Matti Häggström; Om specialgymnasier
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
specialgymnasier
För två år sedan inledde skolöverstyrelsen
försöksverksamhet med idrottsgymnasier.
Det har slagit väl ut, och nu har SÖ föreslagit regeringen att dessa gymnasier skall byggas ut och permanentas. Antalet platser skall
uppgå till 600. Eleverna skall få ta bort mellan fem och och åtta timmar från det ordinarie veckoschemat för att under den tiden öva
sig i sin idrottsspecialitet.
Utbildningschefen på Riksidrottsförbundet hälsar SÖ:s framställning med glädje
men menar att det bara är början. Särskild
verksamhet för idrottsbegåvningar behövs
även i grundskolan, och reglerna för studiemedlen gör det fortfarande komplicerat att
på eftergymnasial nivå förena elitidrott med
studier, framhåller han.
Det här är utmärkta förslag. Man har tydligen sent omsider kommit underfund med
att elever är olika. Inte nog med det. Man
vill också ta konsekvenserna av det.
Idrotten har länge varit en påle i socialdemokraternas kött. Den är den största av våra
många folkrörelser. Fanns den inte skuUe
det ha varit nödvändigt att uppfinna den.
För vad skulle Svensson – och Andersson
och Pettersson och Lundström med för den
delen – annars intressera sig för på sin fritid? Vad skulle ungdomen ägna sig åt? Hur
mycket sämre skulle inte folkhälsan vara?
Allt det där är nog bra, enligt socialdemokraterna. Men idrotten utgör samtidigt ett
latent hot mot partiets dogmatiska jämlikhetsfilosofi Idrottsrörelsen bygger på konkurrens. Allmänheten jublar i högan sky
över skillnader i prestationer, de må sedan
inskränka sig till centimetrar och bråkdelar
av sekunder. Det tycker socialdemokraterna
principiellt illa om, därför att det betyder att
några är framgångsrika, medan andra inte
är det. Kommersialismen och konkurrensen
har fått sätta en stark prägel på värderingar
och levnadssätt, klagade Olof Palme i riksdagens allmänpolitiska debatt i höst. Där kom
bockfoten fram.
Nu vill skolmyndigheterna mera systematiskt ta hand om idrottsbegåvningarna. Den
naturliga frågan blir då: Varför bara de
inom idrotten? Finns det inte förmågor på
andra områden som behöver få tillfälle att
utvecklas och förkovras på motsvarande
sätt?
Jo förvissol Därför bör regeringen undersöka på vilka övriga fålt som liknande specialgymnasier kan inrättas – det finns ju
faktiskt mer än idrott här i världen. För varför skall idrotten vara någon slags konkurrens i ett hav av nivellering och jämlikhet?
Varför inte individualisering överlag i skolväsendet, nu när inte Olof Palme regerar
lä!lgre? Det var ju han som i en artikel 1970
– det år då jämlikhetsdebatten uppnådde
en dittills oanad bottennivå – skrev följande:
411
”Det är viktigt att understryka att individualisering i n te får innebära att elever med
olika bakgrund och skiftande förutsättningar får gå igenom kurser så snabbt de hinner
och orkar; det skulle ytterligare öka klyftorna.”
Olof Palme förefaller än i dag innerst inne
rysa över konkurrens och individualisering.
Ändå tycker man att även han borde ha fått
nog av det onyanserade jämlikhetsraseriet.
Eller längtar han verkligen nostalgiskt tillbaka till hyckleriets förlovade tid, då exempelvis prästerna utmålades som höginkomsttagare av dåvarande ordföranden i låginkomstutredningen – som själv tjänade avsevärt mer än det dubbla?
Kanske allt fler nu börjar inse att det är
bra med konkurrens. Att begåvningar på
alla områden bör få chans att odla sina talanger, oavsett om det gäller matematik, musik eller stavhopp.
Och att detta inte är någonting att förfasa
sig över – inte ens när det strider mot socialismens innersta väsen.
