Margaretha af Ugglas; Till sist
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~fARGARETHA AF UGGLAS:
Till sist
några rader om den inblick i Sveriges indu- terna skulle skapa många tio tusentals nya
stri som man får som riksdagsman. Den är arbetstillfällen inom andra sektorer av
förskräckande. Proposition efter proposi- svenskt näringsliv. Införandet av den länge
tion med förslag om statliga miljarder till diskuterade vårdnadsersättningen skulle
krisbranscher hamnar på riksdagens bord. . bara kräva en del av de pengar som går till
Delegation efter delegation från olika näringar och olika landsdelar uppvaktar statsråd
och utskott för att klaga sin nöd.
Det är inte längre bara teko-industrin, skobranschen och den manuella glasindustrin
det handlar om. Det är varven, stålet, gruvorna, ja, självaste skogsnäringen som vacklar.
Varven står för den mest fantastiska miljardrullningen. Såväl varvsanställda som fö-
retagsledning tycks mena att det är någonting naturligt att svenska skattemedel skall
satsas för att hålla just deras verksamheter i
gång. Varje varv pekar på sina speciella företräden, på sin teknologiska kompetens och
hävdar att på den här enheten bör inga nedskärningar ske.
Och ändå är rrognoserna för varvsnäringens framtid ens på sikt knappast ljusa. I den
proposition, som industriminister Huss lagt
på riksdagens bord, framhålls det att varvsföretagen själva bedömt att efterfrågan på
deras produkter i början av 80-talet skall
motsvara mellan 4 till 6 milj produktionstimmar. l dag ligger varvens kapacitet på 12,8
milj produktionstimmar.
Det är värt att ett ögonblick fundera över
vilken alternativ användning det svenska
folkhushållet kunde ha för de nya fårska 2,2
miljarderna till Svenska Varv, till de 5,7 miljarderna i beståliarstöd och till de 17 miljarderna i statliga kreditgarantier. En eller ett
par procents sänkning av arbetsgivaravgifvarven.
Det är naturligt och riktigt att företagsledning och anställda kämpar för sitt företags
överlevnad. Kampen bör inriktas på att så
utveckla företaget att dess produkter svarar
mot ett behov på marknaden. Det är betänkligt när alltför mycket av energin går åt till
att påverka massmedia och pressa politiker
på subventioner.
Fortsätter den nuvarande utvecklingen
där bransch efter bransch kräver statliga insatser, kommer vi att få en situation där den
ena krisbranschen betalar den andra krisbranschens subventioner och där till slut
skattebetalaren får stå för hela notan till priset av ett olidligt skattetryck.
Det är tid för näringsliv, fackliga organisationer och politiker att besinna sig. Sverige
kommer inte att kunna klara ens den nuvarande nivån av välfärd om vi inte återfår ett
konkurrensdugligt näringsliv, som kan sälja
sina produkter till priser som väl täcker kostnaderna och som kan stå på egna ben utan
statliga subventioner. Skall vi nå dithän behövs en förnuftig ekonomisk politik, och
grunden för den har tre-partiregeringen redan lagt, med sina devalveringar och borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Men det behövs något därutöver: en beredskap till förändring, en vilja till omställning,ja, kanske till och med en vilja till att ta
svårigheter i nuet för en bättre situation
framöver. Dåliga företag och utkonkurrera- 48
de branscher måste få försvinna. Nya företag och nya näringar måste ges växtutrymme. Alla kategorier yrkesverksamma
måste vara beredda till omställningar. Det
går inte att garantera en viss person ett visst
jobb på ett visst företag på en viss ort. Men
den hittillsvarande välfärdsutvecklingen har
gjort det möjligt att garantera varje svensk
en ekonomisk trygghet i förändringen. Låt
oss inte äventyra den välfärd vi uppnått under 150 år av industriell utveckling. Det gör
vi om vi inför 80-talet väljer stagnation och
statliga subventioner i stället för rörlighet
och utveckling.
