Hans-Göran Myrdal; Facket och forskningen
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS-GÖRAN MYRDAL:
Facket och forskningen
I två nummer av Svensk Tidskrift har
professor Stig Strömholm skrivit om behovet
avforskningspolitik.
Med sin artikel kompletterar direktör H-G
Myrdal vad som där sagts. Hur många vet
egentligen om att LO numera satsar på att
till den socialdemokratiska maktapparaten
föra all svenskforskning, både den som
bedrivs vid universiteten och den som drivs
inomföretagen. Motiveringen är att LO
företräder ”löntagarna” som ”betalar”
forskningen. Med samma motivering kan LO
snart taga över hela statsapparaten.
Intressant är att ett av de till LO anslutna
Jacken, nämligen Metall, skisserat hur en
centralforskningsinstans skall konstrueras,
en modell som torde gå längre än vad som
ens skulle kunnafungera i en helt socialistisk
planhushållning.
I den nya fondsocialistiska ideologins kölvatten har följt en ström av nya anspråk från
fackföreningsrörelsen. Den vill helt eller delvis överta makten, styra, kontrollera eller på-
verka utvecklingen inom snart sagt alla samhällssektorer. Nämn det som inte längre är
viktigt för ”löntagarna”, dvs för löntagarorganisationerna, dvs för LO.
Forskningen är ett av de nya områden för
maktutövning som inmutats. Det är dessutom ett av de mest populära just nu inom
Rörelsen. Det sammanhänger uppenbarligen med den uppfattning som LOs ordfö-
rande Gunnar Nilsson gav uttryck åt när
han framhöll att ”den som styr forskningen,
styr framtiden”. LO vill gärna styra framtiden – med utgångspunkt från en ideologi
som numera inte bara till namnet är socialistisk.
LOs anspråk på inflytande gäller i princip
allt som LO räknar till ”forskning”. Det gäller grundforskning och tillämpad forskning
likaväl som utvecklingsarbetet i företagen.
Även ”den mest teoretiska fysik har betyde~
se för framtiden och den mest avancerade
matematik för andra vetenskapsgrenar och
därigenom för hela samhällets kunskapsutveckling”.
LO vill vara med på alla nivåer – i målfor·
mulerande, anslagsbeviljande, anslagsfördelande och forskningsutförande organ. LOs
anspråk är också oberoende av om ”forsk·
ningen” finansieras av staten eller av tes
fristående institutioner eller av företag.
LOs forskningspolitiska utredning har i
en nyligen publicerad skrift (”Forskningen,
en fråga för fackföreningsrörelsen. Ett dis- – kussionsunderlag”) givit sina anspråk eu
principiell motivering: ”Allt forsknings- och
utvecklingsarbete som sker i samhället bekostas direkt eller indirekt av löntagarna och
andra grupper”. Det är därför ”ett självklart
rättvisekrav att de som bidrar till resursskapandet också själva skall vara med och besluta om fördelningen av resurserna till forskning genom forskningspolitiska program
och mål och genom att medverka i anslagsfördelande organ”.
Denna LOs motivering är avslöjande i mer
än ett hänseende. Som stöd för påståendet
att det är ”löntagarna och andra grupper”
som bekostar ”allt forsknings- och utredningsarbete i samhället” hänvisar LO till att
hälften av allt forsknings- och utvecklingsarbete bekostas över statsbudgeten och att den
andra hälften består av utvecklingskostnader i företagen som är avdragsgilla vid
beskattning. Med samma argumentation
skulle det vara lätt att bevisa att ”löntagarna”
egentligen står för alla ”kostnader” i samhället (inklusive företagens övriga ”avdragsgilla” kostnader, t ex för löner) och att ”löntagarna”, dvs deras organisationer, följaktligen borde ta över hela rasket. Därmed skulle
emellertid logiken i denna typ av bevisföring
framstå i all sin nakenhet.
Vad LO systematiskt spelar på är att flertalet medborgare är löntagare, samtidigt som
W lika systematiskt undviker att göra en
boskillnad mellan individens roll som medborgare och hans roll som ”löntagare”
=facklig medlem i LO.
