Bo E Karlsson; Långtidsutredningen och verkligheten
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO E KARLSSON:
Långtidsutredningen och verkligheten
Den ekonomiska utvecklingen blev inte den
långtidsutredningenförutsade. Civilekonom
Bo E Karlsson, Ekonomidepartementet,
betonar att en av orsakerna härtill är
kostnadsutvecklingen 1975-76. En annan
är den förra regeringens s k
överbryggningspolitik. Denna ledde till att
problemen sköts påframtiden och i stället
drabbade den svenska ekonominframför allt
under 1977 medfördubblad styrka. En
begränsning av den offentliga – och då
fraTriför allt den kommunala –
konsumtionens tillväxt är enförutsättning
för återställd balans i svensk ekonomi.
Arbetet med 1975 års långtidsutredning avslutades i november 1975. Utredningen behandlade förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen under 1970-talets senare
hälft. Som närmare kommer att framgå av
det följande har den faktiska utvecklingen
under den del av denna period, som nu kan
överblickas, markant avvikit från långtidsutredningens antaganden. Det finns redO:m
inledningsvis an ledning att understryka, att
härav inte följer att 1975 års långtidsutredning gjorde ett dåligt arbete. En långtidsutredning är inte en ekonomisk-politisk
långtidsprognos. Den är snarare en resursinventering på makronivå. Dess utgångspunkt
är den tillgängliga produktionskapaciteten
och en bedömning av dess sannolika utveckling. Hur ser vår befolkningsstruktur ut?
Hur kommer antalet förvärvsarbetande att
utvecklas fram till 1980? Hur stora är våra
kapitaltillgångar idag och vilka alternativa
utvecklingar är det realistiskt att räkna med
på investeringssidan ? En långtidsutredning
är alltså en inventering av produktionspotentialer och utvecklingsalternativ. Hur
dessa utvecklingsmöjligheter sedan tillvaratas beror i första hand på vilken utformning
den ekonomiska politiken får.
1975 års långtidsutredning tillkom alltså
under perioden omedelbart efter den s k oljekrisen under senare delen av 1973. En
självklar utgångspunkt för utredningen var
au diskutera hur den obalans i Sveriges betalningar gentemot omvärlden, som blev
fö!jden av oljekrisens kraftiga prishöjningar
på råo\ja, skulle kunna övervinnas. Det mål,
som utredningen uppställde, var att det underskott i bytesbalansen, som oljeprishöj- 78
ningarna givit upphov till, skulle kunna elimineras fram till år 1980.
Utredningens alternativ
Med utgångspunkt från detta mål diskuterade utredningen fyra utvecklingsalternativ,
varav alternativen I och II hade karaktären
av huvudalternativ. De förutsatte en i stort
sett oförändrad arbetstid i förhållande till utgångsläget. I alternativen III och IV belyste
utredningen konsekvenserna av en fortsatt
förkortning av arbetstiden. Mot bakgrunden
av nödvändigheten att återställa balansen i
de utrikes betalningarna konstaterade utredningen, att de senare alternativen förutsatte
en så långtgående återhållsamhet i fråga om
såväl den privata som den offentliga konsumtionen, att dessa alternativ inte betraktades som realistiska.
Skillnaden mellan utredningens alternativ
I och II hänförde sig i främsta rummet till
hur den privata konsumtionen respektive
den offentliga konsumtionen skulle prioriteras. Alternativ I medgav en ökning av den
privata konsumtionen med 3 procent årligen fram till 1980. Samtidigt förutsatte det
en stor återhållsamhet i fråga om den offentliga konsumtionens utveckling. Denna fick
inte öka med mer än 1,5 procent årligen. I
alternativ II hade den privata konsumtionsökningen satts till 2 procent årligen. Den offentliga konsumtionen skulle i det alternativet kunna öka med 2,9 procent årligen.
I sina båda huvudalternativ räknade långtidsutredningen med en BNP-tillväxt på ca 3
procent årligen mellan 1975 och 1980 (3,2
procent i alternativ l och 2,9 procent i alternativ Il). Dessa siffror hänger samman med
de antaganden som gjordes om den tillgängliga produktionspotentialen med hänsyn till
kapitaltillgångar och arbetskraftsutbud. Den
totala konsumtionen förutsattes alltså i långtidsutredningens båda alternativ öka långsammare än totalproduktionen. Orsaken
härtill var dels den resursöverföring från inhemsk konsumtion till export, som bytesbalansmålet förutsatte, samt den ökade investeringsaktivitet, som låg bakom gjorda produktionsantaganden. Under det att investeringarna under perioden 1970 till 1975 hade ökat med l procent årligen i volym, förutsatte långtidsutredningens alternativ l en investeringsökning fram till 1980 på 2,6 procent och alternativ Il på 2,7 procent.
Orealistiska antaganden
Även om, som ovan framhållits, en långtidsutredning inte är en prognos utan en inventering av produktionspotentialer och utvecklingsalternativ, fanns det redan då utredningen offentliggjordes anledning au ifrågasätta realismen i några av de gjorda antagandena. Utredningens alternativ II , enligt vilket den privata konsumtionen skulle kunna
öka med i genomsnitt 2 procent per år i volym, innebar i realiteten, att en vanlig heltidsarbetande inkomsttagare fram till 1980
inte kunde räkna med någon som helst real
standardförbättring. Den största delen av
konsumtionsutrymmet skulle tas i anspråk
av gjorda utfåstelser gentemot pensionärerna. Antalet sysselsatta förutsattes öka med
0,6 procent per år, och dessa skulle givetvis
ha sin del av det tillgängliga produktionsutrymmet. Om det dessutom antogs, att också
framtida avtalsuppgörelser skulle ha en viss
s k låglöneprofil var det sannolikt, att normalinkomsttagaren, om statsmakterna sökte
realisera alternativ Il, skulle få se fram mot
noll procents årlig konsumtionsökning.
