Anders Hallengren; Våldet i hemmen
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS HALLENGREN:
Våldet i hemmen
Någon statistik på hur mycket våld som
förekommer i hemmen finns inte. De flesta
fallen kommer ju inte till sjukhus och bara
de grövsta till myndigheternas kännedom.
Att allt våld skulle upphöra om barn
uppfostrades i storfamiljer, tror inte Anders
Hallengren på. Inte heller delar han åsikten
att alla barn borde tagasfrån sinaföräldrar
för att uppfostras i samhällets regi. Han
menar att det numera inte är i uppfostrande
syfte, som våld tillgrips, utan att det är en
reaktionshandling, besläktad med
hustrumisshandel. Ökad samhällskontroll
och upplysning är nödvändiga, anser
författaren.
Det är nu tjugo år sedan den första vetenskapliga artikeln om barnmisshandel publicerades i Sverige. Barnmisshandelsproblematiken har uppmärksammats allt mer under senare år, bl a genom viktiga insatser av
BRIS, Rädda barnen (som inrättat en Barnombudsman) och debattbefrämjande
böcker av bl a Berit Hedeby. Kulturhusets
utställning i början av 1977 har också varit
av betydelse. Just nu pågår en rad teoretiska
och praktiska projekt som kan bli av stor vikt
framöver. Trots allt kvarstår faktum, att vi
ännu tycks veta rätt litet om barnmisshandelns omfattning, natur och bakgrund, och
vi har väldigt litet att ta fasta på när det
gäller att vidta åtgärder för att råda bot mot
problemen.
Behöver det vara så? På den frågan kan
man i dagsläget med visst fog svara både ja
och nej. Barns och alla andra åldersgruppers psykiska och fysiska lidanden i ett samhälle utgör sammantaget en mycket omfattande och komplicerad problematik, där varje enskildhet måste ses i ett större socialt och
politiskt sammanhang. Detta är, kan man
säga, den ideologiska och mest kontroversiella sidan av saken. Här står den segdragna
kampen mellan olika politiska åskådningar
och målsättningar, som för all del även återspeglas i forskningen på området, vilken
lägger grunden för debatten. Beträffande
barnmisshandeln kan man å andra sidan
säga, att den internationella forskningen på
området faktiskt kunnat ge en rätt klar bild
av dess psykosociala bakgrund och därtill –
och därigenom – kunnat visa på en rad
möjliga åtgärder, som skulle kunna ge resultat både omedelbart och på sikt. Därför
68
känns det angeläget att försöka göra en
sammanfattning av de viktigaste resultaten
och samtidigt skissera ett forskningsunderbyggt handlingsprogram. I samband därmed skall jag försöka teckna ett historiskt
perspektiv på agan som medveten social
problematik i Sverige, och belysa några sidor
av de större sammanhangen.
”Ingen driste sig att dänga och slå de små
barnen med mindre han tänker efteråt svara
för skadan som följa kan. Ty skolan är ingen
slaktbänk och lärjungarna inga åsnor. Det
haver grymhet med sig att slå barnen i
huvudet, vrida deras näsa, njupa deras öron,
rifva eller rycka deras hår, häva dem omkull,
spjärna eller stöta dem. Därför skall en så-
dan obeskedlighet alldeles vara förbjuden”.
Dessa visdomso•·d kunde man för tre hundra år sedan läsa i den första svenska skolstadgan. Skarn att tro att utvecklingen alltid går
åt rätt håll. Förbudet fick ingen livskraft
vare sig på papperet eller i verkligheten.
Skolagan avskaffades först 1958, förbudets
definitiva formulering finns i den nu gällande skollagens § 26. Och före 1957 var barnmisshandeln i praktiken legaliserad. Prygelpedagogiken var urgammal. I Bibeln menade somliga sig finna stöd: den man älskar,
den agar man. Barnmisshandeln är ingen ny
företeelse. Att skada och invalidisera barn
har aldrig varit socialt accepterat, låt vara att
man på många håll gjort det, många gånger
med myndigheternas goda minne. Jag har
träffat tre personer som fått hörseln skadad
eller förstörd genom örfilar av lärare under
sin skoltid. Inte gjordes det förr några affärer av sånt. Agan var tillåten. Eleverna var
rädda.
Först 1966 blev det förbjudet att använda
kroppsaga som uppfostringsmedeL 1957
hade ”missbruk av aganderätten” blivit
straffbart genom en lagändring. Från detta
år är också den första mer utredande artikeln om barnmisshandel – överläkare Per
Selanders ”Multipla frakturer hos spädbarn
vid förnekat trauma”, Läkartidningen 9/57.
Sammanhanget är inte överraskande.
Likväl, tidningsnotiser av det mer upprörda slaget om barnmisshandel från äldre
tider saknas inte. 1911 uppmärksammade
pressen ett fruktansvärt grymt fall av barnmisshandel i Malmö. Ett par fosterföräldrar
hade vanvårdat och lemlästat sina skyddslingar på det mest kusliga sätt. Dagens Nyheter skrev 29/6 1911: ”Den upprörande
skildringen af de vanvårdade barnen i
Malmö har kommit som en väckelse för
många i vårt land.” Observera väckelse! Ansvarskännande människor började vakna,
och många kände säkert igen sig, mer eller
mindre.
