Thede Palm; Ålandsfrågan på trettiotalet
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
j
136
ej heller är i stånd aLL fatta sitt eget verkliga
intresse. Sådana människor företer psykiska
defekter – i svårare fall rena sinnessjukdomar – och blir då enligt den marxistiska synen föremål för speciell behandling.” Förföljelsen av oliktänkande i kommunistiska länder är alltså ingen avvikelse ft·ån den ”sanna
läran” utan i stället en logisk konsekvens av
den.
Marxismens auraktionskraft idag kan väl
ganska enkelt förklaras med aLL det religiösa
och ideologiska vakuum Väst fn upplever
utgör ett tacksamt spelrum. Djupt i varje
människa finns en Atlantis-dröm, längtan efter ett ursprungligt, gou idealtillstånd.
Marxismen innebär en hänsynslös exploatering av denna föreställning, och i Tage Lindboms historiska facit ståt· det, aLL mat-xismen-kommunismen är det fullständigaste
ullrycket för den mänskliga strävan au upprälla ”människoriket” på jorden, ell Utopia
där människan har gjorts till gud. Samtidigt
THEDE PALM:
Ålandsfrågan på trettiotalet
Efter första världskriget, då Finland och de
baltiska staterna lösgjort sig från Ryssland,
sökte Sverige skaffa ig suveräniteten över
Åland. Ålänningarna själva ville till Svet·ige,
och redan delta var något att taga fasta på:
folkens självbestämmanderätt var eu tidens
slagord. Men därtill kom försvarspolitiska
synpunkter, för vilka Hjalmar Branting med
stor vältalighet redogjorde inför Nationersom hon där förutsäLLes tillfredsställa sina
upphöjda, egoistiska intressen, skall hon
också fungera som en altruistisk uänare till
sin nästa. Della är en ekvation, som med pinsam tydlighet framstår som olöslig. Frågan
är bara när deua skall gå upp för den tappra
och inflytelserika skara som i väst ännu
klamrar sig fast vid de marxistiska dogmerna.
Man må gå till rätta med Karl Marx på en
ekonomisk, filosofisk, politisk eller blott egoistisk grund, men det mest utmanande för
många är när någon, som Tage Lindbom
gör, angriper marxismen utifrån en helhetlig, genomtänkt verklighetssyn och på den
grundvalen hävdar, all Marx huvudsakligen
hade fel. Detta alldeles oavsett au den världssyn Marx präglade i hög gt·ad var tidsbunden – alltför tidsbunden för au tillåta de
långtgående och allmängiltiga slutsatser han
drog.
nas Förbund. En fientlig främmande malt
på Åland skulle genom mineringar kunna
spärra svensk sjöfart ute från Bottenhavet
Den skulle i den åländska skärgården kunna
döUa en angreppsstyrka, avsedd au landsät·
tas på den öppna svenska kusten. Även fl)·
get började bli aktuellt. Från Åland kunde
man nå Stockholm.
NF gjorde i stället Åland till neutralt om·
råde, som inte fick befästas. Ålandskonventionens signatärmakter garanterade au så inte fick ske. Moraliskt stöd fanns alltså tillgängligt för Sveriges försvar mot öster, men
det var också allt. Därtill kom att Sovjetunionen, då ännu inte medlem av NF, inte ingick
bland signatärmakterna. Långt senare ulnyujade Molotov deua förhållande. Han erkände inte au Sverige hade större rätt än nå-
got annatland au lägga sig i hur Åland skulle försvaras, om så behövdes. Sovjetunionen
hade i va1je fall inte givit några löften att hålla sig bona.
l Sverige hölls frågan om Ålands försvar
eller neutralitetlevande på både militärt och
politiskt håll. 1927 års försvarsplan, som
fastst.älldes av regeringen, förutsåg svenskt
ingripande där. Enligt militär bedömning
skulle eu sovjetiskt anfall mot Finland automatiskt medföra anfall också mot Svel”ige.
Detta synsäLLligger bakom boken ”Antingen
– eller”, som 1930 redigerades av Helge
Jung med starkt inflytande av C A Ehrensvärd. Där framfördes meningen att svenskt
försvar i eu sådant krig borde upptagas på
finsk mark och redan vid Finlands östgräns.
Hur denna problematik i fonsättningen
behandlades på både militärt och politiskt
håll skildras uttömmande av professor Wilhelm Carlgren i boken ”Varken – eller. Reflexioner kring Sveriges Ålandspolitik
1938- 1939” (M ilitärhistoriska förlaget
1977, capris 45 kr). Det är en sällsynt redig
och upplysande bok. Härtill bidrar au Carlgren i sin tjänst i UD kunnat utnyttja tillgängliga källor bättre än någon förut. Hittills har intresset varitmera riktat mot militä-
rerna. Visserligen kan man säga att dessa var
nästan fixerade vid Åland – ännu 1944
strax före sin avgång som ÖB, tog general
Thörnell åter upp tanken på insats av svensk
trupp på Åland. Men militärerna rättade sig
hela tiden efter politikerna. Carlgrens bok
har, vare sig förfaLtaren avsett det eller inte,
sin tyngdpunkt i studien av utrikesminister
137
Sandlers minst sagt egendomliga utrikespolitik.