Alternativ I skulle givetvis ge normalinkomsttagaren ett något bättre nettoutbyte.
Både alternativ I och alternativ II förutsatte
en inte obetydlig skatteskärpning fram till
1980. l alternativ Il skulle marginalskatten
på den reala löneökningen för normalinkomsttagaren bli ca l00 procent. Det fanns
anledning att ställa sig frågan, om det överhuvud taget var tänkbart, au löntagarorganisationerna skulle komma att acceptera att
deras medlemmar som kollektiv blott skulle
kunna få någon tiondels procent i årlig standardförbättring, att normalinkomsttagaren
inte skulle få någon förhänring alls och att
betydande löntagargrupper skulle komma
att drabbas av direkta standardförsämringar.
I en artikel i Svensk Tidskrift nr 3/1976
strax efter långtidsutredningens publicering
framhöll jag risken för att om statsmakterna
sökte realisera en utveckling i enlighet med
långtidsutredningens alternativ II detta
skulle ge upphov till en inflatorisk utveckling därför att löntagarna inte skulle acceptera den återhållsamhet på konsumtionssidan
och däremot svarande återhållsamhet i fråga
om lönekrav. En snabbare inflation, hette
det, leder till en försämring av den svenska
exportindustrins internationella konkurrensläge och underminerar därigenom dess
möjligheter att åstadkomma den exportök- 79
ning, som är nödvändig för att balansen i vå-
ra utrikes betalningar skall kunna vara åter- . ställda till år 1980. Mycket talar för, hette
det vidare, att åtminstone den återhållsamhet med den offentliga sektorns inkomster,
som 1975 års långtidsutrednings alternativ l
innebär, är en förutsättning för att den samhällsekonomiska ekvationen skall gå ihop
under de kommande åren.
Pris- och kostnadsutvecklingen
Som redan framhållits är det i första hand
de reala tillgångarna och hur dessa utnyt~as,
som intresserat långtidsutredningarna. De
finansiella aspekterna på utvecklingen har
ägnats förhållandevis ringa uppmärksamhet. Vad gäller sådana faktorer som prisutvecklingen eller den nominella löneutvecklingen, nöjde sig 1975 års långtidsutredning
med rena schablonantaganden. Prisstegringstakten fram till 1980 antogs komma att
stanna vid 4 procent per år. Lönerna antogs
komma att öka med 8 procent per år. Det
framhölls i den ovannämnda artikeln att det
är föga troligt att dessa antaganden kommer
att ha mycket att göra med verkligheten.
Så länge en långtidsutredning blott används som utgångspunkt för diskussion om
de real-ekonomiska aspekterna på utvecklingen, kan det sägas vara ganska oviktigt,
om antagandena om prisutvecklingen är realistiska eller inte. I den verklighet som vi lever i, har emellertid prisutvecklingen i
högsta grad real-ekonomiska implikationer.
Kostnadsutvecklingen i ett land påverkar
dess internationella konkurrenskraft och
har därigenom betydelse för såväl export- 80
som importutvecklingen.
Ser vi till den faktiska pris- och kostnadsutvecklingen hittills under den period, som
1975 års långtidsutredning diskuterade, kan
det konstateras att den drastiskt avvikit från
gjorda antaganden. 4 procents årlig inflation skulle över hela femårsperioden ha inneburit en uppgång i kon umentprisindex
på ca 22 procent. I själva verket har denna
totala prisstegring överskridits redan under
femårsperiodens två första år. Ökningen av
arbetskraftskostnaderna blev under 1976
ungefär dubbelt så stor som den av långtidsutredningen antagna årliga löneökningen.
Också för 1977 låg denna ökning på en högre nivå än den antagna. Under de två åren
1975 och 1976 ökade arbetskraftskostnaderna per producerad enhet i Sverige med över
40 procent. Denna internationellt sett mycket stora ökning av arbetskraftskostnaderna medförde en betydande försämring av
Sveriges internationella konkurrenskraft.
De därmed ammanhängande problemen
berördes inte alls av 1975 års långtidsutredning. Men de innebar i realiteten, att Sverige
redan i utgångsläget brottades med mer
djupgående obalansproblem än vad långtidsutredningens kalkyler förutsatte.
Den faktiska utvecklingen
Tabellen nedan visar den av 1975 års långtidsutredning kalkylerade utvecklingen och
den som faktiskt inträffat under å1·en 1975,
1976 och 1977. Året 1975 faller i och för sig
utanför den period, som långtidsutredningens studie avsåg men det ingår däremot i
högsta grad i bilden av den utveckling som
Sverige haft efter oljekrisen. Som v1 ser
minskade den svenska exporten under dessa
år. Också importen minskade men mindre
än exporten. Underskotten i den svenska bytesbalansen fortsatte att försämras under
dessa år. Under 1977 var den volymmässiga
nedgången i exporten mindre än importminskningen. Ser vi sålunda till volymsiffrorna kan möjligen en omsvängning i riktning mot återställd balans i utrikeshandeln
sägas ha inträffat detta år. Genom att importpriserna ökade snabbare än exportpriserna skedde emellertid en betydande ökning i bytesbalansunderskottet till löpande
priser – 1976 uppgick bytesbalansunderskott till l 0,5 miljarder kronor och under
1977 ökade det enligt föreliggande preliminära beräkningar till 16, l miljarder kronor.
