Dagens frågor; Kyrkornas världsråd
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Kyrkomas världsråd
Att Kyrkornas världsråd (KVR) i Geneve blivit ett omstritt organ är ingen nyhet. Med
jämna mellanrum konstaterar någon att det
. politiserats. Detta borde vara svårt även för
organisationens mest lojala anhängare att
förneka.
Hur politiseringen ser ut kan exempelvis
utläsas av en redogörelse av KVRs generalsekreterare Philip Potter, återgiven i Neue
Ziircher Zeitung den 23 dec 1978. KVR har
kritiserats av schweiziska kyrkosamfund för
att medel ur en understödsfond gått till den
rhodesiska Patriotiska fronten, som med
våld söker makten i Rhodesia. Att sådant
understöd skulle vara ett kyrkornas intresse
anser de schweiziska kritikerna vara uteslutet. Generalsekreteraren svarade med en
lång utläggning, som ledde fram till att fonden skall användas efter ”en kombination av
politisk bedömning och humanitärt understöd”. Kommentatorn i den schweiziska tidningen konstaterade torrt att det då knappast kan spåras någon kvalitativ skillnad mellan generalsekreterarens och t ex kubanernas ingripande i Afrika.
KVR brukar också beskyllas för att låta
organisationen gå i politiskt ledband hos öststaterna och att vara infiltrerat därifrån. Så-
dant brukar mötas med indignation och sorg
från svenska kyrkans ledning; man bör inte
misstro sina medmänniskor, kan det heta.
Det bör erkännas, att det är svårt att förete
strikt bevisning även för vad som ibland fö-
refaller uppenbart.
En ffamstående brittisk historiker och
anglikansk präst, dr Edward Norman i Cambridge, höll emellertid i höstas de s k Reith
Leetures i engelsk radio om ”Christianity
and the World” (föreläsningarna är tryckta i
The Listener den 2 nov 1978 och följande
nr). Där finns en genomträngande analys av
KVR. Personalen rekryteras bland idel socialister; rådet inte bara förespråkar ändring i
världen utan därtill revolution; ekumenik
betraktas inte längre som en förening mellan olika kristna kyrkor utan i stället mellan
folk av alla raser; den långt drivna antirasismen inom KVR riktar sig mot vit, men inte
mot svart rasism. Kyrkorna anses ha en profetisk roll att förkunna Guds vilja – men
”profetismen tycks naturligt sammanfalla
med radikal-liberala och marxistiska propagandamodeller”. Allt detta går in i medlemskyrkorna: kristna ledare har en tendens att
vara amatörer när det gäller professionell
praktisk taktik.
Normans analys av östkyrkornas inflytande inom KVR går inte på linjen att KGB
direkt infiltrerat KVR. Han menar att de
ortodoxa kyrkorna i Sovjetunionen och andra öststater totalt assimilerats med regimerna. Det är därför de företräder en förening av marxism och sovjetisk utrikespolitik. Beskedliga svenskar tror att man har att
lyssna till ryska kyrkoledares ord som någon
slags uppenbarad klarhet. Det är inte så. Det
ryska inflytandet i KVR är politiskt styrt, och
svenska kyrkomän ansluter sig aningslöst till
kommunisterna.
Det toleranta samhället
De senaste månadernas tidningsklipp har
. gett många exempel på samhällets sårbarhet
i förhållande till kriminalitet och vanlig enkel förstörelselusta. Först kom en nyhet från
televerket om planerad nyordning beträffande telefonkioskerna, åtminstone sådana
som finns i större samhällen. Ett svårfångat
klientel sysslar nämligen med att slita av hörlurarna eller på annat sätt fördärva apparater. Därutöver ägnar sig tjuvar åt att plundra
penningbössorna i kioskerna, en sysselsättning som ofta kan ge en betydande, naturligtvis obeskattad extrainkomst. För den
skull tänker man nu inrätta nya telefonställen, mest i bevakade lokaler, butiker och
bensinstationer.
Ett annat kommunikationsverk, posten,
har annonserat avsikt att sprida pensionsutbetalningarna, hittills i allmänhet koncentrerade till mitten av månaden, på tiden 10-
19 i varje månad. Som skäl för ändringen
åberopas – förutom jämnare arbetsbelast- ·
ning för brevbärarna – att med nuvarande
ordning ”risken för rån är för stor”.
