Ledare; Säkerhetstjänsten
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
säkerhetstjänsten
Den nya och vittomfattande spionaffär, som
nyligen avslöjats, pekar omedelbart på två
förhållanden. Det ena är att Sverige och särskilt dess militära planering och installationer utsätts för intensivt spionage från Sovjetunionens sida, alldeles oavsett hur ”gott”
vårt lands förhållande till främmande
makter förklaras vara. Det andra är att den
svenska säkerhetstjänsten är otillräcklig.
Om Sovjetunionens handlande är inte
mycket att säga. Landet driver sannolikt
världens mest utbredda underrättelseverksamhet. Denna baseras, liksom för övrigt
också USA:s, till stor del på tekniska hjälpmedel. satelliter för fotospaning och radiospaning är bara några exempel. Vidare är
ryssarna experter på att infiltrera egna medborgare i andra länder, ofta åratal innan de
börjar utnyttja dem för spionage. Mer än
andra länders tycks de sovjetiska underrättelseorganen – som är flera och konkurrerar med varandra – också använda den urgamla metoden att köpa landsförrädare. Genom dem införskaffas material av högst olika slag och detta så länge spionen duger
något till och orkar, utsatt som han är för
skräcken att bli upptäckt och samtidigt för
hot om utpressning från det land han sålt sig
till.
En sådan landsförrädare är det säkerhetstjänstens sak att så tidigt som möjligt avslöja.
I det nu aktuella spionfallet har vederbörande avslöjats, men alldeles för sent. Han har
arbetat avsevärd tid, och ändå har han varit
anställd hos just de organisationer som bort
misstänka honom. Varför har han kunnat
hålla på så länge?
Det är alltid svårare att avslöja en enstaka
människa i ett sådant fall än en organisation.
Säg så, att den ensamme har blivit placerad
på en relativt ansvarsfylld post, dit han efter
än så noggrann prövning under yngre år
fått avancera utan – observera utan – lika
noggrann omprövning vid senare tidpunkter. Lever han så ett utåt sett normalt
liv, är det osannolikt att han annat än av en
slump drar misstankar på sig.
I Sverige får polis och åklagare inte på
svaga grunder börja en mera omfattande
personövervakning med hjälp av medel som
brevkontroll eller telefonavlyssning. Inte
heller får en myndighet av en misstänkt –
ännu mindre rutinmässigt – begära svar på
frågor under kontroll av lögndetektorer.
Med rätta betonar man hos oss skyddet för
den personliga integriteten. Men frågan kan
åtminstone framföras, om inte i någon utsträckning avkall måste göras när det gäller
personer i känsliga ställningar eller inom vissa bestämda verksamhetsområden. Vilka
dessa områden är finns redan fastställt genom regeringsbeslut. Man anställer inom
dem inte personer med t ex alkoholproblem,
och man är skyldig att taga reda på vederbö-
randes ekonomiska förhållanden och vanor.
Men hur mycket förändras en människa under kanske fem eller tio år?
Ingen kan tvinga en polisman eller en militär till tjänstgöring inom säkerhetstjänsten
eller inom andra områden där säkerhetskraven är särskilt högt satta. Vore det då inte
möjligt att all personal, som får anbud att
börja sådan tjänstgöring, redan vid tjänstetillträdet skriftligen skulle medge, att närmare bestämda men grundliga undersökningar
av deras personer och deras privatliv skall få
göras kontinuerligt under vissa tidsförlopp?
Sådana rutiner skulle inte komma att betraktas som nedsättande om de gällde alla. Facket kommer sannolikt att ogilla förslaget,
men om nödvändigheten blir förklarad och
frivilligheten finns med i bilden, vore det
egendomligt om man inte skulle komma till
en uppgörelse.
Men detta berör trots allt bara yttre förhållanden. Viktig är också en inre kamratkontroll. I hög grad beror det av cheferna hur
stämningen inom en specialorganisation eller en avstängd arbetsplats utvecklar sig.
