Kurt Holmgren; Efter regeringsskiftet
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KURT HOLMGREN:
Efter regeringsskiftet
I samband med regeringsskiftet 1976 skedde
ett antal persariförändringar inom
Kanslihuset. Det varfullt naturligt att de
gamla statsrådens personliga
infonnationssekreterare måste bytas ut, och
detsamrna gällde i deflesta fall
statssekreterarna. Två statsvetare i Uppsala
har redan nu studerat hur bytena gått till.
Kurt H olrngren, f d regeringsråd och innan
dess statssekreterare, har läst boken och
kornmenterar den här.
Särskilt intresseväckande är att konstatera, att den nya regeringen lagt ner ett
betydande arbete på att placera socialdemokrater på högre poster. Detta verkar nästan som ett politiskt camaraderie och tar
möjligen inte tillräckliga hänsyn till den nya
grundlagen. Det är dessutom farligt, menar han, att ge ämbetsmännen intryck av att
befordran till statsförvaltningens chefstjänster alltid skall ske på politiska grunder.
Det var från början klart, au det borgerliga
regeringstillträdet hösten 1976 måste medföra åtskilliga personförändringar i Kanslihuset, särskilt på högre poster. En del befattningar uppfattades som klan politiska –
statssekreteranjänsterna (även när vederbö-
rande nått posten på grund av vanlig meritrekrytering som t ex herr Hasslev i Kommunikationsdepartementet) och informationssekreterarna. På andra tjänster hade under
Palmeregeringens senare år skett en viss,
mer eller mindre medveten, mer eller mindre maskerad, politisk rekrytering, som på sina håll kunde göra personmiljön i ett departement otrivsam för nya statsråd av borgerlig typ. Å andra sidan skall det inte glömmas,
att också hos departementsmän med socialdemokratisk åskådning sedvanlig ämbetsmannalojalitet nog i allmänhet var till finnandes och kunde väntas fungera även under en icke-socialistisk regering. Dessutom
är det anledning påpeka – vilket tidningarnas och samhällsvetenskapens skribenter ofta har en benägenhet glömma – att också i
departementen flertalet frågor är sådana,
att den rätta lösningen blir oberoende av beslutsfattarens politiska färg.
Det kan synas något tidigt att redan hösten 1977 statsvetenskapligt behandla personförändringar i departementen vid regeringsskiftet ett år tidigare. Det har nu i alla fall eu
par unga forskare på Stockholms universitet, Anders Borg och Torbjörn Larsson, ambitiöst gjort; det är all anledning notera deras iakttagelser och slutsatser i skriften ”Regeringsskiftet 1976 – personer, utredningar, pmpositioner” (Forskningsrapport
1977: 2 statsvetenskapliga institutionen).
Ell inledande kapitel behandlar samordningsproblemen i regeringsarbetet. Här har
sedan 1950-talet statsrådsberedningen varit
ett betydelsefullt organ, men det är klart, att
samordningsfrågorna blir mer krävande i en
l.oalitionsregering. l skriften får man veta,
hur statsrådsberedningen blivit statsminisLern-centerledarens huvudsakliga kontrollorgan, medan för de två andra kombinerade ministrarna, partiledarna Bohman och
Ahlmark, skapats särskilda samarbetsgrupper, som verkar självständigt men i nära
kontakt med den av herr Fälldin ledda statsrådsberedningen. l skriften talas om att
statsrådsberedningen består av två delar, det
egentliga statsministerkansliet och rättschefens avdelning, i boken betecknad som de
l.onsultativa statsrådens kansli. Det sistnämnda är en missledande uppgift. Konsultativa statsråd av äldre sort (typ Stenberg –
Linner, Schlyter – othin, Rune Hermansson – Sven Eric ilsson) finns inte längre.
Statsråd som Ingegerd Troedsson och Birgit
Friggebo är ju realiter vice-ministrar och
ingalunda administrativa konsulter.
Det hade varit värt all påpeka, att rättschefen i statsrådsberedningen under den nya
ordningen fått sin roll utökad just genom
frånvaron av riktiga juristkonsulter. l den
mån justitieministern och hans folk ej ryckt
in i den fd konsultrollen har något av det tidigare konsultansvaret kommit att vila just
på denne rättschef.
