Margaretha af Ugglas; Till sist
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARGARETHA AF UGGLAS:
Till sist
några ord om den politiska situationen inför
de kommande tre åren. Ut ur den politiska
aska som trepartiregeringens fall efterlämnade uppstod återigen en trepartiregering
efter de allmänna valen i september. Det är
en regering som är stark i sin personliga
uppsättning men svag i mandatställning i
riksdagen.
En-mandatsövervikten skapar betydande
problem för den sittande regeringen. Den
ger oppositionen möjlighet att föra diskussioner om att den ena halvan av befolkningen inte får styra över den andra. Den ger
svaga länkar i regeringen möjlighet att pressa kollegerna att inte lägga fram kontroversiella förslag. Den skapar besvärliga förhållanden för riksdagsarbetet.
Med en socialdemokrati som är inriktad
på strid och som ser som sin bästa väg till
makten, att spräcka den nuvarande regeringen så fort som möjligt, kommer trycket
att bli oerhört hårt i riksdagen. Det är inte
bara de obeslutsamma på den traditionella
höger-vänsterskalan som kommer att bearbetas av socialdemokraterna. Regionala
intressen kommer att tas fram. Borgerliga
riksdagsmän från olika landsdelar kommer
att utsättas för lockelser att stödja s-motioner
till fördel för den egna bygden. Borgerliga
riksdagsmän med specialintresse i en fråga
kommer att inbjudas att stödja socialdemokratiska framstötar i just den frågan. Den
socialdemokratiska pressen i utskotten för
att få fram avsteg till vänster kommer att bli
massiv. Säkert är, att de socialdemokratiska
valstrategerna kommer att vara fullt sysselsatta med att gillra fållor för de borgerliga.
Den svaga mandatställningen kommer att
leda till försiktighet hos den borgerliga regeringen. Detta är naturligtvis riktigt. Bättre
övervägda förslag kommer att underlätta en
tillräcklig uppslutning i riksdagen. Kan den
parlamentariska situationen också förmå regeringen att ransonera det antal förslag som
föreläggs riksdagen, vore detta direkt välkommet. Det lagstiftningsraseri, som präglat
70-talet och som till en början bar Olof
Palmes och Carl Lidboms märke och så små-
ningom fick en efterföljare i fp-regeringens
aktivitet under vårriksdagen 1979, måste få
ett slut. Lagarna behöver inte bli fler utan
färre och begripligare. Riksdagens arbete
behöver inte ökas i omfång. Det skulle i stället må väl av att minska i kvantitet och öka i
kvalitet.
Det enda mandatets övervikt gör sin stora
skada om den leder till handlingsförlamning
hos regeringen i de stora centrala frågorna
för svensk samhällsutveckling. Vad Sverige i
dag behöver är inte svaga kompromisser
med en socialdemokrati, vars samhällsrecept
i dag ter sig förbrukat. Vad Sverige i dag
behöver är nytänkande och omprövning av
delar av den förda politiken. Bäst illustreras
detta på den ekonomiska politikens område.
Fortsätter allt som hittills, ökar budgetunderskottet med cirka 6 miljarder om året. l
slutet av 80-talet går hela bruttonationalprodukten i skatt. Detta är naturligtvis en orimlighet.
En svag politik i ”mitten” på socialdemokratins villkor kan minska konfrontationerna i riksdagen. En sådan politik innebär
samtidigt att den borgerliga regeringen inte
tar sitt ansvar och att den underlåter att ta
den chans, som det 175:e mandatet ger att i
——————————————-~————
’;
440
regeringsutövning visa att de borgerliga har
ett alternativ till det centralstyrda planhushållningssamhället. Kan de borgerliga visa
prov på politiskt mod under innevarande
valperiod, kan utsikterna för de tre samverkande partierna bli ljusa under 80-talet.
Väljer de svaghetens väg, kan socialdemokratin till slut komma att framstå som det
enda alternativet i svensk politik.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1980.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).