Myten om forskningen
Det är betecknande att LOs forskningspolitiska utredning inte med ett ord berör att
81
medborgarna – däribland ”löntagarna” –
genom det politiska systemet i realiteten kan
utöva ett avgörande inflytande över forskningen. Det gäller inte bara genom statliga
anslag till forskning utan också genom bl a
de ramar för företagens verksamhet som
statsmakterna uppställer, exempelvis genom
regler för avdrag för forskning och utveckling. Det beror inte på avsaknad av makt och
inflytande för medborgarna (”löntagarna”)
som vi har en marknadsekonomi och en däremot svarande organisation av företagens
utvecklingsarbete. Det är ett uttryck för majoritetens uppfattning.
De fackliga organisationernas krav på
makt över ”forskningen” grundas dock inte
bara på att forskningen – och därmed
”framtiden” – är av betydelse för ”löntagarna”. Ännu mer framträdande är myten
att forskningen redan är centralstyrd – men
inte av samhället utan av en handfull kapitalister som därmed också styr ”framtiden”.
Utan grundläggande förändringar är
framtidsutsikterna enligt denna myt dystra.
Myten förutsätter nämligen att besluten om
”forskning” – och man tänker då företrä-
desvis på utvecklingsarbetet i företagen –
styrs av lönsamhetsbedömningar (som genomgående betecknas som kortsiktiga) och
utan att hänsyn tas till samhällets och ”löntagarnas” verkliga och långsiktiga behov. Allt
som oftast antyds att det är kapitalet som
styr den statligt finansierade forskningen eller stora delar av denna. Men framförallt
hänvisar man till att huvuddelen av de medel, som inom samhället går till forskning
och utveckling utnytDas inom industrin.
Ett exempel på denna mytbildning utgör
82
den rapport om forskningen som behandJades och antogs vid Metalls kongress hösten
1977. I Metalls rapport, liksom i de flesta
andra sammanhang där denna myt odlas,
sker nästan systematiskt en sammanblandning och glidningar mellan dels den typ av
akademisk forskning som bedrivs vid bl a
universiteten, dels företagens utvecklingsarbete, dels arbetslivsforskning. Den bild man
ger är att ”forskningen” styrs av kapitalet,
medan de anställda och samhället saknar
både insyn och inflytande.
Utvecklingsarbetets innebörd
Denna myt faller sönder och samman om
man granskar var sak för sig. Myten förbiser
nämligen den mycket jordnära roll som utvecklingsarbetet har i det enskilda företaget:
att anpassa befintlig teknik till kund- och
marknadskrav, att ta fram nya tekniska metoder, nya detaljer, nya modeller etc. Detta
arbete kan inte utan allvarliga konsekvenser
frikopplas från företagets produktionsplanering, marknadsföring, planering av investeringar eller andra funktioner. Behovet
av en nära integrering med företagets verksamhet i övrigt är inte minst framträdande i
de många fall då utvecklingsarbetet spelar
en strategisk roll och utgör en tung kostnadspost – i LM svarar det för lO % av produktionen och sysselsätter ca 6 000 personer.
På samma sätt som företagets verksamhet
i övrigt styrs därför utvecklingsarbetet – vi
har ju en marknadsekonomi – av konsumenternas efterfrågan och företagens bedömning av denna efterfrågan. Besluten
sker på företagsnivå och med tillämpning av
samma regler för insyn och medinflytande
som gäller företagets verksamhet i övrigt.
Föreställningen att några få kapitalägare
med ideologiska och klassmässiga bevekelsegrunder genom forskningen centralstyr
framtiden saknar stöd i verkligheten.
Metalls rapport ger också en fingervisning
om hur de fackliga organisationerna ibland
ser på ”forskningens” framtida organisation.
Även då rapporten talar om utvecklingsarbetet, finns företagens ägare och ledning
inte med i framtidsbilden. Metall kräver ”en
forskning fri från styrning av kapitalintressen”. Dessa skall ersättas av ett samarbete
mellan ”forskarna” och fackföreningsrörelsen. Behoven av forskning i företagen skall
rapporteras till en central instans, vars uppgift är att avgöra om det redan finns en
problemlösning eller om man skall sätta in
”forskare”. Det är en byråkratisk modell som
möjligen skulle kunna tillämpas i en socialistisk planhushållning – om ens där – men
som är oförenlig med vårt nuvarande ekonomiska system.