För 1978 förutses i den preliminära nationalbudgeten en exportökning om 5,0 procent och en samtidig importminskning om
l ,3 procent. Det är alltså med hänsyn till volymsiffrorna en fortsatt och mer markerad
utveckling mot återställd jämvikt i bytesbalansen. Med hänsyn till prisutvecklingen räknar man emellertid även för 1978 med en
viss ytterligare ökning av bytesbalansunderskottet i löpande priser – det skulle komma
att uppgå till 16,9 miljarder kronor.
Ser vi till den privata konsumtionen kan
konstateras, att vi under 1975 och i än högre
grad under 1976 hade en ökningstakt som
låg klart över långtidsutredningens alternativ I – och givetvis i än högre grad över alternativ II. Under 1977 inträffade däremot
en minskning i den privata konsumtionen
till följd av de ekonomisk-politiska åtgärder,
som vidtogs under året i stabiliseringspoli- 81
1975- 1980 Faktisk utveckling
Alt. I Alt. II 1975 1976 1977
B p 3,2 2,9 0,9 1,7 -2,4
Import 6,4 5,3 -3,3 7,2 -3,6
Privat konsumtion 3,0 2,0 3,1 4,3 -1,3
Offentlig konsumtion 1,5 2,9 5, l 3,7 3,2
Investeringar 2,6 2,7 -0,3 -2,0 -3,4
Export 7,7 6,7 -8,9 5,8 -0,2
Långtidsutredningens kalkyl enligt alternativ I och II avseende försörjningsbalansens volymmässiga förändringar 1975-1980 i procent samt det faktiska utfallet åren 1975, 1976 och 1977.
tiskt syfte. Det framgår också av tabellen, att
även den offentliga konsumtionen under
samma år ökade kraftigt. Särskilt gäller detta den kommunala konsumtionen, som under de tre åren ökat med över 15 procent i
volym. Den balansering av offentlig konsumtion mot privat konsumtion, som långtidsutredningen förutsatte, har alltså inte kommit till stånd.
Ser vi till BNP-siffrorna ligger även dessa
klart under långtidsutredningens siffror.
För 1977 är det fråga om en BNP-minskning
på inte mindre än 2,4 procent – ett för
svenska efterkrigsförhållanden unikt dåligt
utfall. Industriproduktionen har minskat
varje år efter 1974. Det som gör att BNP-siffrorna detta till trots uppvisar en ökning bå-
de 1975 och 1976 är den ökade offentliga
konsumtionen.
Ser vi slutligen till investeringsutvecklingen , ligger denna långt ifrån den ökning på
2,6 a 2,7 procent, som långtidsutredningen
förutsatte. Bruttoinvesteringarna har i accelererad takt minskat sedan 1975. Industriinvesteringarna minskade under 1977 med
drygt 15,2 procent och i årets preliminära
nationalbudget räknar man med nästan lika
stor investeringsnedgång under 1978.
Orsakerna till dagsläget
Den ekonomiska utveckling för 1970-talets
senare hälft, som vi i dag kan överblicka, avviker så markant ifrån långtidsutredningens
kalkyler att de kan sägas representera en i
grunden annorlunda ekonomisk verklighet.
Riksdagen uttalade visserligen vid sin behandling av 1976 års reviderade finansplan
– i vilket sammanhang 1976 års långtidsutredning diskuterades – att målet jämvikt i
bytesbalansen år 1980 stod fast. Redan vid
denna tidpunkt var det emellertid klart, att
realismen bakom detta mål väsentligt hade
underminerats.
Även om 1975 års långtidsutredning i
dagsläget framstår huvudsakligen som ett
historiskt dokument innebär detta inte att
det saknar intresse. Diskrepansen mellan
den utveckling, som det där ansågs finnas
realekonomiska förutsättningar för och den
82
faktiska ekonomiska utvecklingen, kan ses
som en kvantifiering av den ekonomiska politikens misslyckande under dessa år. Det
har i och för sig inte inträffat någonting,
som rubbat de realekonomiska förutsättningarna för en utveckling i enlighet med
långtidsutredningens kalkyler. Däremot har
den ekonomiska politiken undergrävt förutsättningarna för att realisera denna utveckling. Det är därvid i första hand två faktorer
som träder i förgrunden:
Kostrw.dsutvecklingen under 1975 och 1976
innebar, som redan framhållits, en dramatisk försämring av svensk exportindustris
konkurrensförutsättningar. Flertalet länder drabbades av en exportnedgång under 1975. Nedgången för svenskt vidkommande blev emellertid betydligt större än
i flertalet jämförbara länder. Under 1976
och 1977 har världshandeln på nytt ökat.
Svensk export har under dessa år ökat
klart långsammare än jämförbara länder.
Följden har blivit betydande förluster av
marknadsandelar för exportmarknaden.
Sverige är visserligen långt ifrån ensamt
om att ha förlorat exportandelar, men vå-
ra förluster är klart större än i alla länder,
som vi har anledning attjämföra oss med.
Den svenska importkonkurrerande industrin har på motsvarande sätt drabbats av
marknadsandelsförluster.
