytterst ominös utveckling, om man
verkligen föredrar att en vinsthushållning
skall kunna fungera.
När det gäller värdestegring och välfärdsfördelning kör Danne Nordling in på de
ofruktbara spår som fackföreningsrörelsen
så för~ust kör på. Han talar bara om värdestegring på aktier och det är som bekant
också vad fackföreningsrörelsen fixerat sitt
intresse omkring. Som jag redan påpekat är
det den mindre och ointressantare delen.
Den helt övervägande delen av nationalförmögenheten finns i fastigheter och det är
härvidlag som utvecklingsförloppen blir
intressanta både ur förmögenhetsöverflyttningssynpunkt och ur välfårdsfördelningssynpunkt. Det är uppenbart att den stora
förmögenhetsomfördelningen på detta område också lett till högst substantiella förändringar av välfärdsfördelningen. Det är
skrymteri att låtsas något annat.
DANNE NORDLING:
Svar till T ore Sellberg
Bankdirektör Tore Sellberg har i Svensk
Tidskrift 1979, nr 7, skrivit en betraktelse
över min bok ”Vinsten och vinstbegäret”.
Artikeln är till övervägande delar så positivt
instämmande att Sellberg tydligen sett sig
nödsakad att med ett par något beska formuleringar deklarara sin kritiska inställning till
bokens författare. Dessa harjag ingen anledning att kommentera närmare.
På två punkter i boken har Sellberg trott
sig hitta resonemang som kan kritiseras. Detta är i och för sig tacknämligt eftersom det
annars inte skulle kunna föras någon debatt
om boken och de frågor som där tas upp.
Och det är ju genom debatt om mindre väl
underbyggda resonemang som intresset
uppammas för bortglömda frågor i dagens
Sverige.
Sellberg påpekar först att vinstens funktion som styrmedel sätts ur spel av den offentliga sektorns tillväxt och att detta tillspetsas under krisförhållanden där staten går in
med direkt styrning av betydande delar av
näringslivet. Detta är naturligtvis en farlig
utveckling. Men det borde vara möjligt att
genom medvetna politiska åtgärder begränsa det negativa inflytandet från den offentliga sektorn (här inbegrips även löntagarfonder och liknande).
Ett mer intrikat problem är Sellbergs konstaterande att även näringslivet självt åstadkommer ingrepp i det fria konsumtionsvalet. Han nämner här förpackningsindustrin
och distributionen som ”tvingar” konsumenterna att köpa mer av olika varor än de behö-
ver. Detta är exempel på ett problem som
inte har diskuterats särskilt ingående i den
förenklade debatt som förekommit sedan
mitten av 60-talet. Man kan urskilja två lösningsförslag när brister i marknadssystemet
konstateras: Antingen förordar man någon
patentmedicin som revolution, kapitalismens krossande, socialisering, löntagarfonder eller ekon~misk demokrati – eller
också vill man ha statliga regleringar som
hjälper marknadsekonomin ”att fungera
bättre”.
Den första lösningsmodellen borde alla
kritiskt tänkande personer avfärda eftersom
det knappast finns så stora problem i vårt
nuvarande samhälle att vi skulle kunna vinna på ett byte av hela det ekonomiska systemet. Men den andra modellen har talrika
anhängare – i synnerhet när det mera allmänt gäller att reglera bort problem.
De flesta samhällsdebattörer förefaller att
vilja sträva efter ett på punkt efter punkt
”maximalt idealiskt” samhälle. Man skall t ex
inte behöva köpa två krokar i järnaffären
när man bara behöver en. Detta måste undvikas exempelvis genom statlig reglering.
Men risken är då stor att man gör det goda
till det bästas fiende. Marknadsekonomin urholkas ytterligare. Det perfekta samhället
kanske inte är uppnåeligt. Som på många
andra områden är det nog så att samhällsförbättringarna har ett optimum. Vi måste därför vänja oss att leva med smärre imperfektioner för att undvika större.
Den andra kritiska punkten som Tore
Sellberg tar upp är kapitalvärdestegringens
effekter på välfärdsfördelningen. Många
har ansett att den värdestegring på aktier,
som sker på fondbörsen, utgör en sorts inkomst för aktieägarna som uppstår på löntagarnas bekostnad. Oftast har man därvid pekat på möjligheterna att realisera aktierna
och konsumera upp realisationsvinsten.
