Dagens frågor; Vår nya straffrättsideologi


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Vår nya straffrättsideologi
I höstas fick vi i Sverige uppleva något ur
idehistorisk synpunkt så intressant som förberedelser för ett byte av straffrättsideologi.
Sedan 1700-talet har man i västerlandet fått
uppleva dylika nyorienteringar ett par gånger valje århundrade. Nu är det alltså dags
igen för vår del.
Vad som hänt är att Brottsförebyggande
rådet lagt fram ett förslag till nytt straffsystem. Det bygger på tanken att det måste finnas ett samband mellan varför man bedö-
mer ett brott på ett visst sätt och hur man
straffar. Annars, menar rådet, riskerar
straffsystemet att förlora sin trovärdighet.
Den som författat rådets rapport idess teoretiska delar är Sten Heckscher – en herre som i likhet med sin far Gunnar Heckscher kommer att märkas mycket i svensk
samhällsdebatt. Han har sammanfattat den
nya ideologin i en briljant artikel i Svenska
Dagbladet. Artikeln har, får man hoppas,
skingrat de missförstånd, vilka oroade humanitetskämpar snabbt fört till torgs.
Av Sten Heckschers preciseringar framgår att vi är på väg att överge den vårdideologi som alltsedan Karl Schlyters insatser på
1940-talet bestämde de11 svenska kriminalpolitiken. Dess teoretiska förutsättning hade
skapats av den s k tyska kriminalistskolan i
slutet av 1800-talet, som ville att straffrätten
skulle utgå från brottslingens person, inte
från brottet som sådant såsom principiell
grundval för straffsystemets utformning. På
sin tid innebar detta ett stort humanitärt
framsteg. Den nya åskådningen ledde till utvecklandet av individualiserade behandlingsmetoder, typ villkorlig frigivning och
villkorlig dom, liksom till ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelser. Teorin har också
givit upphov till försöken att genom ”vård”
inom anstalterna resocialisera brottslingen.
Men systemet har undet det senaste decenniet visat sig förfelat. Allmänpreventionen, dvs när människor i allmänhet låter bliatt begå brott, har försvagats. Brottsligheten
har ökat i förfårande omfattning samtidigt
som vården inom anstalterna inte alls givit
de resultat man hoppats på.
I denna bekymmer·samma situation har
man inom det brottsförebyggande rådet
funnit det nödvändigt att tänka om; resultatet har blivit att man vänt sig från vårdideologin och övergått till att sätta brottet och
värderingen av dess farlighet i centrum för
straffsystemet. Straff skall vara straff och
utan buskablyghet erkännas som sådant.
Vård skall beredas, men inom ramen för ett
straffsystem byggt på vad Sten Heckscher
kallar ”en modern moralbildningsteori”.
Nåja, alldeles ny är den inte. Vid 1800-
talets början lade den tyske straffrättsteoretikern Anselm von Feuerbach fram ett liknande teoretiskt system. Och Vilhelm Lundstedt, den s k Uppsalaskolans stora namn
även på straffteoriernas område, har 50 år
efteråt fått rätt. Straffet måste bestämmas av
samhällets värdering av brottet – eljest hamnar man i ett för rättssäkerhet och moralbildning förödande godtycke.
En ny kejsare
Det finns ett fattigt land i Afrika om vilket
man med säkerhet kan säga, att det inte skall
påräkna svensk u-hjälp. Det är den forna
Centralafrikanska republiken, som blev
självständig 1960 efter att förut varit en del
av Franska Ekvatorialafrika. I fråga om ekonomisk efterblivenhet tycks landet fylla alla
krav, och många godau-hjälpsmiljoner borde kunna grävas ner där. Men landets härskare sedan elva år, Jean-Bedel Bokassa, har
ledsnat på att vara diktator utan rang. I höstas utropade han sig till kejsare och lät kröna
sig under färgstarka former. Detta svarar på
intet sätt mot de krav på progressivitet; som
redan Ulla Lindström och hennes medhjälpare ställde upp som villkor för u-hjälp och
som fortfarande troget iakttages av svenska
u-landsfilosofer. Revolutioner ligger dem
mer om hjärtat än kejsardömen.
Kejsar Bokassa, som är f d fransk kapten,
valde för sin kröning att följa samrna ceremoniel som en gång Napoleon. Eftersom
han är katolik, inbjöd han påven att kornrna
för att räcka honom kronan, som han liksom
Napoleon själv satte på huvudet. Påven avböjde emellertid, och därmed blev det en avvikelse från programmet. En annan sådan
var att kejsaren till evenemanget inköpt 60
stora Mercedesbilar, till vilka Napoleon saknade motsvarighet. Hela tillställningen skall
ha kostat ungefär 25 milj dollar, vilket beräknas motsvara en tredjedel av kejsardömets
budget. Massmedia i Europa och Arnerika
har också enstämmigt fördömt ett sådant slö-
sen.