2 Den s k överbryggningspolitiken byggde på
förutsättningar som inte kom att infrias.
Sverige satsade efter oljekrisen på att genom stimulans av den inhemska efterfrå-
gan hålla sysselsättning och produktion
uppe. Denna politik byggde på förutsättningen att det senast under 1976 skulle inträffa en markant vändning i den internationella konjunkturen. Företagen stimulerades att producera på lager. Tanken var,
att de när den internationella konjunkturen vänt skulle kunna avsätta sina lager på
den internationella marknaden med god
fönjänst. Den förutsatta, markanta konjunkturuppgången uteblev dock. Den internationella efterfrågan vände visserligen uppåt igen from 1976 – BNPökningen inom hela OECD-området uppgick det året till 5,2 procent och år 1977
till 3,5 procent- men inte tillräckligt mycket för att förhindra att flertalet OECDIänder även fortsättningsvis kom au ha en
betydande industriell överkapacitet. Arbetslösheten ligger i flertalet länder kvar
på en för efterkrigsförhållanden mycket
hög nivå.
Uppskjutna problem
Den förda politiken skördade till synes
triumfer under 1975. Sverige utnämndes av
en internationell tidskrift till världsmästare i
ekonomisk politik och i OECD:s Sverigerapport som publicerades under våren 1976 beskrevs utvecklingen i Sverige i mycket positiva ordalag. Vad som emellertid i realiteten
inträffade var, att problemen sköts på framtiden och under 1976 men i än högre grad
under 1977 drabbade den svenska ekonomin med fördubblad styrka. Det dukade
bord, som den avgående socialdemokratiska
regeringen efter valnederlaget 1976 sade sig
överlämna till den nybildade borgerliga regeringen var i realiteten huvudsakligen dukat med på framtiden skjutna problem.
Det är mot denna bakgrund som de ekonomisk-politiska åtgärder som därefter har
vidtagits skall ses. En central uppgift för den
borgerliga regeringen har varit att söka begränsa de nackdelar i konkurrenshänseende, som kostnadsutvecklingen under 1975
och 1976 medförde. Det är mot den bakgrunden, som devalveringsåtgärderna under 1977 och beslutet att lämna den s k valutaormen skall ses. Den nya regeringen fick
dessutom den otacksamma uppgiften att sö-
ka begränsa den privata konsumtionen till
de ramar, som Sveriges produktionskapacitet medgav. Det var detta, som framtvingade
mervärdeskattehöjningen
1977.
under våren
Med all sannolikhet kommer som en följd
av dessa åtgärder år 1977 att kunna inregistreras som det år, då utvecklingen på nytt
vände åt rätt håll. Åtskilliga problem kvarstår emellenid. Sverige kommer under en
fortsatt följd av år att redovisa ett underskott
i sin bytesbalans. Det är inte realistiskt att
räkna med att jämvikten i bytesbalansen
kommer att vara återställd förrän en bit in
på 1980-talet.
Offentlig contra privat konsumtion
Den ekonomiska politiken måste alltså under denna period ha en sådan inriktning, att
den medverkar till att överföra resurser från
inhemsk förbrukning till exportsektorn.
Detta kommer i sin tur att ställa fortsatta
krav på återhållsamhet på konsumtionssi- 83
dan. Nödvändigheten att därvid göra en avvägning mellan den privata konsumtionen å
ena sidan och den offentliga konsumtionen
å den andra kommer att vara en realitet av
minst sagt samma dignitet som i 1975 års
långtidsutrednings betänkande. Det finns
ett direkt samband mellan de senaste årens
mycket snabba konsumtionsutveckling inom
den offentliga sektorn och den långtgående
åtstramning av den privata konsumtionen
som skedde under 1977 och som kommer
att ske också under 1978.
En i första hand långsammare kommunal
konsumtionsutveckling skulle ha möjliggjort
en mindre ogynnsam utveckling av den privata konsumtionen. Den beräknade ökningen under 1978 av den kommunala konsumtionen på 4,5 procent motsvarar ett belopp
på drygt 2,5 miUarder kronor till 1976 års
priser. Den samtidiga neddragningen av
den privata konsumtionen med l procent
motsvarar l,7 miUarder kronor till 1976 års
priser.
Det är i hög grad osannolikt att väljarna/konsumenterna kan anse att den här på-
talade fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion svarar mot deras preferenser. Om detta är en riktig bedömning är
det troligt att löntagarna via sina organisationer kommer att söka tillförsäkra sig en större andel av de gemensamma resurserna för
privat konsumtion. Lyckas man med det, undermineras förutsättningarna för stabiliseringspolitiken. Lyckas det inte måste man
ändå räkna med att strävandena i denna
riktning kan komma att verka uppåtpressande på kostnadsnivån. Också en sådan utveckling skulle givetvis motverka de stabilise- 84
ringspolitiska strävandena.
Den slutsats man får dra av detta är inte,
att statsmakterna bör söka utveckla ytterligare instrument för au begränsa den privata
konsumtionen. slutsatsen är i stället, att man
väsentligt måste öka sina ansträngningar att
hålla tillbaka den offentliga konsumtionen.
Som framgåu av det föregående är det i
dagsläget i första hand den kommunala konsumtionen som därvid är huvudproblemet.
Det kan betyda, att statsmakterna blir tvungna att mer direkt söka styra den kommunala
utgiftsexpansionen. l än högre grad än tidigare gäller, att en begränsning av den offentliga konsumtionens tillväxt är en förutsättning för återställd balans i svensk ekonomi.
