Ledare; Totalspärrens följder
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L_
Totalspärrens följder
Den borgerliga trepartiregeringens beslut
att bevara en fri sektor inom högskoleväsendet var praktiskt och principiellt ett viktigt
utbildningspolitiskt ställningstagande. Det
innebar ett betydelsefullt avsteg från de tidigare socialdemokratiska planerna på en totalspärrad högskola, där i princip alla studier måste grunda sig på ett arbetsmarknadsbehov. Centern accepterade principen
om en bibehållen fri sektor mot att moderater och folkpartister övergav sitt krav på avskaffande av regionstyrelserna.
Den anslagstekniska lösningen för att säkra fritt tillträde till en del av högskolan, det
s k ventilsystemet, blev däremot inte särskilt
bra. Det var främst avigsidorna hos ventilsystemet som drev centern att i höstriksdagens slutskede göra gemensam sak med socialdemokraterna och rösta igenom den fria
sektorns avskaffande. I princip skall högskolan nu totalspärras från och med höstterminen 1979. Utbildningsminister Jan-Erik
Wikström har bara att mot sin egen övertygelse effektuera denna olyckliga beställning.
Det är främst två skäl som gör den gamla
U68-iden om en totalspärrad högskola så betänklig. Det första gäller själva principen, att
längre högskolestudier som inte kan motiveras med arbetsmarknadsskäl skall avlysas.
Det andra gäller de långsiktiga följderna för
en rad universitetsämnen.
Till grund för moderaters och folkpartisters ståndpunkt om den fria sektorn ligger
en bekännelse till den högre bildningens
egenvärde. Av bl a ekonomiska skäl är det
inte möjligt att tillhandahålla alla slag av
högre utbildning till alla behöriga sökande.
Därför har vi också sedan länge en stor spärrad sektor av främst yrkesinriktade utbildningar.
Men det finns ingen ekonomisk anledning
att totalspärra studierna i tex konsthistoria,
praktisk filosofi eller italienska, som är ickelaborativa, allmänna bildnin.gsämnen. Att
många traditionella universitetsämnen vid
filosofisk fakultet blev överbelastade under
1960-talets akademikerexplosion berodde
inte på en medveten överkonsumtion av akademiska studier utan på att samhället inte i
tid hade byggt ut sådana yrkesinriktade högskoleutbildningar som svarade mot ett arbetsmarknadsbehov. Nu är situationen en
helt annan. Idag riskerar vi ingen besvärande överkonsumtion av humanistiska och
samhällsvetenskapliga studier. Därför finns
det heller ingen anledning att stänga dörrarna för dem som söker sig till traditionella
akademiska ämnesstudier. Det rör sig om
mycket marginella kostnader för staten,
men något pris måste självfallet även denna
form av akademisk frihet få ha.
Det andra skälet varför en totalspärr av
högskolan är olycklig sammanhänger med
den nya studieorganisationen vid högskolorna. Så länge den fria sektorn finns kvar, och
så länge särskilda övergångsbestämmelser
gäller med hänsyn till alla som studerar enligt äldre ordning, går det alltjämt att anordna traditionell grundutbildning även vid tex
små humanistiska institutioner. Men när totalspärren sätter in blir det i princip omöjligt.
De s k sektorsanslagen fördelas mellan de
institutioner, som ger grundutbildning inom
ramen för de allmänna utbildningslinjerna,
men en lång rad humanistiska ämnen berörs
knappast alls av de allmänna linjerna. De är
hänvisade till det anslag, som avser enstaka
kurser och lokala och individuella utbildningslinjer. På detta område råder dock
hård konkurrens om resurserna, och någon
”rätt” att få pengar ur det anslaget föreligger inte. Den slutliga fördelningen av anslagsmedlen görs av regionstyrelserna.
Det är denna konkurrens som drivit fram
den egendomliga floran av s k snuttkurser
på fem eller tio veckor, där man återfinner
allt från ”Småland i litteraturen, 5 poäng”
till ”Kurs i internationell förståelse, 5 poäng”. En universitetsinstitution, som inte lyckas skaffa sig pengar ur detta anslag heller,
har i princip inga medel alls för att anordna
grundutbildning (motsvarande vad som tidigare kallades ett, två och tre betyg). I kombination med att en totalspärr införs kan det i
realiteten bli stopp för akademisk grundutbildning i en rad ämnen.
Under de senaste åren har rekryteringen
till två- och trebetygsnivåerna varit alarmerande låg i många ämnen trots fritt tillträde.
53
En totalspärr tar bort även de små rännilar
som trots allt finns. Den omöjliggör redan
på kort sikt rekryteringen till forskarutbildning och på något längre sikt äventyras hela
ämnens fortbestånd . Ett universitetsämne
som inte kontinuerligt tillförs nya
forskarstuderande, som genom sitt avhandlingsarbete förnyar forskningen och vidgar
kunskapsbasen, kommer successivt att förtvina.
Även om socialdemokraternas och centerns intresse för traditionell akademisk utbildning aldrig varit påfallande, är det svårt
att tro att de medvetet eftersträvat sådana
följder. U68-utredningen gick på sin tid aldrig ordentligt in på dessa frågor utan var
helt upptagen av de administrativa konstruktioner som skulle göra all högre utbildning yrkesinriktad. UtbildningsministerJanErik Wikström bör därför omgående låta
undersöka hur anslagssystemet måste ändras för att parera det dråpslag, som den rödgröna högskolealliansen nu riktat mot universiteten.
