Ledare; Vad regeringen gjort
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vad regeringen gjort
Det råder oro bland borgerliga väljare i dessa dagar. Hr Åslings upprepade brandkårsutryckningar, de många miljarderna till
AMS och svårigheterna i energifrågan skapar intrycket av en regering som saknar
handlingskraft och som inte kan finna sina
egna anti-socialistiska vägar.
Dessbättre är verkligheten mera tillfredsställande. Den borgerliga regeringen har,
när halva mandattiden gått, tagit en mängd
initiativ som sammantaget markerar en ny
rörelseriktning i svensk politik.
I det positiva arbetet som regeringen har
startat och utfört märks först och främst den
fördjupade demokratin. Utlandssvenskarna
har fått den rätt att rösta som moderaterna
så länge kämpat för. Fri- och rättighetsutredningen arbetar under ledning av Gunnar
Heckscher och kommer så vitt man vet att
föreslå en kvalificerad majoritet vid ändringar i fri- och rättighetskatalogen. Utredningsarbetet om möjligheterna att fördjupa den
kommunala demokratin fortsätter. Länsdemokratireformen är genomförd. Det är
landstingen som numera utser länsstyrelserna.
Kampen mot byråkratin är inledd. Inte
mindre än fyra utredningar arbetar med att
förenkla regler, blanketter och statistik och
på att underlätta medborgarnas kontakter
med myndigheter.
Ett småföretagarpaket har antagits av regeringen. Den för vår framtid så viktiga
mindre och medelstora företagsamheten
har i konkret handling fått bevis för att den
nya regeringen uppskattar företagarnas insatser och värnar om deras arbetsvillkor.
Höstriksdagen 1977 har också hunnit besluta om en ny borgerlig jordbrukspolitik, om
indexreglering av den statliga skatteskalan
från och med 1979, om en sänkning av marginalskatten i ’anliga inkomstlägen.
Även i fråga om energipolitiken finns konkreta resultat att peka på, vid sidan av den i
massmedia så uppmärksammade oenigheten. Ett energisparprogram har utarbetats
som i fråga om ambition och satsning torde
ha mycket få motsvarigheter i världen. Villkorslagen har stimulerat fram en forskningsoch utvecklingsverksamhet i fråga om kärnkraftens avfallsproblem, som på kort tid
torde ha fört fram vårt land till en ledande
position i världen på detta område.
Vi står inför en även med internationella
mått mätt mycket betydande satsning vad
gäller forskning och utveckling kring olika
s k förnyelsebara energikällor, där sol- och
vindkraft väntas komma att spela en betydelsefull roll. Och sist, men inte minst, energikommissionens arbete har skaffat oss ett beslutsunderlag när det gäller de långsiktiga
energipolitiska frågeställningarna, som är
vida mer omfattande än det som låg till
grund för 1975 års beslut.
Budgeten 1978 innebär en fortsättning av
satsningen på sysselsättnings- och industripolitiken. Detta medför att det stora budgetunderskottet är föga inspirerande. Men vad
finns att göra i en situation där skattevapnet
är förbrukat, där höjda skatter endast leder
till ökad inflation och där tillväxten i ekonomin är obefintlig eller snarare visar minus?
Som Gösta Bohman understrukit, har regeringen valt att göra budgeten både expansiv
och stram. Den är expansiv i så måtto, att
miljarderna till sysselsättnings- och industripolitiken, till folkpensionärerna, till utbildningssektorn o s v inte resulterar i höjda skatter utan i stället får sitt uttryck i budgetunderskottet. Men den är restriktiv i den
meningen, att rödpennan har gått väldigt
hårt åt myndigheternas anslagsäskanden.
Det finns knappast en ny statlig ~änst i årets
budget, om man undantar den fortsatta utbyggnaden av arbetsförmedlingen.
Den borgerliga regeringens två ödesfrå-
gor är ekonomin och kärnkraften. Regeringen är tvungen att visa sig i stånd till en för- 101
nuftig energikompromiss, och regeringen
måste ha så pass gott handlag med ekonomin att den till väljarna 1979 kan säga att ”vi
klarade krisen” och nu är saneringen inledd
efter socialdemokratins vanskötsel. Valet
1979 är lika viktigt som valet 1976. En revanschlysten Olof Palme kommer att snabbt
föra Sverige i socialistisk riktning. De borgerliga däremot kan med ett förnyat förtroende från väljarna repa så mycket mod, att
vi nästa valperiod kan få vara med om en
riktigt borgerlig politik i Sverige.