Långtidsutredningen och verkligheten
Den ekonomiska utvecklingen blev inte den
långtidsutredningenförutsade. Civilekonom
Bo E Karlsson, Ekonomidepartementet,
betonar att en av orsakerna härtill är
kostnadsutvecklingen 1975-76. En annan
är den förra regeringens s k
överbryggningspolitik. Denna ledde till att
problemen sköts påframtiden och i stället
drabbade den svenska ekonominframför allt
under 1977 medfördubblad styrka. En
begränsning av den offentliga – och då
fraTriför allt den kommunala –
konsumtionens tillväxt är enförutsättning
för återställd balans i svensk ekonomi.
Arbetet med 1975 års långtidsutredning avslutades i november 1975. Utredningen behandlade förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen under 1970-talets senare
hälft. Som närmare kommer att framgå av
det följande har den faktiska utvecklingen
under den del av denna period, som nu kan
överblickas, markant avvikit från långtidsutredningens antaganden. Det finns redO:m
inledningsvis an ledning att understryka, att
härav inte följer att 1975 års långtidsutredning gjorde ett dåligt arbete. En långtidsutredning är inte en ekonomisk-politisk
långtidsprognos. Den är snarare en resursinventering på makronivå. Dess utgångspunkt
är den tillgängliga produktionskapaciteten
och en bedömning av dess sannolika utveckling. Hur ser vår befolkningsstruktur ut?
Hur kommer antalet förvärvsarbetande att
utvecklas fram till 1980? Hur stora är våra
kapitaltillgångar idag och vilka alternativa
utvecklingar är det realistiskt att räkna med
på investeringssidan ? En långtidsutredning
är alltså en inventering av produktionspotentialer och utvecklingsalternativ. Hur
dessa utvecklingsmöjligheter sedan tillvaratas beror i första hand på vilken utformning
den ekonomiska politiken får.
1975 års långtidsutredning tillkom alltså
under perioden omedelbart efter den s k oljekrisen under senare delen av 1973. En
självklar utgångspunkt för utredningen var
au diskutera hur den obalans i Sveriges betalningar gentemot omvärlden, som blev
fö!jden av oljekrisens kraftiga prishöjningar
på råo\ja, skulle kunna övervinnas. Det mål,
som utredningen uppställde, var att det underskott i bytesbalansen, som oljeprishöj- 78
ningarna givit upphov till, skulle kunna elimineras fram till år 1980.
Utredningens alternativ
Med utgångspunkt från detta mål diskuterade utredningen fyra utvecklingsalternativ,
varav alternativen I och II hade karaktären
av huvudalternativ. De förutsatte en i stort
sett oförändrad arbetstid i förhållande till utgångsläget. I alternativen III och IV belyste
utredningen konsekvenserna av en fortsatt
förkortning av arbetstiden. Mot bakgrunden
av nödvändigheten att återställa balansen i
de utrikes betalningarna konstaterade utredningen, att de senare alternativen förutsatte
en så långtgående återhållsamhet i fråga om
såväl den privata som den offentliga konsumtionen, att dessa alternativ inte betraktades som realistiska.
Skillnaden mellan utredningens alternativ
I och II hänförde sig i främsta rummet till
hur den privata konsumtionen respektive
den offentliga konsumtionen skulle prioriteras. Alternativ I medgav en ökning av den
privata konsumtionen med 3 procent årligen fram till 1980. Samtidigt förutsatte det
en stor återhållsamhet i fråga om den offentliga konsumtionens utveckling. Denna fick
inte öka med mer än 1,5 procent årligen. I
alternativ II hade den privata konsumtionsökningen satts till 2 procent årligen. Den offentliga konsumtionen skulle i det alternativet kunna öka med 2,9 procent årligen.
I sina båda huvudalternativ räknade långtidsutredningen med en BNP-tillväxt på ca 3
procent årligen mellan 1975 och 1980 (3,2
procent i alternativ l och 2,9 procent i alternativ Il). Dessa siffror hänger samman med
de antaganden som gjordes om den tillgängliga produktionspotentialen med hänsyn till
kapitaltillgångar och arbetskraftsutbud. Den
totala konsumtionen förutsattes alltså i långtidsutredningens båda alternativ öka långsammare än totalproduktionen. Orsaken
härtill var dels den resursöverföring från inhemsk konsumtion till export, som bytesbalansmålet förutsatte, samt den ökade investeringsaktivitet, som låg bakom gjorda produktionsantaganden. Under det att investeringarna under perioden 1970 till 1975 hade ökat med l procent årligen i volym, förutsatte långtidsutredningens alternativ l en investeringsökning fram till 1980 på 2,6 procent och alternativ Il på 2,7 procent.
Orealistiska antaganden
Även om, som ovan framhållits, en långtidsutredning inte är en prognos utan en inventering av produktionspotentialer och utvecklingsalternativ, fanns det redan då utredningen offentliggjordes anledning au ifrågasätta realismen i några av de gjorda antagandena. Utredningens alternativ II , enligt vilket den privata konsumtionen skulle kunna
öka med i genomsnitt 2 procent per år i volym, innebar i realiteten, att en vanlig heltidsarbetande inkomsttagare fram till 1980
inte kunde räkna med någon som helst real
standardförbättring. Den största delen av
konsumtionsutrymmet skulle tas i anspråk
av gjorda utfåstelser gentemot pensionärerna. Antalet sysselsatta förutsattes öka med
0,6 procent per år, och dessa skulle givetvis
ha sin del av det tillgängliga produktionsutrymmet. Om det dessutom antogs, att också
framtida avtalsuppgörelser skulle ha en viss
s k låglöneprofil var det sannolikt, att normalinkomsttagaren, om statsmakterna sökte
realisera alternativ Il, skulle få se fram mot
noll procents årlig konsumtionsökning.