SL – Stockholms Lokaltrafik – är som
bekant utsatt för mycken skadegörelse (enligt DN för nästan 10 milj om året). Man vill
gudskelov inte bekämpa förstörelsen genom
att glesa ut turerna: istället sätter man upp
annonser med följande troskyldiga text ”Ni
förstör, vi reparerar, ni förstör, vi köper
nytt, vi förstår inte, varför ni förstör. Förstår
ni?”
Det är uppenbart, att de olika slag av kriminalitet, som här omnämnts, är svåra att
bekämpa sedan aggressionerna en gång tagit fart. Ej desto mindre är den blyga handfallenhet i samhällets attityder, som myndigheternas svaga reaktion vittnar om, ägnad
att framkalla undran. I fråga om våld och
förstörelse i tunnelbanan har – nu senast
tack vare klokt initiativ av borgarrådet Lennart Blom – kra(tiga motåtgärder i form av
flera vakter kommit till stånd, alltså utöver
de nämnda naiva anslagen.
En av orsakerna till utvecklingen, som också innefattar massor av rån och inbrott i
hemmen samt de talrika bank- och butiksrånen, är alldeles otvivelaktigt socialdemokraternas svårförklarliga ovilja att i tid öka
polisresurserna och att se till att befintliga
55
vakanser (märk läget i Stockholm!) verkligen
fylls. Det vilar ett tungt ansvar på den borgerliga regim, som 1976 kom till, när det
gäller att råda bot för gången tids försummelser. The permissive society – det allt tilllåtande samhället – må ha sin charm för
tjuvar och skadegörare. Men offren för toleransen – det rör sig inte om banker och
butiker och kiosker utan framför allt om
familjer och enskilda och kanske särskilt åldringar – har svårt att riktigt uppskatta den
toleransen.
Den medicinska forskningen
En debatt om sjukvården och forskningen
har börjat rulla igång, utgångspunkt är
Landstingsförbundets debattskrift från
1975 ”Hälsopolitiken och forskningen”. I
skriften ifrågasattes starkt om forskningen
anpassar sig till de sjukvårdspolitiskt prioriterade problemområdena.
I och för sig var skriften välkommen, därför att den påminde forskarna om nödvändigheten av att tala om vad de håller på med
och politikerna att tala om vad de har för
önskemål. Debatten borde ha slutat med att
man funnit former för bättre kommunikation mellan forskare och politiker. Men nu
börjar sjukvårdspolitikerna, animerade av
tjänstemän inom Socialstyrelsen, SPRI och
Landstingsförbundet, att diskutera detaljstyrning av den medicinska forskningen.
Korten Jades fram i samband med remissbehandlingen hösten 1978 av de statliga utredningarna om forskningspolitik och forskarutbildning. I snart två år har politiker också
haft säte i regions- och universitetsstyrelser,
vilket kanske ger mersmak och en önskan att
styra ända ner på institutionsnivå.
På fullt allvar föreslås i olika remissvar att
sjukvårdshuvudmännen (= sjukvårdspoliti- 56
kerna) skall vara med och antaga
forskningsstuderande och besluta om vilken
inriktning dessas forskning skall ha, vilket
innebär en början till politisering av forskarutbildningen. Landstingsförbundets styrelse
avlossar följande salva i sitt remissvar över
forskningspolitiken: ”Önskemålen om hänsynstagande inom forskningsinriktningen
till sjukvårdspolitiska prioriteringar har vunnit alltför ringa gehör. Detta stämmer dåligt
med den allmänna tendensen till ökat demokratiskt inflytande på FoU-verksamhet som
bedrivs med allmänna medel.” Dessutom hotar Landstingsförbundets styrelse med att
landstingen skall skaffa sig en egen kompetens på forskningsområdet för att kunna utöva ett styrande inflytande.
