Thede Palm; Alf Åberg
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Alf Åberg skriver historia
För snart tio år sedan började Vilhelm Moberg ge ut ”Min svenska historia”. Tyvärr
kom den inte längre än till andra delen, vilket innebar till och med Dacke. Tyvärr –
eftersom den var skriven på så bra svenska
och delvis var ganska fascinerande. Men mot
innehållet kunde också åtskilligt invändas.
Moberg var inte historiker i vanlig mening.
Själv kallade han sig historievandrare, vilket
innebar att han strövade fritt omkring i tider
och händelseförlopp, som han återgav som
han uppfattat dem och med tydligt understrykande av hur de borde ha varit. Historien ställdes till ansvar inför Vilhelm Moberg,
åklagare och domare i en person. Vid närmare eftertanke kan det måhända sägas, att
det var lika bra att han inte fortsatt längre än
till tider, om vilka dokumentationen är begränsad och i vilka romanskrivaren kom till
sin rätt.
Man kan jämföra med behandlingen av
samma tider i Alf Åbergs nyutkomna enmansföretag ”Vår svenska historia” (Natur
och Kultur 1978). Alla vet att Alf Åberg
skriver bra. Han är mera akademiskt jämn
men lika lättläst som Moberg med hans goda
berättarprosa. Innehållet är emellertid ett
annat. När källor saknas för äldre tider, talar
Åberg som fackman självklart om detta. Likt
varje erfaren historiker kan han fylla ut mellanrum med åsikter som han kommit fram
till, men då redovisar han varför. Ställningstaganden sker, men inte som tyckande i största allmänhet utan snarare då och då som
uttryck för mänskligt deltagande.
Boken är en tung volym på 550 sidor,
typografiskt mycket påkostad. För vem är
den skriven; vilka är ”vi” som nu fått ”vår”
svenska historia? Den är inte avsedd för akademiskt bruk. Där finns Rosen-Carlsson och
där finns ”Den svenska historien” i sina tio
oond. Tilllitteraturen i den senare hänvisar
Åberg i sina alltför kortfattade litteraturanvisningar. Att hans bok skulle vara förträfftig bredvidläsning inom högre skolundervisning är alldeles klart. I själva verket ersätter
den Grimberg, som nu är glömd.
Som sådan ersättare är den utmärkt.
Åberg blandar skickligt korta avsnitt politisk
historia med ekonomisk och, i någon mån,
kulturhistoria. Han för så att säga fram sitt
ämne på bred front. Tillvägagångssättet krä-
ver utom kunnande en fin förmåga att avvä-
g-a vad som lockar till läsning. Det kan också
uttryckas så att författaren måste förstå vad
som i bästa mening är populärt.
I en stor bok som denna fäster man sig vid
vissa höjdpunkter. En är det korta kapitlet
om Karl XII:s krig, sammanfattat och delvis
beskrivet ur samtida brev. Ett annat, otroligt
välgjort, heter ”Bellmans Stockholm” och är
tydligen tillkommet en kväll då författaren
varit i lycklig högform.
Å andra sidan kan man naturligtvis diskutera detaljer. Vikingatidens början ”på allvar” daterar Åberg till 802, då den danske
kung Godfred sände en flotta på 200 fartyg
att härja de frisiska öarna. Men var det som
Åberg skriver ”ett led i hans säkerhetspolitik”, var detta inget vikingatåg, och var det
ett första vikingatåg, är det egendomligt att
200 fartyg (om de nu i verkligheten var så
många) plötsligt samlades. Ett annat avsnitt,
om vilket man kan ha olika åsikter, är ”Linköpings blodbad”. Dess omfattning jämförd
med vad som i övrigt sägs från Karl IX:s tid
beror uteslutande på Sigrid Baners berättelse. Ett tredje fall är att Åberg, väl med rätta,
från början tagit med de skånska landskapens historia, men Finland har blivit sparsamt behandlat.
En ståtlig prestation – det är det samlade
intrycket av Alf Åbergs arbete.
Boken är rikt illustrerad genom förlagets
försorg. Bilderna går dock inte alltid upp
mot texten och bildunderskrifterna inte mot
bilderna. De nyritade teckningarna är delvis
bra (Birka sid 46, Stockholm sid 102), i andra fall onödiga. Om nakna män på hällristningar (sid 28) i ritad översättning måste bli
l·
46
påklädda är diskutabelt. Bildtexten till Kiviksgravens stenar (sid 24) anger att bilderna
inte går att tyda, men författaren tyder elegant de flesta av dem på samma sida (utom
en, som föreställer två män som inom ett
avgränsat, sakralt område framställer eld
med en eldborr). Rällingebronsen (sid 59)
anges vara Frej, men det vet man inte. Gallots teckningar (sid 21 O) från trettioåriga kriget föreställer inte svenskar men kan felaktigt uppfattas så. Är Camphuysens kroginteriör (sid 245) svensk eller dansk? Vad Vietnambilden (sid 542) har med svensk historia
att göra är omöjligt att säga, och att dåvarande statsrådet Palme demonstrerade med
fackla i hand (samma sida) mot USA är riktigt, men statsminister var han ännu inte.
Också andra bilder förefaller osäkert
valda. Men ett stort antal är utmärkta, och i
det hela bidrar de till bokens värde.
