Ledare; Att handla i tid
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Att handla 1 tid
Thorbjörn Fälldin upplever rimligenjust nu
en hemsökelsens tid. Han har under sin
karriär som politiker demonstrerat att han
är en eftertankens och tålamodets man. Att
vänta och se, att handla först när läget
klarnat är förvisso en gyllene regel i politiken. Men det finns situationer när denna
regel kan föra vilse. I kriser måste man ofta
handla snabbt och beslutsamt, eljest blir det
för sent. I unga dagar kan reservofficeren
Fälldin inte ha undgått att stifta bekantskap
med den klassiska formuleringen i den gamla soldatinstruktionen: ”underlåtenhet att
handla ligger soldaten mera tilllast än misstag vid valet av medel”.
Vad det svenska folket nu väntar av sin
statsminister är också först och främst beslutsam handling. Förväntningarna gäller två
områden, där hans initiativ enligt sakens
natur måste bli avgörande: energipolitiken
och den ekonomiska politikens huvudlinjer.
Att en kompromiss i energipolitiken måste komma är, politiskt sett, en självklarhet.
Om regeringen skulle sprängas på kärnkraftsfrågan skulle detta innebära både
Thorbjörn Fälldins fall och en katastrof för
centerpartiet. statsministern skulle ha svikit
de stora förhoppningar, som ställdes just på
honom, då den första borgerliga regeringen
tillträdde efter 44 år av socialdemokratiskt
regemente.
Maktskiftet innebar att den politiska demokratin visade sig fungera i vårt land. Ett
inre sammanbrott i regeringen skulle inte
bara vara förkrossande för möjligheten att
på sikt skapa ett hållfast alternativ till samhällets omvandling i socialistisk riktning
utan också föranleda en misströstan om det
demokratiska styrelsesättet. Vilken tacksam
miljö detta skulle erbjuda för partibildningar av Glistrup-typ behöver inte närmare
beskrivas.
För centerpartiet skulle följden med all
sannolikhet bli en reducering till 1950-talets
nivå. Partiet växte sig starkt genom Gunnar
Hedlunds stora förmåga att samla disparata
intressegrupper under sin vida politiska
hatt; därvidlag gjorde han om Bertil Ohlins
konststycke från åren 1946-1960. Men partiet är inte konsoliderat och stora delar av
dess ledarskikt är ännu såväl politiskt som
administrativt skäligen oskolade. Därtill plå-
gas det av en stark inre spänning mellan
miljöpolitikerna, där gaphalsarna i CUF är
en permanent huvudvärk, och partiets gamla kärna av bönder och småföretagare. De är
djupt förankrade i de ekonomiska realiteterna och har inte mycket till övers för
önskedrömmar om sol- och vindkraft.
Att Thorbjörn Fälldin inser detta och känner nödvändigheten av fasta tyglar gav han
besked om i december, då han gav sitt parti
den kyliga upplysningen att centerpartiet
bara kan få gehör för sin linje i kärnkraftsfrågan om det befinner sig i regeringsställning. Därmed har han också givit en anvisning om vilken väg partiet har att gå för att
komma ur sitt dilemma – en kompromiss,
som löser dagens och morgondagens energiproblem, men på sikt är inriktad på att så
snart det någonsin är tekniskt och ekonomiskt möjligt avveckla kärnkraften.
Den kompromissen måste komma snart.
Varken regeringens politiska ställning eller
den svenska ekonomin tål något längre
dröjsmål. Regeringen kommer inte att få
fullt förtroende och det stöd hos sina väljare,
som den måste ha för att förbereda 1979 års
valrörelse, förrän kärnkraftfrågan lösts. Och
det l~älper inte att försöka flytta över resurser från konsumtion till exportindustrin
med aldrig så lockande villkor, så länge
industrin inte vet att energiproblemet är
löst. Intill dess utgör osäkerheten och – för
att tala öppet språk – misstron till regeringens förmåga att hantera energipolitiken en
spärr mot nyinvesteringar.