Även Socialstyrelsen talar i en utredning
om att skaffa sig kompetens för att styra
forskningen . Man önskar att FoU-verksamhet skall ingå som en integrerad del av
fackbyråernas verksamhet och att byråerna i
ökad utsträckning skall följa den FoU-verksamhet som bedrivs inom universitetsväsendet. Detta skall tydligen bli den nya arbetsuppgiften för Socialstyrelsen sedan styrelsens administrativa uppgifter i allt väsentligt
decentraliserats.
Ivern är stor hos sjukvårdspolitikerna att
kasta sig över den medicinska forskningen
och försöka få makten över den. Hur vore
det om dessa politiker först tog reda på vad
den medicinska forskningen egentligen arbetar med för problem? De kanske ligger
närmare de prioriterade områdena än man
föreställt sig. Ett lämpligt tiiWille till information yppar sig i vår, när Karolinska Institutet håller öppet hus för allmänhet och
sjukvårdspolitiker och visar upp vad man
håller på med.
Flyktingar från Vietnam
Olof Palme gjorde i början av januari uttalanden i vilka han avstyrkte att Sverige skulle
öppna sina gränser för flyktingar från Vietnam. De s k båtflyktingarna lever – om de
överlever – i de mest fruktansvärda förhållanden. Länder som Malaysia har tagit emot
så många de kunnat och mera därtill. Redan
att placera några hundra hos oss skulle vara
en hjälp, och FNs flyktingkommissarie
vände sig till Sveriges regering med en enträgen begäran om sådan. Vore det inte naturligt att Sverige, som tar emot chilenare
och argentinare och assyrier, som påstår sig
vara politiska flyktingar, skulle kunna bereda plats för vietnameser i deras svåra läge?
Hr Palme vill inte att det skall gå till så,
och man förstår honom. För honom är flyktande vietnameser en fara. Redan att de flyr
från det kommunistiska mönsterlandet innebär en anklagelse mot dem som i vått och
torrt stött Vietnams sak. Om de så berättar
om ”omskolningen”, de grymma politiska
förföljelserna, går det inte längre att dölja
vilket land som under hr Palmes regeringstid och på hans tillskyndan beviljades det
största svenska biståndet av alla u-länder.
Ingen har försvarat Vietnam så som hr
Palme. När FNL, lett och utrustat från
ordvietnam, höjde upprorsfanan i Sydvietnam, fanns hr Palme om inte på barrikaden
så åtminstone på Sergels torg. Där kunde
han i facklors sken fritt fördöma det förhatliga USA. Då det blev alltmera uppenbart att
nordvietnamesiska trupper förde ett erövringskrig, förändrade detta inte den svenska
regeringens inställning. När erövringen var
fullbordad satte den på sämsta tänkbara underlag igång miljardprojektet Bai Bang.
Det märkliga är att Vietnam fortfarande
är det u-land som får den mesta hjälpen,
detta fastän det nu hör till Komekon och vår
hjälp alltså också går till denna kommunistorganisation, som verkligen inte behöver understöd. Vet man inte om detta i UD; det
förefaller inte så. I årets statsverksproposition föreslår utrikesminister Blix att Vietnam skall få ytterligare 20 milj kr. Sammanlagt blir det 400 milj. Regeringsbeslutet tycks
ha sammanfallit ganska precis med Vietnams nya anfallskrig mot Kambodja!
Det må vara sant att det är svårt att direkt
upphöra med ett bistånd, även om det utlovats under andra förhållanden. Till Kuba
betalar alltså Sverige fortfarande 30 milj kr
om året – till skolböcker, minsann! Detta
trots att Kuba är permanent krigförande i
Afrika. Men biståndet dit skall dock enligt
uppgift komma att upphöra. Att höja biståndet till Vietnam, samtidigt som detta land
dels börjat ett nytt anfallskrig, dels behandlar sina nya undersåtar så att flyktingar
strömmar därifrån, det är direkt utmanande.
Planering (s)
Utanför Norrköping byggs ett nytt bostadsområde, som heter Klockaretorpet. Det skall
vara fårdigt 1983, och då beräknas 6 200
människor bo där, varav 2 860 i åldrar under 24 år. Det är rimligt att man räknat med
behovet av en fritidsgård för området, och
en sådan är också under byggnad.