Malmöfallet vållade debatt. Vi hade en
barnavårdsinspektion på den tiden, men
dess insyn och befogenheter var högst begränsade. Någon lag på förhandskontroll
och registrering av fosterföräldrar fanns
inte i Sverige – däremot i Danmark, Tyskland, Frankrike och England. Folk tog hand
om spädbarn och tjänade ofta en slant på
det; man fick betala för utackordering av
barn. ”Änglamakeri” innebar, att man vanvårdade eller utsatte barnen för risker tills
de ”råkade” dö av en ödets gudomliga nyckfullhet. Man blev kvitt barnen och behöll
pengarna och sitt goda samvete.
I och med detta fall och dess efterspel
hade ögonen öppnats en smula, och de
följande åren skrev tidningarna en del om
problemet med hänsynslösa fosterföräldrar
och behovet av myndigheternas insyn och
kontroll. Ett uppvaknande på flera fronter
skymtade. På tjugo-talet blev det förbjudet
att aga sina anställda, på landet och till sjöss.
Husagan, dvs rätten att slå ~änstehjon, blev
otillåten enligt lag 1920, och manskap till
sjöss fick rättsligt skydd mot stryk 1922. Men
först 1925 uppmärksammade pressen ”äkta”
föräldrars barnmisshandel: i Umeå hade en
hovslagerikorpral och hans fru slagit sönder
revbenen på deras ettåriga dotter. Efter
1925 kan man säga att barnmisshandeln
successivt blir mer allmänt observerad,
omskriven och debatterad. Dagstidningarnas notiser blir allt mer lika dem som vi
möter i dagens press. Alla slag av barnmisshandel noteras, oftare och oftare. Det är inte
misshandeln som ökar, det är uppmärksamheten och fördömandet.
Dagsläget
I det land som har den bästa statistiken är
läget – skenbart – mt;st alarmerande. Bakom de mellan femton och ~ugofem tusen
fallen av plötslig oväntad spädbarnsdöd av
okänd orsak i USA ligger social misär, vanvårdnad och misshandel. Enligt en parlamentsrapport misshandlas 40 000 barn svårt
varje år i England. Av dessa får 3 000 allvarliga skador. 3% av landets mentalsjuka lär
ha fått sina psykiska rubbningar av barnmisshandel. Antalet offer i döda har beräknats till ca 700.
Det är svårt att avgöra om det är statisti- 69
ken som blir bättre eller problemen som blir
större. Det är med barnmisshandel som med
allt annat elände: ju bättre statistik, desto
högre siffror. är forskningen utvecklats
vidare på området och samhällsinsynen förbättrats, kan man vänta en våldsam ökning
när det gäller offentliga uppgifter om barnmisshandel. Att det finns en fruktansvärd
misär att avslöja och kartlägga i välfärdssamhällets hem, det blir allt fler av de socialt
verksamma övertygade om.
Vad som kan sägas om Sverige är, att
många rapporter tyder på betydande problem, men något centralt samordnat register
för barnmisshandel finns inte. Det går inte
att få fram några tillförlitliga siffror på vare
sig misstänkta eller säkra fall. Sedan tillkommer alla oupptäckta fall, det dolda våld i
hemmen vilket säkert utgör den största delen. 1965 kunde man redovisa 19 anmälda
fall av barnmisshandel, i dag talar man om
ca 600 fall årligen. Ca 40 000 barn blir varje
år föremål för åtgärder enligt barnavårdslagen, ca 15 000 placeras efter samhällsingripanden i fosterhem eller på barnhem. Här
döljer sig sannolikt en omfattande psykisk
och fysisk misshandel, förutom sociala och
emotionella problem. Vidare bör man lägga
märke till, att bakom plötslig oväntad spädbarnsdöd i många fall döljer sig vanvårdnad
och misshandel, och dessa dödsfall är vanligast där sociala missförhållanden råder.
T o m när det gäller barns död genom
drunkning, trafikolyckor etc finns ofta social
missanpassning och dålig omvårdnad att finna, vilket också bör räknas in i misshandelsbilden.
H ur skall då detta allvarliga sociala pro- 70
blem lösas, hur skall detta lidande och denna
känslomässiga misär, som vanligen medför
psykiska och sociala men för livet, minskas?
Kärnfamiljens kris
I huvudsak fyra olika alternativ har diskuterats de senaste åren. Dels har vi dem som
förordar familjeterapi av den typ som bedrivs på Skå. Dels har faran med den moderna familjecellens isolering påpekats, och
behovet av kollektivisering framhållits, t ex i
form av storfamiljer, kollektivhushåll eller
”samhem” (lngrid Sjöstrand). En minskad
föräldramakt över huvud och ett ökat samhällsinflytande över uppfostran är ett tredje
alternativ, som framhållits av bl a Per Gahrton. Så har vi till sist lösningen modell Berit
Hedeby, som går ett steg längre.
Den individuella friheten måste ha gränser. Barnuppfostran är inte heller föräldrarnas ensak. Den har vi alla i samhället ett
gemensamt intresse i och ansvar för. Att
fysiskt eller psykiskt misshandla ett barn är
inte mer försvarbart än att trakassera eller
misshandla folk på sin arbetsplats eller på
gatan, snarare än mindre.