Men vad har man sagt i Afrika? Arvid
Fredborg, vars namn numera alltför sällan
möter i svensk press, har i sin läsvärda
engelskspråkiga tidskrift International Background påpekat, att reaktionen i Afrika blivit annorlunda. Där är man i behov av inte
bara bröd utan också av skådespel, och i valet dem emellan kornmer inte alltid brödet
först. I europeiska ögon kan detta tyckas absurt, vana som vi är att lägga materialistiska
synpunkter på allting. Kejsar Bokassa har
däremot förstått att ett västerländskt systern
är uteslutet i hans land. Om han anställt
”fria” val och infört ett parlament hade han
fått applåder i Europa. Men sådant är inte
särskilt gångbart i Afrika. Kejsaren har alltså
använt pengar till något festligare, som därtill ur hans synpunkt var nyttigare.
Av en intervju, som Bokassa gav i sarnband med att han meddelade sin blivande
upphöjelse, framgår att han räknar med att
flera stater kornmer att följa hans exempel.
Det är inte omöjligt. Järnlikheten är inte
uppfunnen i Afrika, och att en hövding är
förrner än stammens medlemmar lär ingen
där ifrågasätta. Kejsar Bokassa har genom
sin kröning skaffat sig legitimitet för sin auk- 55
toritära styrelse. Man kan vara övertygad om
att åtskilliga andra afrikaner med uppmärksamhet följer hur fortsättningen blir för honom.
Kanske vore detta nyttigt också för de
svenska beslutfattarna i u-hjälpsfrågor. Vi i
Sverige är inställda på att när världen skall
förbättras, bör det ske i riktning mot oss och
våra vanor. Men det skulle ju kunna tänkas
att världen hyllar andra ideal än våra, och att
den gråa svenska välfärdsstaten kan ha vissa
brister, åtminstone i afrikanska ögon.
Det skattepolitiska initiativet
Strax före jul lade 1972 års skatteutredning
äntligen fram resultatet av sina mödor. Om
en spänd förväntans upplösning i intet kan
man ingalunda tala. När hr Sträng på sin tid
äntligen bekvämade sig till att sätta till denna
·av riksdagen begärda utredning gav han
den en sådan sammansättning och sådana
direktiv att den ur hans synpunkt skulle gö-
ra så liten skada som möjligt.
Man kan undra varför den nya regeringen inte genast upplöste denna utredning och
tillsatte en ny, vars sammansättning och direktiv bättre motsvarat regeringsprogrammet i skattepolitiken. Tyvärr kan man inte
kornrna ifrån en känsla av att detta berodde
på den onödiga och farliga flathet, som regeringen på åtskilliga punkter visat. Att utredningen hösten 1976 kunde bedömas snart
bli färdig är ingen ursäkt. Alla intresserade
visste ju att den inte skulle ge några förslag
av verkligt värde för den nya skattepolitiska
giv, som det är regeringens politiska skyldighet genternot sina väljare att presentera så
snart som möjligt.
Nu har man förlorat tid och tempo. Detta
kan bli allvarligt nog. Regeringens värdefullaste tillgång är initiativet. Även på längre
sikt sett är tidsfaktorn när det gäller tillkornsten av en produktionsfrämjande skattepolitik avgörande.
56
Wigforss brukade säga om de höga skatterna att ”folk vänjer sig”. Det har de inte
gjort, tvärtom är ordet förlamande som beskrivning av skattepolitikens effekt på arbetsvilja och initiativkraft numera för svagt.
Det senaste årets kombinerade verkningar
av inflation och progressivitet gör att det rätta ordet är nedbrytande. I vårt lands svåra
ekonomiska läge måste vi komma ur den socialistiska skattepolitikens destruktiva verkningar så fort det någonsin är möjligt. Vi
kan inte längre räkna i fem- eller tioårsperioder när det gäller att omforma skattesystemet så att det främjar i stället för motverkar
den ekonomiska återhämtningen. Det är nu
fråga om ett eller annat år i nådatid.
Regeringen måste snabbt visa vilja att på
ett helt annat sätt än de närmast löjeväckande småkorrigeringar, som 1972 års skatteutredning gjort i progressivskatteskalorna,
stimulera till kraftansträngningar. När allt
kommer omkring är det ju de enskilda människorna som skall göra dessa ansträngningar; framför allt är det insatserna från den
kvalificerade arbetskraften i de högre och
mellanhöga inkomstlägena som blir avgö-
rande.