THEDE PALM:
Alf Åberg skriver historia
För snart tio år sedan började Vilhelm Moberg ge ut ”Min svenska historia”. Tyvärr
kom den inte längre än till andra delen, vilket innebar till och med Dacke. Tyvärr –
eftersom den var skriven på så bra svenska
och delvis var ganska fascinerande. Men mot
innehållet kunde också åtskilligt invändas.
Moberg var inte historiker i vanlig mening.
Själv kallade han sig historievandrare, vilket
innebar att han strövade fritt omkring i tider
och händelseförlopp, som han återgav som
han uppfattat dem och med tydligt understrykande av hur de borde ha varit. Historien ställdes till ansvar inför Vilhelm Moberg,
åklagare och domare i en person. Vid närmare eftertanke kan det måhända sägas, att
det var lika bra att han inte fortsatt längre än
till tider, om vilka dokumentationen är begränsad och i vilka romanskrivaren kom till
sin rätt.
Man kan jämföra med behandlingen av
samma tider i Alf Åbergs nyutkomna enmansföretag ”Vår svenska historia” (Natur
och Kultur 1978). Alla vet att Alf Åberg
skriver bra. Han är mera akademiskt jämn
men lika lättläst som Moberg med hans goda
berättarprosa. Innehållet är emellertid ett
annat. När källor saknas för äldre tider, talar
Åberg som fackman självklart om detta. Likt
varje erfaren historiker kan han fylla ut mellanrum med åsikter som han kommit fram
till, men då redovisar han varför. Ställningstaganden sker, men inte som tyckande i största allmänhet utan snarare då och då som
uttryck för mänskligt deltagande.
Boken är en tung volym på 550 sidor,
typografiskt mycket påkostad. För vem är
den skriven; vilka är ”vi” som nu fått ”vår”
svenska historia? Den är inte avsedd för akademiskt bruk. Där finns Rosen-Carlsson och
där finns ”Den svenska historien” i sina tio
oond. Tilllitteraturen i den senare hänvisar
Åberg i sina alltför kortfattade litteraturanvisningar. Att hans bok skulle vara förträfftig bredvidläsning inom högre skolundervisning är alldeles klart. I själva verket ersätter
den Grimberg, som nu är glömd.
Som sådan ersättare är den utmärkt.
Åberg blandar skickligt korta avsnitt politisk
historia med ekonomisk och, i någon mån,
kulturhistoria. Han för så att säga fram sitt
ämne på bred front. Tillvägagångssättet krä-
ver utom kunnande en fin förmåga att avvä-
g-a vad som lockar till läsning. Det kan också
uttryckas så att författaren måste förstå vad
som i bästa mening är populärt.
I en stor bok som denna fäster man sig vid
vissa höjdpunkter. En är det korta kapitlet
om Karl XII:s krig, sammanfattat och delvis
beskrivet ur samtida brev. Ett annat, otroligt
välgjort, heter ”Bellmans Stockholm” och är
tydligen tillkommet en kväll då författaren
varit i lycklig högform.
Å andra sidan kan man naturligtvis diskutera detaljer. Vikingatidens början ”på allvar” daterar Åberg till 802, då den danske
kung Godfred sände en flotta på 200 fartyg
att härja de frisiska öarna. Men var det som
Åberg skriver ”ett led i hans säkerhetspolitik”, var detta inget vikingatåg, och var det
ett första vikingatåg, är det egendomligt att
200 fartyg (om de nu i verkligheten var så
många) plötsligt samlades. Ett annat avsnitt,
om vilket man kan ha olika åsikter, är ”Linköpings blodbad”. Dess omfattning jämförd
med vad som i övrigt sägs från Karl IX:s tid
beror uteslutande på Sigrid Baners berättelse. Ett tredje fall är att Åberg, väl med rätta,
från början tagit med de skånska landskapens historia, men Finland har blivit sparsamt behandlat.
En ståtlig prestation – det är det samlade
intrycket av Alf Åbergs arbete.
Boken är rikt illustrerad genom förlagets
försorg. Bilderna går dock inte alltid upp
mot texten och bildunderskrifterna inte mot
bilderna. De nyritade teckningarna är delvis
bra (Birka sid 46, Stockholm sid 102), i andra fall onödiga. Om nakna män på hällristningar (sid 28) i ritad översättning måste bli
l·
46
påklädda är diskutabelt. Bildtexten till Kiviksgravens stenar (sid 24) anger att bilderna
inte går att tyda, men författaren tyder elegant de flesta av dem på samma sida (utom
en, som föreställer två män som inom ett
avgränsat, sakralt område framställer eld
med en eldborr). Rällingebronsen (sid 59)
anges vara Frej, men det vet man inte. Gallots teckningar (sid 21 O) från trettioåriga kriget föreställer inte svenskar men kan felaktigt uppfattas så. Är Camphuysens kroginteriör (sid 245) svensk eller dansk? Vad Vietnambilden (sid 542) har med svensk historia
att göra är omöjligt att säga, och att dåvarande statsrådet Palme demonstrerade med
fackla i hand (samma sida) mot USA är riktigt, men statsminister var han ännu inte.
Också andra bilder förefaller osäkert
valda. Men ett stort antal är utmärkta, och i
det hela bidrar de till bokens värde.