Tyrgils Saxlund; Socialdemokratin i helfigur
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
TYRGILS SAXLUND:
Socialdemokratin i helfigur
Det socialdemokratiska partiet bildades
1889 och kan alltså i år fira 90-årsjubileum.
Lagom till jubileet har en ung historiker
med rötter i arbetarrörelen, Yvonne Hirdman gett ut ett imponerande verk ”Vi bygger landet. Den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme” (Pogo
Press, c:a pris 320 kr). Titeln syftar på en av
arbetarrörelsens kampsånger.
I nio stora kapitel presenterar författarinnan kronologiskt de problem, som arbetarrörelsen haft att kämpa med under sin historia. Först och främst gäller de kampen om
den politiska makten i samhället, men också
den splittring, som går likt en röd tråd genom dess historia. Bildmaterialet är förträffligt, liksom det omfattande tabellmaterialet.
Efter varje kapitel förekommer det kortare
utdrag ur samtida texter, som till exempel
upprop, protokoll och minnesanteckningar.
Ibland är väl dessa texter mera kuriösa än i
egentlig mening belysande.
Naturligtvis präglas bilden av arbetarrö-
relsens frammarsch i någon mån av författarinnans 70-talsperspektiv. Hon hötter – för
all del försynt – med pekfingret åt alla de
”mulliga mansgrisar”, som i fack och parti
hållit kvinnorna tillbaka och hon hade –
tydligen – gärna sett en mera socialistisk och
mindre reformistisk linje från partiets sida
under 40- och 50-talen.
Socialdemokratins imponerande och
snabba frammarsch skedde mot bakgrund
av den industrialisering, som gick över Sverige. Visserligen kom den relativt sent till vårt
land, men när den kom bröts det gamla samhället snabbt – kanske alltför snabbt – sönder och stora sociala problem skapades.
1875 var i industrin 5,5% av arbetarna 14 år
och yngre. De sociala missförhållandena gav
grogrund åt socialismens agitatorer. Redan
tidigt etablerades också det samband mellan
fack och parti, som ännu i våra dagar lever
kvar i den olustiga kollektivanslutningen.
LOs förste ordförande Fredrik Sterky, död
redan år 1900, underströk kraftfullt detta
samband, samtidigt som han avvisade den
parlamentariska vägen.
Socialdemokratin kom genom Hjalmar
Branting att länkas in på reformismens väg.
Under hela sin bana angreps han häftigt av
grupper till vänster om partimajoriteten.
Det marxistiska inslaget i partiets ideologi
tonades ner, vilket gick desto lättare som
inte ens Mäster Palm själv eller de tidigaste
agitatorerna hade varit några renodlade
marxister. Genom Per Albin Hansson underströks ytterligare denna reformistiska linje. Detta hindrade inte att man hela tiden i
bakfickan hade hotet om en häftig samhällsomstörtning. Branting själv stod inte främmande för att i en låst situation tillgripa detta yttersta medel att vinna makten i samhället.
Nu kunde de författningspolitiska striderna kring rösträttsfrågan lösas i riksdagen
under medverkan av alla partier. Författarinnan kunde ha kostat på sig ett erkännande av att Högern aktivt medverkade till en
lösning av rösträttsfrågan både före och efter första världskriget, även om man hade
sina betänkligheter. 1917 pressades reformen fram under uttalat revolutionshot och
under intryck av den oroliga situationen utomlands.
Vid allt detta och mycket annat dröjer författarinnan ingående och länge. Det ligger
väl tyvärr inte i förutsättningarna för en partihistorik av detta slag att mera utförligt drö-
ja vid motståndarnas argument och ideologier. Försvarsfrågan är väl en av de politiska
frågor, i vilken socialdemokratin varit och är
minst lyckosam. Genom hela sin historia har
man vacklat mellan rena försvarsnihilismen
och bejakaodet av ett folkförsvar. Mest problematiskt var detta inför andra världskriget, då Sveriges beredskap var allt annat än
god. Men av hela den sakligt välunder
byggda kritiken mot socialdemokratins försvarspolitik, märker man inte många spår i
framställningen.