Alternativ I skulle givetvis ge normalinkomsttagaren ett något bättre nettoutbyte.
Både alternativ I och alternativ II förutsatte
en inte obetydlig skatteskärpning fram till
1980. l alternativ Il skulle marginalskatten
på den reala löneökningen för normalinkomsttagaren bli ca l00 procent. Det fanns
anledning att ställa sig frågan, om det överhuvud taget var tänkbart, au löntagarorganisationerna skulle komma att acceptera att
deras medlemmar som kollektiv blott skulle
kunna få någon tiondels procent i årlig standardförbättring, att normalinkomsttagaren
inte skulle få någon förhänring alls och att
betydande löntagargrupper skulle komma
att drabbas av direkta standardförsämringar.
I en artikel i Svensk Tidskrift nr 3/1976
strax efter långtidsutredningens publicering
framhöll jag risken för att om statsmakterna
sökte realisera en utveckling i enlighet med
långtidsutredningens alternativ II detta
skulle ge upphov till en inflatorisk utveckling därför att löntagarna inte skulle acceptera den återhållsamhet på konsumtionssidan
och däremot svarande återhållsamhet i fråga
om lönekrav. En snabbare inflation, hette
det, leder till en försämring av den svenska
exportindustrins internationella konkurrensläge och underminerar därigenom dess
möjligheter att åstadkomma den exportök- 79
ning, som är nödvändig för att balansen i vå-
ra utrikes betalningar skall kunna vara åter- . ställda till år 1980. Mycket talar för, hette
det vidare, att åtminstone den återhållsamhet med den offentliga sektorns inkomster,
som 1975 års långtidsutrednings alternativ l
innebär, är en förutsättning för att den samhällsekonomiska ekvationen skall gå ihop
under de kommande åren.
Pris- och kostnadsutvecklingen
Som redan framhållits är det i första hand
de reala tillgångarna och hur dessa utnyt~as,
som intresserat långtidsutredningarna. De
finansiella aspekterna på utvecklingen har
ägnats förhållandevis ringa uppmärksamhet. Vad gäller sådana faktorer som prisutvecklingen eller den nominella löneutvecklingen, nöjde sig 1975 års långtidsutredning
med rena schablonantaganden. Prisstegringstakten fram till 1980 antogs komma att
stanna vid 4 procent per år. Lönerna antogs
komma att öka med 8 procent per år. Det
framhölls i den ovannämnda artikeln att det
är föga troligt att dessa antaganden kommer
att ha mycket att göra med verkligheten.
Så länge en långtidsutredning blott används som utgångspunkt för diskussion om
de real-ekonomiska aspekterna på utvecklingen, kan det sägas vara ganska oviktigt,
om antagandena om prisutvecklingen är realistiska eller inte. I den verklighet som vi lever i, har emellertid prisutvecklingen i
högsta grad real-ekonomiska implikationer.
Kostnadsutvecklingen i ett land påverkar
dess internationella konkurrenskraft och
har därigenom betydelse för såväl export- 80
som importutvecklingen.
Ser vi till den faktiska pris- och kostnadsutvecklingen hittills under den period, som
1975 års långtidsutredning diskuterade, kan
det konstateras att den drastiskt avvikit från
gjorda antaganden. 4 procents årlig inflation skulle över hela femårsperioden ha inneburit en uppgång i kon umentprisindex
på ca 22 procent. I själva verket har denna
totala prisstegring överskridits redan under
femårsperiodens två första år. Ökningen av
arbetskraftskostnaderna blev under 1976
ungefär dubbelt så stor som den av långtidsutredningen antagna årliga löneökningen.
Också för 1977 låg denna ökning på en högre nivå än den antagna. Under de två åren
1975 och 1976 ökade arbetskraftskostnaderna per producerad enhet i Sverige med över
40 procent. Denna internationellt sett mycket stora ökning av arbetskraftskostnaderna medförde en betydande försämring av
Sveriges internationella konkurrenskraft.
De därmed ammanhängande problemen
berördes inte alls av 1975 års långtidsutredning. Men de innebar i realiteten, att Sverige
redan i utgångsläget brottades med mer
djupgående obalansproblem än vad långtidsutredningens kalkyler förutsatte.
Den faktiska utvecklingen
Tabellen nedan visar den av 1975 års långtidsutredning kalkylerade utvecklingen och
den som faktiskt inträffat under å1·en 1975,
1976 och 1977. Året 1975 faller i och för sig
utanför den period, som långtidsutredningens studie avsåg men det ingår däremot i
högsta grad i bilden av den utveckling som
Sverige haft efter oljekrisen. Som v1 ser
minskade den svenska exporten under dessa
år. Också importen minskade men mindre
än exporten. Underskotten i den svenska bytesbalansen fortsatte att försämras under
dessa år. Under 1977 var den volymmässiga
nedgången i exporten mindre än importminskningen. Ser vi sålunda till volymsiffrorna kan möjligen en omsvängning i riktning mot återställd balans i utrikeshandeln
sägas ha inträffat detta år. Genom att importpriserna ökade snabbare än exportpriserna skedde emellertid en betydande ökning i bytesbalansunderskottet till löpande
priser – 1976 uppgick bytesbalansunderskott till l 0,5 miljarder kronor och under
1977 ökade det enligt föreliggande preliminära beräkningar till 16, l miljarder kronor.