Men planeringen av gården sträcker sig
längre än så. Norrköping är en socialdemokratiskt styrd kommun och detta så till den
grad att de fem platserna som kommunalråd
tagits i beslag för socialdemokrater, alltså nå-
got av typ Timrå. Ingen borgerlig har
släppts in i kretsen, och Partiet dominerar
mycket riktigt allt som sker. Emellertid vet
man ju att detta inte kan gå i längden. Det är
57
kommunalval i höst, och hur detta än utfaller måste till sist en vissa demokratisk ordning komma till stånd. Lex Timrå kastar sin
skugga också över Norrköping.
Alltså ser man till att man i tid lägger
beslag på vad som kan gå. Fritidsförvaltningen i Norrköping har beslutat att den nya
fritidsgården, då den står fårdig, skall skötas
av tre organisationer i samverkan, nämligen
– ABF, Unga Örnar och socialdemokraternas ungdomsförbund SSU.
Barnen i Klockaretorpet skall, oberoende
av från vilken familj de kommer och av vad
deras föräldrar tänker, grundligt och 1,1nder
hela sin uppväxttid indoktrineras i en enda
politisk riktning. Ett helt typiskt uttryck för
hur den socialdemokratiska maktapparaten
ser på sina möjligheter – och på barn och
ungdom.
Legitim opionsbildning
Redaktören för TCO-tidningen, Roland Ekström, har på nytt tagit till orda om Svensk
Tidskrift och våra artiklar om TCO. Rösten
stiger till falsett. Svensk Tidskrift strävar efter att slå sönder TCO, skriver han. Svensk
Tidskrift vill ”störta TCO i grus och aska’\
eller också eliminera organisationens samhällsinflytande. Svensk Tidskrift är ingen legitimerad opinionsbildare, det är den slutsats han kommer fram till, den har ingen
egen rätt att bilda opinion.
Svensk Tidskrift tillåter sig emellertid att
fortsätta att skriva, detta med fullt stöd av
tryckfrihetslagen. Om tidskriften därvid är
opinionsbildande, måste detta bero på att ett
antal människor kommit fram till att tidskriftens meningar är riktiga. Det är detta SOI•l
man på ledande TCO-håll har så svårt för att
uppskatta, ja fatta.
58
Svensk Tidskrifts andel i TCO-debatten
har varit inriktad på att få klargjort om de
åsikter, som TCO framfört i uttalanden,
rapporter och utredningar, haft stöd hos en
större del av organisationens medlemmar.
En SeB-undersökning gjordes, och den behandlades i tidskriftens spalter av olika specialister, vilka skrev öppet under sina namn,
och bedömdes i redaktionella artiklar. Man
kunde av undersökningen utläsa att ett mycket stort antal, upp till 81 % och därutöver,
av organisationens medlemmar ansåg att de
hade små eller inga möjligheter att påverka
TCOs beslut om ställningstaganden i viktiga
samhällsfrågor. TCO-ledningen har riktat
en minst sagt onyanserad kritik mot Svensk
Tidskrift för att vi talat om detta. Självkritiken har däremot lyst med sin frånvaro.
Så inträffade att Industri9änstemannaförbundet, SIF, lät fondfrågan gå ut på remiss
till sina klubbar och avdelningar. Det visade
sig att 70 % av medlemmarna hade åsikter
som stred mot dem som SIF-kongressen
framlagt. De gick alltså emot sin egen kongress. Detta ställningstagande har tydligen
förvånat dem som borde vetat bäst, nämligen förbundsledning och ombudsmän. Men
SIFs medlemmar har, tycks det, på ett övertygande sätt verifierat SCB-undersökningen, detta både ifråga om medlemmarnas syn
på inflytandet i den egna organisationen och
vad det gäller de stora samhällsfrågorna, i
detta fall löntagarfonderna.
Vad Svensk Tidskrift beträffar är den inte
ute i avsikt att lägga TCO som organisation i
grus och aska! Den har haft helt andra ambitioner. Den har velat visa – på grundval av
ett införskaffat stort och väl underbyggt material – att TCOs ledning inte alltid motsvarat vad medlemmarna står för och därmed,
indirekt, att ledningen underskattat medlemmarna. Den, låt oss säga lätta hysteri
. med vilken TCO-ledningen reagerat bekräftar att tidskriften lyckats.