Berit Hedebys recept är: ta barnen från
deras föräldrar! Men det är i grund och
botten inte endast de misshandlade barnen
hon vill skilja från deras föräldrar. Nej, alla
barn. Antydningsvis, men även i otvetydiga
ordalag, framskymtar hos henne drömmen
om ett hemfritt samhälle; alla barn skall
uppfostras kollektivt, föräldrarna skall ägna
sig åt samhällets produktion. Hon anför
själv som stöd för sin uppfattning – förutom
hennes skrämmande erfarenheter av hemmens alla lidanden – ett uttalande hon fått
av LO:s Gunnar Nilsson vid ett samtal med
honom: Personligen tror jag det är riktigt att
samhället helt övertar ansvaret för barnen.
Barnens rätt till god omvårdnad skulle nog
tillvaratas bättre i internat.
Hur det nu än må vara med detta, går det
inte att komma ifrån två bakgrundsfakta:
familjens successiva isolering från att ha
varit en flergenerationsfamilj med en bred
bas i släkt och vänner med allt vad det
kommit att innebära av otrygghet, konfliktbenägenhet och upplösning, samt daghems,
lekskolors och skolans ökade ansvar för inte
bara barntillsynen utan även barnuppfostran. Att vi måste bekämpa isoleringstendenserna inte minst för barnens skull står helt
klart. I själva verket har vårt samhälle aldrig
varit så litet kollektivt som nu, om man ser
det från psykologisk synpunkt. Och visst
måste många barn skyddas och skiljas från
deras föräldrar, och visst måste samhällets
barnomsorg förbättras, kanske inte kvantitativt så mycket som kvalitativt.
Men Hedeby går för långt i sina slutsatser,
vilka i och för sig inte är att förundra sig
över med tanke på den mörka bild hon
kommit fram till. Kollektiv uppfostran är
inte enda alternativet. Det är snarare ett
värdefullt komplement. Barn-förälder-kontakten, när den fungerar bra, är något omistligt både för individen och för samhället.
Likaså den nära kontakten mellan flera generationer. Detta motsäger inte det faktum
att barnets rättigheter måste gå före föräldrarnas. Det borde vara en självklarhet.
Forskningen på området har visat på
många möjligheter. Även reformer som inte
direkt inkräktar på kärnfamiljen kan ge
snabba resultat. Låt oss se på några av de
resultat och förslag som de sista decenniernas forskning kommit fram till.
Vem misshandlar barn- och varför?
De som misshandlar sina barn återfinns i alla
socialgrupper och miljöer. Påfallande
många är från socialgrupp I och II. Men en
stor del av misshandeln förekommer i s k
multiproblemfamiljer, med svåra sociala och
psykiska belastningar. Labila hemförhållanden och en från början negativ inställning
till barnet finns ofta med i bakgrunden. En
vanlig iakttagelse är vidare, att aggressiviteten mot barnet kan bero på en känsla av
minskad frihet genom föräldraskapet och på
en känsla av att inte klara av föräldrarollen.
Vad är då bakgrunden till dessa företeelser? Man kan betrakta det hela från ett
större samhällsperspektiv. Det moderna
storstadssamhällets ökade isolering, konkurrens och stress i storstädernas hopträngda
och hektiska miljöer kan ligga bakom en stor
del av dagens familjeproblem och den till
synes ökande mängden psykiska störningar.
Barnmisshandel har alltid förekommit, men
nu är det viktigt att lägga märke till, att äldre
tiders aga inte i alla stycken har något att
göra med det vi nu benämner barnmisshandel.
Många har i likhet med mig fäst sig vid, att
våld numera sällan riktas mot barn i något
slags (missriktad) uppfostringsiver. Så var
det mera förr. Nu slår man mest för sin egen
skull, så att säga; för att man är arg, irriterad, besviken, desperat. Man brukar nu allt
71
mer tala om fyra orsaker till barnmisshandel: uppfostringssyfte, misär, alkoholmissbruk, psykiska störningar. Min uppfattning
är, att den första orsakskategorin minskat i
betydelse och den sista ökat, medan alkoholmissbruk och social misär är de mer konstanta och påtagliga faktorerna, relativt sett.
Etologin har klarlagt, att vissa däggdjur försummar, angriper eller dödar sin avkomma
när de känner sig hotade av ett eller annat
skäl – fiender, brist på föda eller utrymme
e te. faralleller återfinns hos människan.
Osäkerhet, oro, motgångar och hopträngda
miljöer kan utlösa liknande reaktioner hos
oss.
Låt mig i detta sammanhang även anföra
ett känt exempel. Den som kommer hem
med undertryckt ilska mot överordnade eller arbetskamrater och är missnöjd med sig
själv och sin situation löper stor risk att vid
konfliktfylld situation eller alkoholförtäring
avreagera sig på sina närmaste. Här kommer även hustrumisshandeln in i bilden, ett
närbesläktat och minst lika omfattande och
allvarligt problem. Man talade ibland förr
om detta beteende som kännetecknande för
en viss karaktärstyp, ”kryparen-rytaren”,
den som kryper inför överordnade och ryter
mot underordnade. Snarare är det fråga om
en viss livssituation.