Matti Häggström
För två år sedan inledde skolöverstyrelsen
försöksverksamhet med idrottsgymnasier.
Det har slagit väl ut, och nu har SÖ föreslagit regeringen att dessa gymnasier skall byggas ut och permanentas. Antalet platser skall
uppgå till 600. Eleverna skall få ta bort mellan fem och och åtta timmar från det ordinarie veckoschemat för att under den tiden öva
sig i sin idrottsspecialitet.
Utbildningschefen på Riksidrottsförbundet hälsar SÖ:s framställning med glädje
men menar att det bara är början. Särskild
verksamhet för idrottsbegåvningar behövs
även i grundskolan, och reglerna för studiemedlen gör det fortfarande komplicerat att
på eftergymnasial nivå förena elitidrott med
studier, framhåller han.
Det här är utmärkta förslag. Man har tydligen sent omsider kommit underfund med
att elever är olika. Inte nog med det. Man
vill också ta konsekvenserna av det.
Idrotten har länge varit en påle i socialdemokraternas kött. Den är den största av våra
många folkrörelser. Fanns den inte skuUe
det ha varit nödvändigt att uppfinna den.
För vad skulle Svensson – och Andersson
och Pettersson och Lundström med för den
delen – annars intressera sig för på sin fritid? Vad skulle ungdomen ägna sig åt? Hur
mycket sämre skulle inte folkhälsan vara?
Allt det där är nog bra, enligt socialdemokraterna. Men idrotten utgör samtidigt ett
latent hot mot partiets dogmatiska jämlikhetsfilosofi Idrottsrörelsen bygger på konkurrens. Allmänheten jublar i högan sky
över skillnader i prestationer, de må sedan
inskränka sig till centimetrar och bråkdelar
av sekunder. Det tycker socialdemokraterna
principiellt illa om, därför att det betyder att
några är framgångsrika, medan andra inte
är det. Kommersialismen och konkurrensen
har fått sätta en stark prägel på värderingar
och levnadssätt, klagade Olof Palme i riksdagens allmänpolitiska debatt i höst. Där kom
bockfoten fram.
Nu vill skolmyndigheterna mera systematiskt ta hand om idrottsbegåvningarna. Den
naturliga frågan blir då: Varför bara de
inom idrotten? Finns det inte förmågor på
andra områden som behöver få tillfälle att
utvecklas och förkovras på motsvarande
sätt?
Jo förvissol Därför bör regeringen undersöka på vilka övriga fålt som liknande specialgymnasier kan inrättas – det finns ju
faktiskt mer än idrott här i världen. För varför skall idrotten vara någon slags konkurrens i ett hav av nivellering och jämlikhet?
Varför inte individualisering överlag i skolväsendet, nu när inte Olof Palme regerar
lä!lgre? Det var ju han som i en artikel 1970
– det år då jämlikhetsdebatten uppnådde
en dittills oanad bottennivå – skrev följande:
411
”Det är viktigt att understryka att individualisering i n te får innebära att elever med
olika bakgrund och skiftande förutsättningar får gå igenom kurser så snabbt de hinner
och orkar; det skulle ytterligare öka klyftorna.”
Olof Palme förefaller än i dag innerst inne
rysa över konkurrens och individualisering.
Ändå tycker man att även han borde ha fått
nog av det onyanserade jämlikhetsraseriet.
Eller längtar han verkligen nostalgiskt tillbaka till hyckleriets förlovade tid, då exempelvis prästerna utmålades som höginkomsttagare av dåvarande ordföranden i låginkomstutredningen – som själv tjänade avsevärt mer än det dubbla?
Kanske allt fler nu börjar inse att det är
bra med konkurrens. Att begåvningar på
alla områden bör få chans att odla sina talanger, oavsett om det gäller matematik, musik eller stavhopp.
Och att detta inte är någonting att förfasa
sig över – inte ens när det strider mot socialismens innersta väsen.
Matti Häggström