Kyrkomas världsråd
Att Kyrkornas världsråd (KVR) i Geneve blivit ett omstritt organ är ingen nyhet. Med
jämna mellanrum konstaterar någon att det
. politiserats. Detta borde vara svårt även för
organisationens mest lojala anhängare att
förneka.
Hur politiseringen ser ut kan exempelvis
utläsas av en redogörelse av KVRs generalsekreterare Philip Potter, återgiven i Neue
Ziircher Zeitung den 23 dec 1978. KVR har
kritiserats av schweiziska kyrkosamfund för
att medel ur en understödsfond gått till den
rhodesiska Patriotiska fronten, som med
våld söker makten i Rhodesia. Att sådant
understöd skulle vara ett kyrkornas intresse
anser de schweiziska kritikerna vara uteslutet. Generalsekreteraren svarade med en
lång utläggning, som ledde fram till att fonden skall användas efter ”en kombination av
politisk bedömning och humanitärt understöd”. Kommentatorn i den schweiziska tidningen konstaterade torrt att det då knappast kan spåras någon kvalitativ skillnad mellan generalsekreterarens och t ex kubanernas ingripande i Afrika.
KVR brukar också beskyllas för att låta
organisationen gå i politiskt ledband hos öststaterna och att vara infiltrerat därifrån. Så-
dant brukar mötas med indignation och sorg
från svenska kyrkans ledning; man bör inte
misstro sina medmänniskor, kan det heta.
Det bör erkännas, att det är svårt att förete
strikt bevisning även för vad som ibland fö-
refaller uppenbart.
En ffamstående brittisk historiker och
anglikansk präst, dr Edward Norman i Cambridge, höll emellertid i höstas de s k Reith
Leetures i engelsk radio om ”Christianity
and the World” (föreläsningarna är tryckta i
The Listener den 2 nov 1978 och följande
nr). Där finns en genomträngande analys av
KVR. Personalen rekryteras bland idel socialister; rådet inte bara förespråkar ändring i
världen utan därtill revolution; ekumenik
betraktas inte längre som en förening mellan olika kristna kyrkor utan i stället mellan
folk av alla raser; den långt drivna antirasismen inom KVR riktar sig mot vit, men inte
mot svart rasism. Kyrkorna anses ha en profetisk roll att förkunna Guds vilja – men
”profetismen tycks naturligt sammanfalla
med radikal-liberala och marxistiska propagandamodeller”. Allt detta går in i medlemskyrkorna: kristna ledare har en tendens att
vara amatörer när det gäller professionell
praktisk taktik.
Normans analys av östkyrkornas inflytande inom KVR går inte på linjen att KGB
direkt infiltrerat KVR. Han menar att de
ortodoxa kyrkorna i Sovjetunionen och andra öststater totalt assimilerats med regimerna. Det är därför de företräder en förening av marxism och sovjetisk utrikespolitik. Beskedliga svenskar tror att man har att
lyssna till ryska kyrkoledares ord som någon
slags uppenbarad klarhet. Det är inte så. Det
ryska inflytandet i KVR är politiskt styrt, och
svenska kyrkomän ansluter sig aningslöst till
kommunisterna.
Det toleranta samhället
De senaste månadernas tidningsklipp har
. gett många exempel på samhällets sårbarhet
i förhållande till kriminalitet och vanlig enkel förstörelselusta. Först kom en nyhet från
televerket om planerad nyordning beträffande telefonkioskerna, åtminstone sådana
som finns i större samhällen. Ett svårfångat
klientel sysslar nämligen med att slita av hörlurarna eller på annat sätt fördärva apparater. Därutöver ägnar sig tjuvar åt att plundra
penningbössorna i kioskerna, en sysselsättning som ofta kan ge en betydande, naturligtvis obeskattad extrainkomst. För den
skull tänker man nu inrätta nya telefonställen, mest i bevakade lokaler, butiker och
bensinstationer.
Ett annat kommunikationsverk, posten,
har annonserat avsikt att sprida pensionsutbetalningarna, hittills i allmänhet koncentrerade till mitten av månaden, på tiden 10-
19 i varje månad. Som skäl för ändringen
åberopas – förutom jämnare arbetsbelast- ·
ning för brevbärarna – att med nuvarande
ordning ”risken för rån är för stor”.
