Ledare; Inget fredens år
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Inget fredens år
I sin första intervju efter utnämningen pekade den nye överbefälhavaren på det faktum,
att 30 mil norr om Sverige ligger världens
största marinbas och 30 mil söder om Sverige finns världens största anhopning av
armestridskrafter. Uppenbarligen menade
han, med full rätt, att härmed är det svenska
försvaret motiverat. Vi får inte göra oss till
ett öppet genomgångsland, som med sina
baseringsmöjligheter kan vara lockande för
vilken stormakt som helst. Detta var ingen
ny bedömning av Sveriges försvarspolitiska
läge. Men den behöver upprepas och understrykas. Försvaret står väl ännu inte i strykklass hos oss. Men man ger hellre ett varv
miljoner i understöd än man lägger ut beställningar ens på så defensiva och oskyldiga
fartyg som minsvepare. Vi får också uppleva, hur borgerliga regeringsmedlemmar
mitt under de svåraste arbetslöshetstider är
beredda att låta den tekniskt högtstående
svenska flygindustrin brytas ner, hellre än
att de framstår som mindre progressiva än
fru Theorin.
Att krigshandlingar skulle förekomma i
Europa vore väl i och för sig inte märkvärdigare än att sådana pågår i Afrika och i Asien.
Ingen tror att president Bresjnev vill börja
ett krig; tvärtom är det troligt att han fört
salt-förhandlingarna på allvar. Visserligen
lät han i höstas i stillhet utnämna sig också
till överbefälhavare, generalissimus, en post
som Stalin först efter två månaders krig ansågs skola bekläda. Enligt den ryska militära
encyklopedin tillsätts den vanligen i krigstid
men ”också någon gång i fredstid”. Detta tilllägg verkar som om man förutsett Bresjnevs
behov av att inneha alla maktpositioner.
Man får inte negligera, men inte heller gö-
ra för mycket av det förhållandet, att ryssarna med sina överlägsna styrkor enligt beräkningar inom Nato bara behöver 24 timmar
efter ett överraskningsanfall mot Västtyskland för att nå fram till Rhen. Därmed omöjliggörs i praktiken att västsidan försvarar sig
med kärnvapen, vilket skulle drabba tyskarna värre än de anfallande. Man vill gärna
tro, att president Bresjnevs utnämning till
överbefälhavare kan vara avsedd att hindra
en utveckling i den riktningen. Samtidigt är
man skyldig att minnas, att Sovjetunionen
inte som de flesta andra stater har något system för att bestämma efterträdare till vare
sig statschef eller till den än viktigare posten
som partisekreterare. Vem som i dag skulle
efterträda Bresjnev vet ingen, inte ur vilken
maktgrupp han skall komma, inte vilken filosofi om krig och fred han kan omfatta.
Mot denna bakgrund måste man förstå, att
ingen inom Nato vågar förorda en ytterligare försvagning av Västeuropas försvar – nå-
got som ingen ansvarig heller borde tala om
beträffande det svenska.
I Nordafrika pågår med franskt militärt
stöd strider mot en guerilla. I Angola fortsätter inbördeskriget med ryskt stöd genom kubansk trupp. Kuba hade vid årsskiftet omkring 19 000 man i Afrika, alltså en klar ökning under 1977. Medräknas kubanska
”rådgivare”, torde siffran bli ännu högre.
Från Somaha har emellertid de kubanska
rådgivarna kastats ut. Samma öde har drabbat ryssarna, vilket måste ha känts särskilt
smärtsamt, eftersom de just utöver sin flottbas hade byggt färdigt ett militärt flygfält.
De hjälper nu Etiopien, medan USA ökat sin
hjälp till Somalia. De revolutionära krigen i
Afrika koncentreras kring Rhodesia och förbereds mot Sydafrika.
I Asien har en ny utveckling skett. Många
hade väntat att Israel, som militärt är överlägset både arabländerna och Egypten, skulle försökt få slut på sina problem med maktmedel, eftersom resultat av den påtänkta
Genevekonferensen redan från början var
utsiktslösa. Premiärminister Begin ansågs
dessutom vara en ”hök”, och i Sverige suckade socialdemokratiska politiker över hans
farlighet. President Saclats initiativ att så att
säga gå i närkamp med honom var djärvt
men psykologiskt riktigt. Det vore svårt att i
dag få Israels folk att gå i krig. Därtill skulle
fordras en sällsynt illa skött politik från
båda sidor. Bara PLO genom sin ledare Arafat talar fortfarande om att avgörandet måste ske med krig. Så förhåller det sig inte.