Personforändringar
Det mest intressanta i Borg-Larssons bok är
naturligtvis uppgifterna om personförändringarna, vilka avser perioden oktober- feb- 117
ruari 1977, alltså den Fälldinska regeringens
första fem månader. Här visar det sig vara
fråga om 93 avgående och 137 nyanställda
”på handläggande nivå och uppåt”, alltså en
marker·ad ökning. En väsentlig del av ökningen gäller politiskt rekryterade eller fungerande personer; man kan ama att det gäller sådana nyanställningar, vilka skett för att
ovana borgerliga ministrar omkring sig skall
få se några liktänkande människor, med vilka de kan rådföra sig mera öppet än med
obekanta kanslihusmän, inkörda under den
långa socialdemokratiska tiden.
En granskning av de nyrekryterades bakgrund visar en något högre formell utbildningsgrad och något längre arbetslivserfarenhet än under Palmes tid, vidare en ökning av förvärv från privata företag. Här är
det anledning framhålla, all på grund av de
lägre lönerna på chefsposter i departement
och verk samt väl också på grund av bristande talangjaktförmåga på den allmänna sidan, staten hittills blott i ringa mån fönnått
dra till sig kapaciteter från näringslivet. l
stället har detta med stor finurlighet förmåll
locka över dugliga stats~änstemän, t ex
Nordenfalk s:r och Lassen till Esselte, Mossberg till Cellulosabolaget, Lindh till Euroc,
Sunden och Höök till Jernkontoret, Strömberg och Källner till Svenska bankföreningen, Sundquist till Sveriges grossistförbund.
Borg-Larsson noterar vissa skillnader i de
olika koalitionspartiernas sätt att nyrekrytera. Här kan det vara värt nämna att i fråga
om statssekreterar~änsterna, som allmänt
förmodas vara så förskräckligt politiska, en
benägenhet att lita till vanliga ämbetsmän av
hög kvalitet kunnat förmärkas även vid den
118
sista rekryteringen – t ex Leifland kabinettssekreterare i UD, Montgomery i Justitiedepartementet, Nordbeck i Försvarsdepartementet, Furbäck i Kommunikationsdepartementet, Nordenfalk j:r i Handelsdepartementet. Det är för övrigt inte utan intresse
att konstatera, att det mest är de moderata
statsråden om velat ha vanliga ämbetsmän
även för statssekreterarfunktionen.
Borg-Larssons utredning kunde med hänsyn till sin titel mycket väl ha omfattat Fälldin-regeringens oförtrutna arbete att – på
basis av en av Olof Palme överlämnad lista –
skaffa reträttposter åt en del avgående, markerat politiska socialdemokratiska tjänstemän.! det fallet är detju också fråga om personförändringar i anledning av regeringsskiftet. Trots att de båda statsvetarna endast mera förbigående berört saken, må det
framhållas, au ett naturligt politiskt camaraderie här tycks ha drivits något långt. Föga
uppbyggligt har det i alla fall varit att i tidningarna läsa, hur ett utpräglat tekniskt
chefskap som generaldirektörs~änsten i Meteorologiskt-Hydrologiska Institutet – där
posten hittills ganska konsekvent besatts
med goda fackmän – i tur och ordning erbjudits olika politiska tjänstemän av skiftande typ för att till sist ham na hos en f d socialdemokratisk journalist, vilken nyligen av olika skäl mist en chefstjänst inom ett helt annat område. Över huvud är det märkligt,
hur det även i borgerlig press ganska ofta så-
som något helt naturligt dryftats, vilkapolitiska kandidater som står i tur till inte bara
landshövdingposter utan även verkchefs- ~änster, med förbigående av framstående
fackmän på området.
Förvaltningskunskap
Till sist: Borg-Larssons bok är ett gott bidrag
till den del av statskunskapen, som på engelska kallas ”public administration”, pa
svenska lämpligen fiit·valt ningskunskap.