SL – Stockholms Lokaltrafik – är som
bekant utsatt för mycken skadegörelse (enligt DN för nästan 10 milj om året). Man vill
gudskelov inte bekämpa förstörelsen genom
att glesa ut turerna: istället sätter man upp
annonser med följande troskyldiga text ”Ni
förstör, vi reparerar, ni förstör, vi köper
nytt, vi förstår inte, varför ni förstör. Förstår
ni?”
Det är uppenbart, att de olika slag av kriminalitet, som här omnämnts, är svåra att
bekämpa sedan aggressionerna en gång tagit fart. Ej desto mindre är den blyga handfallenhet i samhällets attityder, som myndigheternas svaga reaktion vittnar om, ägnad
att framkalla undran. I fråga om våld och
förstörelse i tunnelbanan har – nu senast
tack vare klokt initiativ av borgarrådet Lennart Blom – kra(tiga motåtgärder i form av
flera vakter kommit till stånd, alltså utöver
de nämnda naiva anslagen.
En av orsakerna till utvecklingen, som också innefattar massor av rån och inbrott i
hemmen samt de talrika bank- och butiksrånen, är alldeles otvivelaktigt socialdemokraternas svårförklarliga ovilja att i tid öka
polisresurserna och att se till att befintliga
55
vakanser (märk läget i Stockholm!) verkligen
fylls. Det vilar ett tungt ansvar på den borgerliga regim, som 1976 kom till, när det
gäller att råda bot för gången tids försummelser. The permissive society – det allt tilllåtande samhället – må ha sin charm för
tjuvar och skadegörare. Men offren för toleransen – det rör sig inte om banker och
butiker och kiosker utan framför allt om
familjer och enskilda och kanske särskilt åldringar – har svårt att riktigt uppskatta den
toleransen.
Den medicinska forskningen
En debatt om sjukvården och forskningen
har börjat rulla igång, utgångspunkt är
Landstingsförbundets debattskrift från
1975 ”Hälsopolitiken och forskningen”. I
skriften ifrågasattes starkt om forskningen
anpassar sig till de sjukvårdspolitiskt prioriterade problemområdena.
I och för sig var skriften välkommen, därför att den påminde forskarna om nödvändigheten av att tala om vad de håller på med
och politikerna att tala om vad de har för
önskemål. Debatten borde ha slutat med att
man funnit former för bättre kommunikation mellan forskare och politiker. Men nu
börjar sjukvårdspolitikerna, animerade av
tjänstemän inom Socialstyrelsen, SPRI och
Landstingsförbundet, att diskutera detaljstyrning av den medicinska forskningen.
Korten Jades fram i samband med remissbehandlingen hösten 1978 av de statliga utredningarna om forskningspolitik och forskarutbildning. I snart två år har politiker också
haft säte i regions- och universitetsstyrelser,
vilket kanske ger mersmak och en önskan att
styra ända ner på institutionsnivå.
På fullt allvar föreslås i olika remissvar att
sjukvårdshuvudmännen (= sjukvårdspoliti- 56
kerna) skall vara med och antaga
forskningsstuderande och besluta om vilken
inriktning dessas forskning skall ha, vilket
innebär en början till politisering av forskarutbildningen. Landstingsförbundets styrelse
avlossar följande salva i sitt remissvar över
forskningspolitiken: ”Önskemålen om hänsynstagande inom forskningsinriktningen
till sjukvårdspolitiska prioriteringar har vunnit alltför ringa gehör. Detta stämmer dåligt
med den allmänna tendensen till ökat demokratiskt inflytande på FoU-verksamhet som
bedrivs med allmänna medel.” Dessutom hotar Landstingsförbundets styrelse med att
landstingen skall skaffa sig en egen kompetens på forskningsområdet för att kunna utöva ett styrande inflytande.
Även Socialstyrelsen talar i en utredning
om att skaffa sig kompetens för att styra
forskningen . Man önskar att FoU-verksamhet skall ingå som en integrerad del av
fackbyråernas verksamhet och att byråerna i
ökad utsträckning skall följa den FoU-verksamhet som bedrivs inom universitetsväsendet. Detta skall tydligen bli den nya arbetsuppgiften för Socialstyrelsen sedan styrelsens administrativa uppgifter i allt väsentligt
decentraliserats.
