E O Holm; Småföretagandets villkor

E O HOLM:
Småföretagandets villkor
Efter trepartiregeringens små/öretagarpaket
har inte mycket hänt på detta område
konstaterar verkställande direktören i
Sveriges Köpmannaförbund E O Holm. Han
pekar på en rad nödvändiga åtgärder bl a i
fråga om skatte- och Jinansieringsfrågor.
Genomföres dessa kommer framtiden att
tryggasför såväl producerande som handelsoch serviaföretag och viljan att etablera
företag kommer att stärkas.
Under 1976 och 1977 talades det en hel del
om behovet av en aktiv småföretagarpolitik.
Småföretagens situation spelar också en roll
i det politiska skeendet. Efter trepartiregeringens s k småföretagarpaket har det emellertid inte hänt särskilt mycket. Det vore värdefullt om de politiska opinionsbildarna på
nytt ville ta itu på bred front med egenföretagandels villkor. Det behövs, inte minst för
att inge företagarna något mer av den offensiva anda, som är en förutsättning för att vår
ekonomi åter skall accelerera.
Först ett terminologiskt klarläggande. Begreppen små företag eller medelstora företag är inte entydiga. Vad som är stort i en
bransch är litet i en annan. Det som i politiska termer betecknas som just småföretagarfrågor omfattar djupare sett problemen
hur man överhuvudtaget skall stärka viljan
att etablera företag, hur man skall bibehålla
– och helst förstärka – en differentierad
och decentraliserad näringslivsstruktur och
beslutsordning. Det är inte storleken som
konstituerar de politiska förutsättningarna
utan tron på egenföretagandel – det egna
ansvarets effektivitet – som en hörnpelare i
näringspolitiken. Men låt oss gärna kalla detta småföretagarpolitik i brist på ett bättre
ord. Det viktiga är att vi vet vad vi menar.
Småföretagarpolitiken måste differ-entieras. Vad som framförallt frapperar i vår nä-
ringspolitiska debatt är dess envetna centrering kring de producerande företagen och
deras förhållanden. Man bör ha klart för sig
att ett dominerande antal av egenföretagen i
landet är handels- eller serviceföretag. Den
följande framställningen är därför till stor
del inriktad just på de ickeproducerande fö-
retagen, utan vilkas insatser inget industrisamhälle skulle fungera många dagar.
I de samhällsekonomiska ramar som långtidsutredningen nyligen presenterat finns
inte just mycket utrymme för hushållens
konsumtionsökning sedan pensionärer,
barnfamiljer och andra ”specialgrupper”
fått sitt. I ett samhälle som på detta sätt är
ekonomiskt mera defensivt än offensivt måste det bli viktigare än någonsin att näringslivets struktur är stark. Servicenäringarna är
viktiga för sysselsättningen. Industrins sysselsättningskraft minskar och till allt detta
kommer att åttiotalet säkerligen innebär sociala och politiska påfrestningar i släptåg på
de ekonomiska.
Så snabbt över till hur ett generellt verkande utvecklingsarbete för småföretagen kan
se ut.
Till en början måste man i politiken hellre
arbeta med generella stimulanser än med
selektiva kanaler. De senare kan tyvärr utvecklas mer i riktning mot styrning än stöd.
Beskattning och finansiering
Arbetskraftsbeskattningen måste begränsas.
Den är destruktiv, speciellt för exportnäringarna och arbetskraftsintensiv service- ~erksamhet. De avgiftselement på lönesummorna som har fiskal karaktär bör motverkas. Jag beklagar att det inte finns ett politiskt mod att på allvar ta itu med en typ av
beskattning som mer än något annat motverkar den fulla sysselsättningens politik.
Inkomstbeskattningen är i centrum för
den politiska debatten. Här skall endast konstateras att den progressiva skatteutform- 35
ningen är allt annat än progressiv för företagarna i ordets positiva betydelse. Det är svårt
att motivera medarbetarna – eller ens företagaren själv – att göra en extra insats.
Löneförhöjningen är i stort sett eliminerad
som faktor för uppmuntran eller stimulans.
Det murkna skattesystemet lägger sin kalla
hand över allt större delar av vår tillvaro.
Resten av kapitalskatterna på det arbetande kapitalet i företaget måste bort. De är
samhällsekonomiskt ointressanta som inkomstkälla men är däremot direkt företagsfientliga och försvagar konkurrenskraft och
sysselsättningsmöjligheter. Alltmer grumliga u~ämningsfilosofier skall väl inte få
äventyra företagens fortlevnad?
På finansieringssidan har en del hänt i
positiv riktning. Utvecklingsfonderna har
tillkommit och getts starkare resurser än fö-
retagarföreningarna hade tillgång till. Men
fortfarande står stora delar av servicenäringarna, däribland hela handeln, utanför detta
utvecklingsprogram. Det finns en utredning
om hur detta skall lösas – men det är bråttom.
Företagen behöver differentierade finansieringsmöjligheteL l varje öppen ekonomi
behövs alternativ via banker, försäkringsbolag, finansieringsinstitut, leverantörer.