Kort kan det sägas, att Sandler drev sin
politik rörande Åland delvis utanför regeringen, delvis med Per Albin Hanssons begivande, men alltid på något egendomligt sätt
oberoende av verkliga förhållanden. Han
bonsåg från den finska misstro som fanns
mot svenskarnas förmodade avsikter. Han
tyckte sig kunna negligera ryssarnas uttalanden om att de inte ville ha några svenska försvarsanstalter på Åland. Han tillät sig – en
fantastisk episod – att tillrättavisa ryssarna
då de börjat förhandlingar med finnarna
om ett byte mellan Hogland och andra öar i
Finska viken mot gränsförändringar i Karelen. Denna långtgående politik drev han
utan att underräua vare sig regeringen eller
utri kesutskottet.
Å andra sidan var det han som gentemot
finnarna yrkade på att Sovjetunionen måste
godkänna förändringar i Ålands neutrala
status för att Sverige skulle medverka i öarnas försvar. Härmed säkrade han au inga så-
dana förändringar skulle ske, samtidigt som
han begärde tillstånd till dem i Moskva och
förhandlade om dem i Helsingfors. Tankegångarna bakom denna politik kan inte ens
Carlgren förklara. FörfaLtaren betonar flera
gånger att allt detta dock bara rörde ettlandskap i Finland – det är kanske något snävt,
ty inte minst ur militär synpunkt var det ju
något speciellt med just det landskapet. Att
Carlgren är djupt kritisk mot mannen bakom Ålandspolitiken döljer han inte. Det är
begripligt.
Egentligen finns bara ett fel med Carlgrens utmärkta bok. Omslagets baksida hallämnats blank. Där borde stått en presentation av författaren och en re~ume av bokens
innehåll. Inte minst borde boktiteln fått en
kort förklaring, för eventulla köpares skull.
Kopplingen till Ehrensvärds ”Antingen- eller” är långt ifrån självklar för dem som inte
ens hört talas om en debattbok, som kom ut
för snart femtio år sedan.
j
136
ej heller är i stånd aLL fatta sitt eget verkliga
intresse. Sådana människor företer psykiska
defekter – i svårare fall rena sinnessjukdomar – och blir då enligt den marxistiska synen föremål för speciell behandling.” Förföljelsen av oliktänkande i kommunistiska länder är alltså ingen avvikelse ft·ån den ”sanna
läran” utan i stället en logisk konsekvens av
den.
Marxismens auraktionskraft idag kan väl
ganska enkelt förklaras med aLL det religiösa
och ideologiska vakuum Väst fn upplever
utgör ett tacksamt spelrum. Djupt i varje
människa finns en Atlantis-dröm, längtan efter ett ursprungligt, gou idealtillstånd.
Marxismen innebär en hänsynslös exploatering av denna föreställning, och i Tage Lindboms historiska facit ståt· det, aLL mat-xismen-kommunismen är det fullständigaste
ullrycket för den mänskliga strävan au upprälla ”människoriket” på jorden, ell Utopia
där människan har gjorts till gud. Samtidigt
THEDE PALM:
Ålandsfrågan på trettiotalet
Efter första världskriget, då Finland och de
baltiska staterna lösgjort sig från Ryssland,
sökte Sverige skaffa ig suveräniteten över
Åland. Ålänningarna själva ville till Svet·ige,
och redan delta var något att taga fasta på:
folkens självbestämmanderätt var eu tidens
slagord. Men därtill kom försvarspolitiska
synpunkter, för vilka Hjalmar Branting med
stor vältalighet redogjorde inför Nationersom hon där förutsäLLes tillfredsställa sina
upphöjda, egoistiska intressen, skall hon
också fungera som en altruistisk uänare till
sin nästa. Della är en ekvation, som med pinsam tydlighet framstår som olöslig. Frågan
är bara när deua skall gå upp för den tappra
och inflytelserika skara som i väst ännu
klamrar sig fast vid de marxistiska dogmerna.