För 1978 förutses i den preliminära nationalbudgeten en exportökning om 5,0 procent och en samtidig importminskning om
l ,3 procent. Det är alltså med hänsyn till volymsiffrorna en fortsatt och mer markerad
utveckling mot återställd jämvikt i bytesbalansen. Med hänsyn till prisutvecklingen räknar man emellertid även för 1978 med en
viss ytterligare ökning av bytesbalansunderskottet i löpande priser – det skulle komma
att uppgå till 16,9 miljarder kronor.
Ser vi till den privata konsumtionen kan
konstateras, att vi under 1975 och i än högre
grad under 1976 hade en ökningstakt som
låg klart över långtidsutredningens alternativ I – och givetvis i än högre grad över alternativ II. Under 1977 inträffade däremot
en minskning i den privata konsumtionen
till följd av de ekonomisk-politiska åtgärder,
som vidtogs under året i stabiliseringspoli- 81
1975- 1980 Faktisk utveckling
Alt. I Alt. II 1975 1976 1977
B p 3,2 2,9 0,9 1,7 -2,4
Import 6,4 5,3 -3,3 7,2 -3,6
Privat konsumtion 3,0 2,0 3,1 4,3 -1,3
Offentlig konsumtion 1,5 2,9 5, l 3,7 3,2
Investeringar 2,6 2,7 -0,3 -2,0 -3,4
Export 7,7 6,7 -8,9 5,8 -0,2
Långtidsutredningens kalkyl enligt alternativ I och II avseende försörjningsbalansens volymmässiga förändringar 1975-1980 i procent samt det faktiska utfallet åren 1975, 1976 och 1977.
tiskt syfte. Det framgår också av tabellen, att
även den offentliga konsumtionen under
samma år ökade kraftigt. Särskilt gäller detta den kommunala konsumtionen, som under de tre åren ökat med över 15 procent i
volym. Den balansering av offentlig konsumtion mot privat konsumtion, som långtidsutredningen förutsatte, har alltså inte kommit till stånd.
Ser vi till BNP-siffrorna ligger även dessa
klart under långtidsutredningens siffror.
För 1977 är det fråga om en BNP-minskning
på inte mindre än 2,4 procent – ett för
svenska efterkrigsförhållanden unikt dåligt
utfall. Industriproduktionen har minskat
varje år efter 1974. Det som gör att BNP-siffrorna detta till trots uppvisar en ökning bå-
de 1975 och 1976 är den ökade offentliga
konsumtionen.
Ser vi slutligen till investeringsutvecklingen , ligger denna långt ifrån den ökning på
2,6 a 2,7 procent, som långtidsutredningen
förutsatte. Bruttoinvesteringarna har i accelererad takt minskat sedan 1975. Industriinvesteringarna minskade under 1977 med
drygt 15,2 procent och i årets preliminära
nationalbudget räknar man med nästan lika
stor investeringsnedgång under 1978.
Orsakerna till dagsläget
Den ekonomiska utveckling för 1970-talets
senare hälft, som vi i dag kan överblicka, avviker så markant ifrån långtidsutredningens
kalkyler att de kan sägas representera en i
grunden annorlunda ekonomisk verklighet.
Riksdagen uttalade visserligen vid sin behandling av 1976 års reviderade finansplan
– i vilket sammanhang 1976 års långtidsutredning diskuterades – att målet jämvikt i
bytesbalansen år 1980 stod fast. Redan vid
denna tidpunkt var det emellertid klart, att
realismen bakom detta mål väsentligt hade
underminerats.
Även om 1975 års långtidsutredning i
dagsläget framstår huvudsakligen som ett
historiskt dokument innebär detta inte att
det saknar intresse. Diskrepansen mellan
den utveckling, som det där ansågs finnas
realekonomiska förutsättningar för och den
82
faktiska ekonomiska utvecklingen, kan ses
som en kvantifiering av den ekonomiska politikens misslyckande under dessa år. Det
har i och för sig inte inträffat någonting,
som rubbat de realekonomiska förutsättningarna för en utveckling i enlighet med
långtidsutredningens kalkyler. Däremot har
den ekonomiska politiken undergrävt förutsättningarna för att realisera denna utveckling. Det är därvid i första hand två faktorer
som träder i förgrunden:
Kostrw.dsutvecklingen under 1975 och 1976
innebar, som redan framhållits, en dramatisk försämring av svensk exportindustris
konkurrensförutsättningar. Flertalet länder drabbades av en exportnedgång under 1975. Nedgången för svenskt vidkommande blev emellertid betydligt större än
i flertalet jämförbara länder. Under 1976
och 1977 har världshandeln på nytt ökat.
Svensk export har under dessa år ökat
klart långsammare än jämförbara länder.
Följden har blivit betydande förluster av
marknadsandelar för exportmarknaden.
Sverige är visserligen långt ifrån ensamt
om att ha förlorat exportandelar, men vå-
ra förluster är klart större än i alla länder,
som vi har anledning attjämföra oss med.
Den svenska importkonkurrerande industrin har på motsvarande sätt drabbats av
marknadsandelsförluster.
2 Den s k överbryggningspolitiken byggde på
förutsättningar som inte kom att infrias.