Arbetslivsforskning
I Metalls rapport, liksom i andra sammanhang då de nya fackliga kraven framfön,
spelar arbetslivsforskningen en märklig roll.
Med utgångspunkt från myten om kapitalet.!
makt över forskningen utnyttjas arbetslivsforskningen för att bevisa hur ideologiskt
farlig denna makt är. Man sprider förestäl~
ningen om en på beställar-rollen baserad
överlägsen ”arbetsgivarmakt” över arbetslivsforskningen.
I själva verket existerar ingen av företagen
beställd arbetslivsforskning annat än den
som kollektivt av SAF finansieras genom
PArådet, dvs Rådet för personal- och arbets- ·
livsfrågor. I praktiken är den emellertid
pansgemensam, inte arbetsgivarstyrd. Den
har från början legat under ett särskilt råd,
med företrädare för SAF, LO, TCO och staten, som stadgemässigt beslutar om forskningen. Dessutom finansieras och bedrivs
numera den helt dominerande delen av arbetslivsforskningen av forskningsråd och institutioner, där de fackliga organisationernas inflytande i regel är ojämförligt större
än arbetsgivarsidans, i vissa fall helt dominerande. Ett exempel är det f n våldsamt expansiva Arbetslivscentrum, vars forskare genomgående tycks betrakta sig själva närmast
som företrädare för den fackliga sidan.
Myten om forskningen som centralstyrd
a1· kapitalet och arbetsgivarna har fört med
sig ett flertal förslag. Ett ligger inbakat redan i LOs förslag till fondsocialisering. Enligt detta skall fondsystemets aktieavkastning helt gå till en ”central uuämningsfond”
vars styrelse helt skall tillsättas av fackförbunden. Avkastningen -som så småningom
kan beräknas uppgå till över 500 miljoner kr
om året – skall utnytuas för ”löntagarstyrd”
forskning och utbildning. LO-styrd forskning i en LO-styrd ekonomi.
Ett annat exempel är Metallkongressens
beslut att den ”fackliga forskningspolitiken”
kall utgå från förbundets socialistiska målsättning och att Metall tillsammans med LO
och paniet skall ”driva frågan om inrättandet av ett eller flera forskningsråd med utgångspunkt i socialistiska värderingar” samt
83
av regionala forskningsorgan med majoritet
för de fackliga organisationerna.
Den härskande gruppen
Som jag inledningsvis nämnde har LOs
forskningspolitiska utredning i sitt nya ”diskussionsunderlag” framfört anspråk på att
”löntagarna”, dvs facket, skall få ett kraftigt
vidgat inflytande på alla typer av forskning
och på alla nivåer. Hur långt dessa anspråk
till syvende och sist kommer att sträcka sig
beror sannolikt till stor del på den offentliga
debatten liksom den allmänna politiska utvecklingen fram till 1981 , då rapporten skall
föreläggas LO-kongressen.
LOs forskningspolitiska utredning är tydligen medveten om att LOs anspråk på att få
utöva makt och inflytande över forskningen
– framförda samtidigt med kraven på en
löntagarstyrd ekonomi – kan väcka oro inte
minst bland forskarna, både för forskningen
och samhällsutvecklingen i övrigt. LO-utredningen inbjuder forskarna till en fortlö-
pande ”dialog” och ett ”samarbete” med
fackföreningsrörelsen . Den tillhandahåller
också en lång rad av allmänna försäkringar:
”Arbetarrörelsen har alltid bejakat kunskapen som det bästa redskapet … Socialismen
bygger på rättskänsla och förnuft. Politik är
att vilja, men också att veta och kunna. Vi är
övertygade om att det inte går att handla
mot förnuft och kunskap … Arbetarrörelsen står upp som garant för forskningens
frihet” etc. LO-utredningen hävdar att det i
stället är ”härskande grupper, klasser eller
byråkratier, antingen de varit religiösa, kapitalistiska eller politiska (som) baserat sin
84
makt på ett kunskapsövertag och på att fackliga organisationerna i ett fondsocialisokunskap har rått”. tiskt Sverige själva kommer att utgöra ”den
Men hur går det för forskningen om de härskande gruppen”?