Var och en som haft att göra med högljudda, envisa och trotsiga barn, kan nog så där
litet i hemlighet begripa, att en och annan
trött och pinad förälder drivs i vanvett, en
hopplöst förtvivlad ilska, och slår sitt barn.
Föräldrar är också människor. Men här är
det inte fråga om några enstaka klatsch i
vredesmod, en engångsföreteelse, utan ofta
72
en närmast systematisk tortyr i en desperat
och depressiv miljö, tyngd av horder av personliga problem. Plågade människor plågar
varandra. Här är inte skäl att döma en enda
människa, det är fråga om livssituationer
och miljöer som måste utdömas. En våldsman, en mördare, en terrorist lurar i varje
människa. Det gäller att inte locka fram
honom. Men inte heller misshandeln i sig
själv kan accepteras, sedan må den vara
symtom på missförhållanden eller inte.
Man måste vidare komma ihåg, att det är
tämligen klarlagt, att våra beteenden till stor
del är inlärda, är ett gensvar på egna erfarenheter. En SIFO-undersökning 1971, baserad på intervjuer i l 151 hem, kunde också
slå fast: den som får stryk som barn slår själv
när han blir förälder.
barnavårdsnämnd där man kan få vara anonym men ändå få råd och hjälp. För att ge
föräldrarna hjälp, men även för att lättare
upptäcka problem och missförhållanden,
bör regelbundet besök på barnavårdscentralerna göras obligatoriska, och psykologer
och kuratorer bör knytas till dem för att
råda bot mot dessas ensidiga somatiska inriktning. Ett intimare samarbete mellan läkare, skolsköterskor, barnavårdsnämnd och
olika sociala myndigheter skulle vidare vara
till stor hjälp för samhällets möjligheter att
upptäcka och gripa in så snabbt och effektivt
som möjligt. I detta sammanhang måste
även vikten av ett centralt register för barnmisshandel framhållas. Inte minst för forskning och planläggning är ett sådant oumbärligt.
Det är vidare svårt att komma till rätta
med och skydda barn från upprepad missVad kan göras? handel även därigenom att det är svårt att
Debatt, forskning och information är tre framlägga juridiskt bindande bevis eller ens
punkter att trycka på. Information om pro- indicier för misstanke. Barnmisshandel är
blemen måste spridas till allmänheten, och sällan en engångsföreteelse. Alltså: öka barutbildningen för alla som i sin yrkesutbild- nets rättssäkerhet i alla instanser! Barnet
ning kan komma i beröring med barnmiss- behandlas i rättspraxis mer som en ägodel
handel måste förbättras. Föräldrarådgiv- än som en part. När får barnen samma
ningen måste utbyggas, och det måste med skydd i föräldrabalken som de har i skollaolika medel göras mindre skrämmande och gen?
vanhedrande att gå till socialbyrå, familje- När det gäller den rättsliga sidan av saken
rådgivning, kurator och psykolog. Just den och samhällets åtgärder, är det viktigt att ha
personliga kontakten och informationen är klart för sig, att straffpåföljder sällan gagnar
viktig. Samtalsrum på alla BB:n för uppre- någon i sammanhanget. Inte heller är det
pade samråd med psykolog och kurator alltid nödvändigt att skilja de misshandlade
skulle vara till stor nytta, eftersom pro- barnen från deras föräldrar. Att skilja ett
blemen ofta grundläggs och kommer i da- barn från dess föräldrar eller vårdnadshagen på ett tidigt stadium av föräldraskapet, vare är att klippa av rötter och trådar, och är
L mellan•tat;o_n_m_ e_l_la-n-fo_··r-å-·l_d_r_a_r_o_c_h__e_n_ å_t_g_ä-rd__s_o_m- in- te_b_ö_r _v-id_t_a_g_a_s_a_n_n_a_t_å_·n-o-m-~
det är alldeles ofrånkomligt för barnets väl,
vilket det i och för sig är i många fall.
Däremot måste samhällets resurser sättas in
tveklöst och omedelbart, och inrikta sig på
att hjälpa föräldrarna och inte bara barnen.
Social rehabilitering och terapi har många
gånger visat sig kunna göra en separation
mellan föräldrar och barn onödig.
Vad kan man då göra för att förebygga
barnmisshandel, socialt och politiskt? Enbart
en förbättring av boendemiljön har visat sig
kunna vara av stort värde, minskad trångboddhet likaså. Nödvändigheten av att tillgo- 73
dose behovet av lekskolor, daghem, fritidshem, lekplatser, fritidssysselsättningar och
naturomgivningar samt minska familjernas
isolering i storstäderna och deras förorter,
blir också allt mer ofrånkomlig. Och vi måste
med politiska medel verka för en skola och
ett samhälle där alla människor känner sitt
värde och som bygger på samverkan i stället
för individuell konkurrens och ”karriär” och
statuskamp med segrare och förlorare som
ofrånkomlig social följd. Detta innebär en
kamp för ökad individuell frihet, inte en
minskad.