Även beträffande den ekonomiska politikens huvudlinje har statsministern ett unikt
ansvar, eftersom han leder en koalitionsregering. Ekonomiministern och hans experter kan lägga fram olika alternativ och rekommendera något av dem. Andra ministrar, som inte har samma ansvar för den
ekonomiska politiken i stort som Gösta Bohman har, kan ha avvikande uppfattningar.
Det tillkommer dä statsministern att bestämma riktning och tempo i politiken efter den
linje han finner riktigast. Ty någon måste
bestämma; det tillhör nu en gång koalitionsregerandels speciella problematik att annars
händer ingenting.
Statsministern bombarderas naturligtvis
– förutom med regeringskollegornas förslag och råd – med ett otal uppmaningar
att göra det ena eller det andra. Somliga vill
att han skall ställa sig bakom ett paket av
kraftfulla åtgärder. De åberopar då att den
3
samlade tyngden i aktionen, vid sidan av de
faktiska effekterna, bör få den gynnsamma
återverkan på opinionen, som nu främst
behövs för att återställa tilltron till framtiden. Andra menar att man inte får skjuta
bort allt krut på en gång. Det kan vara bättre
att utsträcka åtgärderna så långt i tiden att
man hinner se deras verkningar och kan
anpassa fortsättningen därefter. Valet mellan dessa metoder är en fråga om politisk
och ekonomisk strategi, där det vore förmä-
tet att utifrån ge några råd. Det är ju bara
regeringen, och framför allt statsministern,
som kan överskåda hela bilden och känner
alla fakta.
Men det kan och bör sägas att vilken linje
statsministern än väljer i den ekonomiska
politiken får det inte råda någon tvekan om
hans och regeringens vilja att fullfölja den.
På den punkten är människorna rådvilla och
oroliga. De tycker att de vet för litet, framför
allt därför att statsministern så länge hållit
sig i bakgrunden. Detta kan också vara klok
politik; så mycket större effekt gör det enskilda framträdandet. Men den får inte drivas för långt. Då uppstår i stället oro –
särskilt i en kristid. Thorbjörn Fälldin har
därför under de närmaste månaderna genom att handla i tid och själv framträda med
kraft enastående möjlighet att utnytga och
befästa sin auktoritet och därmed också regenngens.
Thorbjörn Fälldin upplever rimligenjust nu
en hemsökelsens tid. Han har under sin
karriär som politiker demonstrerat att han
är en eftertankens och tålamodets man. Att
vänta och se, att handla först när läget
klarnat är förvisso en gyllene regel i politiken. Men det finns situationer när denna
regel kan föra vilse. I kriser måste man ofta
handla snabbt och beslutsamt, eljest blir det
för sent. I unga dagar kan reservofficeren
Fälldin inte ha undgått att stifta bekantskap
med den klassiska formuleringen i den gamla soldatinstruktionen: ”underlåtenhet att
handla ligger soldaten mera tilllast än misstag vid valet av medel”.
Vad det svenska folket nu väntar av sin
statsminister är också först och främst beslutsam handling. Förväntningarna gäller två
områden, där hans initiativ enligt sakens
natur måste bli avgörande: energipolitiken
och den ekonomiska politikens huvudlinjer.
Att en kompromiss i energipolitiken måste komma är, politiskt sett, en självklarhet.
Om regeringen skulle sprängas på kärnkraftsfrågan skulle detta innebära både
Thorbjörn Fälldins fall och en katastrof för
centerpartiet. statsministern skulle ha svikit
de stora förhoppningar, som ställdes just på
honom, då den första borgerliga regeringen
tillträdde efter 44 år av socialdemokratiskt
regemente.
Maktskiftet innebar att den politiska demokratin visade sig fungera i vårt land. Ett
inre sammanbrott i regeringen skulle inte
bara vara förkrossande för möjligheten att
på sikt skapa ett hållfast alternativ till samhällets omvandling i socialistisk riktning
utan också föranleda en misströstan om det
demokratiska styrelsesättet. Vilken tacksam
miljö detta skulle erbjuda för partibildningar av Glistrup-typ behöver inte närmare
beskrivas.