Pärmarför årgång 1978
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.
Facket och forskningen
I två nummer av Svensk Tidskrift har
professor Stig Strömholm skrivit om behovet
avforskningspolitik.
Med sin artikel kompletterar direktör H-G
Myrdal vad som där sagts. Hur många vet
egentligen om att LO numera satsar på att
till den socialdemokratiska maktapparaten
föra all svenskforskning, både den som
bedrivs vid universiteten och den som drivs
inomföretagen. Motiveringen är att LO
företräder ”löntagarna” som ”betalar”
forskningen. Med samma motivering kan LO
snart taga över hela statsapparaten.
Intressant är att ett av de till LO anslutna
Jacken, nämligen Metall, skisserat hur en
centralforskningsinstans skall konstrueras,
en modell som torde gå längre än vad som
ens skulle kunnafungera i en helt socialistisk
planhushållning.
I den nya fondsocialistiska ideologins kölvatten har följt en ström av nya anspråk från
fackföreningsrörelsen. Den vill helt eller delvis överta makten, styra, kontrollera eller på-
verka utvecklingen inom snart sagt alla samhällssektorer. Nämn det som inte längre är
viktigt för ”löntagarna”, dvs för löntagarorganisationerna, dvs för LO.
Forskningen är ett av de nya områden för
maktutövning som inmutats. Det är dessutom ett av de mest populära just nu inom
Rörelsen. Det sammanhänger uppenbarligen med den uppfattning som LOs ordfö-
rande Gunnar Nilsson gav uttryck åt när
han framhöll att ”den som styr forskningen,
styr framtiden”. LO vill gärna styra framtiden – med utgångspunkt från en ideologi
som numera inte bara till namnet är socialistisk.
LOs anspråk på inflytande gäller i princip
allt som LO räknar till ”forskning”. Det gäller grundforskning och tillämpad forskning
likaväl som utvecklingsarbetet i företagen.
Även ”den mest teoretiska fysik har betyde~
se för framtiden och den mest avancerade
matematik för andra vetenskapsgrenar och
därigenom för hela samhällets kunskapsutveckling”.
LO vill vara med på alla nivåer – i målfor·
mulerande, anslagsbeviljande, anslagsfördelande och forskningsutförande organ. LOs
anspråk är också oberoende av om ”forsk·
ningen” finansieras av staten eller av tes
fristående institutioner eller av företag.
LOs forskningspolitiska utredning har i
en nyligen publicerad skrift (”Forskningen,
en fråga för fackföreningsrörelsen. Ett dis- – kussionsunderlag”) givit sina anspråk eu
principiell motivering: ”Allt forsknings- och
utvecklingsarbete som sker i samhället bekostas direkt eller indirekt av löntagarna och
andra grupper”. Det är därför ”ett självklart
rättvisekrav att de som bidrar till resursskapandet också själva skall vara med och besluta om fördelningen av resurserna till forskning genom forskningspolitiska program
och mål och genom att medverka i anslagsfördelande organ”.
Denna LOs motivering är avslöjande i mer
än ett hänseende. Som stöd för påståendet
att det är ”löntagarna och andra grupper”
som bekostar ”allt forsknings- och utredningsarbete i samhället” hänvisar LO till att
hälften av allt forsknings- och utvecklingsarbete bekostas över statsbudgeten och att den
andra hälften består av utvecklingskostnader i företagen som är avdragsgilla vid
beskattning. Med samma argumentation
skulle det vara lätt att bevisa att ”löntagarna”
egentligen står för alla ”kostnader” i samhället (inklusive företagens övriga ”avdragsgilla” kostnader, t ex för löner) och att ”löntagarna”, dvs deras organisationer, följaktligen borde ta över hela rasket. Därmed skulle
emellertid logiken i denna typ av bevisföring
framstå i all sin nakenhet.
Vad LO systematiskt spelar på är att flertalet medborgare är löntagare, samtidigt som
W lika systematiskt undviker att göra en
boskillnad mellan individens roll som medborgare och hans roll som ”löntagare”
=facklig medlem i LO.