Ivern är stor hos sjukvårdspolitikerna att
kasta sig över den medicinska forskningen
och försöka få makten över den. Hur vore
det om dessa politiker först tog reda på vad
den medicinska forskningen egentligen arbetar med för problem? De kanske ligger
närmare de prioriterade områdena än man
föreställt sig. Ett lämpligt tiiWille till information yppar sig i vår, när Karolinska Institutet håller öppet hus för allmänhet och
sjukvårdspolitiker och visar upp vad man
håller på med.
Flyktingar från Vietnam
Olof Palme gjorde i början av januari uttalanden i vilka han avstyrkte att Sverige skulle
öppna sina gränser för flyktingar från Vietnam. De s k båtflyktingarna lever – om de
överlever – i de mest fruktansvärda förhållanden. Länder som Malaysia har tagit emot
så många de kunnat och mera därtill. Redan
att placera några hundra hos oss skulle vara
en hjälp, och FNs flyktingkommissarie
vände sig till Sveriges regering med en enträgen begäran om sådan. Vore det inte naturligt att Sverige, som tar emot chilenare
och argentinare och assyrier, som påstår sig
vara politiska flyktingar, skulle kunna bereda plats för vietnameser i deras svåra läge?
Hr Palme vill inte att det skall gå till så,
och man förstår honom. För honom är flyktande vietnameser en fara. Redan att de flyr
från det kommunistiska mönsterlandet innebär en anklagelse mot dem som i vått och
torrt stött Vietnams sak. Om de så berättar
om ”omskolningen”, de grymma politiska
förföljelserna, går det inte längre att dölja
vilket land som under hr Palmes regeringstid och på hans tillskyndan beviljades det
största svenska biståndet av alla u-länder.
Ingen har försvarat Vietnam så som hr
Palme. När FNL, lett och utrustat från
ordvietnam, höjde upprorsfanan i Sydvietnam, fanns hr Palme om inte på barrikaden
så åtminstone på Sergels torg. Där kunde
han i facklors sken fritt fördöma det förhatliga USA. Då det blev alltmera uppenbart att
nordvietnamesiska trupper förde ett erövringskrig, förändrade detta inte den svenska
regeringens inställning. När erövringen var
fullbordad satte den på sämsta tänkbara underlag igång miljardprojektet Bai Bang.
Det märkliga är att Vietnam fortfarande
är det u-land som får den mesta hjälpen,
detta fastän det nu hör till Komekon och vår
hjälp alltså också går till denna kommunistorganisation, som verkligen inte behöver understöd. Vet man inte om detta i UD; det
förefaller inte så. I årets statsverksproposition föreslår utrikesminister Blix att Vietnam skall få ytterligare 20 milj kr. Sammanlagt blir det 400 milj. Regeringsbeslutet tycks
ha sammanfallit ganska precis med Vietnams nya anfallskrig mot Kambodja!
Det må vara sant att det är svårt att direkt
upphöra med ett bistånd, även om det utlovats under andra förhållanden. Till Kuba
betalar alltså Sverige fortfarande 30 milj kr
om året – till skolböcker, minsann! Detta
trots att Kuba är permanent krigförande i
Afrika. Men biståndet dit skall dock enligt
uppgift komma att upphöra. Att höja biståndet till Vietnam, samtidigt som detta land
dels börjat ett nytt anfallskrig, dels behandlar sina nya undersåtar så att flyktingar
strömmar därifrån, det är direkt utmanande.
Planering (s)
Utanför Norrköping byggs ett nytt bostadsområde, som heter Klockaretorpet. Det skall
vara fårdigt 1983, och då beräknas 6 200
människor bo där, varav 2 860 i åldrar under 24 år. Det är rimligt att man räknat med
behovet av en fritidsgård för området, och
en sådan är också under byggnad.