Man må gå till rätta med Karl Marx på en
ekonomisk, filosofisk, politisk eller blott egoistisk grund, men det mest utmanande för
många är när någon, som Tage Lindbom
gör, angriper marxismen utifrån en helhetlig, genomtänkt verklighetssyn och på den
grundvalen hävdar, all Marx huvudsakligen
hade fel. Detta alldeles oavsett au den världssyn Marx präglade i hög gt·ad var tidsbunden – alltför tidsbunden för au tillåta de
långtgående och allmängiltiga slutsatser han
drog.
nas Förbund. En fientlig främmande malt
på Åland skulle genom mineringar kunna
spärra svensk sjöfart ute från Bottenhavet
Den skulle i den åländska skärgården kunna
döUa en angreppsstyrka, avsedd au landsät·
tas på den öppna svenska kusten. Även fl)·
get började bli aktuellt. Från Åland kunde
man nå Stockholm.
NF gjorde i stället Åland till neutralt om·
råde, som inte fick befästas. Ålandskonventionens signatärmakter garanterade au så inte fick ske. Moraliskt stöd fanns alltså tillgängligt för Sveriges försvar mot öster, men
det var också allt. Därtill kom att Sovjetunionen, då ännu inte medlem av NF, inte ingick
bland signatärmakterna. Långt senare ulnyujade Molotov deua förhållande. Han erkände inte au Sverige hade större rätt än nå-
got annatland au lägga sig i hur Åland skulle försvaras, om så behövdes. Sovjetunionen
hade i va1je fall inte givit några löften att hålla sig bona.
l Sverige hölls frågan om Ålands försvar
eller neutralitetlevande på både militärt och
politiskt håll. 1927 års försvarsplan, som
fastst.älldes av regeringen, förutsåg svenskt
ingripande där. Enligt militär bedömning
skulle eu sovjetiskt anfall mot Finland automatiskt medföra anfall också mot Svel”ige.
Detta synsäLLligger bakom boken ”Antingen
– eller”, som 1930 redigerades av Helge
Jung med starkt inflytande av C A Ehrensvärd. Där framfördes meningen att svenskt
försvar i eu sådant krig borde upptagas på
finsk mark och redan vid Finlands östgräns.
Hur denna problematik i fonsättningen
behandlades på både militärt och politiskt
håll skildras uttömmande av professor Wilhelm Carlgren i boken ”Varken – eller. Reflexioner kring Sveriges Ålandspolitik
1938- 1939” (M ilitärhistoriska förlaget
1977, capris 45 kr). Det är en sällsynt redig
och upplysande bok. Härtill bidrar au Carlgren i sin tjänst i UD kunnat utnyttja tillgängliga källor bättre än någon förut. Hittills har intresset varitmera riktat mot militä-
rerna. Visserligen kan man säga att dessa var
nästan fixerade vid Åland – ännu 1944
strax före sin avgång som ÖB, tog general
Thörnell åter upp tanken på insats av svensk
trupp på Åland. Men militärerna rättade sig
hela tiden efter politikerna. Carlgrens bok
har, vare sig förfaLtaren avsett det eller inte,
sin tyngdpunkt i studien av utrikesminister
137
Sandlers minst sagt egendomliga utrikespolitik.
Kort kan det sägas, att Sandler drev sin
politik rörande Åland delvis utanför regeringen, delvis med Per Albin Hanssons begivande, men alltid på något egendomligt sätt
oberoende av verkliga förhållanden. Han
bonsåg från den finska misstro som fanns
mot svenskarnas förmodade avsikter. Han
tyckte sig kunna negligera ryssarnas uttalanden om att de inte ville ha några svenska försvarsanstalter på Åland. Han tillät sig – en
fantastisk episod – att tillrättavisa ryssarna
då de börjat förhandlingar med finnarna
om ett byte mellan Hogland och andra öar i
Finska viken mot gränsförändringar i Karelen. Denna långtgående politik drev han
utan att underräua vare sig regeringen eller
utri kesutskottet.
Å andra sidan var det han som gentemot
finnarna yrkade på att Sovjetunionen måste
godkänna förändringar i Ålands neutrala
status för att Sverige skulle medverka i öarnas försvar. Härmed säkrade han au inga så-
dana förändringar skulle ske, samtidigt som
han begärde tillstånd till dem i Moskva och
förhandlade om dem i Helsingfors. Tankegångarna bakom denna politik kan inte ens
Carlgren förklara. FörfaLtaren betonar flera
gånger att allt detta dock bara rörde ettlandskap i Finland – det är kanske något snävt,
ty inte minst ur militär synpunkt var det ju
något speciellt med just det landskapet. Att
Carlgren är djupt kritisk mot mannen bakom Ålandspolitiken döljer han inte. Det är
begripligt.
Egentligen finns bara ett fel med Carlgrens utmärkta bok. Omslagets baksida hallämnats blank. Där borde stått en presentation av författaren och en re~ume av bokens
innehåll. Inte minst borde boktiteln fått en
kort förklaring, för eventulla köpares skull.
Kopplingen till Ehrensvärds ”Antingen- eller” är långt ifrån självklar för dem som inte
ens hört talas om en debattbok, som kom ut
för snart femtio år sedan.