Mångfalden är viktig för effektiviteten. Att
låsa in finansieringsbolagen i en regleringsmekanism – som det finns utredningsförslag om – vore att göra de mindre och medelstora företagen en stor o~änst. Det behövs en välkonsoliderad och självständigt
opererande finansieringskapacitet för att ta
hand om både det ”inre” finansieringsbehovet och de kund inriktade.
36
Vi lever i en marknad alltmer präglad av
prisreglering och prisbyråkrati. 11 procent
av privatkonsumtionen är prisstoppad och
60 procent på olika sätt prisreglerad! Det
som från början var tänkt som provisorier
har tyvärr blivit alltmer permanent. Det är
nog lättare att manövrera sig in i en sådan
situation än att ta sig ur den. Prisreglering
sätter några av de finaste instrumenten i
företagarrollen ur kraft, förhindrar företagarna att själva planera sin verksamhet, samtidigt som de fortfarande – och fullt ut –
måste ansvara föt resultatet av verksamheten.
I en inflationsekonomi är en aktiv prispolitik tydligen nödvändig vilket parti som än
anger tonen i Handelsdepartementet och
Ekonomidepartementet. En ny och mindre
trubbig och byråkratisk regleringsform
borde kunna arbetas fram. Som så ofta är
det handelsleden som drabbas främst och
mest.
Positiva myndigheter
Samhällets uppmärksamhet har på många
ickeproducerande sektorer nästan uteslutande tagit sig kritiskt färgade former. Intet ont
om NO, skattemyndigheter, SPK, Konsumentverket etc, men många företag upplever nog att när en myndighet kommer till
dem, så gäller det kontroll, eventuellt misstankar, ifrågasättanden. De positiva förtecknen saknas tyvärr ofta eller är i vart fall i klar
minoritet. Hur vore det om Industriverket,
Kommerskollegium osv fick resurser, om än
blygsamma, för att genomföra branschanalyser som syftar till positiv utveckling? Det
skulle säkert uppfattas som en välgörande
aktivitet. Det finns idag ett visst främlingskap i relationerna som är långsiktigt oroväckade och kortsiktigt olustigt.
Myndigheterna bör också skaffa sig större
kunskaper om de olika näringsgrenarnas
förhållanden . Vad vet egentligen våra myndigheter om djupdimensionerna i det som
händer på olika håll i distributions- och serviceapparaten? Vilka myndigheter är för övrigt ansvariga? Se över samhällets fortlö-
pande kontaktytor med både branscher, regionalorgan och samlande näringslivsorganisationer.
Gedigen kunskap nås endast genom kontinuerligt faktaflöde, gemensam utvärdering,
kort sagt en större närhet till verkligheten.
Även ur statsmaktens egoistiska synpunkter
vore detta egentligen ett självklart önskemål.
Man är ju bl a beroende av att företagen
fungerar som inkasserare av moms och andra skatter och dessutom bör man ha allt att
vinna på ökad kunskap så att man får en
bättre beredskap inför den osäkra framtiden. Hellre en god näringspolitisk hälsovård
än en improviserad och ofta kortsiktig sjukvård! Den infekterade frågan om företagens
uppgiftsskyldighet har nog till stor del bottnat i att man inte känt att det i myndigheternas agerande och uppmärksamhet gentemot
företagen funnits särskilt mycket av positiv
grundton.
Det är vidare ganska egenartat att man
prutar på något miljonbelopp när det gäller
stöd till glesbygdsbutiker eller avslår en ansökan i samma storleksordning för en utredning om restaurangnäringens framtid, samtidigt som miljarder pumpas in i en tynande
37
varvsindustri. Det senare är säkerligen soci- ringslivet utan också de vertikala, dvs behoalt erforderligt, men var finns proportio- vet av en distinkt rollfördelning mellan de
nerna? olika leden i produktions- och distributionsFöretagens rättsställning
De mindre och medelstora företagen – inte
minst inom service och handel – behöver en
bättre generell rättsställning. En alltmer
komplicerad och teknokratiskt färgad tillvaro gör det svårare för både individerna –
anställda eller konsumenter – och företagarna att orientera sig. Man behöver kort
sagt utfyllande rättsnormer och regulativ
också i de kommersiella relationerna. Riksdagen har begärt en utredning härom och
detta önskemål lär villfaras. Frågan är central, inte minst med hänsyn till vårt allt större internationella beroende. Ett viktigt exempel är att företagare som lokalhyresgäster
i princip behöver samma rättsställning som
en privatperson som hyr sin bostad.
En översyn av delar av den arbetsrättsliga
lagstiftningen pågår och måste kunna slutföras utan alltför många övertoner. Ingen
ifrågasätter väl denna lagstiftnings grundsyften, men att slipa av negativa kantigheter
som snarast är sysselsättningshindrande
vore befrämjande för vardagsklimatet i våra
egenföretag.