Sverige satsade efter oljekrisen på att genom stimulans av den inhemska efterfrå-
gan hålla sysselsättning och produktion
uppe. Denna politik byggde på förutsättningen att det senast under 1976 skulle inträffa en markant vändning i den internationella konjunkturen. Företagen stimulerades att producera på lager. Tanken var,
att de när den internationella konjunkturen vänt skulle kunna avsätta sina lager på
den internationella marknaden med god
fönjänst. Den förutsatta, markanta konjunkturuppgången uteblev dock. Den internationella efterfrågan vände visserligen uppåt igen from 1976 – BNPökningen inom hela OECD-området uppgick det året till 5,2 procent och år 1977
till 3,5 procent- men inte tillräckligt mycket för att förhindra att flertalet OECDIänder även fortsättningsvis kom au ha en
betydande industriell överkapacitet. Arbetslösheten ligger i flertalet länder kvar
på en för efterkrigsförhållanden mycket
hög nivå.
Uppskjutna problem
Den förda politiken skördade till synes
triumfer under 1975. Sverige utnämndes av
en internationell tidskrift till världsmästare i
ekonomisk politik och i OECD:s Sverigerapport som publicerades under våren 1976 beskrevs utvecklingen i Sverige i mycket positiva ordalag. Vad som emellertid i realiteten
inträffade var, att problemen sköts på framtiden och under 1976 men i än högre grad
under 1977 drabbade den svenska ekonomin med fördubblad styrka. Det dukade
bord, som den avgående socialdemokratiska
regeringen efter valnederlaget 1976 sade sig
överlämna till den nybildade borgerliga regeringen var i realiteten huvudsakligen dukat med på framtiden skjutna problem.
Det är mot denna bakgrund som de ekonomisk-politiska åtgärder som därefter har
vidtagits skall ses. En central uppgift för den
borgerliga regeringen har varit att söka begränsa de nackdelar i konkurrenshänseende, som kostnadsutvecklingen under 1975
och 1976 medförde. Det är mot den bakgrunden, som devalveringsåtgärderna under 1977 och beslutet att lämna den s k valutaormen skall ses. Den nya regeringen fick
dessutom den otacksamma uppgiften att sö-
ka begränsa den privata konsumtionen till
de ramar, som Sveriges produktionskapacitet medgav. Det var detta, som framtvingade
mervärdeskattehöjningen
1977.
under våren
Med all sannolikhet kommer som en följd
av dessa åtgärder år 1977 att kunna inregistreras som det år, då utvecklingen på nytt
vände åt rätt håll. Åtskilliga problem kvarstår emellenid. Sverige kommer under en
fortsatt följd av år att redovisa ett underskott
i sin bytesbalans. Det är inte realistiskt att
räkna med att jämvikten i bytesbalansen
kommer att vara återställd förrän en bit in
på 1980-talet.
Offentlig contra privat konsumtion
Den ekonomiska politiken måste alltså under denna period ha en sådan inriktning, att
den medverkar till att överföra resurser från
inhemsk förbrukning till exportsektorn.
Detta kommer i sin tur att ställa fortsatta
krav på återhållsamhet på konsumtionssi- 83
dan. Nödvändigheten att därvid göra en avvägning mellan den privata konsumtionen å
ena sidan och den offentliga konsumtionen
å den andra kommer att vara en realitet av
minst sagt samma dignitet som i 1975 års
långtidsutrednings betänkande. Det finns
ett direkt samband mellan de senaste årens
mycket snabba konsumtionsutveckling inom
den offentliga sektorn och den långtgående
åtstramning av den privata konsumtionen
som skedde under 1977 och som kommer
att ske också under 1978.
En i första hand långsammare kommunal
konsumtionsutveckling skulle ha möjliggjort
en mindre ogynnsam utveckling av den privata konsumtionen. Den beräknade ökningen under 1978 av den kommunala konsumtionen på 4,5 procent motsvarar ett belopp
på drygt 2,5 miUarder kronor till 1976 års
priser. Den samtidiga neddragningen av
den privata konsumtionen med l procent
motsvarar l,7 miUarder kronor till 1976 års
priser.
Det är i hög grad osannolikt att väljarna/konsumenterna kan anse att den här på-
talade fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion svarar mot deras preferenser. Om detta är en riktig bedömning är
det troligt att löntagarna via sina organisationer kommer att söka tillförsäkra sig en större andel av de gemensamma resurserna för
privat konsumtion. Lyckas man med det, undermineras förutsättningarna för stabiliseringspolitiken. Lyckas det inte måste man
ändå räkna med att strävandena i denna
riktning kan komma att verka uppåtpressande på kostnadsnivån. Också en sådan utveckling skulle givetvis motverka de stabilise- 84
ringspolitiska strävandena.
Den slutsats man får dra av detta är inte,
att statsmakterna bör söka utveckla ytterligare instrument för au begränsa den privata
konsumtionen. slutsatsen är i stället, att man
väsentligt måste öka sina ansträngningar att
hålla tillbaka den offentliga konsumtionen.
Som framgåu av det föregående är det i
dagsläget i första hand den kommunala konsumtionen som därvid är huvudproblemet.
Det kan betyda, att statsmakterna blir tvungna att mer direkt söka styra den kommunala
utgiftsexpansionen. l än högre grad än tidigare gäller, att en begränsning av den offentliga konsumtionens tillväxt är en förutsättning för återställd balans i svensk ekonomi.