Regeringens egen kraftansträngning borde vara att genast tillsätta en ny skatteutredning, med rätt personer och stramt skrivna
direktiv, som innebär ett fullföljande av det
program på vilket regeringen kom till makten. Och utredningen bör tillhållas att arbeta
i blixttempo.
Politik i TV
Under första veckan i januari höll vänsterpartiet kommunisterna stämma. Fyra dagar
i sträck utgjorde reportage från denna det
huvudsakliga politiska inslaget i Rapport i
TV-2. Tidpunkten, med dess i övrigt få politiska händelser, får väl förklara en del, men
inte allt. TV-reportrarnas och redaktörernas
stora villighet att släppa fram hrr Werner
och Hermansson och mindre kända troende
kommunister till dagliga intervjuer var inte
att taga fel på. De gjorde sitt bästa för att ge
vpk reklam. Om statsminister Fälldin gav sig
tid att se och lyssna, bör han ha haft anledning att göra jämförelser med hur samma
Rapport misshandlade hans eget partis stämma förra sommaren.
Denna kommunistiska framtoning i TV-2
är ingenting att förvåna sig över. Alla vet ju
hur det står till – kan något kommunistiskt
inslag användas av denna kanal, kommer
det också rutinmässigt fram på bästa möjliga
tid. När det nu påpekas, sker det mot bakgrund av ett yttrande som chefen för Sveriges Radio, Otto Nordenskiöld, fällde för nå-
gon tid sedan i samband med rykten om hur
regeringen avsåg att lägga sin proposition
om Sveriges Radios blivande organisation.
Han varnade för en förändring, ty den skulle kunna leda till politisering av radio och av
TV.
Mycket skall man höra. Men förvånande
är det i alla fall att en person i Nordenskiölds
ställning och med hans kunnande och erfarenhet inte tycks veta hur genompolitiserad i
en enda riktning den institution är, för vilken han alltför länge varit chef. Hur många
vänsterkommunister, maoister, apk-are dvs
gammalstalinister tror han egentligen han
har inom sina domäner, alla tillhörande antidemokratiska politiska riktningar, alla beredda att sabotera vad som helst som vanligt
svenskt folk håller kärt eller kanske rent av
heligt, och detta för sina egna syftens skull?
Nu kan Otto Nordenskiöld svara, att det
inte är hans sak att forska i vilka partier hans
medarbetare tillhör. Detta är riktigt. Men
han kan omöjligt ha undgått att lägga märke
till vilket folk som sätter sin prägel på Sveriges Radios programverksamhet. När han
varnar för politisering vid en förändring, talar han mot bättre vetande, eller rättare: han
borde veta bättre. Yttrandet är förmodligen
ett utslag av den slapphet, som utmärkt ledningen för Sveriges Radio och som gör en ny
organisation nödvändig och en ny ledning
efterlängtad.
Socialdemokraterna och de handikappade
Att socialdemokraterna anstränger sig att
hjälpa folkgrupper, som har det bekymmersamt, tex pensionärer, invandrare och handikappade, är förvisso berömvärt ur humanitär synpunkt. Ingen kan heller finna det
annat än naturligt att socialdemokratin försöker bygga upp egna organisationer för
den uppgiften eller går in med sitt folk i redan uppbyggda organisationer, som arbetar
i sådana gruppers intressen. Detta står i bästa överensstämmelse med arbetarrörelsens
socialpolitiska tradition.
Vad som inte är lika hedervärt är det hänsynslösa sätt på vilket socialdemokraterna utnyttjar det inflytande till röstvärvning man
på det sättet vunnit inom dylika organisationer. Alldeles särskilt ser det illa ut när SAP
framställer egna organisationer som partipolitiskt neutrala för att göra det lättare att
själva vinna inflytande.
An värre blir det när socialdemokraterna
med odemokratiska och ohederliga metoder
försöker skaffa sig monopol på opinionsbildningen i de grupper det här är fråga om. Ett
typexempel på det är de metoder som Pensionärernas Riksorganisation tillämpar. Den
borde, som bekant, rätteligen heta ”Socialdemokraternas pensionärsorganisation”.
Lika illa är det beställt med den pågående
socialdemokratiska erövringen av De handikappades Riksförbund. Här används samma
taktik som den vilken med framgång prövats
på andra håll – kontroll genom hårt sammanslutna socialdemokratiska minoriteter,
som kämpar sig fram till de avgörande posterna i organisationernas styrelser och kanslier. Sedan toppstyr man hela apparaten i
rätt politisk riktning utan att medlemmarnas
stora flertal märker det i tid. Till taktiken
57
hör också att hålla andra borta från erövrade områden. Ett karakteristiskt exempel
gavs nyligen i Norrköping. Fr:-m till 1979
skall de handikappråd, som numera ingår i
kommunernas organ, utses utan krav på
proportionalitet. Först efter 1979 års val
skall dessa handikappråd utses proportionellt.