Denna vetenskapsgren är i Sverige 111) eket
ny – blott några decennier gammal. Att
man bötjat studera den st~indigt växande
förvaltningen främst med hänsyn till dess
faktiska funktioner, ej som tidigare mera ur
synpunkten av dess juridiska reglering som
del av ämnet offentlig rätt eller förvaltningsrätt, är högst tillfredsställande.
l sammanhanget är det dock anledning
framhålla, att man inte helt får släppa kontakten med gällande grundlagsregler. Det är
ur den synpunkten beklagligt, att man ingenstans i Borg-Larssons arbete – där det i så
hög grad rör sig om utnämningar av politiska skäl – ordentligt erinras om innehållet i
nya regeringsformen Il: 9 st 2: Vid tillsättning av statlig ~änst skall avseende fastas endast vid sakliga grunder, såsom för~änst och
skicklighet. (l gamla regeringsformen § 28:
Konungen faste, vid alla befordringar, avseende endast å de sökandes för~änst och
skicklighet icke på deras börd.) Även tidigare har man visserligen menat, att för ett begränsat antal ~änster hänsyn till politisk renlärighet kan innefattas i uttrycket ”sakliga
skäl”. Att, som nu tendensen blivit, låta önskemålet om belöning och reträttposter ät
utpräglade partigängare bli ett naturligt inslag i diskusionen är knappast lyckligt. Alldeles oavsett grundlagsregeln kommer benä-
genheten att låta partifolket få ston företrä-
de lätt att försämra rekryteringen till statlig
tjänst under en tid, då det är viktigare än nå-
gonsin au få allmändugligt folk av hög kvalitet till statstjänstens topposter. De nesta av
de unga kapaciteter, som hiuills lockats av
statstjänsten, är dock personer utan markerad partifärg. Får sådana män och kvinnor
det intrycket, au de högre posterna i stor utsträckning är vikta för partigängare av olika
slag, är det fara värt, au vederbörande i stället söker sig till enskild tjänst – banker, företag, organisationer – där lönen är högre och
avancemangsmöjligheterna även till chefsposter obegränsade.
119
En sådan förändring kulle uppenbarligen vara till skada för den statliga rekryteringsstandarden; man får hoppas, att våra
nya makthavare har sinne för sådant och inte sagt att ej framstående politiker med
chefsegenskaper kan bli goda ämbetsmän –
än den rent politiska insatsen. Därmed är inte sagt att ej framstående politiker, med
chefsegenskaper kan bli goda ämbetsmän –
Erik Huss och Arne Lundberg, Gunnar
Heckscher och Alva Myrdal är exempel härpå.
Efter regeringsskiftet
I samband med regeringsskiftet 1976 skedde
ett antal persariförändringar inom
Kanslihuset. Det varfullt naturligt att de
gamla statsrådens personliga
infonnationssekreterare måste bytas ut, och
detsamrna gällde i deflesta fall
statssekreterarna. Två statsvetare i Uppsala
har redan nu studerat hur bytena gått till.
Kurt H olrngren, f d regeringsråd och innan
dess statssekreterare, har läst boken och
kornmenterar den här.
Särskilt intresseväckande är att konstatera, att den nya regeringen lagt ner ett
betydande arbete på att placera socialdemokrater på högre poster. Detta verkar nästan som ett politiskt camaraderie och tar
möjligen inte tillräckliga hänsyn till den nya
grundlagen. Det är dessutom farligt, menar han, att ge ämbetsmännen intryck av att
befordran till statsförvaltningens chefstjänster alltid skall ske på politiska grunder.
Det var från början klart, au det borgerliga
regeringstillträdet hösten 1976 måste medföra åtskilliga personförändringar i Kanslihuset, särskilt på högre poster. En del befattningar uppfattades som klan politiska –
statssekreteranjänsterna (även när vederbö-
rande nått posten på grund av vanlig meritrekrytering som t ex herr Hasslev i Kommunikationsdepartementet) och informationssekreterarna. På andra tjänster hade under
Palmeregeringens senare år skett en viss,
mer eller mindre medveten, mer eller mindre maskerad, politisk rekrytering, som på sina håll kunde göra personmiljön i ett departement otrivsam för nya statsråd av borgerlig typ. Å andra sidan skall det inte glömmas,
att också hos departementsmän med socialdemokratisk åskådning sedvanlig ämbetsmannalojalitet nog i allmänhet var till finnandes och kunde väntas fungera även under en icke-socialistisk regering. Dessutom
är det anledning påpeka – vilket tidningarnas och samhällsvetenskapens skribenter ofta har en benägenhet glömma – att också i
departementen flertalet frågor är sådana,
att den rätta lösningen blir oberoende av beslutsfattarens politiska färg.