Den som arbetar där får inte med fullt förtroende umgås med vem som helst: en polisman får inte tala om sitt arbete med sin bäste
kamrat inom yrket om inte denne tillhör
samma arbetskrets. Han får inte tala om vad
han gör ens för sin hustru. Dessa förhällanden är svära, och de måste kompenseras.
Det sker genom att skapa tillit mellan arbetskamrater inom kretsen. Den som då inte
passar in bör beredas annat arbete, och detta
utan all sentimentalitet och utan att det skall
påverka hans anseende eller framtid inom
yrket. Människor är olika, och detta måste
accepteras.
aturligtvis gäller dessa principer också
de högsta cheferna. Det finns avskräckande
exempel, som inte ligger alltför långt tillbaka
401
i tiden, på att höga chefer inte dragit jämt.
Hur stämningen då blir bland de underlydande är lätt att tänka sig. Arbetsresultaten
blir- och blev- därefter.
Regering och riksdag utövar parlamentarisk kontroll över olika grenar av säkerhetsarbetet. Riksdagsledamöter följer det och begär och får upplysningar. Detta skall inte ses
som ett uttryck för misstro utan skall tvärtom uppfattas som ett stöd: de som tjänstgör
inom dessa områden får från högsta ort veta
att deras arbete är nödvändigt och moraliskt
riktigt. Ordningen med parlamentariskt
stöd är det bästa som hänt verksamheten,
men just på personalsidan skulle den förmodligen kunna utnyttjas bättre.
När ordet SÄPO började användas var
detta en konstruktion gjord av vänsterelement, som medvetet ville få fram en associering till GESTAPO. Den anda, i vilken ordet
skapades och säkerhetsverksamheten misstänkliggjordes, finns kvar på sina håll – det
kan vara onödigt att peka ut vilka, eftersom
de är välkända. säkerhetstjänsten är inte nå-
gon ”politisk polis” utan den är och skall
vara brottsförebyggande och brottsavslö-
jande när det gäller särskilt förkastliga och
skamliga brott. Sålänge världen är som den
är, behövs den.
Den nya och vittomfattande spionaffär, som
nyligen avslöjats, pekar omedelbart på två
förhållanden. Det ena är att Sverige och särskilt dess militära planering och installationer utsätts för intensivt spionage från Sovjetunionens sida, alldeles oavsett hur ”gott”
vårt lands förhållande till främmande
makter förklaras vara. Det andra är att den
svenska säkerhetstjänsten är otillräcklig.
Om Sovjetunionens handlande är inte
mycket att säga. Landet driver sannolikt
världens mest utbredda underrättelseverksamhet. Denna baseras, liksom för övrigt
också USA:s, till stor del på tekniska hjälpmedel. satelliter för fotospaning och radiospaning är bara några exempel. Vidare är
ryssarna experter på att infiltrera egna medborgare i andra länder, ofta åratal innan de
börjar utnyttja dem för spionage. Mer än
andra länders tycks de sovjetiska underrättelseorganen – som är flera och konkurrerar med varandra – också använda den urgamla metoden att köpa landsförrädare. Genom dem införskaffas material av högst olika slag och detta så länge spionen duger
något till och orkar, utsatt som han är för
skräcken att bli upptäckt och samtidigt för
hot om utpressning från det land han sålt sig
till.
En sådan landsförrädare är det säkerhetstjänstens sak att så tidigt som möjligt avslöja.
I det nu aktuella spionfallet har vederbörande avslöjats, men alldeles för sent. Han har
arbetat avsevärd tid, och ändå har han varit
anställd hos just de organisationer som bort
misstänka honom. Varför har han kunnat
hålla på så länge?
Det är alltid svårare att avslöja en enstaka
människa i ett sådant fall än en organisation.
Säg så, att den ensamme har blivit placerad
på en relativt ansvarsfylld post, dit han efter
än så noggrann prövning under yngre år
fått avancera utan – observera utan – lika
noggrann omprövning vid senare tidpunkter. Lever han så ett utåt sett normalt
liv, är det osannolikt att han annat än av en
slump drar misstankar på sig.