Men planeringen av gården sträcker sig
längre än så. Norrköping är en socialdemokratiskt styrd kommun och detta så till den
grad att de fem platserna som kommunalråd
tagits i beslag för socialdemokrater, alltså nå-
got av typ Timrå. Ingen borgerlig har
släppts in i kretsen, och Partiet dominerar
mycket riktigt allt som sker. Emellertid vet
man ju att detta inte kan gå i längden. Det är
57
kommunalval i höst, och hur detta än utfaller måste till sist en vissa demokratisk ordning komma till stånd. Lex Timrå kastar sin
skugga också över Norrköping.
Alltså ser man till att man i tid lägger
beslag på vad som kan gå. Fritidsförvaltningen i Norrköping har beslutat att den nya
fritidsgården, då den står fårdig, skall skötas
av tre organisationer i samverkan, nämligen
– ABF, Unga Örnar och socialdemokraternas ungdomsförbund SSU.
Barnen i Klockaretorpet skall, oberoende
av från vilken familj de kommer och av vad
deras föräldrar tänker, grundligt och 1,1nder
hela sin uppväxttid indoktrineras i en enda
politisk riktning. Ett helt typiskt uttryck för
hur den socialdemokratiska maktapparaten
ser på sina möjligheter – och på barn och
ungdom.
Legitim opionsbildning
Redaktören för TCO-tidningen, Roland Ekström, har på nytt tagit till orda om Svensk
Tidskrift och våra artiklar om TCO. Rösten
stiger till falsett. Svensk Tidskrift strävar efter att slå sönder TCO, skriver han. Svensk
Tidskrift vill ”störta TCO i grus och aska’\
eller också eliminera organisationens samhällsinflytande. Svensk Tidskrift är ingen legitimerad opinionsbildare, det är den slutsats han kommer fram till, den har ingen
egen rätt att bilda opinion.
Svensk Tidskrift tillåter sig emellertid att
fortsätta att skriva, detta med fullt stöd av
tryckfrihetslagen. Om tidskriften därvid är
opinionsbildande, måste detta bero på att ett
antal människor kommit fram till att tidskriftens meningar är riktiga. Det är detta SOI•l
man på ledande TCO-håll har så svårt för att
uppskatta, ja fatta.
58
Svensk Tidskrifts andel i TCO-debatten
har varit inriktad på att få klargjort om de
åsikter, som TCO framfört i uttalanden,
rapporter och utredningar, haft stöd hos en
större del av organisationens medlemmar.
En SeB-undersökning gjordes, och den behandlades i tidskriftens spalter av olika specialister, vilka skrev öppet under sina namn,
och bedömdes i redaktionella artiklar. Man
kunde av undersökningen utläsa att ett mycket stort antal, upp till 81 % och därutöver,
av organisationens medlemmar ansåg att de
hade små eller inga möjligheter att påverka
TCOs beslut om ställningstaganden i viktiga
samhällsfrågor. TCO-ledningen har riktat
en minst sagt onyanserad kritik mot Svensk
Tidskrift för att vi talat om detta. Självkritiken har däremot lyst med sin frånvaro.
Så inträffade att Industri9änstemannaförbundet, SIF, lät fondfrågan gå ut på remiss
till sina klubbar och avdelningar. Det visade
sig att 70 % av medlemmarna hade åsikter
som stred mot dem som SIF-kongressen
framlagt. De gick alltså emot sin egen kongress. Detta ställningstagande har tydligen
förvånat dem som borde vetat bäst, nämligen förbundsledning och ombudsmän. Men
SIFs medlemmar har, tycks det, på ett övertygande sätt verifierat SCB-undersökningen, detta både ifråga om medlemmarnas syn
på inflytandet i den egna organisationen och
vad det gäller de stora samhällsfrågorna, i
detta fall löntagarfonderna.
Vad Svensk Tidskrift beträffar är den inte
ute i avsikt att lägga TCO som organisation i
grus och aska! Den har haft helt andra ambitioner. Den har velat visa – på grundval av
ett införskaffat stort och väl underbyggt material – att TCOs ledning inte alltid motsvarat vad medlemmarna står för och därmed,
indirekt, att ledningen underskattat medlemmarna. Den, låt oss säga lätta hysteri
. med vilken TCO-ledningen reagerat bekräftar att tidskriften lyckats.