Myten om forskningen
Det är betecknande att LOs forskningspolitiska utredning inte med ett ord berör att
81
medborgarna – däribland ”löntagarna” –
genom det politiska systemet i realiteten kan
utöva ett avgörande inflytande över forskningen. Det gäller inte bara genom statliga
anslag till forskning utan också genom bl a
de ramar för företagens verksamhet som
statsmakterna uppställer, exempelvis genom
regler för avdrag för forskning och utveckling. Det beror inte på avsaknad av makt och
inflytande för medborgarna (”löntagarna”)
som vi har en marknadsekonomi och en däremot svarande organisation av företagens
utvecklingsarbete. Det är ett uttryck för majoritetens uppfattning.
De fackliga organisationernas krav på
makt över ”forskningen” grundas dock inte
bara på att forskningen – och därmed
”framtiden” – är av betydelse för ”löntagarna”. Ännu mer framträdande är myten
att forskningen redan är centralstyrd – men
inte av samhället utan av en handfull kapitalister som därmed också styr ”framtiden”.
Utan grundläggande förändringar är
framtidsutsikterna enligt denna myt dystra.
Myten förutsätter nämligen att besluten om
”forskning” – och man tänker då företrä-
desvis på utvecklingsarbetet i företagen –
styrs av lönsamhetsbedömningar (som genomgående betecknas som kortsiktiga) och
utan att hänsyn tas till samhällets och ”löntagarnas” verkliga och långsiktiga behov. Allt
som oftast antyds att det är kapitalet som
styr den statligt finansierade forskningen eller stora delar av denna. Men framförallt
hänvisar man till att huvuddelen av de medel, som inom samhället går till forskning
och utveckling utnytDas inom industrin.
Ett exempel på denna mytbildning utgör
82
den rapport om forskningen som behandJades och antogs vid Metalls kongress hösten
1977. I Metalls rapport, liksom i de flesta
andra sammanhang där denna myt odlas,
sker nästan systematiskt en sammanblandning och glidningar mellan dels den typ av
akademisk forskning som bedrivs vid bl a
universiteten, dels företagens utvecklingsarbete, dels arbetslivsforskning. Den bild man
ger är att ”forskningen” styrs av kapitalet,
medan de anställda och samhället saknar
både insyn och inflytande.
Utvecklingsarbetets innebörd
Denna myt faller sönder och samman om
man granskar var sak för sig. Myten förbiser
nämligen den mycket jordnära roll som utvecklingsarbetet har i det enskilda företaget:
att anpassa befintlig teknik till kund- och
marknadskrav, att ta fram nya tekniska metoder, nya detaljer, nya modeller etc. Detta
arbete kan inte utan allvarliga konsekvenser
frikopplas från företagets produktionsplanering, marknadsföring, planering av investeringar eller andra funktioner. Behovet
av en nära integrering med företagets verksamhet i övrigt är inte minst framträdande i
de många fall då utvecklingsarbetet spelar
en strategisk roll och utgör en tung kostnadspost – i LM svarar det för lO % av produktionen och sysselsätter ca 6 000 personer.
På samma sätt som företagets verksamhet
i övrigt styrs därför utvecklingsarbetet – vi
har ju en marknadsekonomi – av konsumenternas efterfrågan och företagens bedömning av denna efterfrågan. Besluten
sker på företagsnivå och med tillämpning av
samma regler för insyn och medinflytande
som gäller företagets verksamhet i övrigt.
Föreställningen att några få kapitalägare
med ideologiska och klassmässiga bevekelsegrunder genom forskningen centralstyr
framtiden saknar stöd i verkligheten.
Metalls rapport ger också en fingervisning
om hur de fackliga organisationerna ibland
ser på ”forskningens” framtida organisation.
Även då rapporten talar om utvecklingsarbetet, finns företagens ägare och ledning
inte med i framtidsbilden. Metall kräver ”en
forskning fri från styrning av kapitalintressen”. Dessa skall ersättas av ett samarbete
mellan ”forskarna” och fackföreningsrörelsen. Behoven av forskning i företagen skall
rapporteras till en central instans, vars uppgift är att avgöra om det redan finns en
problemlösning eller om man skall sätta in
”forskare”. Det är en byråkratisk modell som
möjligen skulle kunna tillämpas i en socialistisk planhushållning – om ens där – men
som är oförenlig med vårt nuvarande ekonomiska system.