I Sverige får polis och åklagare inte på
svaga grunder börja en mera omfattande
personövervakning med hjälp av medel som
brevkontroll eller telefonavlyssning. Inte
heller får en myndighet av en misstänkt –
ännu mindre rutinmässigt – begära svar på
frågor under kontroll av lögndetektorer.
Med rätta betonar man hos oss skyddet för
den personliga integriteten. Men frågan kan
åtminstone framföras, om inte i någon utsträckning avkall måste göras när det gäller
personer i känsliga ställningar eller inom vissa bestämda verksamhetsområden. Vilka
dessa områden är finns redan fastställt genom regeringsbeslut. Man anställer inom
dem inte personer med t ex alkoholproblem,
och man är skyldig att taga reda på vederbö-
randes ekonomiska förhållanden och vanor.
Men hur mycket förändras en människa under kanske fem eller tio år?
Ingen kan tvinga en polisman eller en militär till tjänstgöring inom säkerhetstjänsten
eller inom andra områden där säkerhetskraven är särskilt högt satta. Vore det då inte
möjligt att all personal, som får anbud att
börja sådan tjänstgöring, redan vid tjänstetillträdet skriftligen skulle medge, att närmare bestämda men grundliga undersökningar
av deras personer och deras privatliv skall få
göras kontinuerligt under vissa tidsförlopp?
Sådana rutiner skulle inte komma att betraktas som nedsättande om de gällde alla. Facket kommer sannolikt att ogilla förslaget,
men om nödvändigheten blir förklarad och
frivilligheten finns med i bilden, vore det
egendomligt om man inte skulle komma till
en uppgörelse.
Men detta berör trots allt bara yttre förhållanden. Viktig är också en inre kamratkontroll. I hög grad beror det av cheferna hur
stämningen inom en specialorganisation eller en avstängd arbetsplats utvecklar sig.
Den som arbetar där får inte med fullt förtroende umgås med vem som helst: en polisman får inte tala om sitt arbete med sin bäste
kamrat inom yrket om inte denne tillhör
samma arbetskrets. Han får inte tala om vad
han gör ens för sin hustru. Dessa förhällanden är svära, och de måste kompenseras.
Det sker genom att skapa tillit mellan arbetskamrater inom kretsen. Den som då inte
passar in bör beredas annat arbete, och detta
utan all sentimentalitet och utan att det skall
påverka hans anseende eller framtid inom
yrket. Människor är olika, och detta måste
accepteras.
aturligtvis gäller dessa principer också
de högsta cheferna. Det finns avskräckande
exempel, som inte ligger alltför långt tillbaka
401
i tiden, på att höga chefer inte dragit jämt.
Hur stämningen då blir bland de underlydande är lätt att tänka sig. Arbetsresultaten
blir- och blev- därefter.
Regering och riksdag utövar parlamentarisk kontroll över olika grenar av säkerhetsarbetet. Riksdagsledamöter följer det och begär och får upplysningar. Detta skall inte ses
som ett uttryck för misstro utan skall tvärtom uppfattas som ett stöd: de som tjänstgör
inom dessa områden får från högsta ort veta
att deras arbete är nödvändigt och moraliskt
riktigt. Ordningen med parlamentariskt
stöd är det bästa som hänt verksamheten,
men just på personalsidan skulle den förmodligen kunna utnyttjas bättre.
När ordet SÄPO började användas var
detta en konstruktion gjord av vänsterelement, som medvetet ville få fram en associering till GESTAPO. Den anda, i vilken ordet
skapades och säkerhetsverksamheten misstänkliggjordes, finns kvar på sina håll – det
kan vara onödigt att peka ut vilka, eftersom
de är välkända. säkerhetstjänsten är inte nå-
gon ”politisk polis” utan den är och skall
vara brottsförebyggande och brottsavslö-
jande när det gäller särskilt förkastliga och
skamliga brott. Sålänge världen är som den
är, behövs den.