Men ställningarna är låsta och för åtminstone Israel besvärliga. Ger man där inte efter
på någon enda punkt, kommer ansvaret för
misslyckandet att läggas på israelerna.
Ur svensk synpunkt är vad som händer i
Syrlostasien av särskilt intresse. Under Vietnamkriget gav Sverige humanitärt stöd åt
ordvietnam, som blev segrare i ett, som det
visade sig, skickligt fört erövringskrig. Vi
fortsätter med hjälpen i form av vårt största
51
u-hjälpsprojekt, Bai Bang. Detta går nu
snett, delvis på grund av bristande tekniska
kunskaper hos mottagarna. Är det kanske så
att de vietnamesiska teknikerna, om faktiskt
finns, kan vara inkallade? Enligt en uppgift,
som återges med reservation, är den vietnamesiska arme, som står under vapen, den
tredje i ordningen i världen efter Sovjetunionens och Kinas. Den kommer också till användning. Under juldagarna hördes ett nödrop från Kambodja, att vietnamesisk trupp
gått över gränsen. Detta var inte oväntat.
Det blir inte heller oväntat om kriget fortsätter, från kambodjanskt håll med kinesisk utrustning, från vietnamesi kt med sovjetrysk.
Är det inte egendomligt, att Sve1·iges mest
omtalade u-hjälpsengagemang sker till länder som Kuba och Vietnam, båda frivilligt
indragna i olika krig? Svensk neutralitetspolitik måste i utlandets ögon te sig sällsamt
komplicerad – eller rent av falsk.
Fredssamtalen mellan Egypten och Israel
bildar en ljuspunkt vid ingången av det nya
året, något att hoppas på. Samtidigt måste
man konstatera, att samtalen förs utanför
Förenta Nationerna. Det är naturligt, eftersom F :s politiska betydelse minskar. FN garanterar inte längre någon fred, och 1978
blir inget fredens år.
I sin första intervju efter utnämningen pekade den nye överbefälhavaren på det faktum,
att 30 mil norr om Sverige ligger världens
största marinbas och 30 mil söder om Sverige finns världens största anhopning av
armestridskrafter. Uppenbarligen menade
han, med full rätt, att härmed är det svenska
försvaret motiverat. Vi får inte göra oss till
ett öppet genomgångsland, som med sina
baseringsmöjligheter kan vara lockande för
vilken stormakt som helst. Detta var ingen
ny bedömning av Sveriges försvarspolitiska
läge. Men den behöver upprepas och understrykas. Försvaret står väl ännu inte i strykklass hos oss. Men man ger hellre ett varv
miljoner i understöd än man lägger ut beställningar ens på så defensiva och oskyldiga
fartyg som minsvepare. Vi får också uppleva, hur borgerliga regeringsmedlemmar
mitt under de svåraste arbetslöshetstider är
beredda att låta den tekniskt högtstående
svenska flygindustrin brytas ner, hellre än
att de framstår som mindre progressiva än
fru Theorin.
Att krigshandlingar skulle förekomma i
Europa vore väl i och för sig inte märkvärdigare än att sådana pågår i Afrika och i Asien.
Ingen tror att president Bresjnev vill börja
ett krig; tvärtom är det troligt att han fört
salt-förhandlingarna på allvar. Visserligen
lät han i höstas i stillhet utnämna sig också
till överbefälhavare, generalissimus, en post
som Stalin först efter två månaders krig ansågs skola bekläda. Enligt den ryska militära
encyklopedin tillsätts den vanligen i krigstid
men ”också någon gång i fredstid”. Detta tilllägg verkar som om man förutsett Bresjnevs
behov av att inneha alla maktpositioner.