Totalspärrens följder
Den borgerliga trepartiregeringens beslut
att bevara en fri sektor inom högskoleväsendet var praktiskt och principiellt ett viktigt
utbildningspolitiskt ställningstagande. Det
innebar ett betydelsefullt avsteg från de tidigare socialdemokratiska planerna på en totalspärrad högskola, där i princip alla studier måste grunda sig på ett arbetsmarknadsbehov. Centern accepterade principen
om en bibehållen fri sektor mot att moderater och folkpartister övergav sitt krav på avskaffande av regionstyrelserna.
Den anslagstekniska lösningen för att säkra fritt tillträde till en del av högskolan, det
s k ventilsystemet, blev däremot inte särskilt
bra. Det var främst avigsidorna hos ventilsystemet som drev centern att i höstriksdagens slutskede göra gemensam sak med socialdemokraterna och rösta igenom den fria
sektorns avskaffande. I princip skall högskolan nu totalspärras från och med höstterminen 1979. Utbildningsminister Jan-Erik
Wikström har bara att mot sin egen övertygelse effektuera denna olyckliga beställning.
Det är främst två skäl som gör den gamla
U68-iden om en totalspärrad högskola så betänklig. Det första gäller själva principen, att
längre högskolestudier som inte kan motiveras med arbetsmarknadsskäl skall avlysas.
Det andra gäller de långsiktiga följderna för
en rad universitetsämnen.
Till grund för moderaters och folkpartisters ståndpunkt om den fria sektorn ligger
en bekännelse till den högre bildningens
egenvärde. Av bl a ekonomiska skäl är det
inte möjligt att tillhandahålla alla slag av
högre utbildning till alla behöriga sökande.
Därför har vi också sedan länge en stor spärrad sektor av främst yrkesinriktade utbildningar.
Men det finns ingen ekonomisk anledning
att totalspärra studierna i tex konsthistoria,
praktisk filosofi eller italienska, som är ickelaborativa, allmänna bildnin.gsämnen. Att
många traditionella universitetsämnen vid
filosofisk fakultet blev överbelastade under
1960-talets akademikerexplosion berodde
inte på en medveten överkonsumtion av akademiska studier utan på att samhället inte i
tid hade byggt ut sådana yrkesinriktade högskoleutbildningar som svarade mot ett arbetsmarknadsbehov. Nu är situationen en
helt annan. Idag riskerar vi ingen besvärande överkonsumtion av humanistiska och
samhällsvetenskapliga studier. Därför finns
det heller ingen anledning att stänga dörrarna för dem som söker sig till traditionella
akademiska ämnesstudier. Det rör sig om
mycket marginella kostnader för staten,
men något pris måste självfallet även denna
form av akademisk frihet få ha.
Det andra skälet varför en totalspärr av
högskolan är olycklig sammanhänger med
den nya studieorganisationen vid högskolorna. Så länge den fria sektorn finns kvar, och
så länge särskilda övergångsbestämmelser
gäller med hänsyn till alla som studerar enligt äldre ordning, går det alltjämt att anordna traditionell grundutbildning även vid tex
små humanistiska institutioner. Men när totalspärren sätter in blir det i princip omöjligt.
De s k sektorsanslagen fördelas mellan de
institutioner, som ger grundutbildning inom
ramen för de allmänna utbildningslinjerna,
men en lång rad humanistiska ämnen berörs
knappast alls av de allmänna linjerna. De är
hänvisade till det anslag, som avser enstaka
kurser och lokala och individuella utbildningslinjer. På detta område råder dock
hård konkurrens om resurserna, och någon
”rätt” att få pengar ur det anslaget föreligger inte. Den slutliga fördelningen av anslagsmedlen görs av regionstyrelserna.
Det är denna konkurrens som drivit fram
den egendomliga floran av s k snuttkurser
på fem eller tio veckor, där man återfinner
allt från ”Småland i litteraturen, 5 poäng”
till ”Kurs i internationell förståelse, 5 poäng”. En universitetsinstitution, som inte lyckas skaffa sig pengar ur detta anslag heller,
har i princip inga medel alls för att anordna
grundutbildning (motsvarande vad som tidigare kallades ett, två och tre betyg). I kombination med att en totalspärr införs kan det i
realiteten bli stopp för akademisk grundutbildning i en rad ämnen.
Under de senaste åren har rekryteringen
till två- och trebetygsnivåerna varit alarmerande låg i många ämnen trots fritt tillträde.
53
En totalspärr tar bort även de små rännilar
som trots allt finns. Den omöjliggör redan
på kort sikt rekryteringen till forskarutbildning och på något längre sikt äventyras hela
ämnens fortbestånd . Ett universitetsämne
som inte kontinuerligt tillförs nya
forskarstuderande, som genom sitt avhandlingsarbete förnyar forskningen och vidgar
kunskapsbasen, kommer successivt att förtvina.
Även om socialdemokraternas och centerns intresse för traditionell akademisk utbildning aldrig varit påfallande, är det svårt
att tro att de medvetet eftersträvat sådana
följder. U68-utredningen gick på sin tid aldrig ordentligt in på dessa frågor utan var
helt upptagen av de administrativa konstruktioner som skulle göra all högre utbildning yrkesinriktad. UtbildningsministerJanErik Wikström bör därför omgående låta
undersöka hur anslagssystemet måste ändras för att parera det dråpslag, som den rödgröna högskolealliansen nu riktat mot universiteten.