Till sist
några rader om den inblick i Sveriges indu- terna skulle skapa många tio tusentals nya
stri som man får som riksdagsman. Den är arbetstillfällen inom andra sektorer av
förskräckande. Proposition efter proposi- svenskt näringsliv. Införandet av den länge
tion med förslag om statliga miljarder till diskuterade vårdnadsersättningen skulle
krisbranscher hamnar på riksdagens bord. . bara kräva en del av de pengar som går till
Delegation efter delegation från olika näringar och olika landsdelar uppvaktar statsråd
och utskott för att klaga sin nöd.
Det är inte längre bara teko-industrin, skobranschen och den manuella glasindustrin
det handlar om. Det är varven, stålet, gruvorna, ja, självaste skogsnäringen som vacklar.
Varven står för den mest fantastiska miljardrullningen. Såväl varvsanställda som fö-
retagsledning tycks mena att det är någonting naturligt att svenska skattemedel skall
satsas för att hålla just deras verksamheter i
gång. Varje varv pekar på sina speciella företräden, på sin teknologiska kompetens och
hävdar att på den här enheten bör inga nedskärningar ske.
Och ändå är rrognoserna för varvsnäringens framtid ens på sikt knappast ljusa. I den
proposition, som industriminister Huss lagt
på riksdagens bord, framhålls det att varvsföretagen själva bedömt att efterfrågan på
deras produkter i början av 80-talet skall
motsvara mellan 4 till 6 milj produktionstimmar. l dag ligger varvens kapacitet på 12,8
milj produktionstimmar.
Det är värt att ett ögonblick fundera över
vilken alternativ användning det svenska
folkhushållet kunde ha för de nya fårska 2,2
miljarderna till Svenska Varv, till de 5,7 miljarderna i beståliarstöd och till de 17 miljarderna i statliga kreditgarantier. En eller ett
par procents sänkning av arbetsgivaravgifvarven.
Det är naturligt och riktigt att företagsledning och anställda kämpar för sitt företags
överlevnad. Kampen bör inriktas på att så
utveckla företaget att dess produkter svarar
mot ett behov på marknaden. Det är betänkligt när alltför mycket av energin går åt till
att påverka massmedia och pressa politiker
på subventioner.
Fortsätter den nuvarande utvecklingen
där bransch efter bransch kräver statliga insatser, kommer vi att få en situation där den
ena krisbranschen betalar den andra krisbranschens subventioner och där till slut
skattebetalaren får stå för hela notan till priset av ett olidligt skattetryck.
Det är tid för näringsliv, fackliga organisationer och politiker att besinna sig. Sverige
kommer inte att kunna klara ens den nuvarande nivån av välfärd om vi inte återfår ett
konkurrensdugligt näringsliv, som kan sälja
sina produkter till priser som väl täcker kostnaderna och som kan stå på egna ben utan
statliga subventioner. Skall vi nå dithän behövs en förnuftig ekonomisk politik, och
grunden för den har tre-partiregeringen redan lagt, med sina devalveringar och borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Men det behövs något därutöver: en beredskap till förändring, en vilja till omställning,ja, kanske till och med en vilja till att ta
svårigheter i nuet för en bättre situation
framöver. Dåliga företag och utkonkurrera- 48
de branscher måste få försvinna. Nya företag och nya näringar måste ges växtutrymme. Alla kategorier yrkesverksamma
måste vara beredda till omställningar. Det
går inte att garantera en viss person ett visst
jobb på ett visst företag på en viss ort. Men
den hittillsvarande välfärdsutvecklingen har
gjort det möjligt att garantera varje svensk
en ekonomisk trygghet i förändringen. Låt
oss inte äventyra den välfärd vi uppnått under 150 år av industriell utveckling. Det gör
vi om vi inför 80-talet väljer stagnation och
statliga subventioner i stället för rörlighet
och utveckling.