Man får inte negligera, men inte heller gö-
ra för mycket av det förhållandet, att ryssarna med sina överlägsna styrkor enligt beräkningar inom Nato bara behöver 24 timmar
efter ett överraskningsanfall mot Västtyskland för att nå fram till Rhen. Därmed omöjliggörs i praktiken att västsidan försvarar sig
med kärnvapen, vilket skulle drabba tyskarna värre än de anfallande. Man vill gärna
tro, att president Bresjnevs utnämning till
överbefälhavare kan vara avsedd att hindra
en utveckling i den riktningen. Samtidigt är
man skyldig att minnas, att Sovjetunionen
inte som de flesta andra stater har något system för att bestämma efterträdare till vare
sig statschef eller till den än viktigare posten
som partisekreterare. Vem som i dag skulle
efterträda Bresjnev vet ingen, inte ur vilken
maktgrupp han skall komma, inte vilken filosofi om krig och fred han kan omfatta.
Mot denna bakgrund måste man förstå, att
ingen inom Nato vågar förorda en ytterligare försvagning av Västeuropas försvar – nå-
got som ingen ansvarig heller borde tala om
beträffande det svenska.
I Nordafrika pågår med franskt militärt
stöd strider mot en guerilla. I Angola fortsätter inbördeskriget med ryskt stöd genom kubansk trupp. Kuba hade vid årsskiftet omkring 19 000 man i Afrika, alltså en klar ökning under 1977. Medräknas kubanska
”rådgivare”, torde siffran bli ännu högre.
Från Somaha har emellertid de kubanska
rådgivarna kastats ut. Samma öde har drabbat ryssarna, vilket måste ha känts särskilt
smärtsamt, eftersom de just utöver sin flottbas hade byggt färdigt ett militärt flygfält.
De hjälper nu Etiopien, medan USA ökat sin
hjälp till Somalia. De revolutionära krigen i
Afrika koncentreras kring Rhodesia och förbereds mot Sydafrika.
I Asien har en ny utveckling skett. Många
hade väntat att Israel, som militärt är överlägset både arabländerna och Egypten, skulle försökt få slut på sina problem med maktmedel, eftersom resultat av den påtänkta
Genevekonferensen redan från början var
utsiktslösa. Premiärminister Begin ansågs
dessutom vara en ”hök”, och i Sverige suckade socialdemokratiska politiker över hans
farlighet. President Saclats initiativ att så att
säga gå i närkamp med honom var djärvt
men psykologiskt riktigt. Det vore svårt att i
dag få Israels folk att gå i krig. Därtill skulle
fordras en sällsynt illa skött politik från
båda sidor. Bara PLO genom sin ledare Arafat talar fortfarande om att avgörandet måste ske med krig. Så förhåller det sig inte.
Men ställningarna är låsta och för åtminstone Israel besvärliga. Ger man där inte efter
på någon enda punkt, kommer ansvaret för
misslyckandet att läggas på israelerna.
Ur svensk synpunkt är vad som händer i
Syrlostasien av särskilt intresse. Under Vietnamkriget gav Sverige humanitärt stöd åt
ordvietnam, som blev segrare i ett, som det
visade sig, skickligt fört erövringskrig. Vi
fortsätter med hjälpen i form av vårt största
51
u-hjälpsprojekt, Bai Bang. Detta går nu
snett, delvis på grund av bristande tekniska
kunskaper hos mottagarna. Är det kanske så
att de vietnamesiska teknikerna, om faktiskt
finns, kan vara inkallade? Enligt en uppgift,
som återges med reservation, är den vietnamesiska arme, som står under vapen, den
tredje i ordningen i världen efter Sovjetunionens och Kinas. Den kommer också till användning. Under juldagarna hördes ett nödrop från Kambodja, att vietnamesisk trupp
gått över gränsen. Detta var inte oväntat.
Det blir inte heller oväntat om kriget fortsätter, från kambodjanskt håll med kinesisk utrustning, från vietnamesi kt med sovjetrysk.
Är det inte egendomligt, att Sve1·iges mest
omtalade u-hjälpsengagemang sker till länder som Kuba och Vietnam, båda frivilligt
indragna i olika krig? Svensk neutralitetspolitik måste i utlandets ögon te sig sällsamt
komplicerad – eller rent av falsk.
Fredssamtalen mellan Egypten och Israel
bildar en ljuspunkt vid ingången av det nya
året, något att hoppas på. Samtidigt måste
man konstatera, att samtalen förs utanför
Förenta Nationerna. Det är naturligt, eftersom F :s politiska betydelse minskar. FN garanterar inte längre någon fred, och 1978
blir inget fredens år.