Om värdestegringen används på detta sätt
kan det dock ganska enkelt visas att aktieä-
garkollektivet inte tjänat på affären eftersom vissa aktieägare får betala andras kon- 390
sumtion. Skulle då icke realiserad värdestegring kunna betraktas som en inkomst?
Nej, och det hävdar inte Sellberg heller. Värdestegringen i sig kan aldrig få någon effekt
på välfärdsfördelningen så som vissa bedö-
mare litet slarvigt har antagit.
Men värdestegringen kan användas till sä-
kerhet vid låntagning och därmed temporärt påverka välfärdsfördelningen i samhället. Jag har aldrig hävdat motsatsen. Men
inte heller här torde en definitiv välfärdsomfördelning (utöver vad inflationen på vanligt
sätt åstadkommer) inträffa mellan aktieägarkollektivet och bankspararkollektivet. Senast
vid en aktieägares död måste eventuella lån
lösas in genom att aktierna försäljs till andra
aktieägare, vilka alltså liksom tidigare får betala den förstnämndes extra konsumtion.
Om lånen på aktierna i några fall skulle
kunna betraktas som ”eviga” kan emellertid
en definitiv välfärdsomfördelning inträffa.
Överhuvudtaget är belåning av aktier en empirisk fråga. I min bok hänvisar jag till en
Sifo-undersökning som Aktiespararna lät
göra 1975. Av denna framgår det att aktieägare sparar mera än icke-aktieägare. Det
kan alltså mycket väl tänkas att aktieägarnas
generellt större sparbenägenhet uppväger
att några belånar sina aktier och åstadkommer ett negativt sparande. Det statistiska material som finns att tillgå är dock för osäkert
för att dra säkra slutsatser i ena eller andra
riktningen.
TORE SELLBERG:
Svar till Danne Nordling
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför Danne
Nordling skulle replikera på min lilla recension av hans bok. I huvudsak håller han ju
med om de synpunkter jag framlägger.
Det är beklagligtvis så, att talar man om
vinsten och marknadsekonomin kan man
inte ignorera varken den offentliga sektorns
tillväxt i sig till mer än hälften av den totala
ekonomin, eller sättet på vilket denna tillväxt sker. Det har de mest djupgående konsekvenser för en vinsthushållnings funktionsmöjligheter. Vi har här i många år bevittnat hur nästan hela den svenska företagsamheten ivrigt uppvaktat för att få del av
skattebetalarnas pengar och det är förvisso
en generös miljardrullning som ägt rum och
det är långt ifrån enbart krisföretag eller
krisbranscher som fått del därav. Det har ju
som bekant gått så långt att vårt främsta
skogsbolag inte kan tänka sig bedriva en normal investeringsverksamhet utan att ha staten som partner och det framgångsrika verkstadsföretaget Electrolux kan inte tänka sig
investera 35 miljoner på några orter där fö-
retaget redan är etablerat utan lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Det är blandekonomi på villovägar och det bör man ha klart
för sig när man i och för sig sjunger en
berättigad lovsång till vinsten.
Det kan tyckas att den frihetsinskränkning
som äger rum inom förpackning och distribution är marginell, men i verkligheten är
det långt ifrån så. Jag var i lördags på en
livsmedelsavdelning i ett varuhus. Där fanns
såvitt jag kunde förstå icke en enda produkt
i hyllorna för självbe~äning som var förpackad så att den kunde passa för en ensamstående pensionär. Detta intresserar tydligen inte Danne Nordling och han är i gott
sällskap, ty det intresserar tydligen inte heller den eljest så beskäftigt nitiska Konsumentombudsmannen. Såsom jag ser det är
det en ytterst ominös utveckling, om man
verkligen föredrar att en vinsthushållning
skall kunna fungera.
När det gäller värdestegring och välfärdsfördelning kör Danne Nordling in på de
ofruktbara spår som fackföreningsrörelsen
så för~ust kör på. Han talar bara om värdestegring på aktier och det är som bekant
också vad fackföreningsrörelsen fixerat sitt
intresse omkring. Som jag redan påpekat är
det den mindre och ointressantare delen.
Den helt övervägande delen av nationalförmögenheten finns i fastigheter och det är
härvidlag som utvecklingsförloppen blir
intressanta både ur förmögenhetsöverflyttningssynpunkt och ur välfårdsfördelningssynpunkt. Det är uppenbart att den stora
förmögenhetsomfördelningen på detta område också lett till högst substantiella förändringar av välfärdsfördelningen. Det är
skrymteri att låtsas något annat.