Till sist
några ord om den politiska situationen inför
de kommande tre åren. Ut ur den politiska
aska som trepartiregeringens fall efterlämnade uppstod återigen en trepartiregering
efter de allmänna valen i september. Det är
en regering som är stark i sin personliga
uppsättning men svag i mandatställning i
riksdagen.
En-mandatsövervikten skapar betydande
problem för den sittande regeringen. Den
ger oppositionen möjlighet att föra diskussioner om att den ena halvan av befolkningen inte får styra över den andra. Den ger
svaga länkar i regeringen möjlighet att pressa kollegerna att inte lägga fram kontroversiella förslag. Den skapar besvärliga förhållanden för riksdagsarbetet.
Med en socialdemokrati som är inriktad
på strid och som ser som sin bästa väg till
makten, att spräcka den nuvarande regeringen så fort som möjligt, kommer trycket
att bli oerhört hårt i riksdagen. Det är inte
bara de obeslutsamma på den traditionella
höger-vänsterskalan som kommer att bearbetas av socialdemokraterna. Regionala
intressen kommer att tas fram. Borgerliga
riksdagsmän från olika landsdelar kommer
att utsättas för lockelser att stödja s-motioner
till fördel för den egna bygden. Borgerliga
riksdagsmän med specialintresse i en fråga
kommer att inbjudas att stödja socialdemokratiska framstötar i just den frågan. Den
socialdemokratiska pressen i utskotten för
att få fram avsteg till vänster kommer att bli
massiv. Säkert är, att de socialdemokratiska
valstrategerna kommer att vara fullt sysselsatta med att gillra fållor för de borgerliga.
Den svaga mandatställningen kommer att
leda till försiktighet hos den borgerliga regeringen. Detta är naturligtvis riktigt. Bättre
övervägda förslag kommer att underlätta en
tillräcklig uppslutning i riksdagen. Kan den
parlamentariska situationen också förmå regeringen att ransonera det antal förslag som
föreläggs riksdagen, vore detta direkt välkommet. Det lagstiftningsraseri, som präglat
70-talet och som till en början bar Olof
Palmes och Carl Lidboms märke och så små-
ningom fick en efterföljare i fp-regeringens
aktivitet under vårriksdagen 1979, måste få
ett slut. Lagarna behöver inte bli fler utan
färre och begripligare. Riksdagens arbete
behöver inte ökas i omfång. Det skulle i stället må väl av att minska i kvantitet och öka i
kvalitet.
Det enda mandatets övervikt gör sin stora
skada om den leder till handlingsförlamning
hos regeringen i de stora centrala frågorna
för svensk samhällsutveckling. Vad Sverige i
dag behöver är inte svaga kompromisser
med en socialdemokrati, vars samhällsrecept
i dag ter sig förbrukat. Vad Sverige i dag
behöver är nytänkande och omprövning av
delar av den förda politiken. Bäst illustreras
detta på den ekonomiska politikens område.
Fortsätter allt som hittills, ökar budgetunderskottet med cirka 6 miljarder om året. l
slutet av 80-talet går hela bruttonationalprodukten i skatt. Detta är naturligtvis en orimlighet.
En svag politik i ”mitten” på socialdemokratins villkor kan minska konfrontationerna i riksdagen. En sådan politik innebär
samtidigt att den borgerliga regeringen inte
tar sitt ansvar och att den underlåter att ta
den chans, som det 175:e mandatet ger att i
——————————————-~————
’;
440
regeringsutövning visa att de borgerliga har
ett alternativ till det centralstyrda planhushållningssamhället. Kan de borgerliga visa
prov på politiskt mod under innevarande
valperiod, kan utsikterna för de tre samverkande partierna bli ljusa under 80-talet.
Väljer de svaghetens väg, kan socialdemokratin till slut komma att framstå som det
enda alternativet i svensk politik.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 60:- kronor för år 1980.
(Prenumerationspris för pensionärer: 50:-).