Däremot är det intressant att Wigforss
krispolitik under 30-talet i skenet av modern
historisk forskning inte antas ha spelat nå-
gon mera avgörande roll för det ekonomiska
uppsvinget efter krisåren. Därmed slår författarinnan hål på en av socialdemokratins
omhuldade myter. Självfallet anser hon att
Wigforss ändå hade betydelse som ideolog
och banbrytare för radikal socialdemokrati,
men denna omvärdering ger onekligen finansminister Wigforss mera mänskligt format. Grunden till återhämtningen och välståndet lades av exportindustrins framgångar. Det är bra att detta sägs i en bok om
svensk arbetarrörelse. Det är nämligen på-
fallande i hur hög grad socialdemokratin
har sin styrka och kraft i socialt patos och
omsorg om de svaga. Däremot har man haft
betydligt svårare att tillerkänna industrin
och dess företrädare goda egenskaper. Det
har alltid varit förvånansvärt svårt för socialdemokratin att erkänna i hur hög grad vårt
välstånd grundar sig på väl fungerande små
och stora företag.
Krigsåren 1939- 1945 skildrar författarinnan med säkert handlag – genom tidigare
forskning är hon väl inläst på ämnet. Hon
känner uppenbarligen varmt för efterkrigsprogrammet med dess långtgående sociali- 393
seringskrav. Nästan förtretat konstaterar
hon hur man från borgerligt håll drev motståndet mot planhushållningen ”affärsmässigt” och ”modernt och rationellt.” Här har
tydligen känslorna sprungit iväg med författarinnan. Diskussionen gällde – då som nu
– i vilken typ av samhälle vi svenskar skall
leva. Att sedan den ideologiska debatten hettade till kunde knappast socialiseringsmotståndarna hjälpa- om det ens var något fel.
Hur ser socialdemokratins framtid ut? Boken slutar stolt med en utopisk vision av
framtidens samhälle. Problemet är bara att
avståndet mellan styrda och styrande ökat
både i samhälle och socialdemokrati. 1969
fanns det 2018 arbetarkommuner, i dag
finns det 277. 1969 hade LO 2 714 avdelningar, i dag finns det l 671. I dag är antalet
offentliganställda betydligt högre på partikongresserna än antalet arbetare. Hur än
framtiden gestaltar sig för socialdemokratin
är detta ett stort problem för vår största folkrörelses vitalitet.
Så utmynnar Yvonne Hirdmans bok i flera frågetecken av största betydelse inte bara
för socialdemokratin – utan för oss alla.
Nog är svensk socialdemokrati en märklig
rörelse. Även en ideologisk motståndare får
tillåta sig att lyfta på hatten för många av
dess insatser.
——–·——–~—=—-~——-
TYRGILS SAXLUND:
Socialdemokratin i helfigur
Det socialdemokratiska partiet bildades
1889 och kan alltså i år fira 90-årsjubileum.
Lagom till jubileet har en ung historiker
med rötter i arbetarrörelen, Yvonne Hirdman gett ut ett imponerande verk ”Vi bygger landet. Den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme” (Pogo
Press, c:a pris 320 kr). Titeln syftar på en av
arbetarrörelsens kampsånger.
I nio stora kapitel presenterar författarinnan kronologiskt de problem, som arbetarrörelsen haft att kämpa med under sin historia. Först och främst gäller de kampen om
den politiska makten i samhället, men också
den splittring, som går likt en röd tråd genom dess historia. Bildmaterialet är förträffligt, liksom det omfattande tabellmaterialet.
Efter varje kapitel förekommer det kortare
utdrag ur samtida texter, som till exempel
upprop, protokoll och minnesanteckningar.
Ibland är väl dessa texter mera kuriösa än i
egentlig mening belysande.
Naturligtvis präglas bilden av arbetarrö-
relsens frammarsch i någon mån av författarinnans 70-talsperspektiv. Hon hötter – för
all del försynt – med pekfingret åt alla de
”mulliga mansgrisar”, som i fack och parti
hållit kvinnorna tillbaka och hon hade –
tydligen – gärna sett en mera socialistisk och
mindre reformistisk linje från partiets sida
under 40- och 50-talen.
Socialdemokratins imponerande och
snabba frammarsch skedde mot bakgrund
av den industrialisering, som gick över Sverige. Visserligen kom den relativt sent till vårt
land, men när den kom bröts det gamla samhället snabbt – kanske alltför snabbt – sönder och stora sociala problem skapades.
1875 var i industrin 5,5% av arbetarna 14 år
och yngre. De sociala missförhållandena gav
grogrund åt socialismens agitatorer. Redan
tidigt etablerades också det samband mellan
fack och parti, som ännu i våra dagar lever
kvar i den olustiga kollektivanslutningen.
LOs förste ordförande Fredrik Sterky, död
redan år 1900, underströk kraftfullt detta
samband, samtidigt som han avvisade den
parlamentariska vägen.