Det kan synas något tidigt att redan hösten 1977 statsvetenskapligt behandla personförändringar i departementen vid regeringsskiftet ett år tidigare. Det har nu i alla fall eu
par unga forskare på Stockholms universitet, Anders Borg och Torbjörn Larsson, ambitiöst gjort; det är all anledning notera deras iakttagelser och slutsatser i skriften ”Regeringsskiftet 1976 – personer, utredningar, pmpositioner” (Forskningsrapport
1977: 2 statsvetenskapliga institutionen).
Ell inledande kapitel behandlar samordningsproblemen i regeringsarbetet. Här har
sedan 1950-talet statsrådsberedningen varit
ett betydelsefullt organ, men det är klart, att
samordningsfrågorna blir mer krävande i en
l.oalitionsregering. l skriften får man veta,
hur statsrådsberedningen blivit statsminisLern-centerledarens huvudsakliga kontrollorgan, medan för de två andra kombinerade ministrarna, partiledarna Bohman och
Ahlmark, skapats särskilda samarbetsgrupper, som verkar självständigt men i nära
kontakt med den av herr Fälldin ledda statsrådsberedningen. l skriften talas om att
statsrådsberedningen består av två delar, det
egentliga statsministerkansliet och rättschefens avdelning, i boken betecknad som de
l.onsultativa statsrådens kansli. Det sistnämnda är en missledande uppgift. Konsultativa statsråd av äldre sort (typ Stenberg –
Linner, Schlyter – othin, Rune Hermansson – Sven Eric ilsson) finns inte längre.
Statsråd som Ingegerd Troedsson och Birgit
Friggebo är ju realiter vice-ministrar och
ingalunda administrativa konsulter.
Det hade varit värt all påpeka, att rättschefen i statsrådsberedningen under den nya
ordningen fått sin roll utökad just genom
frånvaron av riktiga juristkonsulter. l den
mån justitieministern och hans folk ej ryckt
in i den fd konsultrollen har något av det tidigare konsultansvaret kommit att vila just
på denne rättschef.
Personforändringar
Det mest intressanta i Borg-Larssons bok är
naturligtvis uppgifterna om personförändringarna, vilka avser perioden oktober- feb- 117
ruari 1977, alltså den Fälldinska regeringens
första fem månader. Här visar det sig vara
fråga om 93 avgående och 137 nyanställda
”på handläggande nivå och uppåt”, alltså en
marker·ad ökning. En väsentlig del av ökningen gäller politiskt rekryterade eller fungerande personer; man kan ama att det gäller sådana nyanställningar, vilka skett för att
ovana borgerliga ministrar omkring sig skall
få se några liktänkande människor, med vilka de kan rådföra sig mera öppet än med
obekanta kanslihusmän, inkörda under den
långa socialdemokratiska tiden.
En granskning av de nyrekryterades bakgrund visar en något högre formell utbildningsgrad och något längre arbetslivserfarenhet än under Palmes tid, vidare en ökning av förvärv från privata företag. Här är
det anledning framhålla, all på grund av de
lägre lönerna på chefsposter i departement
och verk samt väl också på grund av bristande talangjaktförmåga på den allmänna sidan, staten hittills blott i ringa mån fönnått
dra till sig kapaciteter från näringslivet. l
stället har detta med stor finurlighet förmåll
locka över dugliga stats~änstemän, t ex
Nordenfalk s:r och Lassen till Esselte, Mossberg till Cellulosabolaget, Lindh till Euroc,
Sunden och Höök till Jernkontoret, Strömberg och Källner till Svenska bankföreningen, Sundquist till Sveriges grossistförbund.
Borg-Larsson noterar vissa skillnader i de
olika koalitionspartiernas sätt att nyrekrytera. Här kan det vara värt nämna att i fråga
om statssekreterar~änsterna, som allmänt
förmodas vara så förskräckligt politiska, en
benägenhet att lita till vanliga ämbetsmän av
hög kvalitet kunnat förmärkas även vid den
118
sista rekryteringen – t ex Leifland kabinettssekreterare i UD, Montgomery i Justitiedepartementet, Nordbeck i Försvarsdepartementet, Furbäck i Kommunikationsdepartementet, Nordenfalk j:r i Handelsdepartementet. Det är för övrigt inte utan intresse
att konstatera, att det mest är de moderata
statsråden om velat ha vanliga ämbetsmän
även för statssekreterarfunktionen.