För centerpartiet skulle följden med all
sannolikhet bli en reducering till 1950-talets
nivå. Partiet växte sig starkt genom Gunnar
Hedlunds stora förmåga att samla disparata
intressegrupper under sin vida politiska
hatt; därvidlag gjorde han om Bertil Ohlins
konststycke från åren 1946-1960. Men partiet är inte konsoliderat och stora delar av
dess ledarskikt är ännu såväl politiskt som
administrativt skäligen oskolade. Därtill plå-
gas det av en stark inre spänning mellan
miljöpolitikerna, där gaphalsarna i CUF är
en permanent huvudvärk, och partiets gamla kärna av bönder och småföretagare. De är
djupt förankrade i de ekonomiska realiteterna och har inte mycket till övers för
önskedrömmar om sol- och vindkraft.
Att Thorbjörn Fälldin inser detta och känner nödvändigheten av fasta tyglar gav han
besked om i december, då han gav sitt parti
den kyliga upplysningen att centerpartiet
bara kan få gehör för sin linje i kärnkraftsfrågan om det befinner sig i regeringsställning. Därmed har han också givit en anvisning om vilken väg partiet har att gå för att
komma ur sitt dilemma – en kompromiss,
som löser dagens och morgondagens energiproblem, men på sikt är inriktad på att så
snart det någonsin är tekniskt och ekonomiskt möjligt avveckla kärnkraften.
Den kompromissen måste komma snart.
Varken regeringens politiska ställning eller
den svenska ekonomin tål något längre
dröjsmål. Regeringen kommer inte att få
fullt förtroende och det stöd hos sina väljare,
som den måste ha för att förbereda 1979 års
valrörelse, förrän kärnkraftfrågan lösts. Och
det l~älper inte att försöka flytta över resurser från konsumtion till exportindustrin
med aldrig så lockande villkor, så länge
industrin inte vet att energiproblemet är
löst. Intill dess utgör osäkerheten och – för
att tala öppet språk – misstron till regeringens förmåga att hantera energipolitiken en
spärr mot nyinvesteringar.
Även beträffande den ekonomiska politikens huvudlinje har statsministern ett unikt
ansvar, eftersom han leder en koalitionsregering. Ekonomiministern och hans experter kan lägga fram olika alternativ och rekommendera något av dem. Andra ministrar, som inte har samma ansvar för den
ekonomiska politiken i stort som Gösta Bohman har, kan ha avvikande uppfattningar.
Det tillkommer dä statsministern att bestämma riktning och tempo i politiken efter den
linje han finner riktigast. Ty någon måste
bestämma; det tillhör nu en gång koalitionsregerandels speciella problematik att annars
händer ingenting.
Statsministern bombarderas naturligtvis
– förutom med regeringskollegornas förslag och råd – med ett otal uppmaningar
att göra det ena eller det andra. Somliga vill
att han skall ställa sig bakom ett paket av
kraftfulla åtgärder. De åberopar då att den
3
samlade tyngden i aktionen, vid sidan av de
faktiska effekterna, bör få den gynnsamma
återverkan på opinionen, som nu främst
behövs för att återställa tilltron till framtiden. Andra menar att man inte får skjuta
bort allt krut på en gång. Det kan vara bättre
att utsträcka åtgärderna så långt i tiden att
man hinner se deras verkningar och kan
anpassa fortsättningen därefter. Valet mellan dessa metoder är en fråga om politisk
och ekonomisk strategi, där det vore förmä-
tet att utifrån ge några råd. Det är ju bara
regeringen, och framför allt statsministern,
som kan överskåda hela bilden och känner
alla fakta.
Men det kan och bör sägas att vilken linje
statsministern än väljer i den ekonomiska
politiken får det inte råda någon tvekan om
hans och regeringens vilja att fullfölja den.
På den punkten är människorna rådvilla och
oroliga. De tycker att de vet för litet, framför
allt därför att statsministern så länge hållit
sig i bakgrunden. Detta kan också vara klok
politik; så mycket större effekt gör det enskilda framträdandet. Men den får inte drivas för långt. Då uppstår i stället oro –
särskilt i en kristid. Thorbjörn Fälldin har
därför under de närmaste månaderna genom att handla i tid och själv framträda med
kraft enastående möjlighet att utnytga och
befästa sin auktoritet och därmed också regenngens.