Socialdemokratin kom genom Hjalmar
Branting att länkas in på reformismens väg.
Under hela sin bana angreps han häftigt av
grupper till vänster om partimajoriteten.
Det marxistiska inslaget i partiets ideologi
tonades ner, vilket gick desto lättare som
inte ens Mäster Palm själv eller de tidigaste
agitatorerna hade varit några renodlade
marxister. Genom Per Albin Hansson underströks ytterligare denna reformistiska linje. Detta hindrade inte att man hela tiden i
bakfickan hade hotet om en häftig samhällsomstörtning. Branting själv stod inte främmande för att i en låst situation tillgripa detta yttersta medel att vinna makten i samhället.
Nu kunde de författningspolitiska striderna kring rösträttsfrågan lösas i riksdagen
under medverkan av alla partier. Författarinnan kunde ha kostat på sig ett erkännande av att Högern aktivt medverkade till en
lösning av rösträttsfrågan både före och efter första världskriget, även om man hade
sina betänkligheter. 1917 pressades reformen fram under uttalat revolutionshot och
under intryck av den oroliga situationen utomlands.
Vid allt detta och mycket annat dröjer författarinnan ingående och länge. Det ligger
väl tyvärr inte i förutsättningarna för en partihistorik av detta slag att mera utförligt drö-
ja vid motståndarnas argument och ideologier. Försvarsfrågan är väl en av de politiska
frågor, i vilken socialdemokratin varit och är
minst lyckosam. Genom hela sin historia har
man vacklat mellan rena försvarsnihilismen
och bejakaodet av ett folkförsvar. Mest problematiskt var detta inför andra världskriget, då Sveriges beredskap var allt annat än
god. Men av hela den sakligt välunder
byggda kritiken mot socialdemokratins försvarspolitik, märker man inte många spår i
framställningen.
Däremot är det intressant att Wigforss
krispolitik under 30-talet i skenet av modern
historisk forskning inte antas ha spelat nå-
gon mera avgörande roll för det ekonomiska
uppsvinget efter krisåren. Därmed slår författarinnan hål på en av socialdemokratins
omhuldade myter. Självfallet anser hon att
Wigforss ändå hade betydelse som ideolog
och banbrytare för radikal socialdemokrati,
men denna omvärdering ger onekligen finansminister Wigforss mera mänskligt format. Grunden till återhämtningen och välståndet lades av exportindustrins framgångar. Det är bra att detta sägs i en bok om
svensk arbetarrörelse. Det är nämligen på-
fallande i hur hög grad socialdemokratin
har sin styrka och kraft i socialt patos och
omsorg om de svaga. Däremot har man haft
betydligt svårare att tillerkänna industrin
och dess företrädare goda egenskaper. Det
har alltid varit förvånansvärt svårt för socialdemokratin att erkänna i hur hög grad vårt
välstånd grundar sig på väl fungerande små
och stora företag.
Krigsåren 1939- 1945 skildrar författarinnan med säkert handlag – genom tidigare
forskning är hon väl inläst på ämnet. Hon
känner uppenbarligen varmt för efterkrigsprogrammet med dess långtgående sociali- 393
seringskrav. Nästan förtretat konstaterar
hon hur man från borgerligt håll drev motståndet mot planhushållningen ”affärsmässigt” och ”modernt och rationellt.” Här har
tydligen känslorna sprungit iväg med författarinnan. Diskussionen gällde – då som nu
– i vilken typ av samhälle vi svenskar skall
leva. Att sedan den ideologiska debatten hettade till kunde knappast socialiseringsmotståndarna hjälpa- om det ens var något fel.
Hur ser socialdemokratins framtid ut? Boken slutar stolt med en utopisk vision av
framtidens samhälle. Problemet är bara att
avståndet mellan styrda och styrande ökat
både i samhälle och socialdemokrati. 1969
fanns det 2018 arbetarkommuner, i dag
finns det 277. 1969 hade LO 2 714 avdelningar, i dag finns det l 671. I dag är antalet
offentliganställda betydligt högre på partikongresserna än antalet arbetare. Hur än
framtiden gestaltar sig för socialdemokratin
är detta ett stort problem för vår största folkrörelses vitalitet.
Så utmynnar Yvonne Hirdmans bok i flera frågetecken av största betydelse inte bara
för socialdemokratin – utan för oss alla.
Nog är svensk socialdemokrati en märklig
rörelse. Även en ideologisk motståndare får
tillåta sig att lyfta på hatten för många av
dess insatser.
——–·——–~—=—-~——-