Borg-Larssons utredning kunde med hänsyn till sin titel mycket väl ha omfattat Fälldin-regeringens oförtrutna arbete att – på
basis av en av Olof Palme överlämnad lista –
skaffa reträttposter åt en del avgående, markerat politiska socialdemokratiska tjänstemän.! det fallet är detju också fråga om personförändringar i anledning av regeringsskiftet. Trots att de båda statsvetarna endast mera förbigående berört saken, må det
framhållas, au ett naturligt politiskt camaraderie här tycks ha drivits något långt. Föga
uppbyggligt har det i alla fall varit att i tidningarna läsa, hur ett utpräglat tekniskt
chefskap som generaldirektörs~änsten i Meteorologiskt-Hydrologiska Institutet – där
posten hittills ganska konsekvent besatts
med goda fackmän – i tur och ordning erbjudits olika politiska tjänstemän av skiftande typ för att till sist ham na hos en f d socialdemokratisk journalist, vilken nyligen av olika skäl mist en chefstjänst inom ett helt annat område. Över huvud är det märkligt,
hur det även i borgerlig press ganska ofta så-
som något helt naturligt dryftats, vilkapolitiska kandidater som står i tur till inte bara
landshövdingposter utan även verkchefs- ~änster, med förbigående av framstående
fackmän på området.
Förvaltningskunskap
Till sist: Borg-Larssons bok är ett gott bidrag
till den del av statskunskapen, som på engelska kallas ”public administration”, pa
svenska lämpligen fiit·valt ningskunskap.
Denna vetenskapsgren är i Sverige 111) eket
ny – blott några decennier gammal. Att
man bötjat studera den st~indigt växande
förvaltningen främst med hänsyn till dess
faktiska funktioner, ej som tidigare mera ur
synpunkten av dess juridiska reglering som
del av ämnet offentlig rätt eller förvaltningsrätt, är högst tillfredsställande.
l sammanhanget är det dock anledning
framhålla, att man inte helt får släppa kontakten med gällande grundlagsregler. Det är
ur den synpunkten beklagligt, att man ingenstans i Borg-Larssons arbete – där det i så
hög grad rör sig om utnämningar av politiska skäl – ordentligt erinras om innehållet i
nya regeringsformen Il: 9 st 2: Vid tillsättning av statlig ~änst skall avseende fastas endast vid sakliga grunder, såsom för~änst och
skicklighet. (l gamla regeringsformen § 28:
Konungen faste, vid alla befordringar, avseende endast å de sökandes för~änst och
skicklighet icke på deras börd.) Även tidigare har man visserligen menat, att för ett begränsat antal ~änster hänsyn till politisk renlärighet kan innefattas i uttrycket ”sakliga
skäl”. Att, som nu tendensen blivit, låta önskemålet om belöning och reträttposter ät
utpräglade partigängare bli ett naturligt inslag i diskusionen är knappast lyckligt. Alldeles oavsett grundlagsregeln kommer benä-
genheten att låta partifolket få ston företrä-
de lätt att försämra rekryteringen till statlig
tjänst under en tid, då det är viktigare än nå-
gonsin au få allmändugligt folk av hög kvalitet till statstjänstens topposter. De nesta av
de unga kapaciteter, som hiuills lockats av
statstjänsten, är dock personer utan markerad partifärg. Får sådana män och kvinnor
det intrycket, au de högre posterna i stor utsträckning är vikta för partigängare av olika
slag, är det fara värt, au vederbörande i stället söker sig till enskild tjänst – banker, företag, organisationer – där lönen är högre och
avancemangsmöjligheterna även till chefsposter obegränsade.
119
En sådan förändring kulle uppenbarligen vara till skada för den statliga rekryteringsstandarden; man får hoppas, att våra
nya makthavare har sinne för sådant och inte sagt att ej framstående politiker med
chefsegenskaper kan bli goda ämbetsmän –
än den rent politiska insatsen. Därmed är inte sagt att ej framstående politiker, med
chefsegenskaper kan bli goda ämbetsmän –
Erik Huss och Arne Lundberg, Gunnar
Heckscher och Alva Myrdal är exempel härpå.