I ett dylikt råd skall de kommunala nämnderna och styrelserna utse representanter,
sålunda skall sociala centralnämnden utse
två, kommunstyrelsen en, bostadsförmedlingsnämnden en, byggnadsnämnden en,
fritidsnämnden en, skolstyrelsen en, gatunämnden en och slutligen afnirsverksstyrelsen en.
Är det inte märkligt att man i Norrköping
i alla dessa styrelser och nämnder utsåg endast socialdemokrater i handikapprådet.
Nej, det är det inte, socialdemokraterna har
majoritet, och mot denna hävdade moderaterna förgäves ett anspråk på en plats till en i
handikappfrågor särskilt meriterad person .
Detta är ju Timråpolitik, och den borgerliga
pressen kunde med fördel undersöka hur
det på andra ställen ser ut. Bedrivs samma
politik överallt?
Mot botten
Efter regeringsskiftet har oppositionsledaren Olof Palmes intresse för tidningsklimatet i landet ökat oroväckande. Bl a har han
uttryckt bekymmer över att uppemot 80 procent av dagspressen skulle stödja den borgerliga regeringen, medan bara 20 procent
stod bakom den socialistiska oppositionen.
Påståendet är tvivelaktigt av flera skäl. Till
regeringspressen räknar Olof Palme Dagens
Nyheter (ober), och det är det nog inte alla
som gör. Han inkluderar även vissa mindre
landsortstidningar som saknar politisk anknytning och profil.
Den allvarligaste invändningen är dock au
Olof Palme helt bortser från fackförbunds- 58
pressen. Dess utgivningstäthet är mindre än
dagstidningarnas, men upplagorna är imponerande – Metallarbetarens är i nivå med
Dagens Nyheters- och den opinionsbildande effekten antagligen avsevärd. Flera av
dem är i vissa avseenden utmärkta publikationer. LO-förbundsmedlemmarna måste
dock i längden ha svårt att förbli opåverkade
av den ensidiga och onyanserade partipolitiska agitation som många av tidskrifterna
ägnar sig åt i nummer efter nummer. Slagsidan har blivit ännu mera markant sedan socialdemokraterna försattes i opposition.
Olof Palme betygsätter gärna den borgerliga
pressen, men han tiger visligen om nivån på
de organ som står honom själv närmast.
Några exempel kan vara på sin plats.
I Fastighetsfolket tecknas ekonomiminister Gösta Bohman när han hamrar i spikar i
en likkista, på vilken står ”Demokratin”.
Statsmini ter Thorbjörn Fälldin och arbetsmarknadsminister Per Ahlmark vänder ryggarna till, visslande.
I Beklädnadsarbetaren förekommer en
teckning där Gösta Bohman, belyst av må-
nen, gräver en grav åt en bakbunden kvinna
på knä med bindel för ögonen. Hon symboliserar Moder Svea. Brett leende står budgetminister Ingemar Mundebo med en pistol
riktad mot hennes nacke och säger: ”Gräv
djupt Gösta!”
Teckningen ”Bodtomtens funderingar” i
Byggnadsarbetaren har en bildtext som lyder: ”Om man tänker på vilka krav SAF ställde under ’duvan’ Gieseckes tid, så kan vi väl
nu räkna med att dom kräver att söndagarna ska slopas och att vi ska ta semester, sedan
vi pensionerats …”.
I tidskriften Hjulet, organ för de anställda
vid de kommunala trafikverken i Sverige,
slutar en artikel så här: ”Den politik som för
närvarande förs i detta land, närmar sig alltmer den extrema högerpolitiken. Det är
snart bara exekutionspatrullerna som saknas.”
Östra Småland – för att sluta med ett citat
ur en av de socialdemokratiska dagstidningarna – skriver i en kommentar till moderaternas förslag till nytt ideologiskt program:
”Vi vet inte vilken eller vilka förebilder programskrivarna – en av dem är Gösta Bohman – haft när de snickrat och tänkt ihop
sitt nya idepolitiska program.
Chile?”
Så djupt kan en del av de tidningar och
tidskrifter som stöder Olof Paltne sänka sig
– eller sjunka. Nog vore det klädsamt om
han någon gång kunde ha några värderingar till övers för den sortens journalistik. Om
inte annat så för att freda sig själv och möjligen sitt samvete.