En ny konkurrensbegränsningslag är på
tapeten. Ämnet är mycket otacksamt att behandla på några korta rader, men det hör
med till programmet när man behandlar
småföretagarfrågor. Det gäller att få en nä-
ringsfrihetslagstiftning som inte silar mygg
och sväljer kameler och som uppmärksammar inte bara horisontella relationer i nä-
kedjan. En stelhet i konkurrenssituationen
kan bli lika påtaglig i bägge dimensionerna.
Detta är knappast uppmärksammat i svensk
debatt i nivå med sin betydelse. Självfallet är
det en grundförutsättning att näringspolitiken ser positivt på ekonomisk samverkan
mellan företag i kedjor, grupper osv, så att
de kan skaffa sig effektiva och seriösa vapen
i en allt hårdare konkunens. Samverkan
som konkurrensmedel är en av de viktigaste
nycklarna till ett framgångsrikt egenföretagande i framtiden . På detta område har Sverige en levande och internationellt ledande
tradition.
En resultatinriktad och behovsanpassad
konsumentpolitik har näringslivet knappast
något att erinra mot. Vad som är bra för
konsumenterna är också bra för näringsidkarna. Konsumentskyddet har hittills mest
tagit sikte på detaljhandels- och
servicenäringarna, där småföretagarna är
speciellt talrika. Konsumentpolitik blir· därför starkt förknippad med småföretagarpolitiken. Man bör bygga upp konsumentpolitiken på marknadsekonomins grund med
hjälp av en effektiv näringspolitik. Konsumentpolitiken kan aldrig – eller i vart fall
sällan – bli effektiv om inte den strukturella
grunden i den aktuella branschen är hållbar.
Konsumentpolitiken måste var·a resultatet av
ett samspel och är inte lämpad för barrikadkamper.
Företagen måste känna ett aktivt samhällsstöd när det gäller att hålla efter företag som
lever utanför lagen i större eller mindre
(
38
grad. inflation, marginalskatter och arbetsgivarpålagor ger tyvärr en alltför god jordmån för sådan verksamhet. Företagen skall
inte behöva misstänkas för att vara ute efter
att skydda mer eller mindre skumma
skråintressen om man kräver att alla företag
skall arbeta under jämlika villkor. Den illojala konkurrensen blir ett allt större problem
om vi inte ser upp. Vi lever ju tyvärr alltmer
i ”den dubbla bokför·ingens” tidevarv.
Planerings- och säkerhetsfrågor
Planeringsfrågorna både i storstäder och
andra centra och tätorter är ofta avgörande
för företagens fortlevnad. Den storvulna
planeringsivern i många delar av landet har
förbytts i eftertanke, något som möjliggör
ett nytänkande när det gäller den kommersiella servicen. Trafik- och saneringsprogram måste genomföras med beaktande av
att handel och service inte tål oöverlagda
ingrepp. Är väl en affarsmiljö allvarligt skadad, så kan den svårligen återupprättas med
allt vad det kan dra med sig av negativa
följder för inte minst de sårbara konsumentgrupperna. På dessa områden kommer nog
företagens och konsumenternas intressen
att alltmer sammanfalla, en förhoppningsvis
– och troligtvis – symptomatisk utveckling.
säkerhetsfrågorna i våra offentliga miljöer blir allt viktigare. Stöld, våld, oordning
som utlöpare av sociala problem, knark osv
innebär växande och alltmer svårbemästrade bekymmer. Detta gäller inte minst för
de små företagen som är mest utsatta och
som också ofta har en svagare försvarsberedskapjust genom sin begränsade organisation – faktorer som i andra sammanhang
kan vara en styrka.
Vaktsystemet med klart definierade uppgifter kommer alltid att behövas som komplettering av de direkt polisiära resurserna
som ju – tyvärr notoriskt – är otillräckliga.
Listan över reformområden kunde göras
längre – exempelvis med löntagarfondsfrå-
gans betydelse i ett längre perspektiv – men
det som här nämnts räcker kanske för att
belysa att det finns otroligt mycket för en
aktiv småföretagarpolitik – eller hellre
egenföretagarpolitik – att arbeta med. Inte
minst blir detta viktigt i en framtid med begränsad ekonomisk tillväxt. En del av frå-
gorna kan kanske tyckas vara mer allmänpolitiska än inriktade just på småföretagen,
men detta bevisar ju endast att det rör sig
om ämnesområden av stor räckvidd med på-
taglig relevans för just denna målgrupp.
Hur vore det att få de politiska partierna
att konkretisera sig inför 1979 års val när det
gäller egenföretagens framtid? En sådan debatt skulle säkert följas med största intresse
hos landets alla företagare, stora som små.
Frågan gäller som sagt inte bara de senare.
Vi är alla – tvärs över storleks- och yrkesgränser – beroende av att få behålla den
mångfasetterade struktur som gett vårt nä-
ringsliv mycket av dess livskraft. Att värna
om och helst vidareutveckla denna avgörande styrkefaktor blir viktigt, inte minst när vi
står inför ett säkerligen ganska bekymmersamt åttiotal. Framtiden är – som någon så
vist har sagt – inte vad den har varit.