Det råder oro bland borgerliga väljare i dessa dagar. Hr Åslings upprepade brandkårsutryckningar, de många miljarderna till
AMS och svårigheterna i energifrågan skapar intrycket av en regering som saknar
handlingskraft och som inte kan finna sina
egna anti-socialistiska vägar.
Dessbättre är verkligheten mera tillfredsställande. Den borgerliga regeringen har,
när halva mandattiden gått, tagit en mängd
initiativ som sammantaget markerar en ny
rörelseriktning i svensk politik.
I det positiva arbetet som regeringen har
startat och utfört märks först och främst den
fördjupade demokratin. Utlandssvenskarna
har fått den rätt att rösta som moderaterna
så länge kämpat för. Fri- och rättighetsutredningen arbetar under ledning av Gunnar
Heckscher och kommer så vitt man vet att
föreslå en kvalificerad majoritet vid ändringar i fri- och rättighetskatalogen. Utredningsarbetet om möjligheterna att fördjupa den
kommunala demokratin fortsätter. Länsdemokratireformen är genomförd. Det är
landstingen som numera utser länsstyrelserna.
Kampen mot byråkratin är inledd. Inte
mindre än fyra utredningar arbetar med att
förenkla regler, blanketter och statistik och
på att underlätta medborgarnas kontakter
med myndigheter.
Ett småföretagarpaket har antagits av regeringen. Den för vår framtid så viktiga
mindre och medelstora företagsamheten
har i konkret handling fått bevis för att den
nya regeringen uppskattar företagarnas insatser och värnar om deras arbetsvillkor.
Höstriksdagen 1977 har också hunnit besluta om en ny borgerlig jordbrukspolitik, om
indexreglering av den statliga skatteskalan
från och med 1979, om en sänkning av marginalskatten i ’anliga inkomstlägen.
Även i fråga om energipolitiken finns konkreta resultat att peka på, vid sidan av den i
massmedia så uppmärksammade oenigheten. Ett energisparprogram har utarbetats
som i fråga om ambition och satsning torde
ha mycket få motsvarigheter i världen. Villkorslagen har stimulerat fram en forskningsoch utvecklingsverksamhet i fråga om kärnkraftens avfallsproblem, som på kort tid
torde ha fört fram vårt land till en ledande
position i världen på detta område.
Vi står inför en även med internationella
mått mätt mycket betydande satsning vad
gäller forskning och utveckling kring olika
s k förnyelsebara energikällor, där sol- och
vindkraft väntas komma att spela en betydelsefull roll. Och sist, men inte minst, energikommissionens arbete har skaffat oss ett beslutsunderlag när det gäller de långsiktiga
energipolitiska frågeställningarna, som är
vida mer omfattande än det som låg till
grund för 1975 års beslut.
Budgeten 1978 innebär en fortsättning av
satsningen på sysselsättnings- och industripolitiken. Detta medför att det stora budgetunderskottet är föga inspirerande. Men vad
finns att göra i en situation där skattevapnet
är förbrukat, där höjda skatter endast leder
till ökad inflation och där tillväxten i ekonomin är obefintlig eller snarare visar minus?
Som Gösta Bohman understrukit, har regeringen valt att göra budgeten både expansiv
och stram. Den är expansiv i så måtto, att
miljarderna till sysselsättnings- och industripolitiken, till folkpensionärerna, till utbildningssektorn o s v inte resulterar i höjda skatter utan i stället får sitt uttryck i budgetunderskottet. Men den är restriktiv i den
meningen, att rödpennan har gått väldigt
hårt åt myndigheternas anslagsäskanden.
Det finns knappast en ny statlig ~änst i årets
budget, om man undantar den fortsatta utbyggnaden av arbetsförmedlingen.
Den borgerliga regeringens två ödesfrå-
gor är ekonomin och kärnkraften. Regeringen är tvungen att visa sig i stånd till en för- 101
nuftig energikompromiss, och regeringen
måste ha så pass gott handlag med ekonomin att den till väljarna 1979 kan säga att ”vi
klarade krisen” och nu är saneringen inledd
efter socialdemokratins vanskötsel. Valet
1979 är lika viktigt som valet 1976. En revanschlysten Olof Palme kommer att snabbt
föra Sverige i socialistisk riktning. De borgerliga däremot kan med ett förnyat förtroende från väljarna repa så mycket mod, att
vi nästa valperiod kan få vara med om en
riktigt borgerlig politik i Sverige.