Pärmarför årgång 1977
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av
kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.
Våldet i hemmen
Någon statistik på hur mycket våld som
förekommer i hemmen finns inte. De flesta
fallen kommer ju inte till sjukhus och bara
de grövsta till myndigheternas kännedom.
Att allt våld skulle upphöra om barn
uppfostrades i storfamiljer, tror inte Anders
Hallengren på. Inte heller delar han åsikten
att alla barn borde tagasfrån sinaföräldrar
för att uppfostras i samhällets regi. Han
menar att det numera inte är i uppfostrande
syfte, som våld tillgrips, utan att det är en
reaktionshandling, besläktad med
hustrumisshandel. Ökad samhällskontroll
och upplysning är nödvändiga, anser
författaren.
Det är nu tjugo år sedan den första vetenskapliga artikeln om barnmisshandel publicerades i Sverige. Barnmisshandelsproblematiken har uppmärksammats allt mer under senare år, bl a genom viktiga insatser av
BRIS, Rädda barnen (som inrättat en Barnombudsman) och debattbefrämjande
böcker av bl a Berit Hedeby. Kulturhusets
utställning i början av 1977 har också varit
av betydelse. Just nu pågår en rad teoretiska
och praktiska projekt som kan bli av stor vikt
framöver. Trots allt kvarstår faktum, att vi
ännu tycks veta rätt litet om barnmisshandelns omfattning, natur och bakgrund, och
vi har väldigt litet att ta fasta på när det
gäller att vidta åtgärder för att råda bot mot
problemen.
Behöver det vara så? På den frågan kan
man i dagsläget med visst fog svara både ja
och nej. Barns och alla andra åldersgruppers psykiska och fysiska lidanden i ett samhälle utgör sammantaget en mycket omfattande och komplicerad problematik, där varje enskildhet måste ses i ett större socialt och
politiskt sammanhang. Detta är, kan man
säga, den ideologiska och mest kontroversiella sidan av saken. Här står den segdragna
kampen mellan olika politiska åskådningar
och målsättningar, som för all del även återspeglas i forskningen på området, vilken
lägger grunden för debatten. Beträffande
barnmisshandeln kan man å andra sidan
säga, att den internationella forskningen på
området faktiskt kunnat ge en rätt klar bild
av dess psykosociala bakgrund och därtill –
och därigenom – kunnat visa på en rad
möjliga åtgärder, som skulle kunna ge resultat både omedelbart och på sikt. Därför
68
känns det angeläget att försöka göra en
sammanfattning av de viktigaste resultaten
och samtidigt skissera ett forskningsunderbyggt handlingsprogram. I samband därmed skall jag försöka teckna ett historiskt
perspektiv på agan som medveten social
problematik i Sverige, och belysa några sidor
av de större sammanhangen.
”Ingen driste sig att dänga och slå de små
barnen med mindre han tänker efteråt svara
för skadan som följa kan. Ty skolan är ingen
slaktbänk och lärjungarna inga åsnor. Det
haver grymhet med sig att slå barnen i
huvudet, vrida deras näsa, njupa deras öron,
rifva eller rycka deras hår, häva dem omkull,
spjärna eller stöta dem. Därför skall en så-
dan obeskedlighet alldeles vara förbjuden”.
Dessa visdomso•·d kunde man för tre hundra år sedan läsa i den första svenska skolstadgan. Skarn att tro att utvecklingen alltid går
åt rätt håll. Förbudet fick ingen livskraft
vare sig på papperet eller i verkligheten.
Skolagan avskaffades först 1958, förbudets
definitiva formulering finns i den nu gällande skollagens § 26. Och före 1957 var barnmisshandeln i praktiken legaliserad. Prygelpedagogiken var urgammal. I Bibeln menade somliga sig finna stöd: den man älskar,
den agar man. Barnmisshandeln är ingen ny
företeelse. Att skada och invalidisera barn
har aldrig varit socialt accepterat, låt vara att
man på många håll gjort det, många gånger
med myndigheternas goda minne. Jag har
träffat tre personer som fått hörseln skadad
eller förstörd genom örfilar av lärare under
sin skoltid. Inte gjordes det förr några affärer av sånt. Agan var tillåten. Eleverna var
rädda.
Först 1966 blev det förbjudet att använda
kroppsaga som uppfostringsmedeL 1957
hade ”missbruk av aganderätten” blivit
straffbart genom en lagändring. Från detta
år är också den första mer utredande artikeln om barnmisshandel – överläkare Per
Selanders ”Multipla frakturer hos spädbarn
vid förnekat trauma”, Läkartidningen 9/57.
Sammanhanget är inte överraskande.
Likväl, tidningsnotiser av det mer upprörda slaget om barnmisshandel från äldre
tider saknas inte. 1911 uppmärksammade
pressen ett fruktansvärt grymt fall av barnmisshandel i Malmö. Ett par fosterföräldrar
hade vanvårdat och lemlästat sina skyddslingar på det mest kusliga sätt. Dagens Nyheter skrev 29/6 1911: ”Den upprörande
skildringen af de vanvårdade barnen i
Malmö har kommit som en väckelse för
många i vårt land.” Observera väckelse! Ansvarskännande människor började vakna,
och många kände säkert igen sig, mer eller
mindre.