Arbetslivsforskning
I Metalls rapport, liksom i andra sammanhang då de nya fackliga kraven framfön,
spelar arbetslivsforskningen en märklig roll.
Med utgångspunkt från myten om kapitalet.!
makt över forskningen utnyttjas arbetslivsforskningen för att bevisa hur ideologiskt
farlig denna makt är. Man sprider förestäl~
ningen om en på beställar-rollen baserad
överlägsen ”arbetsgivarmakt” över arbetslivsforskningen.
I själva verket existerar ingen av företagen
beställd arbetslivsforskning annat än den
som kollektivt av SAF finansieras genom
PArådet, dvs Rådet för personal- och arbets- ·
livsfrågor. I praktiken är den emellertid
pansgemensam, inte arbetsgivarstyrd. Den
har från början legat under ett särskilt råd,
med företrädare för SAF, LO, TCO och staten, som stadgemässigt beslutar om forskningen. Dessutom finansieras och bedrivs
numera den helt dominerande delen av arbetslivsforskningen av forskningsråd och institutioner, där de fackliga organisationernas inflytande i regel är ojämförligt större
än arbetsgivarsidans, i vissa fall helt dominerande. Ett exempel är det f n våldsamt expansiva Arbetslivscentrum, vars forskare genomgående tycks betrakta sig själva närmast
som företrädare för den fackliga sidan.
Myten om forskningen som centralstyrd
a1· kapitalet och arbetsgivarna har fört med
sig ett flertal förslag. Ett ligger inbakat redan i LOs förslag till fondsocialisering. Enligt detta skall fondsystemets aktieavkastning helt gå till en ”central uuämningsfond”
vars styrelse helt skall tillsättas av fackförbunden. Avkastningen -som så småningom
kan beräknas uppgå till över 500 miljoner kr
om året – skall utnytuas för ”löntagarstyrd”
forskning och utbildning. LO-styrd forskning i en LO-styrd ekonomi.
Ett annat exempel är Metallkongressens
beslut att den ”fackliga forskningspolitiken”
kall utgå från förbundets socialistiska målsättning och att Metall tillsammans med LO
och paniet skall ”driva frågan om inrättandet av ett eller flera forskningsråd med utgångspunkt i socialistiska värderingar” samt
83
av regionala forskningsorgan med majoritet
för de fackliga organisationerna.
Den härskande gruppen
Som jag inledningsvis nämnde har LOs
forskningspolitiska utredning i sitt nya ”diskussionsunderlag” framfört anspråk på att
”löntagarna”, dvs facket, skall få ett kraftigt
vidgat inflytande på alla typer av forskning
och på alla nivåer. Hur långt dessa anspråk
till syvende och sist kommer att sträcka sig
beror sannolikt till stor del på den offentliga
debatten liksom den allmänna politiska utvecklingen fram till 1981 , då rapporten skall
föreläggas LO-kongressen.
LOs forskningspolitiska utredning är tydligen medveten om att LOs anspråk på att få
utöva makt och inflytande över forskningen
– framförda samtidigt med kraven på en
löntagarstyrd ekonomi – kan väcka oro inte
minst bland forskarna, både för forskningen
och samhällsutvecklingen i övrigt. LO-utredningen inbjuder forskarna till en fortlö-
pande ”dialog” och ett ”samarbete” med
fackföreningsrörelsen . Den tillhandahåller
också en lång rad av allmänna försäkringar:
”Arbetarrörelsen har alltid bejakat kunskapen som det bästa redskapet … Socialismen
bygger på rättskänsla och förnuft. Politik är
att vilja, men också att veta och kunna. Vi är
övertygade om att det inte går att handla
mot förnuft och kunskap … Arbetarrörelsen står upp som garant för forskningens
frihet” etc. LO-utredningen hävdar att det i
stället är ”härskande grupper, klasser eller
byråkratier, antingen de varit religiösa, kapitalistiska eller politiska (som) baserat sin
84
makt på ett kunskapsövertag och på att fackliga organisationerna i ett fondsocialisokunskap har rått”. tiskt Sverige själva kommer att utgöra ”den
Men hur går det för forskningen om de härskande gruppen”?
Pärmarför årgång 1978
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25:- på postgiro 7 27 44-6.