Malmöfallet vållade debatt. Vi hade en
barnavårdsinspektion på den tiden, men
dess insyn och befogenheter var högst begränsade. Någon lag på förhandskontroll
och registrering av fosterföräldrar fanns
inte i Sverige – däremot i Danmark, Tyskland, Frankrike och England. Folk tog hand
om spädbarn och tjänade ofta en slant på
det; man fick betala för utackordering av
barn. ”Änglamakeri” innebar, att man vanvårdade eller utsatte barnen för risker tills
de ”råkade” dö av en ödets gudomliga nyckfullhet. Man blev kvitt barnen och behöll
pengarna och sitt goda samvete.
I och med detta fall och dess efterspel
hade ögonen öppnats en smula, och de
följande åren skrev tidningarna en del om
problemet med hänsynslösa fosterföräldrar
och behovet av myndigheternas insyn och
kontroll. Ett uppvaknande på flera fronter
skymtade. På tjugo-talet blev det förbjudet
att aga sina anställda, på landet och till sjöss.
Husagan, dvs rätten att slå ~änstehjon, blev
otillåten enligt lag 1920, och manskap till
sjöss fick rättsligt skydd mot stryk 1922. Men
först 1925 uppmärksammade pressen ”äkta”
föräldrars barnmisshandel: i Umeå hade en
hovslagerikorpral och hans fru slagit sönder
revbenen på deras ettåriga dotter. Efter
1925 kan man säga att barnmisshandeln
successivt blir mer allmänt observerad,
omskriven och debatterad. Dagstidningarnas notiser blir allt mer lika dem som vi
möter i dagens press. Alla slag av barnmisshandel noteras, oftare och oftare. Det är inte
misshandeln som ökar, det är uppmärksamheten och fördömandet.
Dagsläget
I det land som har den bästa statistiken är
läget – skenbart – mt;st alarmerande. Bakom de mellan femton och ~ugofem tusen
fallen av plötslig oväntad spädbarnsdöd av
okänd orsak i USA ligger social misär, vanvårdnad och misshandel. Enligt en parlamentsrapport misshandlas 40 000 barn svårt
varje år i England. Av dessa får 3 000 allvarliga skador. 3% av landets mentalsjuka lär
ha fått sina psykiska rubbningar av barnmisshandel. Antalet offer i döda har beräknats till ca 700.
Det är svårt att avgöra om det är statisti- 69
ken som blir bättre eller problemen som blir
större. Det är med barnmisshandel som med
allt annat elände: ju bättre statistik, desto
högre siffror. är forskningen utvecklats
vidare på området och samhällsinsynen förbättrats, kan man vänta en våldsam ökning
när det gäller offentliga uppgifter om barnmisshandel. Att det finns en fruktansvärd
misär att avslöja och kartlägga i välfärdssamhällets hem, det blir allt fler av de socialt
verksamma övertygade om.
Vad som kan sägas om Sverige är, att
många rapporter tyder på betydande problem, men något centralt samordnat register
för barnmisshandel finns inte. Det går inte
att få fram några tillförlitliga siffror på vare
sig misstänkta eller säkra fall. Sedan tillkommer alla oupptäckta fall, det dolda våld i
hemmen vilket säkert utgör den största delen. 1965 kunde man redovisa 19 anmälda
fall av barnmisshandel, i dag talar man om
ca 600 fall årligen. Ca 40 000 barn blir varje
år föremål för åtgärder enligt barnavårdslagen, ca 15 000 placeras efter samhällsingripanden i fosterhem eller på barnhem. Här
döljer sig sannolikt en omfattande psykisk
och fysisk misshandel, förutom sociala och
emotionella problem. Vidare bör man lägga
märke till, att bakom plötslig oväntad spädbarnsdöd i många fall döljer sig vanvårdnad
och misshandel, och dessa dödsfall är vanligast där sociala missförhållanden råder.
T o m när det gäller barns död genom
drunkning, trafikolyckor etc finns ofta social
missanpassning och dålig omvårdnad att finna, vilket också bör räknas in i misshandelsbilden.
H ur skall då detta allvarliga sociala pro- 70
blem lösas, hur skall detta lidande och denna
känslomässiga misär, som vanligen medför
psykiska och sociala men för livet, minskas?
Kärnfamiljens kris
I huvudsak fyra olika alternativ har diskuterats de senaste åren. Dels har vi dem som
förordar familjeterapi av den typ som bedrivs på Skå. Dels har faran med den moderna familjecellens isolering påpekats, och
behovet av kollektivisering framhållits, t ex i
form av storfamiljer, kollektivhushåll eller
”samhem” (lngrid Sjöstrand). En minskad
föräldramakt över huvud och ett ökat samhällsinflytande över uppfostran är ett tredje
alternativ, som framhållits av bl a Per Gahrton. Så har vi till sist lösningen modell Berit
Hedeby, som går ett steg längre.
Den individuella friheten måste ha gränser. Barnuppfostran är inte heller föräldrarnas ensak. Den har vi alla i samhället ett
gemensamt intresse i och ansvar för. Att
fysiskt eller psykiskt misshandla ett barn är
inte mer försvarbart än att trakassera eller
misshandla folk på sin arbetsplats eller på
gatan, snarare än mindre.
Berit Hedebys recept är: ta barnen från
deras föräldrar! Men det är i grund och
botten inte endast de misshandlade barnen
hon vill skilja från deras föräldrar. Nej, alla
barn. Antydningsvis, men även i otvetydiga
ordalag, framskymtar hos henne drömmen
om ett hemfritt samhälle; alla barn skall
uppfostras kollektivt, föräldrarna skall ägna
sig åt samhällets produktion. Hon anför
själv som stöd för sin uppfattning – förutom
hennes skrämmande erfarenheter av hemmens alla lidanden – ett uttalande hon fått
av LO:s Gunnar Nilsson vid ett samtal med
honom: Personligen tror jag det är riktigt att
samhället helt övertar ansvaret för barnen.
Barnens rätt till god omvårdnad skulle nog
tillvaratas bättre i internat.
Hur det nu än må vara med detta, går det
inte att komma ifrån två bakgrundsfakta:
familjens successiva isolering från att ha
varit en flergenerationsfamilj med en bred
bas i släkt och vänner med allt vad det
kommit att innebära av otrygghet, konfliktbenägenhet och upplösning, samt daghems,
lekskolors och skolans ökade ansvar för inte
bara barntillsynen utan även barnuppfostran. Att vi måste bekämpa isoleringstendenserna inte minst för barnens skull står helt
klart. I själva verket har vårt samhälle aldrig
varit så litet kollektivt som nu, om man ser
det från psykologisk synpunkt. Och visst
måste många barn skyddas och skiljas från
deras föräldrar, och visst måste samhällets
barnomsorg förbättras, kanske inte kvantitativt så mycket som kvalitativt.
Men Hedeby går för långt i sina slutsatser,
vilka i och för sig inte är att förundra sig
över med tanke på den mörka bild hon
kommit fram till. Kollektiv uppfostran är
inte enda alternativet. Det är snarare ett
värdefullt komplement. Barn-förälder-kontakten, när den fungerar bra, är något omistligt både för individen och för samhället.
Likaså den nära kontakten mellan flera generationer. Detta motsäger inte det faktum
att barnets rättigheter måste gå före föräldrarnas. Det borde vara en självklarhet.
Forskningen på området har visat på
många möjligheter. Även reformer som inte
direkt inkräktar på kärnfamiljen kan ge
snabba resultat. Låt oss se på några av de
resultat och förslag som de sista decenniernas forskning kommit fram till.
Vem misshandlar barn- och varför?
De som misshandlar sina barn återfinns i alla
socialgrupper och miljöer. Påfallande
många är från socialgrupp I och II. Men en
stor del av misshandeln förekommer i s k
multiproblemfamiljer, med svåra sociala och
psykiska belastningar. Labila hemförhållanden och en från början negativ inställning
till barnet finns ofta med i bakgrunden. En
vanlig iakttagelse är vidare, att aggressiviteten mot barnet kan bero på en känsla av
minskad frihet genom föräldraskapet och på
en känsla av att inte klara av föräldrarollen.
Vad är då bakgrunden till dessa företeelser? Man kan betrakta det hela från ett
större samhällsperspektiv. Det moderna
storstadssamhällets ökade isolering, konkurrens och stress i storstädernas hopträngda
och hektiska miljöer kan ligga bakom en stor
del av dagens familjeproblem och den till
synes ökande mängden psykiska störningar.
Barnmisshandel har alltid förekommit, men
nu är det viktigt att lägga märke till, att äldre
tiders aga inte i alla stycken har något att
göra med det vi nu benämner barnmisshandel.
Många har i likhet med mig fäst sig vid, att
våld numera sällan riktas mot barn i något
slags (missriktad) uppfostringsiver. Så var
det mera förr. Nu slår man mest för sin egen
skull, så att säga; för att man är arg, irriterad, besviken, desperat. Man brukar nu allt
71
mer tala om fyra orsaker till barnmisshandel: uppfostringssyfte, misär, alkoholmissbruk, psykiska störningar. Min uppfattning
är, att den första orsakskategorin minskat i
betydelse och den sista ökat, medan alkoholmissbruk och social misär är de mer konstanta och påtagliga faktorerna, relativt sett.
Etologin har klarlagt, att vissa däggdjur försummar, angriper eller dödar sin avkomma
när de känner sig hotade av ett eller annat
skäl – fiender, brist på föda eller utrymme
e te. faralleller återfinns hos människan.
Osäkerhet, oro, motgångar och hopträngda
miljöer kan utlösa liknande reaktioner hos
oss.
Låt mig i detta sammanhang även anföra
ett känt exempel. Den som kommer hem
med undertryckt ilska mot överordnade eller arbetskamrater och är missnöjd med sig
själv och sin situation löper stor risk att vid
konfliktfylld situation eller alkoholförtäring
avreagera sig på sina närmaste. Här kommer även hustrumisshandeln in i bilden, ett
närbesläktat och minst lika omfattande och
allvarligt problem. Man talade ibland förr
om detta beteende som kännetecknande för
en viss karaktärstyp, ”kryparen-rytaren”,
den som kryper inför överordnade och ryter
mot underordnade. Snarare är det fråga om
en viss livssituation.
Var och en som haft att göra med högljudda, envisa och trotsiga barn, kan nog så där
litet i hemlighet begripa, att en och annan
trött och pinad förälder drivs i vanvett, en
hopplöst förtvivlad ilska, och slår sitt barn.
Föräldrar är också människor. Men här är
det inte fråga om några enstaka klatsch i
vredesmod, en engångsföreteelse, utan ofta
72
en närmast systematisk tortyr i en desperat
och depressiv miljö, tyngd av horder av personliga problem. Plågade människor plågar
varandra. Här är inte skäl att döma en enda
människa, det är fråga om livssituationer
och miljöer som måste utdömas. En våldsman, en mördare, en terrorist lurar i varje
människa. Det gäller att inte locka fram
honom. Men inte heller misshandeln i sig
själv kan accepteras, sedan må den vara
symtom på missförhållanden eller inte.
Man måste vidare komma ihåg, att det är
tämligen klarlagt, att våra beteenden till stor
del är inlärda, är ett gensvar på egna erfarenheter. En SIFO-undersökning 1971, baserad på intervjuer i l 151 hem, kunde också
slå fast: den som får stryk som barn slår själv
när han blir förälder.
barnavårdsnämnd där man kan få vara anonym men ändå få råd och hjälp. För att ge
föräldrarna hjälp, men även för att lättare
upptäcka problem och missförhållanden,
bör regelbundet besök på barnavårdscentralerna göras obligatoriska, och psykologer
och kuratorer bör knytas till dem för att
råda bot mot dessas ensidiga somatiska inriktning. Ett intimare samarbete mellan läkare, skolsköterskor, barnavårdsnämnd och
olika sociala myndigheter skulle vidare vara
till stor hjälp för samhällets möjligheter att
upptäcka och gripa in så snabbt och effektivt
som möjligt. I detta sammanhang måste
även vikten av ett centralt register för barnmisshandel framhållas. Inte minst för forskning och planläggning är ett sådant oumbärligt.
Det är vidare svårt att komma till rätta
med och skydda barn från upprepad missVad kan göras? handel även därigenom att det är svårt att
Debatt, forskning och information är tre framlägga juridiskt bindande bevis eller ens
punkter att trycka på. Information om pro- indicier för misstanke. Barnmisshandel är
blemen måste spridas till allmänheten, och sällan en engångsföreteelse. Alltså: öka barutbildningen för alla som i sin yrkesutbild- nets rättssäkerhet i alla instanser! Barnet
ning kan komma i beröring med barnmiss- behandlas i rättspraxis mer som en ägodel
handel måste förbättras. Föräldrarådgiv- än som en part. När får barnen samma
ningen måste utbyggas, och det måste med skydd i föräldrabalken som de har i skollaolika medel göras mindre skrämmande och gen?
vanhedrande att gå till socialbyrå, familje- När det gäller den rättsliga sidan av saken
rådgivning, kurator och psykolog. Just den och samhällets åtgärder, är det viktigt att ha
personliga kontakten och informationen är klart för sig, att straffpåföljder sällan gagnar
viktig. Samtalsrum på alla BB:n för uppre- någon i sammanhanget. Inte heller är det
pade samråd med psykolog och kurator alltid nödvändigt att skilja de misshandlade
skulle vara till stor nytta, eftersom pro- barnen från deras föräldrar. Att skilja ett
blemen ofta grundläggs och kommer i da- barn från dess föräldrar eller vårdnadshagen på ett tidigt stadium av föräldraskapet, vare är att klippa av rötter och trådar, och är
L mellan•tat;o_n_m_ e_l_la-n-fo_··r-å-·l_d_r_a_r_o_c_h__e_n_ å_t_g_ä-rd__s_o_m- in- te_b_ö_r _v-id_t_a_g_a_s_a_n_n_a_t_å_·n-o-m-~
det är alldeles ofrånkomligt för barnets väl,
vilket det i och för sig är i många fall.
Däremot måste samhällets resurser sättas in
tveklöst och omedelbart, och inrikta sig på
att hjälpa föräldrarna och inte bara barnen.
Social rehabilitering och terapi har många
gånger visat sig kunna göra en separation
mellan föräldrar och barn onödig.
Vad kan man då göra för att förebygga
barnmisshandel, socialt och politiskt? Enbart
en förbättring av boendemiljön har visat sig
kunna vara av stort värde, minskad trångboddhet likaså. Nödvändigheten av att tillgo- 73
dose behovet av lekskolor, daghem, fritidshem, lekplatser, fritidssysselsättningar och
naturomgivningar samt minska familjernas
isolering i storstäderna och deras förorter,
blir också allt mer ofrånkomlig. Och vi måste
med politiska medel verka för en skola och
ett samhälle där alla människor känner sitt
värde och som bygger på samverkan i stället
för individuell konkurrens och ”karriär” och
statuskamp med segrare och förlorare som
ofrånkomlig social följd. Detta innebär en
kamp för ökad individuell frihet, inte en
minskad.
Pärmarför årgång 1977
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av
kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.